fredag 14 mars 2014

Psykiatri, del 2



Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg. Förra inlägget handlade om makt, maktmissbruk, psykiatrisk vård och det jag anser vara ett systemfel som gör att patienter med psykisk ohälsa regelbundet (och alltså inte som enstaka avvikelser) utsätts för kränkningar. Det inlägget var ganska teoretiskt, och jag förstår om ni inte orkar läsa det. För att förstå detta inlägg behöver ni inte ha läst det förra.

Detta inlägg kommer att vara dels en fortsättning på det förra, och jag kommer att skriva om den fråga som
Eriiza tog upp på sin blogg, nämligen den om psykoser och illusioner. Jag skrev visserligen en kommentar till Eriiza om detta, men fick själv en kommentar av ML om att min kommentar var värd ett eget inlägg (vilket jag tackar för!). Och efter att jag har funderat på saken så tänkte jag att ämnet var värt att tas upp. Anledningen till att jag tar upp detta ämne är dels för att påvisa att psykiatrin har ett så kallat tolkningsföreträde, dvs att det är vården som bland annat avgör vad som är friskt och sjukt, samt vilka tillstånd som får en diagnos och utifrån detta bestäms behandling. Men jag tar också upp denna fråga för att på ett iallafall lite mer konkret sätt visa att psykiatrin och psykisk ohälsa är något som är väldigt svårt och det är utsatt för ett extremt stort godtycke bland vårdpersonal.

-----

(Okej, nu kör vi!)

Psykiatrin har det som kallas för tolkningsföreträde. Detta är inget konstigt, utan något vi alla känner till. Det innebär att den vårdpersonal, främst läkare, som vi träffar är de som bedömer vad som är problematiken, huruvida det är friskt eller sjukt, och vad detta tillstånd skall kallas, dvs vilken diagnos som ska sättas. Sedan utgår vården från denna diagnos för att ge behandling. I teorin så är det så det ska fungera, men i praktiken skapar det problem.

-Gränserna mellan friskt och sjukt är flytande.
Det finns inga blodprov eller röntgen som visar på psykisk sjukdom. I vissa fall kan blodprov och röntgen användas för att utesluta fysisk sjukdom, men när det gäller psykisk ohälsa finns det inget sådant att tillgå. Det pratas mycket om vissa signalsubstanser, tex serotonin, vid depression och ångest. Det finns vissa rön som en del anser viktiga gällande kalcium och schizofreni eller bipolär sjukdom. Men faktum är ändå så att rent praktiskt finns det inget som säger att vården kan via fysiska tester avgöra psykisk ohälsa.
Vad är det egentligen att vara psykiskt sjuk? En regel som brukar gälla är att om en drabbas av psykiskt lidande som skapar stora problem i det dagliga livet, då är en psykiskt sjuk. Men vem avgör vem som lider? Vem är det som drar gränsen var "stora problem" går? Gränserna blir alltmer utsuddade då det gäller de neuropsykiatriska tillstånden, som alltså inte räknas som sjukdomar utan som funktionshinder, och är något som en lever med hela livet. Det är fullt möjligt att ha ett neuropsykiatriskt tillstånd, och en sådan diagnos, utan att lida.
Till detta kommer att det finns sjukdomar som ibland skapar lidande, men inte alltid. Det tillstånd som kallas för mani, eller hypomani, kan i många fall vara väldigt trevligt. Troligtvis är det så att mani följs efteråt av lidande, i form av depression. Det kan också skapa problem då en till exempel har, under mani, gjort saker som en sedan ångrar. Jag har inget enkelt svar på denna fråga, men jag tar ändå upp den. Det är dessutom så att det finns sjukdomar som skapar stort lidande, men som inte gör det i alla situationer. Detta kan exempelvis gälla specifika fobier.
En sak som kan också kan vara värt att notera, är att människor med vanföreställningar, inte alltid är medvetna om att de är sjuka. De saknar sjukdomsinsikt. Jag är inte heller helt övertygad om att alla de lider, även om jag misstänker att så oftast är fallet.

