Självskadebeteende
Igår och idag har varit riktiga skitdagar. Rösterna håller på och babblar, katastroftankarna avlöser varandra. Jag hetsar och försöker inte ens stoppa mig själv. Jag känner mig svag, svag, svag. Som om jag har noll motståndskraft mot rastlösheten som gör mig så passiv.
Jag funderar allvarligt på att börja med Risperdal igen. Det går emot mina principer, men jag står inte ut som det är nu. Jag äter Oxascand som om det vore godis och det kan inte fortsätta såhär i längden. Faktum är att det inte kan fortsätta såhär NU! Jag skär, skär, skär allt djupare. Snart kommer jag att träffa en nerv eller benet.
Dagarna bara försvinner i minnesluckor av blod och iskalla tårar. Jag vet inte vad jag håller på med.
Läs även andra bloggares åsikter om gränspsykos, hallucinationer, katastroftankar, hetsätning, ätstörning, ätstörning uns, rastlöshet, hypomani, mani, depression, gränslandet, Risperdal, antipsykotika, självskadebeteende, integritet, minnesluckor
fredagen den 6:e januari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 utläggningar:
Men hallåååå.......
Har du ingen som kan hjälpa dig att bena ut dina mörka tankar nu ??
Hittade precis din blogg och för mig låter detta akut.
Snälla var snäll mot dig själv.
Det kan vara dyrt med principer. Jag vill inte tjata angående mediciner men så här kan du faktiskt inte ha det! Hur är det nu på läkarfronten, någon du kan tala med?
Stor kram!
Till Anonym:
De jag försöker prata med har ett allt eller inget-tänkande, så det är svårt att föra ett resonemang med dem. Och de förstår inte hur svårt det kan vara att sluta med vissa saker eller börja med andra (som tex meds...). Så nej, jag har ingen riktigt att prata med.
Till S:
Har kontakt med min arbetsterapeut varje vecka. Så jag kan ta medicinsnacket med henne kanske, och så kan hon föra det vidare till läkaren...
KRAM!
ibland för man rubba på sina principer. i nuläget. du kan förhoppningsvis följa dem senare.
var rädd om dig (hur fattigt och idiotiskt det än må låta)!
Till ninja:
Eller så måste jag ändra mina principer...
TACK!
Jag blev så orolig när jag läste ditt inlägg....därav min undran. Jag har ingen erfarenhet själv av att må dåligt , men det låter fruktansvärt att må så. Hoppas att det går bra . Kram på dig.
Till Molly:
Tack!
Vill bara linda in dig i mjuk bomull och dränka dig i vänliga tankar och ord. Håller med tidigare kommentarer. Såhär KAN du inte ha det.
Önskar så att det vänder för dig.
Till Osynliga bekännelser:
Tack. Det hoppas jag också!
jag kramar om och hoppas på att du får hjälp snart!
Jag förstår hur du känner, jag brottas med detta varenda jävla dag (ursäkta att jag svär)
Jag är stolt att jag har klarat så här långt utan bladen, men snart känns det så här med, min sambo är en ängel, han vet om när jag är på väg innan jag själv ens förstått det.
Till Anonym:
Jag är glad att du har någon som kan stödja dig och hjälpa dig stå mot.
Tack!
Skicka en kommentar