Rävsax

Jag vaknade på helt fel sida idag. Allting känns fel. Inte ens kaffet smakar bra idag. Kanske sov jag för mycket? 12 timmar är lite väl tilltaget. Kroppen kanske behövde det, men hjärnan svarar med rastlöshet och irritation. Såpass att jag slängde medicinburken i väggen när jag inte fick upp den.

(Varför gör de brukar som inte går att öppna? Det slutade faktiskt med att jag gick till Apoteket och bad dem öppna dem, vilket krävdes en massiv insats av två personal för att den lille vita jäveln skulle öppna sig. Topimax må kalla sig stämningsstabiliserare men min stämning över dess burkar är allt annat än stabil. Tur att jag har ett Apotek tre minuters gångväg hemifrån.)

Jag vet att jag skulle må bättre av att ta tag i saker; städa, diska, gå en promenad, etc. Men det blir inte av. Jag är för irriterad för att ens börja på något. Så jag är fast i rävsaxen. Det är en sådan dag då jag egentligen inte ens ville ta på mig riktiga kläder, utan mest masa runt i pyjamas och ha ångest/irritation. För ingenting fungerar ändå.

Fast när jag tänker efter är irritationen ett bra tecken. Den tyder på att depressionen är på väg att släppa. Om jag är deprimerad har jag inte ork nog att vara irriterad. Så kanske jag är på väg uppåt after all.

Läs även andra bloggares åsikter om irritation, rastlöshet, ilska, rävsax, fastlåst

Kanske vore bra om en kunde slänga in lite glädje

Gråheten fortsätter och allting känns overkligt. Jag hämtade ut mina journaler idag, de går tillbaka till 2008 och det känns som en helt annan person, en helt annan värld. Detta var innan jag berättade om mina hallisar (för att jag trodde att vården inte skulle ta mig på allvar), så det är mycket prat om att jag inte är i kontakt med mina känslor. Vilket stämmer. Vilket jag fortfarande inte är.

Så jag stickar och funderar. Är detta ett asperger-drag? Eller är det något som finns hos mig pga min uppväxt? Biologi mot miljö. Jag känner ju saker, känner dem starkt. Ilska, sorg, tomhet, meningslöshet. Men sällan något annat än det. Fyra känslor i mitt register. Det är ganska knapert. Kanske vore bra om en kunde slänga in lite glädje då och då.

Var hos psykologen idag. (Detta var innan jag hade läst journalerna.) Och slogs av hur svårt jag har att förklara hur jag egentligen känner. Irritation, visst - det är enkelt. Men resten då? Hur beskriver en egentligen tomhet? Om du skulle beskriva tomhet, utan att använda just det ordet - hur skulle du göra då? Jag kan inte.

Nej. Jag är inte bra på känslor. Varken på att känna eller beskriva dem. Jag måste blir bättre. Det går inte att leva ett liv utan känslor. Det blir bara en halvdan existens. Fylld av det grå och det overkliga.

Läs även andra bloggares åsikter om grå dag, tomhet, meningslöshet, dissociation, overklighet, overklighetskänslor, känslor, journaler, känsloregister

Det skall nog gå ändå

Idag är faktiskt, än så länge, en helt okej dag. Jag vaknade i lagom tid, har köpt garn för att göra fler sjalar, virkat och städat. Ångesten finns där, men jag kan hålla den i schack med virkning. Hetsmonstret finns där också, men även det går att hålla i schack. Jag har kontroll, det är det viktigaste. Jag varken svävar i det blå eller störtdyker i det svarta. Lite grått är det, men det skall nog gå ändå.

Om livet vore såhär varje dag skulle jag tröttna. Helt bra är det inte. Det är för mycket grått för att kalla detta för livskvalitet. Men efter den jävla svackan jag har haft känns det skönt med tystnaden och gråheten.

Läs även andra bloggares åsikter om vardag, okej dag, grå dag, handarbete, virkning, ångest, kontroll

Trött, tröttare, utmattad

Efter att ha plockat undan lite, diskat, tagit en sväng till Apoteket och handlat är jag utmattad. Jag har legat under bolltäcket i en timme och nästan somnat. Det krävs väldigt lite för att tröttheten skall ta överhanden. Jag är väldigt, väldigt skör just nu. Men jag antar att förutom depressionströttheten så gör medsen sitt. De hjälper mot Rösterna och katastroftankarna, men de drar också ned mig.