-Diagnoser är problematiska.
Detta innebär att de verktyg som används för att ställa diagnos i mångt och mycket handlar om samtal. Patienten får berätta, läkaren ställer följdfrågor, etc. I viss mån används också andra tester, till exempel MADRS självskattningsskala vid depression (alltså ett test där patienten själv avgör hur påverkad hen är av depression) samt andra tester (till exempel WAIS, som är ett intelligenstest en får göra när en genomgår en neuropsykiatrisk utredning). Då är det så att det är vårdgivaren som avgör vilka tester som skall göras. Det är också vårdgivaren som tolkar dessa tester (även om det finns vissa mallar att gå efter). Det är också vårdgivaren som avgör huruvida patienten har varit ärlig. Detta gäller speciellt vid samtal, där vårdgivaren (först och främst läkarna) också tolkar till exempel kroppsspråk.
Det finns diagnoskriterier att utgå ifrån. Men det är vårdgivaren som tolkar dessa kriterier. Det är också vårdgivaren som, i mångt och mycket, avgör vilka diagnoser som är aktuella - dvs vårdgivaren avgör vilka utredningar som ska ske, och vilka diagnoser som ska sättas. Diagnoserna utgår från manualer, som i sin tur är skrivna av människor med just tolkningsföreträde. Detta är alltså personer som har valt (!) att benämna vissa tillstånd på ett visst sätt, alltså att de har avgjort vad som räknas som friskt och sjukt, samt vad dessa sjukdomar och tillstånd skall kallas (diagnos).
Diagnosen är det som avgör behandlingen. Visst är det så att detta inte alltid är fallet. Människor med samma diagnoser erbjuds inte samma vård (ibland på grund av rådande omständigheter, tex landstingens ekonomi). Det är också så att en kan behandlas för sådant som inte ligger i själva diagnosen, till exempel att en får ångestdämpande mediciner trots att diagnosen kallas depression, osv.
Gränserna mellan diagnoserna är flytande. Då det är vårdpersonal som avgör diagnos, innebär det också att olika läkare gör olika bedömningar. Jag har under de senaste åren (sedan slutet av 2007) haft ett tjugotal diagnoser. Jag tänker inte rabbla upp dem, men jag pekar på att det finns ett stort utrymme för godtycklighet.
Vad vården avgör att kalla tillstånd, alltså vad de benämner det som, är en del av deras makt. Med ord kan de inte bara beskriva tillstånden, utan även värdera dem. Att till exempel sätta en diagnos gällande ett ångesttillstånd innebär att vården har angett att denna ångest skapar ett så stort lidande att den kan klassas som en sjukdom och alltså något som är avvikande från den stora populationen.
Det är inte endast då vården ställer diagnos som de har denna benämnande och värderande makt, utan även i alla situationer där patienten själv berättar och vårdpersonal avgör vad ett tillstånd egentligen är.

Schizoaffektivt syndrom.
Nu skall jag ärligt säga att jag är inte helt säker på när min schizoaffektiva sjukdom benämndes som just detta. Jag är inte helt övertygad om att diagnosen är korrekt. Men för tillfället så godtar jag den. Jag tror att det var under förra sommaren som diagnosen sattes. Här kan jag meddela att jag innan detta hade diagnosen bipolär sjukdom, ett mycket liknande tillstånd. Och jag blev inte heller meddelad att diagnosen hade ändrats, utan det fick jag reda på av en slump. Detta betydde för mig två saker. För det första fick jag under flera månader ingen information om vad diagnosen innebar, utan fick själv leta rätt på vad som gällde. Det innebar också att jag, via läkarens godtycklighet, uteslöts från viss behandling. Det är nämligen så i Göteborg att det finns ett bipolärt centrum, där alla med bipolär typ I, ska samlas. På grund av min diagnos, trots att jag har en rad mycket liknande symtom, får jag inte komma dit. Jag vet inte om vården hade varit bättre där, men jag har iallafall ingen möjlighet att söka mig dit.

