Charlyene Against the World

Desperat

2012-01-26T13:28:00.000+01:00

Jag försöker desperat att inte ge upp. Men dagarna känns så långa och onödiga. Jag kan inte koncentrera mig på någonting överhuvudtaget. Jag ser snart inte längre poängen med att ens försöka. Allt det skapar är ångest, irritation och tårar. Det är bara att inse: Jag är inte skapt för att leva i den här världen.

Nytt möte med aspekt.nu imorgon. Hur ska jag kunna skriva något åt dem när jag knappt ens kan klä på mig? Förlåt att jag gnäller, men jag vill verkligen inte leva just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om desperation, depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, koncentrationssvårigheter, koncentrationsproblem, självmordstankar, irritation, ångest

Onödigt

2012-01-24T13:01:00.000+01:00

Sugig jävla dag idag. Möte med arbetsterapeuten och jag blev bara irriterad över ingenting. Sedan dess: Sängläge. Det kommer nog inte att bli så mycket mer idag.

Vissa dagar är bara så onödiga att de borde raderas ur kalendern.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, irritation, onödigt

För en gångs skull

2012-01-22T18:00:00.000+01:00

Idag har varit en helt okej dag, för en gångs skull. Jag sov länge och skönt. Jag lyckades handla utan för mycket besvär. Jag har läst. Och om inte kvällen bjuder på några överraskningar så kommer jag att hålla mig till matschemat. Det sistnämnda har det varit väldigt svårt med under en längre tid, men nu har motivationen kommit tillbaka och jag hoppas att den kommer att hålla mig på rätt kurs.

Demonerna har hållit sig på avstånd. Jag vet att de lurar i ögonvrån, men jag bryr mig inte så mycket om dem.

Nej, livet är inte direkt kul. Men så länge jag kan läsa har jag åtminstone inte tråkigt. Och det är alltid något.

Läs även andra bloggares åsikter om bra dag, aktivitet, läsning, stabilitet, mat

Bränd

2012-01-20T17:22:00.000+01:00

Frugan och jag gick till konstmuseet för att se Frida Kahlo och Diego Rivera. Vi var där en timme och jag minns ingenting av vad vi såg. Mitt minne är helt kört i botten. 100 spänn bortkastade på precis ingenting. Men jag antar att det var bra att distrahera mig en kort stund från dödens ängel som virvlar i mitt huvud.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, distraktion, minne, minnesförlust, minneslucka

Tråkigt

2012-01-19T14:14:00.000+01:00

Jag har egentligen ingenting att säga, men jag skriver ändå. Jag är fast i någon form av mellanläge mellan att vilja bara sova och att vara för rastlös för att vara still. Mest sitter jag i soffan och gungar fram och tillbaka.

Ingenting tycks intressera mig. Varken filmer, böcker, stickning, promenader, vänner, etc. Jag vill inte göra någonting alls. Jag antar att detta är depressionens gråzon. Rösterna har åtminstone minskat till viskningar, så jag antar att Risperdalen gör det den skall.

Jag är inte längre aktivt suicidal, bara väldigt livstrött. Så det är väl därför jag sitter här och gör ingenting, för livet består av ingenting.

Som sagt - jag har egentligen ingenting att säga. Jag bara säger som det är: Livet är förbannat jävla tråkigt.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, tråkighet, orkeslöshet, energilöshet, rastlöshet, livsleda, Risperdal

Vettlös

2012-01-17T18:36:00.000+01:00

Var hos arbetsterapeuten idag. Prövade bildterapi för första gången och allt jag kände var irritation. Det började med att jag skulle kladda med vänster hand, välja en figur ur kladdet och sedan sätta in figuren i en kontext. Det hela var superlöjligt. Så bildterapi var inte min grej. Ännu en sak som bara lockar fram ilska i mig.

Jag förstår inte. Varifrån kommer denna ilska; vad vill den & vad ska jag göra med den? Den kommer fram vid minsta lilla beröring, men jag vet inte vad det är jag är så arg på! Det känns som om jag kommer att explodera. Eller implodera. Eller bara plodera... Något kommer att ske, och jag kommer säkerligen att ta ut det på mig själv och min egen kropp. För jag vet inte vad jag annars ska göra.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsterapeut, arbetsterapi, bildterapi, känslor, ilska, terapi, irritation, självskadebeteende

Självhat

2012-01-16T11:50:00.001+01:00

Självhatet har helt tagit överhanden.
Jag hatar allt med mig själv.
Jag är fet, ful och äcklig.
Dum, korkad och idiotisk.

Jag kan inte koncentrera mig på någonting för självhatet finns där varje sekund, drar och sliter i mig och låter mig aldrig vara.

Jag är inte värd att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om självhat, hat, koncentrationssvårigheter, kroppsuppfattning, dödstankar

Dans

2012-01-14T21:17:00.000+01:00

Självmordstankar & självskadebeteende

Det är riktigt, riktigt illa nu. Så illa att jag inte har ord att beskriva det. Kliniska termer som gränspsykos, depression och suicidalitet beskriver inte vad jag känner. Det är så rörigt att jag inte vet vad jag känner. Jag har ökat Risperdal-dosen och ber på bara knän om att den ska fungera. Jag har skurit sönder benet och bränt mina armar. Jag andas sekund för sekund och... ingenting mer.

Jag vill inte leva. Jag klarar inte av att leva. Jag vill inte leva. Jag klarar inte av att leva.

Dödens ängel dansar med mig i den skrikande himlen.

Läs även andra bloggares åsikter om gränslandet, gränspsykos, självmord, självmordstankar, självskadebeteende, depression, nedstämdhet, bipolär. bipolaritet

Studiebesök

2012-01-13T13:59:00.001+01:00

Jag var på studiebesök på aspekt.nu idag; en nättidning med inriktning kultur samt psykisk hälsa. Det är meningen att jag ska ha det som sysselsättning den närmaste tiden. Inte som en del av redaktionen, utan mer som en utomstående skribent. Det känns spännande och skrämmande och jag vet inte riktigt var jag skall göra av känslorna. Tänk att någon annan skall bedöma det jag skriver?!? Men det är åtminstone bättre än att vara på någon flumplats där det bara dricks kaffe och snackas om helt oväsentliga saker.

Läs även andra bloggares åsikter om studiebesök, sysselsättning, arbetsåtgärd, skribent, att skriva, känslor

Väntar på framtiden

2012-01-12T04:23:00.000+01:00

Jag väntar på att sömnen skall
falla
och dränka mig i
glömska

Men förräderi har inträtt
och sömnen väntar
bortanför mina
gränser

Här finns bara öppna ögon
och tysta tårar
och vrålande tankar

*

Jag kan inte sova. En hel näve tabletter kunde inte hjälpa mig. Nu sitter jag här och väntar på framtiden. Det kommer att bli en lång dag. Jag är redan full av självhat över maten och vikten och rösterna och gaslukten, Risperdal verkar inte vara tillräckligt för att jaga bort demonerna. Och jag blir trött av tanken på att ens försöka.

Det finns ingenting jag måste göra idag. Men jag behöver något att göra för att distrahera mig själv från mig själv. Men jag har inga idéer, inga tankar om vad som skulle kunna göras en torsdagsmorgon klockan halv fem på morgonen.

*

Jag är så fruktansvärt trött på att leva såhär.

Läs även andra bloggares åsikter om dissociation, gränspsykos, hallucinationer, nedstämdhet, sömnlöshet, sömnsvårigheter, sömnproblem, självhat

Blablabla

2012-01-10T12:56:00.000+01:00

Dubblat dosen Risperdal. Effekten börjar kännas; jag sover.

Var hos arbetsterapeuten idag. Hon tycker att jag ska börja med bildterapi. Start nästa vecka. Jag får se hur det blir - hatar att måla.

Har ingen koncentration; avslutar inlägget här. Ska nog ta en slummer.

Läs även andra bloggares åsikter om Risperdal, arbetsterapi, bildterapi, koncentrationssvårigheter

Förlorad integritet

2012-01-08T17:10:00.000+01:00

Dag 2 på Risperdal. Ja, jag har gett vika. Min integritet är förlorad och jag gråter. Dessutom: Än så länge ingen effekt. Bara biverkningar: Darrningar, ryckningar, "avsaknad av normala pendlingsrörelser med armarna" (som det står i FASS), men ingen trötthet. Fan också. Det var ju det jag helst av allt ville ha - trötthet så att jag kan sova.

Men rösterna är lika starka som någonsin; det luktar gas och jag ser skuggor. Katastroftänkandet är konstant; datum pockar på uppmärksamhet & jag tror att varje ljud är polisen som kommer för att ta mig.

Jag är utmattad.

Läs även andra bloggares åsikter om gränslandet, gränspsykos, psykos, hallucinationer, katastroftänkande, Risperdal, antipsykotisk medicin, piller, rastlöshet, hypomani, mani, depression, mixad episod, bipolär, bipolaritet

Försvunnen

2012-01-06T18:44:00.000+01:00

Självskadebeteende

Igår och idag har varit riktiga skitdagar. Rösterna håller på och babblar, katastroftankarna avlöser varandra. Jag hetsar och försöker inte ens stoppa mig själv. Jag känner mig svag, svag, svag. Som om jag har noll motståndskraft mot rastlösheten som gör mig så passiv.

Jag funderar allvarligt på att börja med Risperdal igen. Det går emot mina principer, men jag står inte ut som det är nu. Jag äter Oxascand som om det vore godis och det kan inte fortsätta såhär i längden. Faktum är att det inte kan fortsätta såhär NU! Jag skär, skär, skär allt djupare. Snart kommer jag att träffa en nerv eller benet.

Dagarna bara försvinner i minnesluckor av blod och iskalla tårar. Jag vet inte vad jag håller på med.

Läs även andra bloggares åsikter om gränspsykos, hallucinationer, katastroftankar, hetsätning, ätstörning, ätstörning uns, rastlöshet, hypomani, mani, depression, gränslandet, Risperdal, antipsykotika, självskadebeteende, integritet, minnesluckor

Försök, del II

2012-01-04T17:09:00.000+01:00

Hade möte med min nya handläggare på F-kassan; mötet gick väl bra, men jag satt bara och ville därifrån. Lyckades stanna kvar, och det verkar som om åtgärden de ska sätta mig i kan handla om allt från att gå till aktivitetshus till att gå kurser. Nytt möte nästa vecka, då får jag väl veta mer.

Mest av allt satt jag och tänkte på mat. Rastlösheten i mig får mig att vilja äta, hetsa. Bara för att ha något att göra. Men... jag ska vara stark och stå emot. Det gör ju ingen nytta...

Läs även andra bloggares åsikter om aktivitetsåtgärd, mat, rastlöshet, hetsätning, ätstörning, ätstörning uns, hypomani, mani, depression, bipolär, bipolaritet

Försök

2012-01-03T19:02:00.001+01:00

Vilken jävla skitdag det har varit. Min överskottsenergi går till nada vettigt, eller snarare till ingenting alls. Jag är alldeles för rastlös för att göra något överhuvudtaget. Det får bli dubbel dos sömnmeds ikväll och hopp om att min hjärna lugnar ned sig.

Imorgon ska jag träffa min nya handläggare på F-kassan. Jag är återigen satt i någon form av åtgärd, fast jag vet ännu inte riktigt vad det handlar om. Broschyren påstår att jag får göra vad jag vill, vilket är lite av en mardröm för jag vet inte vad jag vill göra. Men jag ska gå på mötet imorgon, fylld av Oxascand och försöka göra det bästa av situationen.

Men...
Jag har tappat livsgnistan. Den försvann idag och rösterna tog över. Så nu är jag i gränslandet. Igen.

Jag är så jävla trött på livet.

Läs även andra bloggares åsikter om livsleda, depression, nedstämdhet, mixad episod, rastlöshet, hypomani, mani, bipolaritet, bipolär, gränslandet, gränspsykos

Flyktplaner

2012-01-02T13:12:00.000+01:00

Jag funderar fortfarande på att fly landet. Trots sol och plusgrader känns allting här trist och tråkigt. London är mitt första alternativ. Bara för att komma ifrån tristessen som kommer av överflödig energi + ingenting att göra. Jag tror att jag är på väg in i ett mixat läge - mitt fokus är borta och rastlösheten är inte glädje, mer irritation. Jag hoppar från en sak till en annan, utan att egentligen få något gjort. Tankarna rusar för snabbt för att jag ska hinna med.

Läs även andra bloggares åsikter om landsflykt, mani, hypomani, bipolär, bipolaritet, mixad episod, rastlöshet, irritation

Början på det nya året

2012-01-01T11:11:00.000+01:00

Det har snurrat på rätt så rejält den sista tiden. Lite sömn, mycket aktivitet. Och mycket mat. Det är en underlig position - att älska livet, men hata sig själv. Jag har gått upp i vikt och jag hatar det - samtidigt som jag inte bryr mig för känslorna i kroppen är underbara. Förstår ni?

Anyways. Lägenheten är storstädad, jag går minst en timme om dagen, hjärnan är fylld av idéer. Det är sällan jag håller fast vid någon, men sådant är livet. Det är egentligen inte vad jag gör som gäller, utan hur mycket jag gör av det. Energi föder aktivitet; aktivitet föder energi.

Nyår blev dock lugnt. Satt hemma och blandade mina sista Stesolid med vin.

Nej, jag har inget vettigt att säga. Tänkte bara försöka skribbla ned mina osammanhängande tankar. Men det går inte så bra det heller. Höres en annan dag; kanske är jag klarare då.

Läs även andra bloggares åsikter om bipolär, bipolaritet, tankerusningar, idéflykt, kroppshat, osammanhängande, hypomani, mani

Att lära nytt

2011-12-29T12:12:00.000+01:00

Min läkare ringde och berättade att jag har fått Oxascand utskrivet istället för Steolid. Bra, bra. Kanske jag kan få bukt med den här jäkla rastlösheten då. Eller kanske inte. Satt och funderade en del idag och kom fram till att jag är kraftigt understimulerad. Jag behöver något att göra; något som inte är stickning/virkning, utan något som får min hjärna att arbeta. Men vad? Så långt kom jag aldrig.

Problemet är att jag är duktig på att dra igång projekt, men jag avslutar dem sällan. Så är det även när jag mår bra. Och lägg till detta ett svängande humör och det brukar resultera i att jag får nada gjort alls. Om det inte är småsaker som tex att sticka ett par sockor, såklart. (Inte ovanligt för människor med AD(H)D, vilket jag förmodligen har...)

Så... Hur lär en sig uthållighet?

Läs även andra bloggares åsikter om lugnande medicin, understimulans, humörssvängningar, uthållighet, ADHD, ADD

behov av ombyte

2011-12-28T06:33:00.000+01:00

inte mycket sömn inatt heller. klockan är strax efter sex och jag har varit vaken minst tre timmar. trots att jag tog en näve piller igår. nu betalar jag för det med illamående. men, men... vad göra? sömnen tycks vara som bortblåst; kanske jag ska skippa pillerna och bara köra på? men jag ska ju vara en duktig flicka och sova om nätterna...

så vad gör en klockan tre på natten när rastlösheten bränner sönder synapserna och viljan till handling är gigantisk? städar, stickar, målar naglarna rosa. försöker läsa [koncentrationen är låg] och röker, röker, röker cigaretter fyllda med lugn och virvlande dimma.

