Inlägg 1111

Jag är fortfarande inlagd, men har fem timmars permission per dag. Det känns skönt att vara hemma då och då, bara för att inte tappa bort verkligheten totalt. Skönt att kunna bada i eget badkar och slippa de gemensamma duscharna, skönt att kunna gå ut på balkongen och röka när jag vill. Små saker som blir stora saker. Förhoppningsvis får jag nattpermis snart och får åka hem i nästa vecka. Inte för att jag är bättre, men för att jag inte blir bättre så länge jag är inlagd. Inlåsning är inte min grej. LPT:n är avskriven (fast det kanske jag redan har sagt). Men jag vet inte vad jag vill. Jag är för bra för att vara på sjukhus, för dålig för att vara hemma. Är fortfarande gränspsykotisk, men Zyprexan hjälper lite. Haldolen ger dock ingen effekt.

Jag är fylld av katastroftankar, och oroar mig för minsta lilla sak. Som att jag skall glömma bort tider att passa och annat. Att jag inte skall klara av att gå tillbaka till praktikplatsen. Är så trött på ångesten. Önskar att Steoliden kunde hjälpa mer. Önskar att något kunde hjälpa mer. Men det är sorg och ilska och ångest som gäller för tillfället. Mår pyton, rent ut sagt. Kan inte koncentrera mig på någonting. Ligger bara och försöker glömma världen. Samtidigt vet jag att jag inte kan stanna kvar på sjukhus speciellt länge till, för då kommer jag bara att må ännu sämre. Behöver vara hemma, med mina egna rutiner.

Men nu babblar jag bara. Behövde bara skriva av mig lite. Ge en uppdatering. Och tacka alla som tänker på mig där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukhus, inläggning, LPT, depression, gränspsykos, Zyprexa, Haldol, mediciner, rutiner