Schizoaffektivt syndrom innebär, i lite korta drag, att det finns stora likheter mellan både schizofreni och bipolär sjukdom. För det första anger diagnosen schizoaffektiv att patienten (alltså jag) pendlar i humöret. Dessa pendlingar bedöms som utanför ramen för vad som de flesta människor upplever (jag vägrar kalla det "normalt"). Det finns två typer av denna sjukdom - en som kallas för depressiv typ, och en som kallas för manisk typ. Har en depressiv typ så har en alltså depressiva skov, men inte mani. Har en manisk typ (som jag), så har en både maniska och depressiva skov (jag tror inte att en kan ha enbart maniska skov, men jag är inte riktigt säker). Detta är alltså likheten med bipolaritet.
I schizoaffektiv sjukdom ingår också det som vården kallar för psykotiska symtom (och det är detta som jag tänker ta upp längre ned). Psykos och psykostillstånd kan förekomma vid många olika tillstånd. Men det som skiljer schizoaffektiv som schiozofreni är alltså pendlingen i stämningsläget (mani/depression, även om personer med psykos både kan ha mani och depression utan att vara bipolära/schizoaffektiva). Och det som skiljer sciozoaffektiv från bipolaritet (som också kan ha psykotiska symtom) är att psykos kan förekomma vid mani, depression OCH eutymi (alltså det som kallas för det "neutrala stämningsläget). Därmed är schizoaffektivt syndrom en psykossjukdom, men det innebär inte att jag är psykotisk speciellt ofta.

Är ni med så långt? För nu kommer det att bli krångligt på riktigt. :)

Psykos/Psykotiska symtom/Psykotiska tillstånd/Hallucinationer/Illusioner/Dissociation.
Detta som jag skriver nu är inte alltid vad jag anser, utan det är vad vårdgivare har berättat för mig. Detta betyder alltså att det är vården som har bestämt vad olika tillstånd skall kallas och därigenom också beslutat om hur de ska behandlas.

Det finns så kallade psykoser (det som vården ibland benämnet "egentlig psykos") och så finns det psykotiska symtom. Det är ju verkligen konstigt att det går en gräns där någonstans, men vården har bestämt att så ska det vara. En person med psykos uppvisar psykotiska symtom (rörigt, eller hur?). Symtomen på psykos kan vara positiva eller negativa. De negativa symtomen är de som patienten uppvisar genom brist, alltså att de saknar något. Detta kan vara brist på glädje, ork, intresse, att en är apatisk eller kataton, bristande förmåga till socialt samspel, etc. Dock är det så att dessa negativa symtom kan föreligga även vid andra diagnoser, tex depression. De positiva symtomen är de som en oftast tänker på när det gäller psykos, nämligen de som på något sätt har "lagts till". Dessa symtom är ofta tankestörningar (finns en lång rad sådana som alla är ganska komplicerade, vill ni veta mer så fråga gärna), hallucinationer, illusioner och vanföreställningar.

En vanföreställning är något som patienten tror är sant, men som inte är det. Viss vårdpersonal har beskrivit det för mig som att en vanföreställning är något som patienten tror är sant, medan det är uppenbart för andra att så inte är fallet. Dock anger vissa att definitionen på en vanföreställning är "en okorrigerbar föreställning som inte delas av andra och inte heller kan stämma". Så ser alltså teorin ut, och det är ganska problematiskt. Om jag har vanföreställningen att jag kan andas under vatten och därför dyker ned i en sjö och andas, så är jag ju uppenbarligen psykotisk - för det kan inte stämma. Men detta blir extremt problematiskt när det gäller den inte helt ovanliga vanföreställningen paranoia, för det är ju faktiskt så att det är inte helt orimligt att en är utsatt för förföljelse och det kan vara svårt att avgöra.
Det blir ännu svårare då teori och praxis skiljer sig åt. För teorin säger det ovanstående om den okorrigerbara föreställningen, medan praktiken säger att om det är uppenbart för andra att så inte är fallet så föreligger psykos. Och här finns en viktig skillnad, nämligen den som handlar om åsikter. Om jag tror att alla hatar mig för att jag är en värdelös människa, är jag då psykotisk eller ej? Teorin säger att om jag kan fås att ändra uppfattning, så är jag inte psykotisk. Dock ser det inte ut så i praktiken, för jag har vid några tillfällen fått höra att jag har en vanföreställning även om jag kan ändra uppfattning. Återigen, det är vården (och inte patienten) som avgör detta. Vid psykos är det inte ovanligt att även anhöriga tillfrågas, men ändock så ligger det i slutändan på vården och läkarna. Tilläggas kan också att vården ibland ger psykosbehandling, främst neuroleptika, om de misstänker psykos men inte är säkra och därmed gör bedömningen i efterhand. För om åsikten/vanföreställningen så att säga "går över" med medicinsk behandling så anses det att en har varit psykotisk (och det anses också att om en en gång har varit psykotisk, så löper en större risk att bli det igen än om aldrig har haft en psykos).