[kommer ni ihåg mitt projekt att sticka en filt av fyrkantiga lappar? fortsätter det i den här takten lär jag vara klar snart.]

livet strömmar genom mig. jag har några tusen på sparkontot; egentligen borde jag hålla hårt i de pengarna för de lär behövas när min aktivitetsersättning går ut i februari. men jag har sådan jävla lust att bara ta pengarna och springa. vart? det spelar ingen roll. men jag måste upp och bort och härifrån. den här jävla staden drar ned mig; jag behöver liv och rörelse och människor och shopping. jag behöver något helt annat än att sitta i min lya klockan sex på morgonen och sticka.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, insomni, hypomani, mani, bipolär, bipolaritet, stickning, handarbete, verklighetsflykt

ingenting känns rätt

2011-12-27T16:56:00.000+01:00

rastlös-rastlös-rastlös. tusen och ett nya projekt, men ingenting känns helt rätt. fan att det ska vara kallt och mörker ute - hatar vintern, vill parkhänga. dricker vin och funderar på att dra till london. nämnde jag att jag badade i havet på julafton? det var kallt och mina föräldrar tyckte jag var galen. det kanske jag är?!? eller så vill jag bara tapetsera om lägenheten. försökte hämta ut stesolid på apoteket; gick såklart inte - leverantören har gått i konkurs och det suger stenhårt. oh well. dags att gå och göra något annat.

Läs även andra bloggares åsikter om mani, hypomani, bipolär, bipolaritet, rastlöshet

Levande

2011-12-26T09:23:00.000+01:00

Julhelgen har varit minst sagt intressant. Stressen och pressen att socialisera med mina föräldrar ledde till att jag åkte till dem dagen innan julafton och sedan inte sov på 2 dygn. Tur att jag hade med mig stickningen!

Inatt har jag sovit lite, inte tillräckligt, men åtminstone något. Och vid gudarnas gudar känner jag mig levande! Jag har städat, diskat, virkat, läst, gjort upp planer och promenerat. Än så länge.

Idag är det annandagsbandy som gäller; just nu skiner solen och jag hoppas att vädret håller. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag vill bara ut och göra något. Inte sitta här inne som en gammal gumma.

Jag tror att jag egentligen är utmattad av julens stök. Men att det har slagit över och blivit till hypomani. Whatever; efter den långa svackan klagar jag inte. Jag bara njuter!

Läs även andra bloggares åsikter om mani, hypomani, uppåt, bipolär, bipolaritet, sömn, sömnproblem, jul, socialt umgänge, bandy

Ett äpple om dagen

2011-12-22T17:26:00.000+01:00

Gårdagens hjärnkaos resulterade i att jag aldrig kom iväg till affären för att handla.
Vilket resulterade i att jag inte hade några äpplen hemma.
Vilket resulterade i att jag hoppade över mellanmålet.
Vilket resulterade i att jag hetsade på kvällen.

Så skört är mitt mentala schema att minsta avvikelse leder till destruktivitet.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, hetsätning, ätstörning uns, rutiner, matschema, destruktivitet

Oordning

2011-12-21T11:58:00.000+01:00

Jag sitter och väntar på att Stesoliden ska verka. Ångesten tog överhanden utan förvarning och jag reducerades till en brinnande stenstod i soffan. Det krävs väldigt lite för att det ska kännas som om jag ska gå under. Ingen fucking jävla julefrid här inte!

Kanske är det julstressen som gör mig sårbar. Eller så kanske är det bara så läget är just nu. Oavsett vilket har jag svårt att acceptera det. Om jag igår inte såg någon framtid alls ser jag idag en massa saker jag vill göra. Men inte orkar. Eller kanske snarare bara inte får ordning på för jag vill göra allt på en och samma gång. Vilket leder till handlingsförlamning.

Jag skulle vilja kunna prioritera. Kunna välja ut en sak och säga: Detta ska jag göra idag. Men min hjärna fungerar inte så. Det är allt eller inget som gäller! Vilket oftast resulterar i att det blir inget; vilket resulterar i ångest.

Jag försöker strukturera mig själv med listor, men det går inget vidare. Lite hjälp här, kanske? Någon som har bra tips på hur en får en överfull hjärna att läggas i ordning?

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, oordning, bristande struktur, planering, prioritering, handlingsförlamning

Hopplöshet

2011-12-20T13:38:00.000+01:00

Jag känner mig trött, låg och nere. Konstant frusen sitter jag invirad i filtar och dricker te. Försökte mig på en shoppingrunda med Frugan, men min koncentrationsförmåga är så låg att jag har svårt att föra en konversation. När jag kom hem mindes jag inte ens vad jag hade köpt.

Jag skulle kunna lägga mig och sova bort dagen. Och natten. Mitt sömnbehov är oändligt. Men jag tvingar mig själv att vara vaken bara för att det är så en ska göra. Men egentligen ser jag ingen mening med det. Precis som jag inte ser någon mening med det mesta annat.

Julen närmar sig med stormsteg. Ska jag verkligen orka tillbringa en helg med föräldrarna? Frugan vill gå på bandy på annandagen, och jag vet inte ens om jag är vid liv då. Inte så att jag har en aktiv självmordsplan, jag kan bara inte se någon framtid. En dag, en timme, en minut, ett andetag i taget... - Det är så jag tar mig vidare genom livet. Framtiden tycks inte existera. Jag tycks inte existera. Jag är ett spöke i vinden. Igen.

Kanske är det bara en dålig dag bland dagar som har varit lite bättre. Kanske imorgon kommer att föra annat med sig. Men idag är hopplösheten allenarådande.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, energilöshet, orkeslöshet, koncentrationssvårigheter, bipolär, bipolaritet, jul, självmordstankar, hopplöshet

Pigg och vaken

2011-12-18T05:44:00.000+01:00

För första gången på evigheter vaknar jag pigg. Klockan är före fyra på morgonen och det hörs inte ett ljud. Jag känner livet strömma genom kroppen; dämpat, men det finns ändå där.

Igår lyckades jag tvätta; äntligen har jag rena kläder. Min lya ser inte längre ut som ett bombnedslag. Sakta, sakta går det åt rätt håll. Sakta, sakta börjar jag återvända till de levandes värld. På botten fanns inga känslor; bara skrikande tomhet som jag sov bort. Nu börjar hålet i mig fyllas

Jag har ingenting emot att vara vaken såhär dags. Faktum är att jag njuter av det. Det finns nog ingen risk för att sömnbristen ska snurra iväg med mig. Jag är fortfarande fast ned till fotknölarna i dy. Men att känna energin komma åter är fantastiskt! Och jag njuter av varje sekund.

Läs även andra bloggares åsikter om energi, lust, liv, sömn, pigg, vaken

Läkarbesök

2011-12-15T14:57:00.000+01:00

Det ryska yrvädret till läkare som skrev min LPT visade sig vara en vettig människa. Ärlig, rakt på sak och genuint [hoppas jag] intresserad av att hjälpa mig. Hon gav mig dock lite att tänka på. Som att risken finns att jag inte är bipolär, utan istället har det som kallas för schizoaffektivt syndrom. Yrvädret ansåg inte det, men andra har uttryckt den åsikten. Och det skulle förklara varför stämningsstabiliserande inte fungerar så bra på mig.

Spelar det någonsomhelst roll? Jo, faktiskt. En diagnos må bara vara ett ord (och i värsta fall en stämpel), men det kan säga något om prognosen. Både bipolaritet och schizoaffektivt syndrom är kroniska sjukdomar, men deras förlopp ser lite annorlunda ut. Schizoaffektivt syndrom innebär, bland annat, att personen får leva med psykotiska/gränspsykotiska/dissociativa symtom även när stämningen inte är sänkt eller förhöjd. Och medicineringen kan därmed behöva ändras.

Jag känner att jag inte är tillräckligt insatt för att själv kunna avgöra skillnaden. Men det känns som något som jag vill ha klarlagt. Om inte annat så att jag kan förklara för mig själv och andra vad det är som egentligen pågår i mig; kunna uttrycka med ord som kan förstås hur jag upplever delar av mitt liv.

Men en utredning skall göras. Exakt när vet jag inte, det är ju juletider och annat tjafs. Men snart.

I övrigt sover jag fortfarande mest. Och tittar på dålig TV bara för att distrahera mig. Ute sveper regnet mot nakna träd och jag tog en promenad idag bara för att känna vinden mot ansiktet. Jag börjar känna mig levande igen.

Läs även andra bloggares åsikter om bipolär, bipolaritet, schizoaffektivt syndrom, diagnos, prognos, psykos, gränspsykos, dissociation, utredning, psykiatri

Tillfälligt?

2011-12-12T14:21:00.001+01:00

Jag tror att jag sakta börjar klättra mig upp ur svackan. För varje dag som går har jag lite mer energi, lite mer ork, lite mer tankar kring att göra saker. Missförstå mig rätt - jag har inte faktiskt börjat göra saker; men jag tänker på det. Istället för att tänka på ingenting.

Fast lite gör jag. Jag har lyckats pallra mig ur sängen idag.

Det enda jag har gjort under min frånvaro är att ligga i sängen och tänka på ingenting. Jag har sovit, vaknat, hallucinerat och sovit. Jag trodde ett tag att jag skulle försvinna helt; att ingenting skulle kunna dra mig ur isvaken. Men nu sitter jag här med datorn på för första gången på flera dagar... Kanske jag ska försöka äta lite? Kanske jag ska försöka dra på mig kläder så att jag kan köpa cigg? (Jag har inte rökt på flera dagar; inte för att jag vill sluta utan för att jag inte har orkat gå upp ur sängen...)

Jag tror att jag är tillbaka; men jag ger inga konkreta löften. Förhoppningsvis blir det ljusare för mig nu, men det kan också vara ett tillfälligt tillstånd.

[Tack för alla snälla, värmande kommentarer jag har fått under min frånvaro!]

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, hallucinationer, gränspsykos, sömn

Förlamning

2011-12-07T09:44:00.000+01:00

Jag har kraschat snett ned i obördig jordmån. För tillfället är huvudskadan förlamande, jag orkar ingenting. Inte ens läsa bloggar; än mindre skriva egen. Så det blir paus tills jag känner för att återkomma.

Svag

2011-12-04T11:49:00.000+01:00

Självskadande

Jag har sådan där ångest som ingen Stesolid i världen kan hjälpa mot. Det går från molande till panik tillbaka till ständig påminnelse om att den finns där i lungorna, i magen, i armarna, i hela kroppen. Jag får ingenting gjort. Mer än nya skärsår på benen.

Jag hatar mig själv något fruktansvärt. För vad är jag inte riktigt säker på; men det finns där ständigt som en väktare mot ljuset. Här finns bara mörker just nu. Och jag hittar inte lysknappen.

Jag önskar att jag bara kunde gräva ned mig i sängen, sova bort tiden, men jag hålls vaken av tankar kring döden. [det luktar förruttnelse och gas.] Det känns som om jag ska lösas upp i atomer. Och ingenting kan distrahera mig.

Jag trodde att jag skulle klara det - att vara utan meds. Trodde fullt och fast på att den här gången skulle jag fixa helvetet och komma ut starkare på andra sidan. Men idag är jag bara svag. Jag vill inte ge upp, men det lockar så att ta en Risperdal och slippa lite av det värsta. Fast jag vet att det är fel väg att gå; Risperdal kommer att ge mig helt andra problem och det kommer inte att bli bättre, bara annorlunda.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, bipolär, bipolaritet, självskadebeteende, orkeslöshet, energilöshet, dödstankar, gränspsykos, dissociation, mediciner

Passiv

2011-12-03T11:14:00.000+01:00

Grått Grått Grått

Ute blåser halv storm och jag sitter inne utan lust till någonting alls. Jag har varit duktig och sovit ordentligt, och när jag vaknade hade jag energi och lust. Men nu är allt som bortblåst i vinden som får regnet att skjutas mot vindrutorna.

Jag ska vara snäll mot mig själv och äta ordentligt idag; det är mitt mål. Men kroppen protesterar redan, den är van vid skräp och vill ha mer. Hetsätsningsattacken är inte långt borta. Men jag dricker te och försöker lära mig nya sticktekniker, för att fylla magen och distrahera mig själv.

Jag hatar att vara såhär passiv.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, höstväder, mat, kroppen, hetsätning, sömn, passivitet

Tjat om sömn och mat

2011-12-02T09:32:00.000+01:00

Igår var en "jag kliver inte ur sängen"-dag. Låg där bland mina lakan & kuddar & täcke & funderade över ingenting. För jag får ingenting gjort. Allt gör mig bara irriterad, eller så skjuter jag upp det. Matschemat har gått åt helvete sedan inläggningen. Jag mår fruktansvärt dåligt utan att kunna förklara hur jag mår.

Idag har jag dock mer energi. Vaknade och tänkte att jag måste få ordning på sömnen & maten & rutinerna & allt det där som får mig att må bättre, men som jag inte har orkat med. Satte mig med papper och penna och skrev av mig i säkert en timme. Det känns lite bättre nu. Inte för att jag kom fram till något storslaget, men det var skönt att ha tankarna någonannanstans än i min hjärna.

Jag tror att problemet är att jag försöker göra allt på en gång. Jag vill så mycket, gör så lite, och diskrepansen smärtar. Istället borde jag fokusera på en eller två saker och få ordning på dem först. För att sedan ta det andra när läget är stabilare. Det låter logiskt, eller hur? Varför har jag då inte kunna tänka fram det tidigare?

Så nu ska jag fokusera på sömnen & maten; de två grundpelarna i livet. Inget mer sitta uppe hela natten och sedan sova bort dagen. Inget mer strunta i att sova för att jag inte känner för det. Bums i säng klockan elva och upp senast 7. Inga ursäkter! Matschema har jag också gjort för den kommande veckan.

Så kanske, kanske jag kan komma på fötter igen. Bygga en stabil grund för andra rutiner. Städning må vara viktigt, men det är viktigare att äta rätt. Prioritering är inte mitt mellannamn, men det är något jag måste lära mig.

Idag ska jag handla. Och hämta ut mer Stilnoct. Och rensa ut allt ur skåpen som jag inte ska äta.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, mat, rutiner, matschema, fokus, stabilitet

Samtal

2011-11-30T09:20:00.000+01:00

Bra samtal med arbetsterapeuten igår. Vi pratade om allt möjligt; som tex att jag behöver hjälp med min ätstörning, vilket jag inte har fått. Jag har inte haft någon behandling kring den överhuvudtaget. Vilket skapar mycket ångest i mitt liv. Ätstörningsenheten kommer förmodligen inte att vilja hjälpa mig då jag har ett normalt BMI. Vilket är rätt sjukt! Vad väntar de på? Att jag ska gå ned tills jag är ett benrangel och sedan försöka få mig att gå upp igen till där jag är nu, istället för att hjälpa mig stabilisera min vikt och få mig sluta tänka sjuka tankar om hets, kompensation och svält.

