I raise my cup to you

Runt om i bloggosfären summeras år 2010, och jag lufsar runt i flanellpyjamas. Det finns inte så mycket att säga om året som har gått, mer än en radda negativa utlåtanden om förnedrande åtgärder och inre kaos. Förutom det stora pluset, såklart: En jäkla massa böcker lästa. Så okej, det har inte enbart varit dåligt. Och år 2011 kommer säkert att inte heller bli enbart dåligt.

Så jag höjer min kaffekopp mot er därute. Jag tackar för stöd och insiktsfulla kommentarer, och framförallt för att ni har tagit er tid att läsa om mitt liv. Det finns stunder då ni har hjälpt mig genom becksvart mörker, och hjälpt mig att komma framåt.

Jag önskar er alla:

GOTT NYTT ÅR!

Läs även andra bloggares åsikter om 2010, 2011, gott nytt år, summering, hjälp, tack

Labyrint

Drömde om labyrinter inatt. Är det min vindlande hjärna som försöker säga något, eller har jag bara läst för mycket Borges? Freud påstod att drömmen är ett försök till önskeuppfyllan, men hur vet en vad det är för önskan som uppfylls när drömmen är fylld av motsatser? Något i en dröm kan representerar sig självt, sin motsats, eller något helt annat som ligger långt bort i associationsbanan. Så hur vet en vad som innebär vad?

Labyrinter för mig är inte problem som skall lösas, det är snarare en värld av att vara fastlåst. Jag har aldrig drömt att jag faktiskt har hittat ut ur en labyrint. Istället har jag irrat i ändlösa gångar, fastnat i falska rum, och sett klockor snurra baklänges.Kanske är det detta som är min önskan? Att tiden ska stanna, gå baklänges, att jag inte ska behöva röra mig framåt... Det är en skrämmande tanke, det är ju meningen att jag ska vilja komma framåt. Men helt ärligt vet jag inte vad jag vill.

Jag har inga direkta förhoppningar för 2011. Det är bara en siffra, en ny almanacka, en påhittad skillnad. En ny dag kommer och vi säger att det är ett nytt år, men spelar det någon roll? 

Läs även andra bloggares åsikter om labyrint, Jorge Luis Borges, drömmar, önskeuppfyllan, Sigmund Freud, stillastående, nytt år, förhoppningar

stilla

Tänkte att jag skulle undvika den hysteriska konsumtionens högtid och inte ge mig ut i mellandagsrean, men fingrarna drog sig mot plånboken och snart var jag utanför dörren. Köpte skjortor & toppar och trängdes med folk, men lyckades avhålla mig från bokhandlarna. Än så länge.

Tycker dock att rean bara blir sämre & sämre för varje år. Varför trängs folk kring 10 par skor som satts ned med 100 kr? Men det kanske bara är jag som börjar bli gammal. Känner mig faktiskt allmänt uråldrig just nu, med ont i ryggen och stela knän. Tänker ett ögonblick på min mor som bara var ett par år äldre än jag är nu när hon började känna de första tecknen på den artros som numer gör att hon inte kan knyta sina egna skor. Kommer det att bli även mitt öde?

Annars står min hjärna mest still idag. Det är faktiskt rätt skönt. Slippa tänka, slippa grubbla, slippa kastas runt i kaos och förtvivlan. Det är märkligt vad lite shopping kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om shopping, mellandagsrea, gammal, artros, ont, stillhet

Oro

Det svartnar framför ögonen varje gång jag reser mig upp. Men det är okej, jag gillar svimningskänslan. En billig kick i brist på bättre alternativ.

Försöker finna ro men oro har klöst sig in i min bröstkorg, invaderat mitt hjärta och slagit lasso kring min strupe. Promenerar, dricker te, tar ett bad, sväljer rosa Theralen-piller; och andra självhjälpsknep. Det fungerar inte. Läser Jorge Luis Borges, och finns viss tröst i hans magiska metafysik. Skulle vilja ge mig ut i mellandagsrean och bränna pengar, men jag tror att min ångestnivå skulle förvandlas till explosionsirriation och det skulle bara öka min ångest, så jag stannar hemma. Stannar hemma och känner hur mina andetag blir allt ytligare.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, ro, ångest, självhjälp, ångestdämpande, Jorge Luis Borges, mellandagsrea, irritation

...