I psykosen centrum befinner sig alltså vanföreställningen (och alla problem som detta medför). För det är nämligen, som jag nämnde ovan, att vården skiljer mellan egentlig psykos och psykotiska symtom. För att ha en egentlig psykos måste vanföreställningen vara ganska tydlig. Men en kan ha psykotiska symtom utan att ha en vanföreställning, och alltså är en inte psykotisk. Exempel på detta är hallucinationer som en är medveten om är just hallucinationer, och att en alltså inte tror att de är verkliga (och därmed har en ingen vanföreställning). Dock är det så att väldigt många människor upplever hallucinationer någon gång i sitt liv. Att höra någon säga ens namn, fastän ingen har sagt det är ganska vanligt. Och om en i stunden tror att någon har sagt ens namn, och säger typ "Ja, vad vill du?" så är en ju i en viss mån uppe i en vanföreställning, om även för ett kort ögonblick. Det anses dock att om detta exempel händer, och en får som svar "Nej, jag sade ingenting" och en tror på det, så är föreställningen inte okorrigerbar och därmed inte psykotisk. Om en börjar insistera och säga kraftigt något i stil med "Jo, men jag hörde ju dig klart och tydligt! Ljug inte för mig!" så föreligger vanföreställning och psykos (eller åtminstone ett psykotiskt tillstånd, vilket inte är riktigt samma sak). Men eftersom vården inte alltid går efter detta att vanföreställningen ska vara okorrigerbar så kan vanföreställning och psykos anses förekomma även om det så att säga "går över".

Vården skiljer också mellan psykos och psykotiska tillstånd. Psykotiska tillstånd är ett samlingsbegrepp för när en uppvisar psykotiska symtom, men inte är per definition psykotisk. Detta kan bland annat ske när en upplever tankestörningar (återigen, det finns en lång rad sådana), illusioner, hallucinationer och dissociation.

Då en psykos är det som är en upplevd förvrängning av verkligheten blir det hela ännu rörigare. För hur är det egentligen så att en läkare kan avgöra vad en patient upplever? Men...

Illusioner är en förvrängning av sinnesintryck. Om du ser ett träd som ser ut som en gubbe med käpp är detta en illusion. Om någon säger ett annat namn än ditt och du tror att hen säger ditt namn är detta en illusion. Hallucinationer är en annan förvrängning av verkligheten, men då upplever en något som inte existerar utanför dig själv. Om du är helt ensam, i tystnad, i din lägenhet och hör någon säga ditt namn, är detta en hallucination. Förstår ni nu hur konstigt det blir med gränsdragningar? Om jag är ute på stan, och hör någon säga mitt namn, så kan inte jag vara säker på om detta är en illusion (någon sade något helt annat, och jag hörde fel), en hallucination (ingen sade något, vilket är rätt orimligt) och dessutom blir det problematiskt när frågan vanföreställning kommer in. Om jag tror att någon säger mitt namn, men jag antar att det handlar om någon annan, men jag ändå tror att mitt namn är sagt, trots att jag vet att det inte handlar om mig, så är jag inte psykotisk. Om det däremot är så att någon säger mitt namn, fast de pratar om någon annan med samma namn, och jag är övertygad om att det handlar om mig, så är jag psykotisk. Eller? Ibland kräver vården att för att en psykos ska föreligga så ska en också agera utifrån den vanföreställning en har. Det räcker alltså inte med att vara övertygad om att något är sant. Så om någon säger mitt namn, men pratar om någon annan, och jag är övertygad om att det handlar om mig och jag går fram till denna person och frågar vad hen vill, då föreligger psykotiskt tillstånd (ibland även när det går över snabbt!).