Det är meningen att jag skall plocka in den rena tvätten och duscha idag, men det vette fasiken om jag orkar. Jag kommer nog att återvända till sängen och ligga där en bra stund till.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, utmattning, orkeslöshet, energilöshet, trötthet, mediciner

In i elden

Fy fasiken vilken ångest jag har idag. Den drar luften ur mig så att allting blir overkligt. Var på aspekt.nu och berättade att jag inte är i något tillstånd att vara där just nu. De var sorgsna över läget och jag med, men så är det. Jag kan inte tänka klart och därmed inte heller skriva. Vad som kommer att ske med mig nu vet jag inte riktigt. Jag mår för jävligt och vill mest gräva ned mig i sängen.

Försöker hitta tillbaka till någon form av före inläggning-struktur, men det går trögt. Istället virkar jag, så att jag åtminstone får något gjort. Köpte garn för 300 spänn idag. Inte bra, men något roligt måste jag få ha i livet.

Nej, orden flödar inte idag. Ångesten bränner som eld i bröstet.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, eld, struktur, ovisshet, framtid, dåligt mående, depression, nedstämdhet

Nästan nere för räkning

Jag hade en jättetrevlig födelsedag igår. Bara ett par vänner, en härlig tårta och alkoholfri champagne. Idag känner jag mig låg och nere, utan någon anledning alls. Försöker mota det med stickning och virkning och tvätt och disk, men det fungerar sådär. Vill mest bara ligga i sängen och tänka på ingenting. Jag tittar på min klarröda naglar och funderar hur jag ens orkade måla dem igår. Sovit dåligt har jag också gjort. Det kanske var för stort att fylla 30 after all. Jag nästan nere för räkning idag. Jaja, jag får väl tillåta mig själv att ha en sådan dag. Det finns inte mycket annat att göra än att acceptera.

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, nere för räkning, handarbete, acceptans

Jag överlevde!

Idag är min födelsedag. Jajamensan, idag fyller jag 30 långa år gammal! Det blir ett lugnt firande med tårta hos en kompis och inget mer. För det är allt jag orkar med.

När jag var yngre längtade jag till denna dag, för jag trodde att vid 30 skulle allt ha ordnat sig. Jag skulle ha jobb och ett stadigt mående. Så blev det inte. Men jag klarade mig iallafall hit, vilket inte alls var en självklarhet. Så grattis till mig som överlevde så länge!

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, grattis, längtan, överlevare

Jag ser

Jag tror minsann att jag mår bättre för jag ser dammtussarna på golvet. Det gjorde jag inte förut, orkade inte bry mig. Inte så att jag nu orkar göra något åt dem, men jag ser dem åtminstone. Tänker att en dag snart skall jag dammsuga. Men inte idag. Idag skall jag bara ligga i sängen och stirra, och möjligtvis titta på en film. Och kanske äta lite godis. Fast jag är inte så sugen. Mina nya stämningsstabiliserande (Topimax) tar bort hungern. Kanske de kan hjälpa mig så att jag inte hetsäter?

Jag känner mig som en fass-lista. Igen. Åtta olika mediciner tar jag, varav tre är vid behov. Det är ganska mäktigt tycker jag. Men det får väl vara så för tillfället. Kanske jag slänger bort dem om ett tag. Jag har ju en tendens att göra det. Speciellt när jag inte har fasta läkartider, vilket jag inte har nu för jag har ingen läkare! Min läkare på mottagningen har slutat och ingen vet när det kommer någon ny.

Så jag har ingen att diskutera varken mediciner, biverkningar eller diagnoser med. *djup suck* Jag önskar mig lite kontinuitet. Men det verkar vara för mycket begärt. Så istället tänder jag rökelse och tittar på mina dammtussar.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, dammtussar, städning, fass, mediciner, diagnos, läkare, biverkningar, topimax

Äntligen fri!

Här sitter jag med mitt eget kaffe och njuter! Läkaren ville behålla mig minst tills på onsdag, men jag sade stopp och nej och att jag ville hem. Så nu sitter jag här i min egen soffa och är så, så glad över mitt beslut. Det kan ha att göra med utskrivningen och vädret (14 grader och sol), men jag mår inte fullt så dåligt idag. Faktiskt nästan okej. Ska faktiskt orka ta mig in till staden och hämta ut mina mediciner om en liten stund när kaffet är uppdrucket.

Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, utskrivning, njutning, vår, vårväder, okej humör

Behöver mitt eget

På egen begäran skall jag bli utskriven imorgon. Jag orkar inte vara kvar längre. Det är bara förvaring och inget annat. Jag vill vara hemma, även om jag inte riktigt vet varför. Kanske är det ett tecken på att jag mår bättre? Eller så är det bara ett tecken på att jag inte orkar med att vara i samma sal som tre andra längre. Eller att jag bara inte orkar med sjukhusvistelse överhuvudtaget.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag mår. Men det pendlar kraftigt. Just nu orkar jag sitta vid datorn. För en stund sedan ville jag bara dö. Tidigare slängde jag en kaffekopp i väggen. Det är en jäkla ruljans som gör mig utmattad. Men det får vara så. Inget blir bättre av att jag är inlåst. Jag behöver mitt eget hem och min egen vardag.

Jag saknar min säng, mitt badkar, mitt kaffe, min mat. Jag saknar att kunna sätta alarmet tidigt på morgonen och att kunna vakna när jag vill utan att störa någon. Jag saknar att kunna vara vaken om nätterna och att kunna röka när jag vill. Jag saknar att kunna sitta vid datorn. Jag saknar att kunna vara vid mig själv och för mig själv.

Så jag skriver ut mig. Och hoppas på det bästa.

Läs även andra bloggares åsikter om inläggning, sjukhusvistelse, utskrivning, hemma, vara själv, saknad

Inlägg 1111

Jag är fortfarande inlagd, men har fem timmars permission per dag. Det känns skönt att vara hemma då och då, bara för att inte tappa bort verkligheten totalt. Skönt att kunna bada i eget badkar och slippa de gemensamma duscharna, skönt att kunna gå ut på balkongen och röka när jag vill. Små saker som blir stora saker. Förhoppningsvis får jag nattpermis snart och får åka hem i nästa vecka. Inte för att jag är bättre, men för att jag inte blir bättre så länge jag är inlagd. Inlåsning är inte min grej. LPT:n är avskriven (fast det kanske jag redan har sagt). Men jag vet inte vad jag vill. Jag är för bra för att vara på sjukhus, för dålig för att vara hemma. Är fortfarande gränspsykotisk, men Zyprexan hjälper lite. Haldolen ger dock ingen effekt.

Jag är fylld av katastroftankar, och oroar mig för minsta lilla sak. Som att jag skall glömma bort tider att passa och annat. Att jag inte skall klara av att gå tillbaka till praktikplatsen. Är så trött på ångesten. Önskar att Steoliden kunde hjälpa mer. Önskar att något kunde hjälpa mer. Men det är sorg och ilska och ångest som gäller för tillfället. Mår pyton, rent ut sagt. Kan inte koncentrera mig på någonting. Ligger bara och försöker glömma världen. Samtidigt vet jag att jag inte kan stanna kvar på sjukhus speciellt länge till, för då kommer jag bara att må ännu sämre. Behöver vara hemma, med mina egna rutiner.

Men nu babblar jag bara. Behövde bara skriva av mig lite. Ge en uppdatering. Och tacka alla som tänker på mig där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukhus, inläggning, LPT, depression, gränspsykos, Zyprexa, Haldol, mediciner, rutiner

Fri (för tillfället)

Det har varit en konstig vecka. På psykakuten sade Rösterna åt mig att inte lägga in mig, så det blev LPT och hela grejen. Så visade det sig att avdelningen är flyttad, så jag fick komma till Sahlgrenska och allt är inte som det skall vara. Inget rökrum, tex - utan en får be om att bli utsläppt när en skall röka. En jäkla röra. Inte mår jag bättre heller. Speciellt inte eftersom jag får dela rum med tre andra. Oh well, jag överlever nog. Nu är jag iaf hemma på permis, en kort stund. Tog ett varmt bad och det var jäkligt skönt. Nu skall jag platta håret och göra mig fin, bara för att känna något överhuvudtaget.

Zyprexa, Haldol, Stesolid och Topimax. Jag är iaf inte så neddrogad som förra gången. Får se om det blir någon effekt snart. Jag vill orka mer än bara ligga i sängen och höra tankarna virvla.

Så... Jag ville bara meddela att jag lever. & TACK för alla snälla kommentarer, de är guld värda.

Läs även andra bloggares åsikter om LPT, hallucinationer, sjukhusvistelse, mediciner

Jag orkar inte längre

Rösterna har inte tystnat, snarare tvärtom. Jag orkar inte längre. Skall åka till psykakuten idag. Tror inte jag blir inlagd, men en vet aldrig. Så om ni inte hör något från mig på ett tag betyder det att jag är inlåst.

Läs även andra bloggares åsikter om hallucinationer, rösthallucinationer, psykakuten

Föräldrar

Mitt katt (boende hos mina föräldrar) har dött. Jag älskade den katten, och mina föräldrar brydde sig inte ens om att ringa och berätta att den hade avlivat henne (pga cancer i magen). Jag fick veta det först nu när jag själv ringde.