Himmelsstormande ångest. Blixtar kraschar mitt inre nätverk. Vill tillbaka in i bubblan, men världen tränger sig på, tränger sig in. Telefonen ringer mitt under promenaden, just som jag började finna någon form av rytm och lugn. Jag svarar inte. Jag vill inte prata med någon, allra minst ett okänt nummer. Känner hjärtat slå så hårt att jag inte hinner med, händerna domnar bort.

Hemma nu. Sväljer ner Theralen med kaffet. Stänger av telefonerna, djupandas & sluter mig i mig själv. Känner mig aningen bitter idag. 3 år i psykiatrin & vad har hänt? Ingenting. Samma gamla plats som då, samma ångest, samma mörker, samma kaos & livsleda. Inte för att jag någonsin hade något hopp om räddning, men ändå...

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, bubbla, instängdhet, känslor, affekt, depression, psykiatri

Framåt

Går omkring & småpysslar; har inte fokus nog att ta tag i något ordentligt. Tittar på disken & vänder mig bort, läser ett par sidor i en bok & glömmer bort vad jag har läst inom fem sekunder. Började virka en vårhalsduk igår. Känns konstigt att göra sådant när det är massa minusgrader & snö ute, men jag försöker blicka framåt. Inte fastna i nuet, inte vara här & nu som påstås vara så bra, utan vara i en framtid där saker (förhoppningsvis) är bättre. Där det är sol på näsan & latte i handen; inte tre lager kläder & te som dricks för värmens, inte smakens, skull.

Känner mig som ett tomt skal. Har svårt att förstå att den här världen kan vara verklig. Glaskupan är så hård att ingenting tycks bryta genom, ingenting når mig. & jag har inte minsta lust att krossat glaset själv. För jag vet att det som väntar på andra sidan är himmelsstormande ångest & en skriande avgrund, det är bergochdal-bana utan slut. Det är gränsland, dödens land, en värld där fantasi & verklighet blandas till en ström av nattsvart & illgult med toner av åskblått. Jag skulle kunna medicinera bort det, fila bort skarpa kanter med zyprexa, seroquel, lithium & benso-preparat. Men varför? För att uppnå en stabilitet som är enbart grå? Nej, jag är inte redo för det. Inte än. Inte nu när jag virkar vårhalsduk i bomull.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämhet, avstänghet, glaskupan, introvert, tomhet, meningslöshet, ångest, bipolär, bipolaritet, dysfori, humörssvängningar, medicin

Flykt

Jag har haft det bra hos föräldrarna, förutom all denna jäkla mat såklart. Känner mig som en smörboll som rullar, rullar, rullar. Nu sitter jag hemma med mina nya, fina Höganäs-koppar, dricker kaffe; försöker varva ned. Det bubblar i kroppen, huvudet snurrar. Jag vill hetsäta eller springa, skära eller gråta. Men istället ska jag nog lägga mig under filten och läsa. Jag vet inte vad jag skulle göra utan mina böcker; det låter så överdrivet att säga att böcker har räddat mitt liv - men jag tror faktiskt att det är så. Alla dessa stunder när jag har flytt in i böckernas värld, flytt undan mig själv och omvärlden; stunder när jag bara har velat dö & sedan slutat tänka på just det. Det finns inget bättre sätt att varva ned.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, återhämtning, mat, nedvarvning, självskadebeteende, depression, ångest, böcker, läsning, verklighetsflykt

God Jul

Jag tar julledigt och åker hem till föräldrarna. Vi ses när jag har återhämtat mig. :)

GOD JUL!

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julledigt, familj

Skärpning

Innehåller ätstörda tankar

Ännu en hetskväll igår. Det var inget njutbart överhuvudtaget.
Bara mat, mat, mat. Kräkas. Mat, mat, mat. Kräkas.
Försöker skärpa mig. Har gjort tomatsoppa att äta. Den blev faktiskt riktigt god.