Förutom detta finns även det som kallas för dissociation. Detta är ett extremt problematiskt begrepp! För dissociation ÄR en upplevd förvrängning av verkligheten. Vanliga dissociativa tillstånd är att verkligheten tycks overklig (derealisation), att en själv inte är verklig (depresonalisering) eller att en upplever sig själv inte vara någon annan (som till exempel som om jag skulle tro att jag är Richard III, då jag är vanföreställd och psykotisk) utan som någon som ändå är skiljd från det som andra anser vara mitt jag.
Ett exempel på detta är den extremt omstridda diagnosen dissociativt identitetssyndrom. Då upplever patienten, och alltså tror på, att hen är sig själv fast ändå inte. Dissociativt identitetssyndrom är det som förut kallades för multipla personligheter, alltså när en "blir någon annan". Diagnosen är extremt ovanlig och det är många, många som tror att den är ett påhitt. (Det gör inte jag, men det är en annan femma.)

Så...

I det som kallas för psykotiska tillstånd, men inte ses som en egentlig psykos, finns också det som ibland kallas för "temporär psykos", "övergående psykos" eller "tillfällig psykos". Detta är alltså när en person under en kortare tid upplever förvrängning av verkligheten, oftast i form av en vanföreställning. Alltså... Psykotiska tillstånd är en benämning då en har psykotiska symtom (tex hallucinationer), men inte har en vanföreställning. Det är också en benämning på de tillfällen då en är psykotisk! Men bara under en kort tid (men jag vet inte hur länge som räknas som "kort"). Detta kan exempelvis ske vid starkt ångest. Återigen - gränsen mellan vanföreställning och upplevelse är extremt svår. Vid stark ångest är det inte ovanligt att en upplever att en inte kan andas och tror att en kommer att dö. Ibland anser vården att detta går så långt att de beskriver det som en vanföreställning och kallar det för psykotisk ångest. Var går gränsen? Det har jag aldrig fått förklarat för mig.

Jag har redan tagit upp detta lite, men jag vill ändå förtydliga. Psykos ses ofta som en "svår" psykisk sjukdom (som om inte tex depression eller de så kallade personlighetsstörningarna inte är svåra att leva med...). Det är dock faktiskt så att de psykotiska symtomen är väldigt vanliga. Att höra fel (illusion), att höra något när det är tyst (hallucination) eller att tro något som inte stämmer (vanföreställning) är något jag tror alla upplever i livet. För att det ska räknas som en psykos så ska det ju vara uppenbart för andra, men det ska också vara långvarigt. Men vad som räknas som "långvarigt" eller "uppenbart" är ju, som ni har märkt, inte så enkelt.
Det är också så att det som vanligtvis räknas som dissociation är något alla går igenom. Ett exempel på detta är dagdrömmar. Ett annat är att köra bil och av tankspriddhet ta samma gamla vanliga väg till jobbet, trots att en egentligen skulle någonannanstans.  Om en så att säga "fastnar" i dissociation så föreligger dissociativ problematik. Detta kan också gälla när en, som tex vid PTSD, får starka minnesbilder av en traumatisk situation ("flashar"). Om det håller i sig, eller om det återkommer ofta, så finns en dissociativ problematik. Om det blir ett hinder i ens liv och/eller skapar en viss grad av lidande, så finns det en dissociativ sjukdom. Var gränsen går avgör vården, främst läkarna. Men naturligtvis är det så att detta avgörande är baserat på patientens upplevelser och berättelser, för annars skulle inte vården veta om att denna människa lider.

Detta är (en del av) den begreppsapparat som vården använder sig av. Tyvärr är det inte ovanligt att vården använder sig av denna begreppsapparat på ett sätt som jag anser vara felaktigt och kränkande. Begreppen är skapade för att benämna, för utan att kalla saker för något är det svårt att prata om det. Men i denna benämning är det också så att vården värderar. Att få höra att det en upplever "bara är en illusion" är nedvärderande. Att inte få medicinsk behandling för att en har dissociativ problematik, men inte psykotisk, trots att det ingår psykotiska symtom, kan vara begränsande.

