Om bloggen

Jag började blogga för 3-4 år sedan. Den här bloggen har existerat sedan 2008. Mycket har hänt sedan dess. Jag har ändrats, mitt liv har ändrats, bloggen har ändrats.

Jag skriver om mitt liv, både bra och dåliga saker. Genom att fästa saker på papper och veta att andra kan läsa det har jag tvingats till att lära mig formulera saker. Vilket är odelat positivt, för det innebär att jag har lärt mig mer om mig själv. Min blogg är navelskåderi och inre sökande. Men ibland kommenterar jag också omvärlden. Jag är lagd åt vänster och starkt kritisk till det vi kallar det senmoderna samhället. Mest vänder jag mig mot anomin och individualismen. Jag tror, som Émile Durkheim, att människan har ett omättligt begär som måste stävjas med kollektiv tryck. Annars blir vi inte lyckliga. Utan gränser får vi aldrig nog.

Men mest skriver jag om mig själv. Detta är egocentrism på hög nivå, ett sätt att skriva av mig och litterärt publicera ögonblick.

Personer som då och då nämns är:

Frugan, min bästa vän. Hon är Frugan för att när vi träffades betedde vi oss direkt som ett gift gammalt par. Vi har hängt ihop i snart åtta år, vilket för oss är en oändlighet.

E, som jag har känt sedan lågstadiet. Hon har varit min vän trots att jag har gjort en jävla massa skit, och trots att vi egentligen inte alls kommer överens.

Kusinen, den enda i min släkt (förutom närmsta familjen) som jag umgås med. Hen och jag kanske inte alltid träffas så ofta, men hen betyder mycket för mig.


Om kommentarer:
Jag svarar på alla kommentarer som inte är direkta påhopp eller reklam i kommentarsfältet. Var inte rädd för att komma med konstruktiv kritik eller inte hålla med mig. Jag må vara dålig på att ta kritik, men jag tycker heller inte om att bli struken medhårs alltför ofta. Var heller inte rädd för att ge många eller långa kommentarer, eller för att sväva iväg i kommenterandet. Det är okej, faktum är att jag gillar det.