Vi pratade också om min avsaknad av rutiner, ordning och stabilitet. "Du kan inte dra upp dig själv med hårrötterna, Charly", sade hon och tycker att jag är för hård mot mig själv. Att jag inte ska pressa mig så hårt att jag blir mos. Men jag vill ju så mycket - att bara ligga stilla är inte mitt liv; att vara så ångestfylld att jag inte kan diska är inte mitt liv. Att inte kunna läsa - det är definitivt inte mitt liv.

På något vis måste jag få ordning på livet igen. Komma i balans, om inte känslomässigt (för det lär ju inte hända), så rutinmässigt. Städa, diska, läsa, skriva, sticka; inte ta hundra år på mig för att ta på mig ett par strumpor. Det är en klyscha, men för mig fungerar livet bättre när jag har rutiner.

För att inte tala om ett matschema. Jag hatar mig själv så mycket för hur och vad jag äter just nu, att jag inte ens kan skriva ned det i bloggen. Det handlar inte bara om vikten (jag har inte gått upp jättemycket), utan mer om avsaknaden av kontroll - känslan att vara slav under mina egna impulser. Arbetsterapeuten liknande mig vid en alkoholist som varje dag bestämmer sig för att inte dricka - ända vägen till Bolaget. Och det är så det är. Jag är matmissbrukare. Fan också.

Jag kan inte hantera mina egna känslor.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsterapeut, samtal, rutiner, ordning, stabilitet, avsaknad av stabilitet, mat, kroppen, självkontroll, ätstörning, ätstörning uns, matmissbruk

fit for fight?

2011-11-28T10:19:00.000+01:00

det är måndag och jag är uppåt-rastlös-irriterad-ångestfylld. men mår rätt bra ändå. eller kanske inte. har knappt sovit något, tog till både stesolid & nozinan & stilnoct igår, men nej (bara en timmes sömn eller så). idag stesolid och fortfarande nej. kanske urartar detta till att bli bästa städdagen, då jag får hur mycket som helst gjort? jag har redan börjat med disken, och planerna är grandiosa. kanske kommer jag inte göra allt, men kanske kommer jag en bit på vägen? tvättid har jag också, så snart blir allt, allt, allt rent.

jag svävar inte på moln idag, men jag känner strömmarna av energi genom luften. ser min egen aura gör jag också, den är röd och gnistrar. ska jag tolka det som att jag är fit for fight? frågan är bara: vad ska jag slåss mot?

Läs även andra bloggares åsikter om rastlöshet, irritation, hypomani, bipolaritet, ångest, få saker gjorda, sömnproblem

Ångestdag

2011-11-27T12:42:00.000+01:00

Idag är en riktig jävla ångestdag. Jag får ingenting gjort för den här riktningslösa rädslan förlamar mig och bryter ned mig till en viljelös hög på badrumsgolvet. Så fram med Steolidburken och in med pillerna i munnen! Jag orkar inte kämpa. Helt ärligt har jag inte ens tittat på den lista av knep jag ska använda mig av i lägen som dessa. Jag bar struntade i allt, svalde pillret och tänkte att allt är bättre än att skära sig.

Jag önskar jag hade ork nog att städa. Det ser ut som en dammig avskrädeshög här hemma, och jag vill inte ha det så. "Ta det en annan dag", kanske ni tänker? Men det är just det jag har gjort: Tänkt så, väntat på orken, och så har den aldrig infunnit sig. Det är dåligt med måsten, men det där mellan-landet; att vilja men inte orka, det är för jävligt.

Oh well. Målet för dagen är att komma ur pyjamasen.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, depression, Steolid, medicinering, självskadebeteende, orkeslöshet

...

2011-11-26T08:52:00.002+01:00

Irritation.
Huvudet är fullt, men kroppen orkar inget.
Slängde i mig ett par Stilnoct redan vid åtta igår, bara för att få dagen att gå över. Det var för mycket, helt enkelt. Jag vill så mycket, men kan så lite. Just nu är kroppen tömd, men hjärnan behöver stimulans. Vilket jag inte kan ge den, för jag har noll fokus och irritationen tar över allt.

Så nu sitter jag här och funderar med morgonkaffet vad jag kan göra för att få den här dagen att bestå av något annat än krossade kaffekoppar och tårar.

- Promenera
- Diska (så jag slipper se berget)
- Stänga av telefonen så att jag slipper ovälkomna samtal
- Läsa åtminstone ett kapitel
- What else?

Vad har ni för råd och tips att ge till någon som inte kan finna vila i sig själv?

Sviken

2011-11-24T12:13:00.000+01:00

Herr M ringde på dörren igår (igen). Vi såg The Road (boken är bättre) och pratade om intressen. Jag har inte läst en bok på evigheter, och nu kan jag inte skylla på dimsynen längre. Jag bara... har inte fokus. Borttappat. *suckar djupt*

Försöker sticka, men det går knappt det heller. Jag tror att svackan har kommit. Ingen krasch, bara en känsla av att inte egentligen existera. Och om jag inte existerar; varför göra något? Varför ens försöka? Fast jag försöker ändå. Jag bara kommer ingenstans. Den inre motorn går på högvarv, men själv står jag still. Det är för mycket, helt enkelt.

Nej, jag kan inte förklara. Orden sviker mig när jag behöver de som mest.

Läs även andra bloggares åsikter om The Road, film, intressen, fokus, ofokuserad, stickning, dissociation, depression, nedstämdhet, existens

Motor

2011-11-23T11:19:00.000+01:00

Jag är en asocial rutinmänniska. En sådan där som gärna går i min egen takt, ensam, och pysslar med det jag hade tänkt pyssla med. Så när småsaker händer hamnar jag i obalans.

Igår
Först: Arbetsterapeuten som försöker komma fram till om hon kan hjälpa mig just nu. Inte så lätt med en människa i kaos. Men jag uppskattar att hon försöker. Inte minst försöker få fram om jag har rätt till ersättning efter februari... (STORT MOLN över mitt huvud...). Eller om jag kan få annan medicinering. Eller få hjälp med min ätstörning. Eller vadsomhelst. Bara något som jag kan hålla fast vid.

Sedan:
Herr M, som jag låg inlagd med, ringer helt utan förvarning på min dörr. Vi drack kaffe och åt pepparkakor och pratade om livet i min soffa. Eller satt tysta. Men klockan var åtta när jag bad honom gå, och jag tog lång tid på mig att varva ned. Inte mycket sömn inatt.

Det jag försöker ha sagt är detta: Även trevliga och bra saker triggar igång mig. Jag känner motorn varva i mig allt snabbare. Idag är mitt huvud en luftballong, mitt inre är kaos och mina händer skakar. Irritationen växer, växer, växer; över ingenting alls. Jag borde gräva ned mig i sängen. Vara ensam ett tag. Men jag har snart slut på cigg och måste ut. Problemet är bara att så fort jag tar mig utanför dörren har jag tusen planer på vad jag ska göra. Hjärnan vill inte acceptera att jag behöver lugn.

Läs även andra bloggares åsikter om hypomani, mani, bipolaritet, irritation, socialt umgång, uppvarvning, ätstörning uns, kaos

En något underlig Charly

2011-11-21T09:42:00.000+01:00

Självmordstankar

Det snurrar så rejält i mitt huvud att jag knappt ens hinner med. Sovit har jag dock gjort (tack vare en näve piller), så ingen fara på taket.
Men vissa saker har satt igång tankeverksamheten så:
yttre faktorer + slutat med meds + naturlig tid på året för mig att freaka ut lite = en något underlig Charly.

Utanförkroppenupplevelse. Det är är en märklig sak. Har haft det ett flertal gånger under mitt liv, första gången var jag runt 13-14, tror jag. Det var väl egentligen då det mesta började hos mig (förutom rösterna, som kom senare). Jag hade redan tecken på ätstörning, hade redan skurit mig. Men minnesluckorna, depressionerna där jag inte orkade gå till skolan eller ens komma ur sängen, utanförkroppenupplevelser och overklighetskänslor; allt det där och lite till började när jag var runt 13.

Så under åren har jag dissocierat en del. Oh yes, sir. Och igår släppte min "själ/hjärna" kontakten med "kroppen" och jag "svävade". En lång stund. Såpass lång att jag började undra om jag någonsin skulle komma tillbaka till "mig själv" igen. Jag kan inte säga hur länge, för tidsuppfattningen pajar i sådana lägen. Men det var säkert oändliga minuter, vilket är lååååång tid i ett sådant läge.

Och idag känns den där naturliga kontakten mellan hjärnan och kroppen inte fullt så naturlig. Som om jag närsomhelst kan sväva iväg. Jag är rätt skraj, det ska jag erkänna. Går omkring och ser skuggor och undrar när nästa "attack" ska komma. Önskar att jag bara kunde gräva ned mig i sängen, men ska till infomöte om neuropsykiatrisk utredning idag, så det gäller att se till att hålla mig på benen. Inte låta mig drivas med och se mig själv utifrån och känna energier från andra (högre?) plan och allt det där som jag skulle kunna pyssla med om jag inte håller mig grundad med disk och morötter. (Fast å andra sidan - har jag väl haft en uk-upplevelse, så brukar fler följa. De kommer i skov, precis som det mesta annat i mitt liv.)

Kan också nämnas att det borde vara ungefär ett år sedan jag kände såhär. Det var när jag gick hos Iris Hadar, den där aktiviteten som Arbetsförmedlingen hade satt mig i där jag mest gjorde ingenting och irriterade mig över andra människors existens. Så suicidal som jag var då är jag dock inte nu. Fick väl ur mig det värsta för några veckor sedan innan LPT:n, och nu driver jag mest runt och önskar att jag kunde upphöra. Men inga direkta planer, bara önskningar.

Läs även andra bloggares åsikter om dissociation, dissocitiva upplevelser, utanförkroppenuplevelse, andra plan, energisströmmar, hypomani, mani, depression, nedstämdhet, självmord, självmordstankar, självmordsönskningar, bipolär, bipolaritet, stress, yttre faktorer, neuropsykiatri

Energi

2011-11-19T14:22:00.001+01:00

Jag känner mig full av energi. Jag flyter omkring på färger och vågor och strömmar. Allting är motståndslöst. Detta är tiden för intensiv glädje och nya projekt.

Läs även andra bloggares åsikter om hypomani, bipolaritet, bipolär, energi, energiströmmar, glädje, skaparlusta

Execution needed

2011-11-18T12:24:00.000+01:00

Mera snack om meds, och förhärligande av smärta...

Medicinerna hade lagt en hinna mellan mig och världen. Som en slöja, ett stycke vävt tyg. Nu är hinnan borta och jag upplever allt akut - igen.
Det är himmelsstörtande och underbart;
det är fruktansvärt och jag tror att jag kommer att dö.

Det kanske är det som alltid har varit problemet - jag har inte haft den där slöjan naturligt, så som de flesta människor har från barndomen. Den har helt aldrig aldrig utvecklats hos mig. Inte undra på att jag drar mig undan från världen ibland. Inte undra på att jag ibland kastar mig ut i världen, hejdlöst.

Energiströmmarna dansar genom mig. Kanske kommer jag att gå under, kanske kommer jag att lösas upp i atomer - det spelar ingen roll. Jag är naken inför stormen, och jag älskar smärtan.

Läs även andra bloggares åsikter om mani, gränspsykos, smärta, inre smärta, förhärligande av smärta, slöja, världen, gå under, förintelseångest

Det är okej

2011-11-17T10:53:00.000+01:00

Det är gråmulet ute och gråmulet inne. Jag drar mig länge i sängen, inte riktigt säker på om jag är vaken eller sover. Väl uppe tar allt en sådan jäkla tid; det är som om jag på något sätt vill att den här dagen ska vara över innan den ens har börjat. Men det är så ibland. Alla dagar kan inte vara dagar då jag vill dansa naken i frosten.

För er som undrar: Det går bra utan meds. Världen känns ofta overklig och jag är rejält ostadig på fötterna; ångesten härjar men det är inte ens nära det kaos jag hade förväntat mig så på något sätt så trivs jag. När overkligheten väl drar bort sina slöjor kan jag andas igen, vara mig själv, inte en zombie, en levande död, ett spöke i vinden.

Sova bättre bör jag dock göra. Trots både Stilnoct och Nozinan igår vred jag mig länge och vaknade flera gånger. Mardrömmar som får mig att gråta. Det är okej, att jag känner något är okej. Men hypomanin har väckts till liv. Jag kan känna den i magen, i armarna, i bröstet. Euforin som blandas med ångest. Det sägs att mani är maskerad depression, och jag vet fasiken inte vad det betyder egentligen, men just nu känns det helt rätt. Det är som om det svarta hålet är så djupt att jag hellre dansar än gråter. Eller gör lite av varje. Som om hjärnan är delad och inte kan bestämma sig, utan gör allt på en gång. Det är fortfarande okej. Även helvetesdepressionen skulle vara okej just nu. Allting bara för att få leva.

Okej, nu babblar jag. Återupprepar saker ni redan vet. Sammanfattningen är ändå densamma: Jag hade aldrig kunnat leva med den medicinering jag hade. Bara kunnat existera utan att någonsin uppleva något.

Läs även andra bloggares åsikter om mani, hypomani, depression, bipolaritet, maskerad depression, mediciner, stämningsstabiliserande, antipsykotika, neuroleptika, sluta med mediciner, utsättningssymtom, ångest

Dansa naken

2011-11-16T07:55:00.000+01:00

Det är onsdag morgon och jag går till köket i jakt på det svarta guldet. Ute brinner de kyliga morgonfärgerna skarpt. Rosa, turkost, orange, vita moln från skorstenarna som står i givakt i vindstillheten.

Vad kommer den här dagen att föra med sig? Lugn och stillhet, vindar och förändring. Jag är öppen för allt, villig för allt; låt det komma hagel, storm och kaos. Jag är redo.

Men troligtvis blir det inte så. Troligtvis blir det bara ännu en dag, ännu en tid då jag handlar, läser bloggar, tappar bort nya saker (så som jag alltid gör). Kanske jag kan läsa lite idag, nu när dimsynen håller på att ge med sig?

Vardagligheten är inte alltid så fel. Jag kan ändå känna livet pulsera i mina ådror, känna energin strömma genom kroppen, känner jordens andas under mina fötter. Jag vill dansa naken med frosten under fotsulorna.

Läs även andra bloggares åsikter om hypomani, mani, bipolär, bipolaritet, underbart vackert, energiströmmar, livsglädje, vardaglighet

Vackert!

2011-11-15T11:18:00.000+01:00

Det är så vackert ute att varken ord eller dåliga bilder med mobilkamera kan beskriva det. Jag kan känna livet strömma genom kroppen. Idag är en bra dag, det känner jag redan, ändå ut i fingertopparna.