Lite om mig och mer om min diagnos.
Vården har i mitt fall avgjort att jag har en psykossjukdom. Detta innebär inte att jag är psykotisk. Jag menar att jag har en hel del psykotiska symtom. Tankestörningar - absolut! Illusioner - jajamensan! Hallucinationer - japp! Och ibland har jag vanföreställningar. Ibland uppvisar jag också de så kallade negativa symtomen, men hos mig förekommer de oftast som ett tecken på depression.

Jag upplever dessa symtom vid mani, depression och eutymi (neutralt). Men de är som mest utpräglade när jag har det som kallas för en "mixad episod" (ännu ett medicinskt begrepp), alltså när jag är både depressiv och manisk samtidigt. Detta tillstånd kännetecknas, för mig, av en plågande rastlöshet som inte går över; stora sömnsvårigheter; djupa problem med koncentrationen; känslan av att vara på botten av ravinen samtidigt som jag inte kan sakta ned; en desperation som ofta övergår i självmordslust. Det mixade tillståndet är svårt att beskriva rakt ut. Ofta kommer det in metaforer och liknelser i bilden. Det är också så att jag, troligtvis på grund av en annan diagnos jag har (autismliknande tillstånd) har svårt att känna, och sätta namn, på känslor. Så ursäkta mig om det inte blir helt klart här, ställ gärna frågor om ni undrar vidare.

Jag har aldrig haft det som vården anser vara en egentlig psykos. Med andra ord så har jag aldrig gått under långa perioder och trott saker som inte kan vara verkliga. Den längsta vanföreställningen jag har haft upplevde jag förra året, då jag under ca 2 månader trodde att alla män som hade svarta jackor var från en annan värld. De var ute efter mig och ville döda mig för att jag visste saker jag inte skulle veta (en inte helt ovanlig vanföreställning). Jag trodde att alla män i svarta jackor egentligen var en och samma person, som dessutom inte var från denna värld, och att han var ute efter att skada mig. Det var extremt plågsamt. Ändå ansåg vården att eftersom jag inte direkt agerade utifrån denna vanföreställning, eftersom jag trots detta faktiskt gick ut och gjorde saker trots min enorma rädsla för att stöta på denna utomjordiska man, så var jag inte i en egentlig psykos. Återigen - jag har en psykossjukdom som diagnos, men har aldrig haft en egentlig psykos. Eh, gränsdragningsproblematik av rang!

Förutom detta så har jag relativt ofta illusioner och hallucinationer, som jag vet inte är verkliga (alltså är de symtom på psykos, men inte psykos). Dessa kan vara mycket plågsamma. I skrivande stund har jag under ca 2 veckors tid nu hört sirener. De låter som polis/ambulans relativt långt bort, men fullt hörbart. Det pågår hela tiden. Jag har svårt att sova på grund av detta. Jag har svårt att koncentrera mig på grund av detta. Jag har svårt att fokusera på en uppgift på grund av detta. Men jag vet att de inte finns i den yttre verkligheten. När detta symtom först kom fram, för ca två veckor sedan, trodde jag först på det (under några timmar). Jag var alltså i en vanföreställning, men den korrigerades efter ett tag då jag via mitt rationella tänkande kunde förstå att det inte är rimligt att sirener ljuder under flera timmar i sträck.

Jag har också, idag, upplevt ett psykotiskt tillstånd. Detta är väldigt svårt att förklara på ett sätt som går att förstå, så om min beskrivning är otydlig - fråga gärna! Jag vaknade inatt runt midnatt efter ca en timmes sömn. Jag låg i sängen ett tag, men när jag skulle gå och kissa så märkte jag att min kropp hade förvridits. Mina ben hade blivit mina armar (och tvärtom). Mina händer låg längst ned i sängen och mina fötter vilade på min mage. Min rygg hade blivit min rumpa, och min rumpa var mina bröst. Jag blev paralyserad av rädsla. Jag var övertygad (vanföreställd!) om att detta hade skett, och jag upplevde även att min hals snörpes samman så att jag inte kunde skrika på hjälp. Det enda jag kunde göra var att titta på väggen. Där såg jag klockan och märkte därför att tiden rörde sig. Det tog ca 1.5 timmar innan jag kom ur detta tillstånd och insåg att det var en illusion (förvrängning av verkligheten). Efter det kunde jag röra på mig igen och jag kunde prata. Men det var (inte för att gnälla) ganska fruktansvärt, för jag var i panik över det som jag var övertygad om hade skett.