Det kanske tycks som en småsak. Men jag är så ledsen och förbannad nu, för det är inte första gången liknande saker händer. Och eftersom jag mår SKIT i övrigt blir detta till en jättegrej. Det är bara ännu ett bevis att bara för att en råkar vara tillkommen av några personer blir de inte automatiskt föräldrar.

Läs även andra bloggares åsikter om död, föräldraskap, sällskapsdjur, förtroende, ilska, sorg

Dags att vila

Klockan är efter sex och helgen har därmed börjat. Jag har inga storartade planer, mer än att ta mig ur sängen varje dag.

Fikade med en kompis idag. Två timmar och jag är utmattad och uppstressad på en och samma gång. Dags att vila. Det tycks mig som om jag inte gör något annat än att vila efter aktiviteter som jag borde orka med utan större problem.

Men det var nog bra att jag var hemma igår. Behövde det för att inte falla omkull totalt. Sov oroligt inatt, fyllt av mardrömmar och konstiga drömmar och hallucinationer när jag var vaken. Detta trots maxdos sömnpiller. Kanske är det Abilify som ger mig sådana drömmar? Det vore ju inte första gången det händer...

Nu: Bolltäcke och försöka varva ned.

Läs även andra bloggares åsikter om helg, utmattning, social utmattning, socialt umgänge, vila, hallucinationer, mardrömmar, sömnproblem, sömnsvårigheter, bolltäcke

Hemma

Sjukskrev mig från "jobbet" idag. Känns lite fel på något sätt, det är ju inget fysiskt fel på mig. Men jag har inte sovit inatt och allting är så där oroligt och hallucinatoriskt och katastrofartat. Så jag stannade hemma och har inte gjort mer än läst en novell och gått till Willy's för att handla tröstmat. Och det var allt från mig idag. Nu skall jag äta upp chipsen och gå och lägga mig igen.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, sjukskrivning, hallucinationer, gränspsykos, sömnlöst, tröstmat, gränslandet

Kort uppdatering och EN FRÅGA

Har börjat med Abilify igen. Har tagit låg dos i två dagar och har ännu inte känt någon verkan förutom att jag är svagt illamående. Och kanske lite rastlös. Men det sista kan bero på att jag sov 13 timmar inatt. Var helt utmattad efter gårdagen och somnade runt halv åtta. Så kan det gå. & så är läget. 

Nu till en mycket viktigare fråga:

Jag har skrivit en text för aspekt.nu om hur vården skapar hierarkier beroende på diagnos och inte på behov av vård. (Artikeln kommer att publiceras relativt snart...) Jag hade tänkt att följa upp den med en artikel om borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning och hur personer med denna diagnos bemöts av vården. Så här är min fråga: Är det någon som vill berätta sin historia? 
Du som har, eller har haft, borderline som diagnos - Hur upplever du att du har blivit bemött av vården? Tycker du att du har behandlats annorlunda pga din diagnos?
Har du blivit tagen på allvar?
Har du fått den hjälp du har behövt? Vad har den hjälpen isåfall bestått av?
Andra tankar/funderingar?

Den som ställer upp är självklart anonym (jag kommer att använda mig av påhittade namn) och kan maila sina tankar till charlykide@hotmail.com.

Jag, som själv har en borderlinediagnos, tycker att detta är en viktig och angelägen fråga. Så alla svar tas tacksamt emot!

Läs även andra bloggares åsikter om abilify, tankar, funderingar, artikel, skrivande, text, intervju, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, frågor

Sjukanmälan? I don't think so...

Jag har god lust att sjukanmäla mig från "jobbet". Det är visserligen bara 2,5 timmar jag skall vara där, men det känns som en evighet när rösterna pratar med varandra och med mig. Hur skall jag kunna koncentrera mig på någonting? Hur skall jag ens verka någorlunda normal? Jag brukar vara bra på att fejka, men det kommer att bli tufft idag.

Men jag har en text att lämna in, en som skall publiceras idag. Så jag får väl gå och göra det bästa av situationen. Inte ställa för höga krav på mig själv, utan tänka att det räcker med att jag bara går dit.

Fast det är svårt att ens ta mig iväg när det känns som om kroppen håller på att lösas upp i atomer. Spenderade många timmar under bolltäcket igår, och det hjälpte lite, men inte tillräckligt. Idag är det samma visa - skulle helst vilja spendera dagen under täcket. Eller iallafall göra något som inte involverar mänsklig kontakt. För jag orkar inte med andra människor just nu. Orkar inte med att försöka vara social och ens säga "hej, hur är läget?". Men pliktmänniskan i mig säger att jag skall gå. Och om det inte har blivit bättre tills på torsdag kan jag sjukanmäla mig då.