Läs även andra bloggares åsikter om bra dag, bra väder, höstväder när det är som vackrast, skönhet, ord, bilder

Jag tänker inte klaga

2011-11-14T12:12:00.000+01:00

Jag ska inte klaga: Jag har försatt mig i den här situationen alldeles själv. Men om ni undrar varför det kommer att vara lite tystare här ett tag framöver är det för att jag har lagt ned alla meds förutom sömnmeds. Inga mer antipsykotiska, inga stämningsstabiliserande. Inga Abilify, Ergenyl, Risperdal. Totalstopp från igårkväll. Bara Stilnoct och Nozinan.

PUCKO! tänker ni nu. Ja, det är jag. Ett stort fett jävla pucko. Men jag orkar inte längre. Det handlar inte bara om för jävliga biverkningar, som dimsyn och att inte kunna ens agera normalt för jag går i slowmotion. Jag vill känna mig som mig själv igen. Jag är inte mig själv utan helvetespsykos och humör hit-dit-varthän-överallt. Inne på psyket hade de "patientutbildning" om ångest och depression. De talade om ångest är nog som en alltid vill fly från. FUCK YOU tänkte jag och gick därifrån. För ångest kan ge fight, flight or freeze. Och jag kämpar rasande, inte för att fly, utan för att behålla min ångest. Jag älskar den så mycket! Samtidigt som jag hatar den. Förstår ni? Det gör inte jag.

Anyways...
Jag tänker inte klaga. Men när jag inte har något annat att säga än klagomål i smärta, då håller jag käften. Bara så ni vet.

Läs även andra bloggares åsikter om att vara sig själv, depression, mediciner, medicinera bort jaget, zombiefiering, ångest, mediciner, utsättningssymtom

Drömmar och icke-existerande rutiner

2011-11-13T12:17:00.000+01:00

Trött som sjutton. Ännu en medicinbiverkning. Bara att lägga till listan och gå vidare.

Försöker göra just detta: Gå vidare. Komma tillbaka till rutiner och blablabla. Men det är svårt. Började på ett stickprojekt igår, och jag kan fan inte se nog för att sticka. Kan inte kolla på TV. Inte läsa. Knappt ens skriva blogginlägg. Hur ska jag kunna ha rutiner om jag knappt kan ta mig till affären?

Men skämmer bort mig själv med dagdrömmar om ett bättre liv och nytt schampo + inpackning. Köpte faktiskt sådana där dyra grejer som en måste gå till frisören för att köpa, för jag har ju sparat en massa pengar när jag låg inne för det enda jag köpte där var cigg. Och choklad.

Men nu snurrar världen och allt är suddigt. Jag lägger ned här. Och återgår till mina dagdrömmar.

Läs även andra bloggares åsikter om rutiner, vardag, dimsyn, medicinbiverkningar, dagdrömmar, skämma bort sig själv

Det svåra valet

2011-11-12T09:22:00.001+01:00

Tänk dig att har strul i livet. Ja, faktum är att det är mer är strul; ibland är det ett rent helvete. Men du har också en sak du älskar. Så kommer en vit person i rock och säger: Vi kan nog fixa strulet, men då måste du ge upp det du älskar. Vad skulle du göra om du tvingades ge upp det du älskar mest?

För så är läget för mig just nu: Abilify i högre dos kommer att fixa mitt strul, eller åtminstone stora delar av det. Det finns inga garantier, men för tillfället känns det lovande. Men det ger också biverkningar i form av dimsyn som gör att jag inte kan läsa. Så jag kommer att tvinga att ge upp, eller åtminstone dra ned på, mina älskade böcker. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Stabilitet och ingen gränspsykos, eller risken för psykos och mina böcker? Valet är inte så enkelt som en kan tro...

Läs även andra bloggares åsikter om val, gränspsykos, böcket, litteratur, läsning, stabilitet, abilify, biverkningar

Lång dag

2011-11-11T16:56:00.000+01:00

Utskriven! Grattis till mig!
Skönt som fan att vara hemma igen, men jag är trött som en gnu som har blivit jagad av lejon.

Ska nog sova snart, även om klockan bara är fem. Vad ska jag annars göra när jag nästan inte kan hålla ögonen öppna? Försöker ändra min dosett och funderar (som vanligt) på att bara skita i all medicinering. Kanske inte är rätt läge dock, men det känns som så jäkla tråkigt att vara full av meds, och nu menar jag inte tråkigt som i boring, utan tråkig som i sad. Jag är konstant trött, orkar knappt med något alls. Kan inte leva mitt liv såhär...

Känner mig så nere och svag idag. Återkommer med förhoppningsvis mer vilja imorgon. Det har varit en lååång dag...

Läs även andra bloggares åsikter om LPT. tvångsvård, utskrivning, mediciner, tröttet, nedstämdhet

Kort uppdatering

2011-11-10T14:12:00.000+01:00

Jag vet ännu inte hur det känns att vara i fängelse, men efter LPT känns det fan så. Nu har jag visserligen permis och kommer förmodligen att bli utskriven imorgon, men vilket övergrepp detta har varit. Jag har blivit våldtagen en gång, och detta ligger på samma nivå. Och jag överdriver inte.

Det kommer att krävas en del traumabearbetning för att komma över detta.

Men annars mår jag bra. Kan se igen, vilket är en stor förbättring. Och medsen ska sänkas, så jag hoppas att jag inte blir gränspsykotisk igen. Detta har varit det närmaste jag har varit en total psykos sedan 2008, så... jag vet inte vad jag ska skriva. Det var bra att jag var inlagd, bara inte bra sättet jag blev inlagd på.

Väntar bara på att komma in i mina egna rutiner igen. Egen mat (har gått upp 5 kg), egna promenader, egen sömn och egen säng, eget badkar (kunna duscha hur jag vill), etc. Bara vara själv helt enkelt. Och kunna tvätta utan äckligt tvättmedel. :).

Alright. Önska mig nu lycka till för utskrivningssamtal imorgon!

Läs även andra bloggares åsikter om LPT, psykiatri, gränspsykos, tvångsvård. psykos, övergrepp, trauma, rutiner

Synen fungerar inte, så jag kan inte skriva

2011-11-09T15:36:00.000+01:00

Lever. LPT:är borta. Jag ser inget. Kram till er alla.

Åter permis

2011-11-05T12:10:00.000+01:00

Jag är en vandrande FASS-lista. Risperdal, Zyprexa, Stesolid, Nozinan, plus någon meds som jag inte ens hittar i FASS... och en massa annat. Jag är så neddrogad av lagliga droger att jag knappt känner någonting.

Men det känns konstigt att vara hemma. Jag ville verkligen inte bli inlagd, därav LPT:n. Men det är ändå ett tryggt ställe, med fasta rutiner, mat fem gånger om dagen, någon som säger åt mig när jag ska ta mina meds och jag vet vilka människor jag kommer att träffa. Där inne är ingenting riktigt verkligt. Och här ute i den stora världen är det faktiskt lite skrämmande. Det är så mycket människor, så mycket som ska samordnas. Vänta lugnt på spårvagnen, sitta tyst, inte vara konstigt trots alla meds. Institutionaliserad efter mindre än två veckor. Så snabbt det kan gå.

Samtidigt är det skönt att vara hemma. Jag gillar inte vissa av mina medpatienter och jag gillar inte alla i personalen. Så kan det gå, en kan inte älska alla människor. Men det är ändå jobbigt att vara instängd med sådana människor. Och livet där är outsägligt tråkigt. Äta-röka-ta meds-prata-sitta på mitt rum. Röka lite till. Snacka lite till. Sova. Och så börjar det om igen.

Jag väntar bara på den dagen jag blir utskriven så att jag kan komma tillbaka till mina egna rutiner. Det ska bli så jävla skönt.

Läs även andra bloggares åsikter om mediciner, LPT, tvångsvård, instituionaliserad, permission, den verkliga världe

Levande Personlig Terapi...

2011-11-04T17:34:00.000+01:00

...eller vänta nu, det var inte alls det som LPT står för!

Det fick till såhär:

Var på möte hos arbetsterapeuten som tyckte att jag inte alls mådde bra, så hon gick för att prata med läkaren som stormar in med vårdintyg.

Anyhow, det var det jag råkade ut för. Och utan internet - inget bloggande. Sorry för det, men Östa Sjukhuset hade pajjat modemet på deras dator och jag har inget internet i telefonen. Så vad göra?

Ni är så jäkla fina med alla era kommentarer (och mail). Det är precis vad jag behövde komma hem till nu när jag (äntligen) har fått permis.
Förmodligen återkommer jag imorgon med ännu en permission...

Jag kan säga att jag mår bra, inget självskadande, ingen gränspsykos. Just same old Charly, as always.

Läs även andra bloggares åsikter om vårdintyg, LPT, vård, psykiatri, bloggande, må bra

Tung

2011-10-25T04:15:00.000+02:00

Det kommer att bli en tung dag. Igår var jag på hockey med bekanta och hade jättetrevligt. Men den sociala baksmällan gjorde rastlös och hispig, så när jag kom hem fladdrade jag runt som en fjäril i storm. Nu har jag sovit tre timmar och är utmattad, men kan helt enkelt inte somna om. Trots att jag tog både sömnisar och lade mig under bolltäcket igår.

Mardrömmar drömde jag också. Om stormande hav och brinnande båtar och eld överallt.

Just nu förstår jag inte hur jag ska orka leva.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämndhet, sömnsvårigheter, döden, mardrömmar

Yrsel

2011-10-24T10:46:00.000+02:00

Jag hade petat i mig frukosten och låg halvdöd på soffan. Det är inte bara det att det är fruktansvärt jobbigt att äta när ena halvan av mig skriker efter viktnedgång & att min mage är full efter bara en halv smörgås. Utan också att jag blir yr såfort jag äter. Wazz' up med det, liksom? Är det för att jag inte är van vid att äta?

Är det någon annan som har levt i självsvält som har upplevt detta? & hur kommer en över det? För det här är faktiskt fruktansvärt jobbigt... Att inte kunna göra någonting efter maten. Det var samma sak igår efter böngryta och råkost (förresten tack för alla mattips, jag ska testa dem alla!). Det känns som om jag kände som att jag skulle svimma vilken minut som helst. Och det tog nästan en timme innan det gick över.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, ätsörning uns, mat, självsvält, yrsel

Jag orkar inte; inte en gång till

2011-10-23T05:03:00.000+02:00

Om självskadande

04:39 *pip*

Kan inte sova. Kanske är det för att jag tillbringade hela dagen i sängen igår. Bara en timme efter att jag hade skrivit mitt peppiga inlägg om hur bättre allting är så dippade jag, låg i sängen och skakade och grät och... ja, var deprimerad och ångestfylld helt enkelt.

Tillslut orkade jag inte längre, utan tog min sömninsar vid 10 och däckade. Och vaknade vid 12, var vaken en timme och somnade om. Bara för att vakna vid tre igen. *suck* Betyder detta att mina sömnpiller har slutat fungera? Eller är det något annat på G?

Energiströmmarna flyter genom mig. Det borde vara vackert, men jag känner mest att jag inte orkar. Orkar inte gå igenom ännu en period av uppåt/nedåt/tjosanhejsanhitochdit. Just nu vill jag bara ha vardagens gråhet och ett liv där jag kan fungera. För just nu känns ingenting okej.

Det drar i mig att skära upp benet, drar i mig att gå på nattpromenad, drar i mig att hälla i mig alla piller jag äger och försvinna. Det drar, drar, drar. Jag slits snart itu.

När kronbladen har fallit från rosorna

och vintern har gjort min värld till frost

Jag hatar mig själv idag;

ingen andning kan ta det ifrån mig.

Det är ett privilegium att finnas till med morgonkaffe och cigaretter

Kanske jag kunde ha varit fri om

jag hade flugit tillräckligt högt genom dimman och molnen

Men solen är borta och ingen revolution

kan hindra himlen att svartna

När jag ser mina nakna ögon

gråter jag

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, sömnsvårigheter, sömnpiller, dysforisk mani, hypomani, bipolär, bipolaritet, orkeslöshet, ångest

Sovmorgon och matlåda

2011-10-22T10:22:00.000+02:00

Jag tog igen senaste tidens sömnlöshet med buller och bång. 11 timmar, plus att jag låg kvar och drog mig säkert 1,5 timmar innan jag gick upp. Inte illa för någon som älskar både nattvaka och morgoncigg. Jo, det går nog åt rätt håll. Känner mig fortfarande lite nere, men planerar en promenad trots väder som inte är på min sida. Skuggorna är borta, liksom viskningarna. Lite paranoia kvar, men jag kan leva med den.

Nu ska jag bara ta tag i maten också. Planerar att lite är bättre än inget, så idag ska jag köpa lådor att ha mat i, och fylla dem med vad jag SKA, SKA, SKA äta under en dag. Trodde aldrig, aldrig att jag skulle säga det men nu ska jag UPP till min målvikt! Och få i mig mer proteiner, som jag har fått i mig nästan noll av på sista tiden (förutom mjölken i kaffet då...). Så massor av sojabönor lär det bli den närmaste tiden. Det är inte det att jag inte äter kött (sorry vegetarianer, men jag kommer aldrig att stå på eran sida...), men just nu står jag inte ut med lukten av det.

Jag ska promenera mer, sluta svälta, sluta räkna kalorier, sova mer, och då kanske, kanske jag kan få lite rätsida på vad det nu än har varit för skov jag har varit inne i under den sista tiden.

Så... Någon som har några tips på enkel, lättlagad mat som en kan få i sig? Gärna något som jag kan laga i förväg och sedan värma...

Läs även andra bloggares åsikter om sovmorgon, sömn, vila, mat, ätstörning, ätstörning uns, proteiner, promenader, må bättre

Normaltillstånd? Iaf lite bättre...

2011-10-21T12:32:00.000+02:00

Jag tror att jag mår lite bättre. Skuggorna finns kvar, men rösterna har blivit till viskningar. Inga fler meddelanden i vinden, mindre tankar kring siffror och datum och annat. Tog tillochmed en promenad idag. 30 min i lugn takt, men ändå. Bättre än de noll promenader det har blivit på sista tiden.

Sovit har jag dock inte gjort, trots sömnisar. Det rasslar i mig av rastlöshet, men det känns bättre nu efter promenaden. Så riktigt hypoman är jag nog inte, för i hypomanin finns det inget som botar rastlösheten och rasslandet. Kanske jag bara reagerar på den depression jag har haft ett bra tag? Livet känns ändå förbannat tungt. Det är som om jag håller på att gå under av min egen tyngd. Paranoian finns kvar. Det känns som om något är påväg att hända, men jag vet inte vad.

Är det detta som är ett "normaltillstånd"? Jag vet inte. Vad är egentligen "normalt"? Är det vardagens gråa tillvaro?

Så jag dricker kaffe och försöker läsa. Gräver ned mig i sängen och hoppas på att inget dåligt kommer att hända idag.