Nu kommer ännu några begrepp. Är ni redo? Det finns olika tillstånd som är psykotiska tillstånd/symtom, men som upplevs i samband med sömn. Ett sådant tillstånd är sömnparalys, alltså att kroppen sover fast hjärnan är vaken. Personer som har detta kan inte röra sig (paralys, som vi alla upplever under viss tid då vi sover), och många drömmer fastän de är vakna. Det finns också det som heter hypagogna och hypopompa hallucinationer, som sker vid insomnande och uppvaknande. Dessa kan ibland innebära vanföreställningar, men är övergående. Om det jag upplevde var på grund av det skedde i anslutning till sömn, vet jag ej. Men jag anser att eftersom det både tog tid innan jag kom ur det, OCH att det inte var något som jag egentligen har upplevt tidigare OCH att det var en sådan "svår" vanföreställning som orsakade stort lidande, så anser jag att min upplevelse var ett psykotiskt tillstånd. Jag har ingen aning om vården, eller andra, håller med. Jag har upplevt vanföreställningar förr, och inte bara mannen/utomjordingen/männen i svarta jackor, och jag måste säga att det blir en väldigt speciellt känsla hos mig. För mig innebär det nämligen att jag tror att det är sant ungefär samtidigt som jag tror att det inte är sant. Detta kallas ibland för "gränspsykos" och är ett tillstånd då en går in och ut ur vanföreställningar, och går fram och tillbaka om och om igen, mellan att tro på det eller ej. Detta leder ibland (hos mig ganska ofta) till den plågsamma situationen att rationellt vara medveten om att det inte är verkligt, samtidigt som känslorna och kroppen agerar som om det vore verkligt och, för mig, leder detta alltid till svår ångest. Vilket i sin tur "spär på" de psykotiska symtomen. Här är en åsikt, som jag har fått höra av ett flertal som jobbar inom den psykiatriska vården, men som inte anses riktigt "korrekt". Nämligen är det så att en del, även läkare, anser att den bästa behandlingen mot psykos inte enbart är anti-psykotiska läkemedel, utan även höga doser ångestdämpande. Det är faktiskt så att några läkare och några andra inom vården, anser att vid psykos ska ångestdämpande sättas in först, både för att lindra den ångest som ofta uppstår vid psykos men också för att dämpa de psykotiska symtomen. Efter detta kan annan behandling sättas in. Förstår ni?

Min sjukdomsbild uppvisar därmed psykotiska tillstånd. Min före detta läkare benämnde det som "dissociation med psykotiska inslag". Detta innebär rent praktiskt några saker. Jag har, inom öppenvården, varit på psykosenheten för bedömning. Läkaren där var jättebra, och han beklagade att han inte fick ha mig som patient, då jag ansågs att dissociativ problematik och inte psykotisk. Inom slutenvården har jag aldrig vårdats på en psykosavdelning. Med andra ord - trots min diagnos så tillhör jag allmänpsykiatrin. Den medicinering som jag tidigare har haft har ofta bestått dels av stämningspreparat. Detta är dels antidepressiva, som jag inte tål för då blir jag manisk (förutom Voxra). Det är också de så kallade stämningsstabiliserande, som inte verkar fungera på mig (jag har testat väldigt många sorter, inklusiva Lithium som fick mig att må jättedåligt). Jag har också under långa perioder tagit neuroleptika (tex Zyprexa, Seroquel, Abilify, Risperdal, Haldol). Det har också inneburit att vården initialt var restriktiv med att ge mig annan medicinering. Det är ju nämligen så att jag för ca ett år sedan fick diagnosen "ADHD, kombinerad typ", vilket kan behandlas med centralstimulantia. Jag fick Concerta insatt när jag var under slutenvård, och den medicineringen fortsatte jag med fram tills dess att jag på grund av den medicinska behandling som jag har fått fick fysiska problem i form av arytmi. Tanken är att medicineringen skall återupptas, men jag vet inte exakt när. Centralstimulantia är preparat som kan ge psykotiska symtom, speciellt om patienten redan har sådana inslag i sin problematik.