Kvällarna är det värsta. Tomheten i mig känner så överväldigande. Jag klamrar mig fast vid böcker, vid bloggen, vid alla saker jag har att hålla mig i. Jag känner mig inte ens levande. Bara tom & död & meningslös.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, ätstörning uns, hetsätning, mat, kroppen, tomhet, meningslöshet, död

Run!

Innehåller ätstörda tankar

Promenerar & läser för att inte tänka. Värst är de stunderna på balkongen, ciggen i handen & ett överfullt huvud. Det är kaos i min hjärna & tomhet i bröstet. Räknar frenetiskt kalorier för att inte räkna ut något annat. Vill inte ha smarta insikter eller svar på frågor, inte just nu.

Hetsåt igår. Det började med en chokladbit & sedan kunde jag inte sluta. Kompenserar idag genom att enbart inta blåbärssoppa utan tillsatt socker. Jag njuter av hungern. Njuter av att känna något mer, något annat än tomheten.

Jag vet att detta inte kommer leda till något bra. Jag vet att jag gör mig själv sjukare än vad jag behöver vara. Men jag kan inte hjälpa det. Idealet har borrat sig in i min hjärna och fastnat där. Jag kommer inte loss. Jag kan inte springa ifrån mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, ätstörning uns, mat, kroppen, vikt, tankar, tomhet, hetsätning, självsvält

Back on some kind of track

Har definitivt fastnat i ätstörnings-träsket igen. Matplaner med max antal kalorier per dag, träningsplaner som är något insane, stunder framför spegeln då jag hatar mig själv & allt jag väger. Panik inför julen då mina föräldrar kommer att proppa i mig så mycket mat att jag hotar att sprängas. Det är självhat, självhat, självhat.

Kanske är min fixeringen vid kroppen & maten bara ett sätt att inte behöva tänka på allt det andra, det som jag egentligen oroar mig över, det som egentligen tynger mina axlar. Jag vet inte - och jag orkar inte försöka tänka på det. Vill bara stänga av, stänga ned, och önskar att jag inte hade några revben så att jag kunde skära ut mitt hjärta med en vass kniv.

---
Till herr Wassby (om du läser detta): Recension av Telluskliniken finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, ätstörning uns, känslor, avstängdhet, mat, vikt, självhat

Jag vet inte

Tog sömnpiller igår, för första gången på veckor. Kunde inte sova, vände & vred mig, vakade, tankar-grubblerier-oro. Känner mig ambivalent, som om två hästar var bundna vid mina armar & drar mig isär. Frågar mig om & om & om igen: Vill jag bli frisk? Men hur ska jag kunna svara på den frågan om jag inte ens är riktigt säker på att jag är sjuk?

Jag är en borderline, enligt den gamla betydelsen. På gränsen mellan psykos & neuros, på gränsen mellan frisk & sjuk, på gränsen mellan hel & delad. Det är en obehaglig plats att vara på, en plats som svänger fram & tillbaka likt en evighetspendel. Det är ett gränsland där ingenting varken är riktigt sant eller riktigt falskt, riktigt verkligt eller riktigt overkligt.

Vill jag stanna här? Vill jag ta ett steg åt höger & känna marken försvinna under mina fötter? Eller ett steg åt vänster & ta emot verkligheten med öppna armar?
Jag vet inte.
Jag vet inte.
Jag vet inte.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, psykisk sjukdom, friskhet, borderline, gränsland, psykos, neuros, tankar, funderingar, sömn, oro, frågor, ambivalens

Bokblogg

Tänkte meddela att jag har startat en bokblogg för att dela med mig av mina bokupplevelser. Ni hittar den här.

Rutiner & Yoga

Jag gör ett tappert försök att återinföra rutiner. Grundläggande saker som har tappats, som: äta & borsta tänderna varje dag, duscha, städa, läsa, kolla genom posten ifall det kommer något viktigt, se till att det finns rena kläder, etc. Kör tvätt- & städdag idag, men fastnar i att städa ur en förvaringsbox där jag har lagt ned en himla röra.