Läs även andra bloggares åsikter om nedstämdhet, grå vardag, paranoia, promenad, må bättre, rastlöshet

Energi

2011-10-20T04:25:00.001+02:00

Självskadebeteende

Jag har varit vaken sedan ett och känt energiströmmarna i kroppen. De svävar i mörkret och lägger sig i mig, runt mig, inuti mitt hjärta. Detta är en av de dagar (nätter? morgnar?) som jag älskar att inte sova, trots att rösterna viskar och gasen luktar och världen känns sådär konstig. Jag vill skada mig själv, men inte för att lindra smärtan, utan för att förhöja den. Förstår ni?

Det är så svårt att förklara. Så svårt att sätta ord på lyckan över att existera, samtidigt som avgrunden finns där, öppen, framför mig. Allting känns så klart just nu, som om jag har lyckats klura ut en hemlighet. Som om detta är det verkliga livet. Sliten itu är detta det verkliga livet.

Jag vet att det är falskt. Att det är min hjärna som lurar mig. Men gränsen mellan den intersubjetiva verkligheten och min verklighet börjar suddas ut. Och den verklighet som det är menat att jag ska dela med andra sjunker sakta bort och förlorar i betydelse.

Det är dags att ta mina morgonmeds. Men jag vill inte. Vill inte riskera att Abilify ska ta detta ifrån mig. Vill inte sänkas av Lamictal. Vill bara existera i gränslandet mellan det älskade livet och den fruktansvärda avgrunden.

Läs även andra bloggares åsikter om gränslandet, gränspsykos, hallucinationer, dysforisk mani, biolär, bipolaritet, energi, energiströmmar, levande luft, intersubjektiv verklighet, subjetiv verklighet, gränspsykos, dissociation

Den nakna sanningen

2011-10-19T12:31:00.000+02:00

Jess påstod att ögonen är själens spegel, så här kommer en bild på mina ögon. Tolka den suddiga bilden hur ni vill.

Självskadebeteende

Tilläggas kan är att jag är galen just nu. Sådär galen som jag blir ibland med skuggor i vrårna, med röster i huvudet, med gaslukt i näsan och allt det där jag hatar. Minnesluckor har jag också. Och mina händer vill inte hålla fast vid något - har än så länge tappat en tallrik, en kaffekopp, en lampa och ett glas. Och självklart gick allt sönder. Skärvorna triggar mig, jag vill se blod! Än så länge har jag bara rispat mig. Men jag längtar så efter riktiga sår. Längtar så, längtar så.

Läs även andra bloggares åsikter om ögon, själens spegel, skärvor, självskadebeteende, hallucinationer, gränspsykos, dissociation, gränslandet

Socialt utmattad

2011-10-18T09:49:00.000+02:00

GAIS, mina älsklingar, vann mot IFK Göteborg igår, och jag var riktigt, riktigt glad för en stund. Sedan drack jag och Frugan och en av Frugans vänner en öl. Visserligen en alkoholfri sådan, men ändå. Det var min första sedan typ 2008. Men det var ganska gott, och jag kan tänka mig att göra det igen.

Idag är en sådan där dag när jag är så socialt utmattad att jag kommer nog att mestadels ligga i sängen och dagdrömma bort dagen. Sikken tur att jag har bilder på mitt blonda hår att visa er istället:

Haha, jag ser ut som om jag är på väg att brista ut i gapskratt. Men, men... :)

Läs även andra bloggares åsikter om GAIS, vinst, socialt umgänge, socialt utmattad, bilder

Hungerskänslor

2011-10-17T08:00:00.000+02:00

Vaknar efter för mycket sömn och känner mig... hungrig! Ja, hör och häpna! Jag som knappt har ätit någonting de sista dagarna känner hunger och sug efter bröd med kaviar på. Som tur var, var det just detta som jag hade hemma, vilket betydde att jag fick exakt det jag ville till frukost. Idag ska jag köpa clementiner och festa på. Tyvärr orkade jag inte äta så mycket som jag ville, för min magsäck har dragit ihop sig, men lite är bättre än inget, eller hur?

Den inte så goda nyheten är att min vikt har gått ned. Inte så att jag är underviktig, men 52 kg är inte bra för någon som har satt som mål att väga 55 kg. Varje hekto under det betyder ett misslyckande, ett bevis på att min ätstörning har mig i sitt grepp. Och tre kilo är verkligen ett misslyckande. Jag ska försöka ta tag i det igen, försöka att hålla mig till ett matschema. Men det tar emot, jävligt mycket. Min hjärna är sjuk, helt enkelt. Mina känslor hänger inte ihop med vad jag vill, eller snarare - jag vill två saker samtidigt. Splittrad som satan, som vanligt.

Men...
Ikväll är det derby, GAIS möter IFK Göteborg. Jag ska stå och frysa på nygamla Ullevi tillsammans med människor jag faktisk känner mig bekväm med. Och jag ska göra det utan att bry mig om vikten, det har jag bestämt mig för. Och jag ska göra det i mitt numera blonda hår! Vill ni se bilder? Ni får vänta till imorgon. :)

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, ätstörning uns, viktnedgång, känslor, splittrad, mat, hunger, hungerskänslor, GAIS

Vaken, vaken, vaken

2011-10-16T04:41:00.001+02:00

Vaknade vid 2, rastlös som ett rådjur på motorvägen. Jag hatar denna rollercoaster. Mitt försökt till att gå upp tidigt om morgnarna leder tydligen till hypomani [eller åtminstone till någon form av rastlöshet/energipåslag]. Tjohoo för att vara så jävla sömnkänslig. Så nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra. Jag har stickat en ruta till mitt lapptäcke, gjort iordning så att disken ska vara redo att diskas så snart klockan har slagit tillräckligt för att människor inte ska störas av det [det är jäkligt lyhört här]. Och ska snart plocka fram Naomi Klein's No Logo, som jag sakta tar mig genom. Allt på en och samma gång, men jag får inget gjort. Men kaffet var åtminstone gott.

Gränspsykosen har inte gett med sig. Skiten började så snart jag vaknade. Röster, öar av oklarhet, färger som virvlar i min hjärna. Tankerusningar så mycket att jag har svårt att ens skriva detta inlägg för allting går så snabbt att jag knappt kan få ned mina tankar på papper [eh, skärm, menar jag].

Vet du vad du hoppades på dagen då du föddes?
Dagen då du dog?
Ruttnande, kan du känna smaken av det kött som en gång var?
Legenden finns, men kan du minnas minnet av det som varit?

Det finns inget längre att kasta i ansiktet på dem
som aldrig sett sig själva i spegeln
Vem vann kriget?
Korruption är enda vägen att överleva nu
på vägen mot havet
där räddningen tillslut aldrig fanns

[Är vi alla brutna?]

Sömnen kan inte dölja att allt försvinner tillslut

Sömnen kan inte dölja att allt försvinner tillslut

Pionjärerna är falska gudar;

arkitekterna sjunger na-na-na

[Jag äcklas av mig själv utan äkta kärlek]

Men de enda som gör motstånd är de som inte kan stava till

renhet

Läs även andra bloggares åsikter om mani, hypomani, sömnlöshet, sömnproblem sömnsvårigheter, bipolär, bipolaritet, humörssvängningar

Kan inte beskriva

2011-10-15T12:34:00.000+02:00

Sov 13 timmar inatt utan sömnpiller. Jag kan inte riktigt förklara hur utmattande det är att vara i ett depressivt skov med gränspsykotiska inslag. Denna rädsla som kommer någonstans ifrån; den går knappt att beskriva. Det är som en skräckfilm som aldrig lämnar en. Någonsin varit riktigt, riktig rädd och inte kunnat gömma dig från rädslan? Ungefär så är det. Inte underligt att jag lämnar min hjärna och sover bort tiden.

Hallisar där röster skriker åt mig. Minnesluckor så att jag inte vet vad jag gör [det skrämmer skiten ur mig]. Siffror och färger som väcks till liv och plötsligt betyder något; som om de lever ett eget liv. Magiskt tänkande, som ett litet barn. Upprepade handlingar för att få kontroll; men jag får aldrig, aldrig, aldrig kontroll. Vinden viskar meddelanden.

Glömde ta mina antipsykotiska igår. De fastnade i dosetten och jag tänkte inte på det. Glömde att äta igår. Inte undra på att jag mår skit. Nu kan jag inte äta. Nu kan jag inte ta mina blå piller. Jag tror att de är gift. [Kanske de är gift?] Ligger i sängen och försöker leva [överleva]. Stänger ute världen med Manic Street Preachers och Social Distortion. Det är det enda som hjälper lite.

Smärta. Det gör satans ont. [Men jag kan fortfarande inte beskriva hur ont det gör, eller varför det gör ont.]

Läs även andra bloggares åsikter om gränslandet, gränspsykos, dissociation, bipolär, bipolaritet, depressivt skov, depression, nedstämdhet, hallucinationer, orkeslöshet, magiskt tänkande

Reflektioner före sex en fredagsmorgon

2011-10-14T06:00:00.000+02:00

Jag är aldrig så ensam som när jag är tillsammans med andra människor. Så gårdagen var mest ett återhämtade från manifestationsumgänge. Kommer det att vara såhär resten av livet? Att så fort jag har varit med människor måste jag lååång tid för att återhämta mig? Det verkar ju så. Det har iallafall varit så, så länge jag kan minnas. Fast jag har inte respekterat det, för jag har inte tyckt att det "ska" vara så. Vilket resulterade i slutändan i en kraschlandning of doom, en som jag fortfarande inte har hämtat mig från.

Så nu sitter jag här före sex en fredagsmorgon och försöker få igång hjärnan. Det blev ännu en natt av sömnpiller, för mitt komplex över att jag hade hetsat på kvällen var mer än jag kunde stå ut med. Så projektet se om kvällsångesten försvinner av tidigt uppvaknande har ännu inte kommit gång. Men tredje gången gillt, eller hur var det nu?

Det är nästan minusgrader ute, men det är chill, för det känns som om jag har frusit till is inuti ändå. Jag ser skuggor, hör röster, känner närvaro, energier, you name it, I've got it, I would sell it if I could. Abilify är en skitmedicin som verkar göra ingenting för att hjälpa mig. Lamictal är en skitmedicin som verkar göra ingenting för att hjälpa mig. Theralen är en skitmedicin som verkar göra ingeting för att hjälpa mig. Stilnoct är det enda om hjälper, men jag kan ju sova bort dagen, sova bort livet, sova bort resterna av mina hjärna.

Idag ska jag tvätta.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, social umgänge, återhämtning, mediciner, sömn, ångest

Igår och idag

2011-10-13T08:42:00.000+02:00

Igår kände jag att jag behövde något projekt, något som kunde distrahera mig från isvattnet i min bröstkorg. Så jag började organisera bokhyllan. Det är ett jätteprojekt, egentligen, iallafall om man är i mitt tillstånd och äger över 300 böcker (förutom de som står i annan bokhylla som jag aldrig sorterar för jag kommer någon gång att ge dem till välgörenhet).

Halvvägs genom gav jag upp. Min rygg värkte som satan och dessutom kom jag på att det var civilkuragets dag! Vilket innebär manifestation och annat häng, så jag var tvungen att dra på mig stridsmunderingen och ge mig av.

Jag träffade okända människor, var grymt stressad, frös som fan och allting var bara dåligt, dåligt. En dålig dag när ingenting fungerade. Så jag sket i projektet försöka sova i tid, drog i mig sömnpiller redan klockan åtta och slocknade.

Idag är jag socialt utmattad. Men jag har åtminstone organiserat klart bokhyllan redan klockan sju på morgonen!

Så det var min gårdag... Fyllt av en massa saker som borde vara i-landsprolem men som verkligen bara tröttade ut mig, som att jag tappade tallrikar, nästan sprängde min micro och en kaffekopp slängd i väggen.

Kanske idag blir bättre? Jag är sjukt trött efter att ha vaknat fem på morgonen. Men projekt att försöka sova bort kvällsångesten fortsätter.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, projekt, böcker, bokylla, organisering, civilkurage, stress

Morgonförsök

2011-10-12T07:31:00.000+02:00

Tankar kring självmord

Jag vaknar tidigt av eget val. Förhoppningsvis kommer det att göra mig så trött ikväll att jag somnar innan ångesten slår till på riktigt. Fast en vet ju aldrig. Det är ju i sängen, alldeles innan sömnen, som kramperna i bröstkorgen är som värst. Men jag ska försöka. Se om det hjälper. Ännu ett desperat försök att undvika självets krasch.

Jag tänker på det varje dag, varje kväll, varje morgon. Att bara somna in och aldrig mer vakna. Tänker på alla sätt som jag kan få det att hända på. [Skrev nästan ska hända på. Vad betyder denna freudianska felskrivning?]

Allting är kallt. Från mina händer till utsidan, från magen till huvudet. Jag har stelnat i svart.

Döden.
Döden.
Döden.
Min ständige följeslagare.
Min vän, min kompanjon, mitt hjärtas lust.
Min fiende, du hatade, du fruktade.
Klädd i vitt du vakar i mina drömmar.
Ser min plåga, erbjuder att lindra den.
All falskhet i det sista slutet.
Ge dig av, du jag inbjudit.
Nu är du en ovälkommen gäst!
Och ändå jag kan inte släppa dig,
du käre riddare.
Av alla änglar är du den fulaste.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, tankar, tomhet, döden, självmord, självmordstankar, självmordsplaner, depression, nedstämdhet, döden

Om kvällarna

2011-10-11T11:12:00.000+02:00

Kvällarna är värst. Inte så att ångesten och depressiva tankar/känslor går och gömmer sig på dagarna, men jag kan mota dem mer under dagen. På kvällarna, när inget finns att göra, när tankarna bara virvlar i tomhet, det är då jag har som minst motståndskraft. På kvällarna har jag noll/zero/nada koncentrationsförmåga, ingenting kan distrahera mig, och TV:n är ett dåligt sällskap.

Jag är så jävla trött på det här. Att kämpa med maten, mot självskadetankar, med ångestkontroll, mot självmordsplaner. Faktum är att jag börjar tappa lusten att ens försöka. Detta är depressionens mest avskydda verk: Att den drar ned personer (jag och andra) så mycket att vi inte länge orkar kämpa.
[För detta är inte jag. Det känns iallafall inte som jag. Men kanske jag lurar mig själv när jag tror att jag är den som inte ger upp?]

Jag slutar sakta men säkert att göra saker. Promenaderna var det som rök först. Sedan stickningen. Och nu städningen. Diskar gör jag fortfarande, för jag använder samma kastrull varje dag för att koka potatis [typ det enda jag kan äta just nu, förutom Varma Koppens soppor]. Men jag känner mer och mer att snart kommer jag att diska enbart den där jäkla kastrullen och inget mer. Jag påbörjar inte längre projekt, för jag vet att jag aldrig kommer att slutföra dem. Mest ligger jag i sängen och känner tomheten. Lyssnar på deppig musik som värsta tonårsklyschan och önskar jag kunde gråta ut min sorg, men jag kan inte längre gråta.