Neuroleptikan, som jag senast åt i form av Abilify, hjälpte. Min dissociation minskades, mina psykotiska symtom mildrades. Men jag blev aldrig helt bra. Att dessutom inte kunna ta stämningsstabiliserande är svårt. Jag har också lagt märke till att vissa andra mediciner verkligen inte är bra för mig. Detta gäller speciellt Imovane (insomningstablett av typen bensoderivat), då det ökar risken för att jag ska få psykotiska symtom, speciellt om jag tar Imovane och ändå inte lyckas somna. För att sammanfatta - försiktighet med mediciner är ett nyckelord, samtidigt som jag anser att medicinering är nödvändigt.

En "liten" avslutning.
Alltså... Vården är de som gör bedömning, namnger och värderar. Vad de anser skiljer sig ibland från vad jag som patient upplever och anser. De gränsdragningar som de har satt upp är ibland mycket märkliga. Det skiljer sig också åt vad som sägs i teorin, och vad som görs i praktiken. Dessutom gör olika läkare (och annan vårdpersonal) olika bedömningar. Det är dessutom så att jag sedan flera år tillbaka är sjukskriven. Och om en är sjukskriven så är väl en sjuk, eller? Det är ju inte så att om en inte är sjukskriven så är en frisk, och naturligtvis så finns det de som fuskar och blir sjukskrivna fastän de inte är sjuka (även om jag anser att dessa är till antalet mycket färre än vad till exempel staten och myndigheter ibland vill påskina). Men... Jag har två diagnoser som inte räknas som sjukdomar, utan som funktionshinder/-nedsättningar (ADHD och en form av autism). De har jag haft sedan födseln (påstås det) och jag har visat tecken på dem sedan tidig barndom. Jag kan aldrig bli "frisk" från dessa. Jag kan inte heller bli "frisk" från schizoaffektivt syndrom. Det är en sjukdom som varar livet ut, även om den kan dels behandlas och dels mildras med ålder. Men... (igen...) Om det nu är så att jag är dissociativ, men inte psykotisk, så går det att både behandla och minska till den grad att det inte märks. Och om det inte är märks, är en då inte frisk? Förstår ni nu vad jag är ute efter? Den bedömning som vården gör, handlar inte enbart om att de har makten att behandla. Utan även så har de en viss makt över vad jag anser! För får jag en diagnos, och upplyses om att den är livslång, så finns det tendenser i mig som rättar mig efter det. Om jag blir meddelad om att jag kan bli det som anses som "frisk" (vad det nu än egentligen är), så kanske jag agerar annorlunda. Dock är det så, i mitt fall, att jag börjar (rent ut sagt) skita lite i vad vården anser, för de ändrar ju sig ändå hela tiden.

Detta var ett försök till att problematisera vården. Att visa på att tolkningsföreträdet, och den makt som vården besitter, inte är något som bara skall accepteras som sanningar. Det finns säkert ett flertal andra som själva har upplevt att vården "går över huvudet" på dem. Jag är alltid intresserad av att höra andras historier. Vill ni berätta för mig, så skriv en kommentar (du får gärna vara anonym) eller skicka ett mail till charlykide@hotmail.com. Jag respekterar andras privatliv och hänger inte ut någon med riktigt namn. Det förekommer att jag länkar till andra bloggar, men vill du inte det så är det bara att säga till.

2 kommentarer:

  1. Åh, vad glad jag blev att se att du bloggat!! Väldigt intressant inlägg.. :)

    SvaraRadera
  2. Fast det är en repris på gamla inlägg. Och jag kommer inte att starta upp den här bloggen igen. Ledsen att göra dig besviken, men så är det.

    SvaraRadera