Bland halvlästa & olästa böcker, oöppnad post, diverse småsaker och x antal vantar, hittar jag en lapp som säger: "De kommer genom luften & vattnet. Skydda dig själv." Lappen är sammanfogad med ett gem med en annan lapp, där det står i rött: "Gör Yoga!". Jag har inget som helst minne av att jag har skrivit de här lapparna (även om jag har hittat liknande lappar förr). Men det sistnämnda är inte en så dum idé.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, energilöshet, rutiner, städning, tvätt, minneslucka, amnesi, gränspsykos, paranoia, vanföreställningar, yoga

Best thing ever

Det är nästan åtta minus ute, och det regn som föll igår har blivit till en sådan isbana att jag har sett minst två drutta omkull på min väg till bibblan. Själv har jag investerat 65:- i ett par broddar och det var nog det bästa jag har gjort på länge. Jag skiter i att jag ser ut som en gammal tant, för jag är hellre tant än bruten.

Så med mina broddar på fötterna tog jag en promenad i solen. Det är väldigt vackert ute, när ljuset reflekteras mot snön & det luktar sådär kallt. Med iskristaller på fönstren & hundar som har the time of their lives.

Jag tror minsann att jag har börjat klättra ur min svacka.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, kula, is, snö, halka, broddar, sol, promenad, depression, uppåt

Sista rehabdagen!

Rehab slut. Är det meningen att jag ska vara frisk nu? Redo att kasta mig, ge mig hän, erövra arbetsmarknaden & bli en solskenshistoria?

Charly, 28 år, kom tillbaka till arbetslivet efter flera års sjukskrivning.
Nu är hon så eftertraktad att arbetsgivare skriker efter henne.

Inte så troligt.

En definition av rehabilitering: "Att återanpassa till ett normalt liv". Hoppsan, liksom - vad innebär det?

Men jag är glad att det är över.

Läs även andra bloggares åsikter om rehab, rehabilitering, återanpassning, normalitet, sjukskrivning, över

Murar

På vägen till rehaben imorse stod ett par killar i arbetskläder utanför en lokal & väntade på att bli insläppta. När jag gick förbi frågar den ene: "Allt väl?" och jag inser att han pratar med mig. "Du ser så ledsen ut" säger han när jag förundrat tittar på honom. "Det är väl min ensak" säger jag med ett snett leende & går vidare.

Jag brukade vara så duktig på att dölja hur jag mår; maskeringens mästarinna, som aldrig yppade ens en glimt av vad som dolde sig bakom leenden. Men nu känns det som om alla kan se in i min själ. Arbetsterapeuten som ser min viktnedgång; killen på stan som stannar mig, en helt okänd människa, för att höra hur jag mår; handledaren på rehaben som säger åt mig att gå hem en timme tidigare för att jag ser så fruktansvärt trött ut.

Jag önskar att jag kunde bygga murar mellan mig & världen; ogenomskinliga, ogenomträngliga murar.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, letargi, människor, dölja sitt inre, se rakt igenom, murar

Fruset

Det är rena isgatan ute. & ett fruset landskap innanför mina slutna ögon. Känner tomheten eka bland frysta tårar. Fyller mig med småsaker, det är allt jag orkar med. Den molande oron stjäl all energi.

Läs även andra bloggares åsikter om is, tomhet, småsaker, energi, energilöshet, oro, ångest, depression, nedstämdhet

Stillhet

Jag kunde inte förmå mig att gå ur sängen imorse. När klockan ringde vände jag bara på mig och somnade om. Det var trötthet/meningslöshet/skrikande tomhet som malde över min hjärna och mosade min kropp. Det är håglöshet & letargi som får mig att påstå att jag inte bryr mig om något, fastän jag egentligen bryr mig om en massa saker. För hade jag inte brytt mig hade jag ju kunnat gå ur sängen & åka till rehaben & göra det jag har sagt att jag ska göra. Men nu kändes sängen som det enda alternativet.

Jag vet att detta är en del i sjukdomsbild, en sjukdom som drar ned mig, lägger mörka gardiner över mina ögon & hindrar mig från att se klart. Men jag önskar att jag hade lite fighting spirit, lite jävlar anamma; någonting som kan få mig att vilja kämpa. Nu är allting så tomt att jag saknar all kamplust. Det är så tomt att det känns som om detta inte ens är jag, det är någon annan, någon som jag inte känner. Jag är alienerad från mig själv, bortstött från en kropp & en hjärna som ibland inte ens känns mänskliga.