Jag är slutkörd. Ingen sömn i världen kan återställa mig nu.

Läs även andra bloggares åsikter om kvällar, ångest, depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, motståndskraft, att inte vara sig själv, tanketomhet

God morgon!

2011-10-10T06:49:00.000+02:00

Skrik, del II

2011-10-09T11:33:00.001+02:00

Mardrömsnatt. Som iofs slutade med att jag drömde om Joe Strummer. Not all bad.

Nystädad lya, rena kläder. Not all bad, del II.

Men...
Skriken i mig fortsätter. Jag kan inte döva dem. Ångesten rasslar mina revben medan sorgen över att leva bländar min strupe. Så jag tar ett varmt bad, målar naglarna röda. Not all bad, del III.

Men...
Cigg efter cigg efter cigg kan inte beröva luftens torka ur mina lungor. Det är kaos i min hjärna, kaos i min kropp, kaos runt omkring mig medan rösterna viskar, talar, skriker. Och jag skriker också, men så lågt att ingen kan höra. För vill jag verkligen att någon ska höra? Jag är rädd att någon tillslut kommer att ringa polisen.

Det där goda, i tre delar, kan inte uppväga allt det onda, som bara är en del, men en så stor del, en fruktansvärd del som tar över min kropp, mitt liv. Det spelar liksom ingen roll att jag är varm och med röda naglar. Det spelar ingen roll att jag drömmer roliga drömmar om Joe Strummer, när jag har drömt mardrömmar om fallande grottor och stängda labyrinter under större delen av natten. Det spelar inte ens någon roll att jag sover, när jag ändå drömmer.

Allt det goda, i tre delar, kan inte uppväga det onda. För det goda är så futtigt och litet; trots att jag verkligen, verkligen försöker hitta något att hålla fast vid.

~~Jag kan inte andas.~~

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, värdelöshetskänslor, stumma skrik, rädsla, ångest, mardrömmar, drömmar, Joe Strummer, instängdhet, gott, ont

Skrik

2011-10-08T14:34:00.000+02:00

Virkar sjal medan insidan skriker. Vill bort, vill fly, men jag har lovat mig själv att inte skära mig idag, så jag låter bli att äta istället.

[Kanske jag borde åka till London? Eller hyra en stuga mitt i en vildmark?]

Något har gått sönder, jag har trampat över en gräns. Jag vill inte ens försöka, men jag gör det ändå. Allting är så meningslöst; det kan inte några piller i världen hjälpa mot.

Läs även andra bloggares åsikter om virkning, flykt, smärta, inre smärta, trasighet, meningslöshet

Why, oh Why?

2011-10-07T11:59:00.000+02:00

Usel natt. Kunde inte sova, trots massa piller. Satt vaken och undrade över om det finns någon mening överhuvudtaget. Mahler spelade i mitt huvud. Passande musik för nätter som denna, men jag börjar få nog nu. Jag vill inte mer. Stänga av, stänga ned, skära upp.

Nu sitter jag mest och fryser. Vill krypa ned under täcket för att sova, men försöker hålla mig vaken för att inte fucka up min sömnrytm alltför mycket. Men vad är det för mening med att bry mig? Kan inte sticka, kan inte läsa, kan inte dricka kaffe (mår illa som satan efter alla piller), kan inte göra något tycks det som. Varför ens försöka?

Förlåt, förlåt för att jag låter så ynklig, patetisk och gnällig. Men det är allt jag orkar vara just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om mening, meningslöshet, Mahler, hallucinationer, sömnlöshet, sömnproblem, sömnsvårigheter, depression, nedstämdhet

Till alla som inte vill hålla käften

2011-10-06T09:36:00.000+02:00

*
Vill du sjunga sånger som krossar?
Varsågod, jag lyssnar.
Jag är redan trasig på golvet,
skärvor som skaver under dina fötter.
Inga änglar kan samla mig nu;
vinden har brustit mina ådror
och lämnat dem ensamma, ensamma,
aldrig samma.

Vill du sjunga sånger som dansar?
Kom och trampa på mitt golv i natt.
När mörkret lagt sig dåndande
och rubinerna blöder klart
men aldrig stilla.

Protestera inte, du vet att sanningen är naken.
Men tystnaden klär den i vitt
så att solen bländar våra ögon.

Så sjung dina sånger,
sjung och krossa och dansa.
Jag är här.
Du är här.
Och sanningen är sanningen
för alla som ser i svart.
*

Jag skrev den här texten inatt, fylld av Nozinan. Jag minns inte ens att jag har skrivit den. Jag vet inte vad den betyder, eller vad jag vill ha sagt med den. [Någon som förstår?] Men det var så länge sedan jag skrev något alls som inte var bloggande att jag tänkte publicera den ändå. För att mitt undermedvetna kanske försöker säga mig något. För att ibland finns det poänger i att läsa det en inte minns. För att den säger något om mitt läge just nu, bättre än andra ord jag skulle kunna skriva.

Kanske romantiserar den depressionen. Kanske den talar till alla de som ser världen i svart. Jag vet inte. Men mest är det nog en protest mot alla som säger att depression inte är en sjukdom, att vi borde rycka upp oss, ta oss i kragen, vara som alla andra och hålla käften.

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, skrivande, depression, nedstämdhet, minneslucka, fördomar

Trivialt

2011-10-05T10:37:00.000+02:00

Jag går från det störtande till det triviala. Som att min förkylning inte har gett med sig. Eller att jag har slut på mjölk. Tur att jag har lärt mig att dricka kaffe utan. Jag sitter här och väntar på att morgonmedsen ska kicka in; jag hoppas det blir snart för den här jävlaförbannadehelvetes-ångesten driver mig till... ja, vansinne helt enkelt.

Jag orkar inte diska, jag orkar inte städa, jag orkar knappt skriva det här inlägget. Jag orkar inte handla, jag orkar knappt ur sängen. Men kanske, kanske jag får lite stickat idag, för dimsynen verkar ha gett med sig åtminstone lite.

Fick brev på posten igår. Om läkartid i december. Fanfanfan. Ska jag behöva vänta tills dess innan jag får någon vård alls? Allting känns bara så fuckat. Och det är väl därför som jag återvänder till det triviala, till det som egentligen inte betyder något, för att det är det enda jag orkar med.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, depression, medicin, biverkningar, orkeslöshet, energilöshet, letargi, asteni, behandling, läkartid

Ett satans långt inlägg skrivet i affekt

2011-10-04T12:30:00.000+02:00

Alright; gårdagens inlägg var skrivet i affekt (no shit!). Vad som egentligen hände är mer än vad jag vet. På morgonen flög jag, på eftermiddagens störtdök jag. Det gick för snabbt för att jag skulle ha någonsomhelst motståndskraft, och med dimsynen i bagaget kunde jag inte distrahera mig själv (ska iofs inte skulle på det sistnämnda, för jag hade nog inte kunnat koncentrera mig på någonting ändå).

Alright; jag överlevde (igen). Jag gjorde det enda jag kunde komma på som skulle kunna hjälpa: Trippeldos sömnpiller och däcka vid 8-snåret. Visst tog det ett tag innan jag somnade, men bättre att ligga i sängen med Nozinan och Stilnoct i kroppen än på badrumsgolvet med rakbladet i handen. Social Distortion i öronen, blundande hårthårthårt för att inte ens tänka.

Alright; så jag vet inte vad som hände. Jag försöker trace:a vad som skedde, försöker gräva i suddiga minnen om hallisar, depression, vansinne och ofattbar glädje för att försöka hitta något (x antal något?) som gjorde att det som skedde skedde, det som hände hände, det som blev blev; för att kanske, kanske, kanske hitta något som får mig kunna undvika samma situation nästa gång, eller åtminstone förstå.

Alright; så jag mår riktigt jävla dåligt idag. Tänkte jag skulle gå emot känslan (sådär som en lär sig att en ska göra om en går i terapi); därför åkte jag bakfull som en kaja som ätit för mycket rönnbär och lämnade sådant där prov som ska kolla om min lever fungerar, hämtade ut meds och köpte ett nytt strykjärn för mitt gamla lade av iförrgår när jag stod och strök mina favvoskjortor. Men kanske det inte var sååå jävla smart att försöka dra mig upp ur jeansen med skorna fortfarande på (skall inte tolkas bokstavligt...). För nu mår jag fan ännu sämre och vill bara stänga av telefonen, lägga mig i sängen, skära sönder handlederna, ta alla piller jag hittar, glömma bort världen, stänga av den eviga musiken jag hör (hallis nummer 1), sluta känna gaslukten (hallis nummer 2) och sluta räkna katastrofdatum (vanföreställning nummer 1, och förhoppningsvis den enda som kommer krypande/störtande).

Alright; igår ville jag dö, idag vill jag bara inte leva. (Det finns en skillnad, Ann Heberlein hade en bra poäng även om hon inte var den första att komma på den.) Så jag har köpt snus att trösta mig själv med som också gör att jag inte kommer att behöva ta mig ur min horisontella ställning för att tillfredsställa mitt nikotinbehov. Allt annat kan glömmas. Mat, vatten, kaffe, tankar, kakor, böcker, stickning, whatever kan dra åt fanderns (eller heter det fanders?). För just nu gäller det bara att kämpa mig genom dagen.

Alright; så detta är ännu ett (långt) inlägg skrivet i affekt. Om du lyckades ta dig ända hit: GRATTIS! Jag förstår den som inte gjorde det.

Alright; så jag berömmer er för era kommentarer. Jag skulle vilja påstå att de hjälpte mig göra valet att sova istället för att dö. Men jag orkar inte svara på dem, och det tror jag ni förstår.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, självmordstankar, självmordsplaner, sömn, räddning, affekt, depression, bipolär, bipolaritet, mani, självskadebeteende, liv, död, att inte vilja leva, bloggkärlek

fan

2011-10-03T15:18:00.000+02:00

Om självskadande och självmordstankar

Idag är sådan jävla ångestdag att jag bara ligger och skakar. Skar ett fint sår på benet tidigare som skulle behöva sys, men fan heller att jag klarar av att ta mig till någon jäva akutmottagning i mitt tillstånd. Men självskadan fungerade inte ens, inte ens för stunden. FANFANFAN!!!

Hur fan ska jag orka leva med det här? Jag har nada dödsångest, bara dödslängtan. Jag vill bort, bli fri, bli frisk, men mest av allt vill jag inte längre finnas. Det här handlar inte om att bara inte vilja leva, utan också om att vilja dö. Varför leva när livet ändå inte är något värt?

Läs även andra bloggares åsikter om självskada, självskadebeteende, självmordstankar, dödslängtan, självmord, ångest

Mer snack om meds

2011-10-02T16:10:00.000+02:00

Jag vet att jag tjatar om mediciner. Hej, mina utläggningar kring Lyrica fyllde ju flera sidor. Här kommer en sida till om en helt annan medicin, Lamictal.

Jag gillar Lamictal; det måste jag säga. Det är en bra stämningsstabiliserande, även om den ännu inte har hjälpt så mycket så är det ändå inte en medicin som ger mig konstiga upplevelser som andra meds kan ge, tex överväldigande trötthet.

Dock ger den en mycket irriterande biverkning: Dimsyn. Vilket gör att jag knappt kan sticka och inte kan läsa för allting är suddigt. Faktum är att sedan jag höjde dosen kan jag knappt skriva. Jag ser helt enkelt inte vad jag gör. Tacka gudars för stavningskontroll, annars hade detta knappt varit läsbart.

Det är en "mild" biverkning. En sådan som jag egentligen inte ska gnälla över. Men den stör mitt liv något fruktansvärt.

Ni som har upplevt detta: Blir det bättre med tiden?

Läs även andra bloggares åsikter om mediciner, stämningsstabiliserande, Lamictal, biverkningar, bipolär, bipolaritet

Coffee and cigarettes and knitting is what keeps me through the night

2011-10-01T07:19:00.000+02:00

Trots Nozinan och insomningstablett lyckades jag aldrig somna igår. Djävulen i mig är glad, men jag är mest sorgsen. Så jag har suttit och sett dimman rulla in över hamnbankerna, över de stora kranarna som lyser i mörkret. Gatlyktornas sken har blivit suddigare och suddigare tills de bara är orangea solar som strålar dämpat.

Det rasslar i kroppen av strömmar. De flyger genom magen, genom bröstet, genom armarna. Kanske är det bara en höjd Abilify-dos. Kanske är det något på gång, något mjukt och vasst på en och samma gång, något maniskt. Kanske, kanske... Alltid dessa frågor, aldrig några svar.

Så istället dricker jag kaffe och röker cigg som blandas med dimman och försöker sticka (men det sistnämnda går inte så bra för Lamictal ger mig dimsyn). Men jag vinkar åt världen och undrar över alla andra som, liksom jag, inte kan sova inatt. Som vaknar och väntar på morgonen.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnproblem, sömnlöshet, sorgsenhet, bipolär, Abilify, kafe cigaretter, stickning

jag är fortfarande kvar i den intersubjektiva verkligheten (för det mesta)

2011-09-30T12:39:00.000+02:00

Ibland blir jag rädd. Ibland blir jag rädd för att bli en av de människor som så uppenbart lever i sin egen värld att de inte kan förstå andras. De kallas psykotiska. De kallas också andra, mer nedsättande, saker. Självklart är inte alla psykotiska påträngande; det är inte alls det jag menar. Men vissa är det. Och det skrämmer mig att tänka att jag en dag kanske går över gränsen och blir en av dem.

Idag drack jag kaffe hemma hos en vän. Det var mycket trevligt. Men när jag gick hemåt mot spårvagnen var det en man som gjorde tummen upp åt mig, och sedan sprang efter mig.

"Jag vill hjälpa dig" sa mannen.
"Jag behöver inte hjälp" sa jag.

Han fortsatte prata om hur han ville vara en tjänare och att jag var utvald. Om hur viktigt det var för honom att hjälpa och tjäna.

"Jag behöver inte hjälp" sa jag (igen).
"Men vilken plats är du på? Kanske behöver du en bättre plats?" sa han.
"Jag är här och nu" sade jag.
"Då är du bättre och starkare än mig" sade han.

Han hade en pannlampa och berättade om en kvinna han skulle vara trogen i fyra år. Han kramade mig. Han berättade hur mycket han beundrade mig.

Visst jag ljög för att bli av med honom. Han var besvärande. Men han skrämde mig aldrig. Jag blev bara rädd att en gång bli som han; någon som inte delar den intersubjektiva verkligheten utan enbart har sin egen.

Läs även andra bloggares åsikter om verklighet, psykos, påträngande, intersubjektivitet, inre veklighet, rädsla, gränslandet

Läkaruppdatering

2011-09-29T10:21:00.000+02:00

Varning: Självskadande

ÄNTLIGEN läkarbesök idag. Det känns som en evighet sedan sist (maj). Och så mycket skulle tas upp att jag glömde hälften, trots att jag hade skrivit en lista. Men det gick bra ändå. Trevlig läkare som tog mig på allvar. (Fast vem tar inte en gränspsykotisk pat. på allvar? Iofs många, men det borde inte vara så.) Kanske skrämde jag skiten ur honom genom att berätta om vad jag gjorde igår, nämligen fick för mig att min p-stav var en mask och skar ut den.

