Tråkigt

Jag har egentligen ingenting att säga, men jag skriver ändå. Jag är fast i någon form av mellanläge mellan att vilja bara sova och att vara för rastlös för att vara still. Mest sitter jag i soffan och gungar fram och tillbaka.

Ingenting tycks intressera mig. Varken filmer, böcker, stickning, promenader, vänner, etc. Jag vill inte göra någonting alls. Jag antar att detta är depressionens gråzon. Rösterna har åtminstone minskat till viskningar, så jag antar att Risperdalen gör det den skall.

Jag är inte längre aktivt suicidal, bara väldigt livstrött. Så det är väl därför jag sitter här och gör ingenting, för livet består av ingenting.

Som sagt - jag har egentligen ingenting att säga. Jag bara säger som det är: Livet är förbannat jävla tråkigt.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, tråkighet, orkeslöshet, energilöshet, rastlöshet, livsleda, Risperdal