Jag behöver liv & rörelse, inte fastfrusen stillhet. Men hur skapar en sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, sjukdom, sjukdomsbild, letargi, håglöshet, tomhet, meningslöshet, alienation, dissociation, stillhet, liv

Lydnad

Nystädad lya & klarröda naglar. Energiryck är uppskattat. Men såklart kan det inte vara. Sitter med hängande ögonlock & tomt huvud. Tröttheten har tagit över, bemästrat mig, gjort mig till sin slav & jag ser ingen annan utväg än att lyda. Jag vet att energi föder energi, så jag borde göra något energiskt. Men jag orkar inte. Orkar knappt ta ett steg till. Ska dricka upp mitt vaniljté & lyda min mästare.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, energi, bemästrad

Inga tankar, tack

Har spenderat dagen hos föräldrarna. Mamma hade vävt en underbar filt till mig & jag blev fullproppad med mat som jag lyckades äta utan illamående. Kollade också igenom deras bibliotek (de äger över 10.000 böcker), & lånade hem lite grejer att läsa.

Nu är jag totalt slut. Ska knäppa på TV:n & låta den underhålla mig tills jag somnar. Känner att jag inte riktigt klarar av tystnaden just nu, för när det är tyst börjar jag tänka & när jag börjar tänka kommer också destruktiviteten.

Läs även andra bloggares åsikter om föräldrar, familj, mat, böcker, tystnad, tankar, destruktivitet

Ett steg framåt

Trötthetens dag. Tog en promenad för att inhandla julmust. & kom hem med: köksvåg, sweatpants, BH... & julmust. Stormarknader är farliga platser. Men varför bry sig? Det är bara pengar. & jag köpte inget som jag inte behövde. Dessutom har jag den senaste tiden gjort av med så lite pengar, eftersom jag knappt äter & röker, att det fanns ett överskott.

Tänkte försöka röja i röran jag har åstadkommit i lyan. Kläder på golvet, smutsiga glas på alla bord, kaffekoppar, you name it. Det känns lite överväldigande, men att göra lite är bättre än att inte göra något alls. Jag ska bara vila lite på soffan först, & hoppas att jag inte somnar.

Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, energilöshet, orkeslöshet, depression, nedstämdhet, promenad, shopping, pengar, städning

Lite oroväckande

Innehåller självmordstankar

Konstig, konstig dag. Rollercoaster, backandforth. Från tomhet till eufori till självmordstankar till en vilja att spränga alla gränser & besegra världen, etcetera. Allting är fantastiskt & fruktansvärt på en & samma gång.

Promenerade lite & stod vid järnvägsspåren och dels tänkte kasta mig framför tåget & dels bara njöt av hur underbart vackert det var. Totalt ambivalent.
"Intoxicated with the madness, I'm in love with my sadness."
/Smashing Pumpkins - Zero

Var hos arbetsterapeuten som skrev ut bolltäcket till mig, och hon påpekade att jag har gått ned i vikt. Jag slingrade mig undan och låtsades förvånad, vill inte förklara att jag knappt äter, & att när jag äter är det sojabönor, ris eller clementiner.

Jag förstår inte detta. Jag är verkligen inte en person som brukar gilla att leva på mat som detta. Visst, jag gillar clementiner, men jag föredrar wienerbröd, donuts, pizza, & en massa andra onyttigheter. Nu skriker min kropp efter råris och sojabönor. & inte på ett sådant där ätstörnings-vis, utan på ett jag är så jävla sugen på på ris & bönor-vis. WTF?!? Vad är det som min kropp saknar som gör att den har gjort en helomvändning? Jag försökte äta en lussekatt igår, men mådde bara illa.

Men det är lite oroväckande att det börjar synas på mig hur lite jag äter. Idag kändes det rätt lugnt att någon påpekade min vikt. Men hur kommer jag att reagera nästa vecka, eller om någon annan påpekar något? Min ätstörning har visserligen legat vilande ett tag, men det krävs väldigt lite, ibland bara en kommentar, för att den ska aktiveras. & det behöver inte vara negativa kommentarer, snarare kan positiv uppskattning bli en sporre till att gå ned mer i vikt.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, eufori, humörsvängningar, självmordstankar, skönhet, ätstörning, ätstörning uns, vikt, kroppen, mat

Rätt bra

Tog mig på darrande ben iväg till rehaben idag. Inte för att jag tycker att det är så vansinnigt viktigt att vara där, utan mer för att jag ville testa mina gränser. Inte bara ligga hemma & sova & ha ångest över det jag gör eller inte gör.