Alla mina meds höjdes, jag fick nya sömnpiller (Nozinan) och insomningspiller vid behov. Självklart ingen ångestdämpande benzo, men det hade jag inte förväntat mig heller. Glömde faktiskt att be om ångestdämpande överhuvudtaget, men... det får jag ta en annan gång.

Det jag inte berättade var om ätstörningen. Men det var för att jag hade för mycket tankar i huvudet, och allting kändes fragmenterat. Dessutom - vad ska de hjälpa mig med? Jag är ju redan på ett eget spår mot friskhet.

DOCK...
fick jag veta att remissen till neuropsyk inte hade gått iväg. Jävla skit också!!! Jag som verkligen hade sett fram emot detta. Jag som hade velat veta en gång för alla hade velat veta om jag har ett npf eller ej. Nu kommer det att dröja hundra år.

Annars gick allt bra. & (som vanligt) oroade jag mig i onödan.

Läs även andra bloggares åsikter om läkarbesök, mediciner, glömska, minne, medicinhöjningar, ätstörning, bipolär, remiss, neuropsykiatriskt funktionshinder, oro

Framåt

2011-09-28T08:20:00.000+02:00

Apropå att försöka tampas med ätstörningen. Apropå att försöka bli frisk. Idag vaknade jag efter en god natts sömn med insikten att jag har klarat En vecka utan hets! Det är sju kulor i min belöningsskål (dvs den skål där jag lägger en kula för varje hetsfri dag. Oftast brukar jag belöna mig efter 10, men tamigfan jag ska belöna mig själv NU för att jag har klarat en hel vecka i sträck!

Min hjärna vill så gärna förminska detta, säga "det var väl inget" och "du hade faktiskt hjälp av förkylningen som fick dig att tappa matlusten". Men jag ska inte lyssna. För att inte hetsa under avtändning av Lyrica, inte tröstäta för att jag har varit sjuk - det är fan guld värt om jag bara tänker efter.

Och...
Jag har gjort en sak som jag tycker är fruktansvärt jobbigt, nämligen äta ute på restaurang. Ofta vill jag inte göra sådant, för jag inbillar mig att alla stirrar på mig och hur mycket jag lassar in i munnen. Men den här gången brydde jag mig inte och åt massa god, indisk mat. Och jag gjorde det utan ångest, utan ånger och utan att hetsa när jag kom hem. (Eller kompensera för den delen, vilket jag hade gjort i the bad old days...)

Och...
Imorgon ska jag äta ute igen. Thai-mat den här gången, i ett gammalt favvoställe i nya lokaler.

Jag säger inte att jag är frisk. Jag bara säger att ett steg i rätt riktning är ett steg i rätt riktning och ska inte förminskas.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, ätstörning uns, bli frisk, ett steg i rätt riktning, hetsäta, validering, känslor, kroppen

Status

2011-09-27T12:14:00.000+02:00

Alright, en sammanfattning av läget. Bara för att jag inte har något vettigare att säga.

Förkylningen är nästan borta. Förutom en envis hosta, lite feber och ont i halsen när jag vaknar på morgonen är jag nästan frisk. ÄNTLIGEN!

Ångesten är inte hanterbar, vilket suger big time. I flera dagar har jag rullat runt på golvet i inre smärta och känt hur den exploderande känslan i mig bara växer. Snart smäller det, det känner jag. Hallisarna har återkommit också, och katastroftankarna lättades inte direkt av gårdagens möte. Kanske beror allt det jobbiga (åtminstone delvis) på...

...att jag nu är helt Lyricafri. Avtändningen har varit ett monumentalt arsle att tag sig genom, men eftersom förkylningen gjorde mig ynklig så hade jag ändå en allmän rätt att tycka synd om mig själv. Så varför inte ta all skit på en och samma gång. Det känns lite lättare nu, men aldrig mer den medsen, det säger jag. Positivt är dock att kilona jag byggde upp har börjat rasa av mig. -6 av de 10 kg jag gick upp av Lyrica, och jag har inte ens behövt kämpa för att gå ned dem. Detta betyder att...

...jag ligger på det som en gång i tiden var min drömvikt. Den som jag ville ha och som jag tyckte var perfekt. Detta var innan ätstörningen kom och tog mig i sin famn och sade "jag ska hjälpa dig" och dum som jag var trodde jag på den. 55 kg för mig, 164 cm lång, är inte alls dumt. Men i min värld blev det dumt. Så nu ska jag kämpa för att stanna här. Ni hejar väl på mig, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om status, förkylning, ångest, Lyrica, avtändning, vikt, viktnedgång, målvikt, ätstörning, ätstörning uns, kamp

Snuten kom

2011-09-26T10:17:00.000+02:00

Eh... Detta riskerar att bli ett babbelinlägg skrivet i affekt. Hoppas att ni står ut ändå.

En av mina katastroftankar när depressionen slår till är att polisen ska komma och spärra in mig för något som jag inte har gjort. Typ mord, eller något i den stilen. Kanske terrorism, eller whatever. Oavsett - jag har ett komplicerat förhållande till snuten.

Så idag när jag sitter på vagnen efter att jag har handlat ringer plötsligt polisen. Och berättar att de har hittat vapenpatroner i mitt källarförråd. Oh jisses vad jag blev stressad. De frågar: "Vet du något om det här?" och jag svarar "Nej, ingen aning" med darrande röst.

Berättar att jag snart är hemma, de stannar kvar och vi snackar lite. De berättar att någon förmodligen har bott där under ett tag. Och att det förmodligen är en av grannarna. Visst, snuten var hur trevlig som helst. Men bara tanken på att de finns i min närhet skrämde nästan skiten ur mig. Faktum är att i min hjärna bryr jag mig mer om att jag var tvungen att prata med dem än själva brottet, även om det innebär att någon i mitt hus har vapen.

Ringer Frugan och hon lyckas lugna mig genom att bara lyssna. Men ångesten ligger ändå kvar som en molande värk i magen. Tur att jag har humor nog att skratta åt mig själv, även om jag vill gråta samtidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om polis, brott, ångest, rädsla, katastroftankar

Nästan frisk och jobbiga minnen

2011-09-25T10:19:00.000+02:00

Klev som vanligt upp halv fyra, gjorde kaffe och stickade lite. Tänkte för mig själv "ännu en natt utan mer än ett par timmars sömn". Men så fel jag hade! För efter en timme började ögonen gå i kors och jag sov nästan ända fram till 10! Och jävligt skönt var det också! Tempen har gått ned till strax över 38, vilket är acceptabelt. Jag är frisk nog för att gå på match idag då GAIS möter Helsingborg. Jag får dock nog avhålla mig från att skrika, för min hals gör ont som satan och halsmandlarna är likt stenhårda kulor. :( Men med Ipren och cola ska nog allting gå bra.

Men att gå på match väcker många gamla minnen till liv. En gång i tiden var jag vän med M. Jag träffade henne genom Frugan och först var allting bra. Men för att göra en lång historia kort visade det sig att M var en manipulativ bitch som gjorde allt för att nedvärdera andra som inte gjorde som hen ville. Hen förväntade sig att jag (och andra) skulle ställa upp på allt, göra allt som hen ville och alltid finnas till hands på det sätt som hen ville. Och jag... ja, jag skötte det inte så snyggt. Jag borde ha stått på mig och sagt emot. Men istället ignorerade jag bara M, och slutade höra av mig. Jag kände mig som en feg krake, och min enda ursäkt är att jag ännu inte hade lärt mig att jag var värd något.

Varför kom jag då att tänka på detta nu? Jo, för att M & jag brukade gå på matcher, stå i GAISklacken och skrika och ett tag var vi faktiskt bekanta med de flesta av huliganerna. Idag ska jag inte stå i klacken. Idag ska jag inte prata med de patetiska huliganerna. Idag ska jag bara ha kul. Men... det känns ändå jobbigt att minnas en tid då jag inte klarade av att göra något så "enkelt" som att be någon som har sårat en djupt att dra åt helvete.

Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, halsfluss, ont i halsen, fotboll, GAIS, minnen, att stå upp för sig själv, dåligt självförtroende, vänskap

17 hours and couting

2011-09-24T18:46:00.000+02:00

Jag har varit vaken i nästan 17 timmar och allt jag har fått i mig är en liten yoghurt, kaffe och vatten. Jag är helt enkelt inte hungrig idag. Kanske är det all björnbärspaj jag åt igår, eller så är det febern. Oavsett vilket så är jag kluven - en röst säger att det här inte är bra; en annan säger att det här är jättebra får då kommer jag i mina snortajta jeans imorgon. Fast det kommer jag att göra ändå. Så varför bryr jag mig? Jävla ätstörningsröst som säger fula saker åt mig. Jag hoppas att imorgon blir en bättre dag. Om jag ska orka stå och skrika på fotboll så bör jag äta mer.

Läs även andra bloggares åsikter om mat, kroppen, ätstörning, svält, trötthet, feber

Ynklig

2011-09-23T06:16:00.000+02:00

Herrejisses vad jag känner mig ynklig. Febermanin har gått över och allt jag känner nu är vanlig jävla förkylning of doom. Vaknade halv fem, när jag egentligen bra vill sova bort dagen. Feberstatus: 41.3 grader. Inte bra. Fast jag får väl skylla mig själv som inte har tagit det lugnt. Idag ska jag nog inte göra något mer ansträngande än att byta mina svettiga lakan. Och försöka att inte låta feberhallisarna (saker ändrar storlek, ljus blir starkare för att sedan minska, rummet snurrar) störa mig alltför mycket. Jag får väl proppa i mig några Ipren och se om det hjälper mot värken i kroppen. Och hoppas att jag blir frisk tills på söndag då det är GAIS-match igen.

Läs även andra bloggares åsikter om feber, förkylning, sjukdom, ynklighet, ont i kroppen, GAIS

Lugn, tack!

2011-09-22T12:31:00.000+02:00

Idag är det inte lika kul. Febern har gått ned något, hostan har blivit än värre. Och jag är mest rastlös och irriterad. Jävligt irriterad! En kaffekopp i väggen hjälpte inte alls. Koncentrationsförmågan och uthålligheten är kanske inte noll, men närapå. Vafan ska jag göra med den här jävla dagen?

Hittade några gamla Seroquel i en låda. Jag har sådan jävla lust att peta i mig en bara för att få lite lugn.

MEN...
Igår var första gången på jag vet inte hur länge som jag inte hetsade. Visserligen lyckades jag bara peta i mig 1000 kcal, men matlusten var det ju sisådär med och jag fick kämpa för att överhuvudtaget få i mig något. Så jag räknar det som ett plus i kanten.

Läs även andra bloggares åsikter om rastlöshet, irritation, koncentrationssvårigheter, Seroquel, lugn, hetsätning

Tjoho!

2011-09-21T11:19:00.000+02:00

Vaknar med ont i halsen, feber och gudvetvad igår. Därmed också manisk, som jag alltid blir när jag får feber. Så det blev massa shopping igår. Och idag har jag städat hela lyan, gått en timmes promenad, druckit 5 koppar kaffe (för att vidga luftrören, jag loooovar!), och bråkat med Apoteket. Samt handlat. Samt pimpat min dosett. Och pimpat om den. Samt stickat. Och en massa annat pyssel. Hmm, kanske jag ska ta en promenad till så att jag hostar upp allt slem jag har i lungorna?

Läs även andra bloggares åsikter om feber, mani, bipolär, bipolaritet, aktivitet, rastlöshet

Inlägg nr 1000!

2011-09-19T08:51:00.001+02:00

Detta är inlägg nr 1000 i denna blogg!

Jag har funnits på blogspot sedan december 2008. Och vad har hänt sedan dess? Tja. Inte mycket och en hel del, skulle jag kunna sammanfatta det som. Jag har gått från en diagnos som skavde, nämligen borderline, till en som känns mer hemma, nämligen bipolär. Borderlinediagnosen finns visserligen kvar, men det är ingen som riktigt bryr sig om den. Jag har även fått en remiss till neuropsyk och ska utredas för det jag har misstänkt under en längre tid: Aspergers och AD(H)D.

Det är väl de stora förändringarna. Annars har inte mycket varit på tapeten. Jo, min ätstörningen har blossat upp likt en fackla i mörkret. Så jag pratar fortfarande (nästan) bara psyksnack. På den fronten har inget förändrats bara för att diagnoserna har det. Svängningarna i humöret har blivit intensivare, och jag har blivit mer öppen med mina dissociativa/gränspsykotiska upplevelser.

Men...
Bloggen har hjälpt mig att finna mig själv på ett sätt som ingen psykolog någonsin har kunnat hjälpa mig med. Jag känner mig inte längre som en kameleont utan en fast kärna, utan mer som en människa med instabil kärna. Och det är ett riktigt och viktigt framsteg.Och det är NI, kära bloggvänner, som har hjälpt med mig det. Era kommentarer har, bokstavligt talat, räddat mitt liv.

Oh well. Ville bara meddela att jag har nått en milstolpe.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, blogspot, bloggande, att finna sig själv, narrativ, psyksnack

Hej ångest!

2011-09-18T11:50:00.000+02:00

Det rispar, skär, skaver.

Som glasskärvor i min bröstkorg.

Som blodiga rubiner i min mage.

Isande diamanter & glödande cigaretter.

Hej ångest!

Jag dövar mig med kaffe för alla mina lugnande är slut. Kanske är det den sänka Lyrica-dosen som gör det hela så mycket värre. Eller så är det depressionen som tog mig med storm. I vilket fall som helst är det dags att använda mig av alla knep jag har. Synd bara att min hjärna verkar ha dött med min hypomani.

Är det någon som har några tips?

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, ångesthantering, tips, kaffe, ångestlindrande, tabletter

Totalvändning

2011-09-17T15:53:00.000+02:00

Efter lite manisk shopping lade mig under bolltäcket. Och somnade som en utmattad mård! Vaknade tre timmar senare, helt sänkt och helt väck i huvudet. Rösterna viskar till mig, skuggorna i ögonvrån är djupsvarta och jag gråter, gråter, gråter. Huvudet är tomt, som om någon själv mina tankar. Så... jag vet inte vad jag ska skriva. Jag bara ville få ur mig det.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, gränslandet, gränspsykos, bipolär, bipolaritet, hallucinationer, tankedetraktion

Tjoho!

2011-09-17T06:32:00.000+02:00

Jäklar va kul jag har igår! Visserligen förlorade GAIS, men jag pallade både att träffa bekanta utan att det blev konstigt + hantera fulla människor som är något av det värsta jag vet.

Dock...
När jag kom hem var jag en duracell-kanin, manisk som... jag vet inte vad. Glöm att sömn, glöm all vila, "jag ska städa" tänkte jag. Tur att jag lyckades avhålla mig från dammsugaren klockan tre på natten. *fniss* Men annars är mitt hem rent och doftar ajax och grönsåpa.