Läs även andra bloggares åsikter om gränslandet, gränspsykos, hallucinationer, rösthallucinationer, lukthallucinationer, att höra röster, jobb, arbete, social samvaro, förintelseångest

Vad är rätt och riktigt?

Ska jag stå ut eller höja Risperdal-dosen igen? Kommer detta att gå över, eller krävs det piller? Skall jag börja med Abilify igen? En sak är säker: Jag kan inte fortsätta häva i mig mängder av Oxascand och Stesolid.

Vad är rätt och riktigt? Om jag stannar på samma dos som jag är nu, kommer jag att kunna fungera, eller kommer jag att förbli liggande platt på marken? Eller kommer det kanske tillochmed att bli värre? Om jag höjer dosen: Kan jag stå ut med biverkningarna i form av en förlamande trötthet?

Oron gör att jag inte kan tänka, än mindre fatta rationella beslut.

Jag vet inte vad jag skall göra.

Läs även andra bloggares åsikter om gränslandet, gränspsykos, dissociation, dissociativa upplevelser, Risperdal, neuroleptika, piller, medicin, biverkningar, bipolär, bipolaritet, beslut

Som ett brev på posten, trots att det är lördag

Självskadetankar


Sämre dag idag. Vankar oroligt mellan tvättstugan och sängen i väntan på att tvätten skall bli klar och torr och ren och fin. Överäter mellan varven, bara för att jag vill ha något att göra. Det flashar bilder framför ögonen och blod och död. Drömmer om att skära upp benet - 13 styng "vill" jag ha, exakt 13 stycken. Varför vet jag inte - jag har bara hakat upp mig på den siffran, precis som jag alltid hakar upp mig på siffror när jag befinner mig i gränslandet. För japp, jag är där igen. Sänkte Risperdal-dosen och hallucinationerna kom som ett brev på posten, trots att det är lördag och allt.

Men livet fortsätter ändå. Jag tvättar och äter och försöker att inte skära mig. Dumt nog läser jag En dåre fri av Beate Grimsrud, som handlar om en person med schizofreni. Det är trösterikt att känna igen sig såpass starkt i en bok, men inte alls bra att läsa om psykisk ohälsa när en själv är ute och svajar. Inte undra på att jag drömmer om skärsår, när boken är fylld av dem. Kanske jag borde fortsätta på Burgess' A Clockwork Orange istället, fast det är ju inte heller direkt upplyftande läsning.

Jag tar Oxascand efter Oxascand och jag blir trött som satan, men jag kan ändå inte varva ned. Jag vill fly från staden och från mig själv. En stuga på landet hade suttit fint just nu. Men jag har ingen sådan, så jag skall nog fortsätta läsa istället. Det är ju trots allt en bra bok.

Läs även andra bloggares åsikter om gränslandet, gränspsykos, hallucinationer, rösthallucinationer, lukthallucinationer, dissociation, dissocitiva upplevelser, En dåre fri, Risperdal, lugnande, vardag

Väntar och ser

Jag har fått en samtalskontakt. Efter många månader utan känns det konstigt att sätta mig ned och prata om mig själv. Jag hade det andra besöket idag, och det kändes märkligt. Men jaja, jag vänjer väl mig. Vänjer mig vid att prata om mig själv, vänjer mig vid att någon kommenterar det jag säger, vänjer mig vid att prata med någon ny. Psykolog K är inte alls som psykolog A (som jag hade tidigare). Såklart inte, de är ju två helt olika personer. Men ändå... Det kommer att ta ett tag innan jag får kläm på det här. Men helt negativt inställd är jag inte. Inte så att jag är alltför hoppfull och tror att detta är min räddning. Men jag är inte heller övertygad om att det inte kommer att ge något alls. Jag bara väntar och ser vad som kommer att ske.

Läs även andra bloggares åsikter om psykolog, terapi, terapeut, samtal, samtalskontakt, psykiatri, psykiatrisk behandling, vänja mig

Lång dag

Ännu en lång dag. Men det känns ändå okej. Jag är trött, visst, men då får jag väl vara trött då. Jag kan inte förvänta mig att allt bara ska bli regnbågar och enhörningar bara för att jag mår lite bättre. Så det blir slappa framför TV:n ikväll. En sak i taget och inte överanstränga mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, förväntningar, en sak i taget