Idag är det dessutom tvättdag, vilket passar utmärkt tillsammans med mitt rena hem.

Men den sociala baksmällan kommer ändå, hur kul jag än hade. Jag är trött som satans, vill egentligen bara sova nu. Och efterhandsångesten rumlar i huvudet och magen: "Sade jag rätt? Gjorde jag rätt? Sade jag för mycket? Tycker folk att jag är konstig?".

Oj, vilket rörigt inlägg det här blev. Men... Slutsaten är ändå att jag hade kul. Tillsammans med andra människor. Och det var väldigt, väldigt längesedan.

Läs även andra bloggares åsikter om social, kul, GAIS, IFK Norrköping, mani, hypomani, städa, tvätta, social baksmälla

Ett blablabla-inlägg

2011-09-16T07:53:00.000+02:00

Vaknar vid tre. Jag som trodde att jag var stenhårt deprimerad & nere i mörkret. Kanske jag hade fel? Kanske Lyrican sänkte mig? Hursomhelst - jag är glad att trappa ut skiten. & Jag är glad att hypomanin har mig i sitt grepp. Äntligen, äntligen får jag flyga lite.

Idag är min jag-får-äta-vad-jag-vill-dag. Ja, jag har en sådan trots att jag har hetsat massor. Det är skönt att en dag kunna äta utan dåligt samvete, kompensation & annan skit. Dessutom kände jag direkt när jag minskade Lyrican att aptiten blev mindre.Kanske, kanske jag kan börja gå ned de där kilona som jag gått upp? Det vore himla skönt. Dessutom verkar Lyrican ha tappat all effekt. Tillochmed fyllekänslorna är borta. Så det känns sugigt värre att behöva fortsätta äta dem trots att jag inte märker någonting.

Men...
Jag ska på fotboll ikväll. GAIS möter Norrköping, & jag behöver knappast berätta vilket lag jag hejar på. :) Det ska blir spännande, för jag ska träffa bekanta som jag inte har sett på flera år. Jag vet inte ens om de känner igen mig. Dessutom ska jag träffa bekanta som jag inte umgås med så ofta. Med andra ord: Jag ska vara social på ett sådant där normalt sätt. I vanliga fall hade det skrämt skiten ur mig. Men nu känns det bara kul!

Läs även andra bloggares åsikter om hypomani, mani, bipolär, bipolärt, bipolaritet, Lyrica, ångestdämpande, utsättning, depression, fotboll, vara social

Underbart!

2011-09-15T13:18:00.000+02:00

Har varit vaken hela natten. Kunde inte sova, sedan ville jag inte sova. Lite smått manisk sådär, drog igång ett stickprojekt som kommer att ta evigheter (göra en filt av stickade lappar). Får se hur länge det håller i sig... Promenerade en timme, skönt som sjutton att blåsten har lagt sig. Kände energiströmmar från mig och alla jag mötte, en kille hade svarta strömmar (jag såg dem inte, det bara "kändes" svart) och jag undrade varför.

Inga hungerskänslor idag, trots att jag inte har ätit. Kaffet smakar gott, för första gången sedan jag började med Lyrica (smakförändringar står nog inte på biverkningslistan i Fass, men jag har fått det ändå). Kanske är det den lägre dosen, eller så är det för att allting är gott i manin.

Så... sticka-sticka-sticka, dricka kaffe-dricka kaffe-dricka kaffe. Tankerusningarna kommer med full fart och livet är fucking jävla underbart.

Läs även andra bloggares åsikter om mani, hyypomani, bipolär, bipolaritet, projekt, sömnlöshet, Lyrica, stickning, energiströmmar

Once again...

2011-09-14T14:04:00.000+02:00

Okej, här kommer mera tjat om Lyrica. Så... den som har tröttnat kan sluta läsa nu. :)

Sedan den 13:e augusti, dvs för en månad sedan har jag försökt mig på denna medicin, som mer kan kallas drog än något annat trots att den villigt skrivs ut av läkare.

Jag är nu uppe i den dos som läkaren på psykakuten tyckte att jag skulle ligga på, dvs 450 mg gram per dag.
Jag är fortfarande full.
Jag har gått upp 10 av de 17 kg jag hade lyckats gå ned. Vilket beror både på att jag hetsäter typ varje dag (vilket säkert beror på Lyrica som ökar hungern) och att Lyrica ändrar ämnesomsättningen.
Och ångesten... ja, den ligger på samma nivå som innan med mer eller mindre konstant molande som övergår till ren skräck och panikattacker.
Inte sover jag bättre heller, för jag har så jäkla svårt att somna när allting bara snurrar. Och jag vaknar på nätterna ca varannan timme. Visst, jag sover mer, men jag är övertygad om att det beror på depressionen, inte på pillerna. Och jag har fortfarande nätter då jag sover max tre timmar och vaknar jättepigg.

Behöver jag säga att jag inte trivs? Speciellt med viktuppgången. Jag fick fan kämpa hårt för att gå ned i vikt. Att gå ned i vikt och försöka (så gott jag kunde) att göra det på ett hälsosamt vis var inte lätt. Det var som att kämpa både mot vikten och mot ätstörningen samtidigt. Och nu har jag spårat ut totalt. Jag tänker på mat och vikten hela tiden. Och mår uselt av det.

Men jag hade nog kunnat ta det hela (iaf ta det bättre än jag gör nu). Om det inte vore för att medicinen inte hjälper. Faktum är att jag tror att den ger mig mer ångest, för jag hatar att vara full. Jag gillar inte ens att vara full på alkohol och Lyrica är en rejäl fylla. Jag har legat på den här dosen i nästan en vecka nu och biverkningarna tycks inte klinga av. Kanske det skulle bli bättre om jag höll ut lite till, men jag pallar inte med den här ångesten, pallar inte med att känna såhär, pallar inte med biverkningar och annan skit. Så jag lägger ned nu. Det var ett experiment, och ett misslyckat sådant. Jag bara hoppas att utsättningssymptomen inte blir alltför jävliga.

Läs även andra bloggares åsikter om Lyrica, ångestdämpande, mediciner, ångest, viktuppgång, biverkningar, droger, sömn, sömnproblem, insomningssvårigheter

Jag hatar tisdagar

2011-09-13T10:32:00.000+02:00

Idag vaknade ångesten till liv redan klockan 10. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag vaknade redan vid tre efter tre timmars sömn. Det kommer att bli en lång dag.

Konstigt det där. Lika mycket som jag gillar söndagar hatar jag tisdagar. Måndagar kan jag hålla mig rätt så kallsinnig att det är långt till helgen och ett större mått frid. Men under tisdagen tar min motståndskraft slut och ångesten greppar mig. Varför spelar det då roll om det är tisdag eller söndag när jag ändå är sjukskriven? För att under helgen kommer ingen ringa och störa, ingen post som kan uppröra mig. Det är bara lugnt och skönt (iallafall mer än under veckorna).

Well. Jag har planerat min egen form av distraktion, nämligen att handtvätta alla de där sakerna som inte kan köras i tvättmaskin. Och försöka tänka: "Här står jag och tvättar kläder" istället för katastrofscenarier, tvångstankar och impulser.

(Kanske tror ni att jag har blivit tokig på riktigt och helt köpt mindfullness-sektens argument och stil. Men icke! Jag tror fortfarande att det finns bra saker i mindfullness, men jag tror också att om en gör exakt som de säger kan det göra mer skada än nytta.)

Läs även andra bloggares åsikter om tisdagar, veckodag, ångest, tvångstankar, impulser, katastrof, mindfullness

Tacksam

2011-09-12T13:07:00.000+02:00

Det är tur att tröttheten gör mig fokuserad. Konstigt det där, men det är som om när jag är trött lägger sig ångesten lite och jag kan få saker gjorda. Annars brukar tröttheten vara min värsta fiende - sänker mitt psykiska immunförsvar och gör mig sårbar. Men icke nu. Så jag får väl vara tacksam över att jag är utmattad efter 13 timmars sömn. Idag blir det till att ligga i sängen och läsa. Och äta kantarellsoppa. *mums*

Läs även andra bloggares åsikter om fokus, koncentrationsförmåga, trötthet, ångest, tacksam, läsning

Söndag morgon

2011-09-11T08:00:00.000+02:00

Vaknar tidigt av att det mullrar ute. Går upp och röker en cigg på balkongen medan regnet smattrar mot mina ben. Det är kallt, men ändå skönt på något vis. Kylan tränger genom mig och öppnar mitt skal. Gör morgonkaffe och sväljer mina tabletter utan problem. Den blå Abilify. De gula Lamictal. Bruna vitaminer. Blå&vita Lyrica. Färger som lyser mot min handflata.

Jag tänker inte äta frukost riktigt ännu. Är fortfarande mätt efter gårdagens hets, men märkligt nog har jag inte dåligt samvete över det. Så istället gör jag upp planer för dagen, inga storstilade sådana. Men idag ska jag ta tag i det jag sköt upp igår. Som att städa. Eller handla mat.

Det har slutat regna när jag drar i mig mina andra cigg. Det är alldeles tyst ute nu. Det är söndag morgon och världen tycks sova där nedanför mig när jag tittar ut över staden och hamnen och vattnet och parkeringen till vänster om mig där tonårsgånger hänger om nätterna och skrattar så att det ekar mellan husen.

Morgonen tycks vara min bästa tid på dagen. Jag är lugn, fokuserad och vaken. Inte som eftermiddagarna och kvällarna för min koncentration tycks försvinna klockan fyra och jag kan inte göra något för med ångesten kommer rastlösheten och tröttheten och smärtan och jag gråter varje kväll och kan inte ens distrahera mig själv för jag klarar inte av att göra någonting i mer än fem minuter.

Morgonen är den bästa tiden på dagen för stillheten är så total och blodet har ännu inte börjat koka i mina ådror och tankarna på döden och livet och katastroferna och minnena jag inte vill minnas har ännu inte infunnit sig.

Och söndagsmorgonen är den bästa tiden i veckan för jag har ingenting jag måste göra just här och nu, och ingen som jag inte vill prata med kommer att ringa under dagen och tvätten är tvättad och nu när hösten verkar vara på ingång kan jag tända ljus och återvända till sängen med en bok.

Söndagsmorgonen är den bästa tiden i veckan för ångesten inför den kommande veckan har ännu inte infunnit sig och ångesten över den föregående veckan är över och jag har ett ögonblick av ro jag inte får någon annan dag.

Vem vet vad dagen för med sig? Det är inte troligt att detta lugn kommer att vara. Men just här, just nu, i detta ögonblick finns det en stund av vila.

Läs även andra bloggares åsikter om söndag, morgon, lugn, stillhet vila, regn, koncentration, tystnad, höst, ögonblick, trivsel

Blä

2011-09-10T11:19:00.000+02:00

Äh. Den här dagen började riktigt dåligt med huvudvärk klockan tre på natten och senare en tvättstuga där fan inte något fungerar. Så nu har jag lägenheten fylld av blöt tvätt och jag hann inte ens tvätta allt för en tvättmaskin var trasig.

Promenad som jag inte orkade slutföra. En "todo"-lista där jag bara skjuter upp nästan allt till imorgon. Plus att det är grått och tråkigt ute. Usch vad jag gnäller, men den här dagen känns bra blä.

Läs även andra bloggares åsikter om tråkig dag, grått, höstväder, tråkigt, blä

Smågrått

2011-09-09T13:03:00.000+02:00

Lunchkaffe och uppgivenhet. De bra dagarna är så få. Istället är det antingen kaos eller smågrått. Idag är en smågrå dag. Fylld av tomhet, fylld av meningslöshet målar jag naglarna svarta och röker cigg efter cigg efter cigg. Tog mig ut på promenad i solen, men jag bara tittade omkring på den overkliga världen, vände och gick hem igen. Jag behöver en pick-me-up och Abilify verkar inte fungera längre. Kanske jag ska ta och höja dosen lite sådär spontant utan läkares inrådan? Eller så kanske det är Lyrican som drar ned mig? Jag vet varken ut eller in. Men jag ska nog inte tänka så mycket på det, för slutledningen kommer troligtvis att bli: Sluta ät de där jävla pillerna! Nu: Mer kaffe och sedan gräva ned mig under bolltäcket.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, grå dagar, mediciner, stämningsstabiliserande. bolltäcke

Tvång

2011-09-08T13:25:00.000+02:00

Då och då utvecklar jag tvångstankar som ligger nära det psykotiska. Imorse vaknade jag med en sådan. Jag är nästan-nästan övertygad om att har en hjärntumör. Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för att tappa min intellektuella förmåga. Så jag spenderade två timmar med att gråta hejdlöst, för nu kommer jag tvingas till operation och efterföljande skador. Säkerligen kommer detta av att jag läste om Phineas Gage, men det gör inte saken lättare bara för att jag vet varifrån tvånget kommer.

Har varit på promenad, det känns lite bättre nu. Men fortfarande överanalyserar jag saker som migrän, dimsyn och andra saker jag upplever. Och inte gör det saken bättre att jag hallucinerar musik...

Jag är känslig just nu. Min motståndskraft är allvarligt försvagad av det depressiva skovet jag är inne i. Jag orkar helt enkelt inte kämpa mot allt det som min hjärna bombaderar mig med. Ibland undrar jag om det inte vore lättare att bara släppa taget, sluta kämpa, och försvinna in i gränslandet fullt ut.

Läs även andra bloggares åsikter om tvångstankar, hjärntumör, Phineas Gage, tårar, känslighet, depression, nedstämdhet, försvagad motståndskraft, gränslandet, gränspsykos

Slut, men fokuserad. Så märkligt livet kan vara ibland.

2011-09-07T11:24:00.000+02:00

Sov 12 timmar och är helt slut. Viskningarna har börjat komma igen, skuggorna i ögonvrån växer sig svartare. Det luktar gas och jag kan inte äta. Det sistnämnda borde jag vara glad över, ätstörd som jag är. Men jag vet att om jag inte följer matschemat kommer jag att hetsa på kvällarna och nätterna. Så jag ser inget positivt i att svälta mig själv under dagen. Men jag kan verkligen inte äta. Trodde jag skulle kvävas när jag satte morgonfilen i halsen. Det undermedvetna är verkligen fenomenalt, don't you think?

MEN...
Märkligt nog har jag fokus nog att läsa om jag samtidigt lyssnar på Bach's Air on a G-string. Så den går på repeat och jag flyter mig genom en av de tråkigaste böcker jag någonsin har läst (Strindberg's Röda Rummet). Så jag ska nog spendera dagen i sängen med boken och Bach, med kaffekoppen och kanske, kanske tar hungern över framåt eftermiddagen och jag kan äta igen.

"Now it's your time and you know where you stand with a gun in your hand." Kings of Leon Be Somebody

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, fokus, koncentration, August Strindberg, Röda rummet, Bach, Air on a G-string, böcker, läsning, ätstörning, mat, dysorexi