Det gick rätt bra. Internet låg nere så det fanns inte så mycket för mig att göra. Gick en promenad istället, kändes skönt att röra på mig, har varit stilla ett bra tag nu & behöver vara ute i friska luften. Snackade lite med min handledare & förklarade att jag inte pallar att ringa runt till företag & organisationer för att hitta en arbetsprövningsplats. & hon lovade att hjälpa mig, även om hon inte riktigt verkade förstå hur en sådan sak kan vara så jobbig för mig.

Gick hem en timme tidigare än det var planerat. Har precis druckit kaffe & ska nog sova en stund. Min hjärna är tom, min kropp är tung, världen känns väldigt avlägsen & overklig & grå. Ska peta i mig en clementin när jag vaknar, & förhoppningsvis kunna läsa några sidor till.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, orkeslöshet, energilöshet, rehab, motstånd, promenad, trötthet

Hopplöshet & hopp

Hopplösheten sveper sig kring mig likt en stinkande andedräkt; eller en äcklig, klibbig dimma som blockerar syretillförseln. Det är inte en hopplöshet som säger: "Det kommer aldrig att bli bättre", utan snarare: "Det spelar ingen roll om det blir bättre, för nuet är så tungt att du aldrig kan komma ifrån det levande". Jag sväljer Theralen med kaffet i något fåfängt hopp att kunna andas igen.

Psykologsamtalet gick... så som psykologsamtal har en tendens att gå. Jag säger "döden", psykologen gräver i mitt förflutna och pratar Lacan. Avståndet mellan oss känns som en oändlig tundra, iskall & fylld av vargar. Bakom mig står en demon med en hammare & krossar sakta men metodiskt mitt huvud.

När jag kommer hem skakar kroppen av ansträngningen, jag sjunker ned i soffan, blir till en geléklump under bolltäcket. Känner hur jag sakta rinner ned mellan soffdynorna, ned genom botten till golvet, genom golvet, genom husets våningsplan, ned till marken, känner kylan, kroppen domnar bort. Svart.

Det finns dock två strimmor av hopp; smala, ypperligt gracilt tunna strimmor, som trots deras bräcklighet skiner in bakom mina ögonlock. Det första är att jag lyckades peta i mig lite mat idag, något som det var flera dagar sedan sist. Visserligen bara råris & sojabönor, men ändå något. Det andra är att jag tog mig genom nästan 10 sidor i en bok igår innan jag somnade. Kanske är det jag som desperat övertolkar tecknen i sökandet efter något att hålla fast vid, men ändock känns det som ett korn av hopp.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, energilöshet, orkeslöshet, döden, psykolog, terapi, dissociation, hopp, hopplöshet

Back!

Innehåller självmordstankar

Bloggpausen var välbehövlig. Kände att jag inte orkade rikta några ord mot omvärlden. Mest för att jag inte har något att säga som inte redan har sagts. Allting är samma lika, & jag misstänker att det kommer att vara så en tid framåt. Jag har ändå valt att återgå hit. Men förvänta er inga storslagna inlägg.

_____

Har spenderat de senaste dagarna (& nätterna) i sängen. Är aldrig vaken mer än ett par timmar i taget; min kropp somatiserar & jag följer villigt med. Allt för att glömma att det finns en värld, glömma att jag är levande.
Fantiserar om självmord & ond bråd död. Fantiserar om att aldrig mer vakna. Döden är ständigt närvarande. Det är en vän att hålla i handen, en bundsförvant att anförtro mig åt. Samtidigt är jag ambivalent; kan inte riktigt ta det där beslutet, kan inte förmå mig att genomföra det. Mest för att det är så ansträngande. Om jag knappt orkar gå på toaletten, hur ska jag orka ta livet av mig?

Dissocierar kraftigt. Hade två utanför kroppen-upplevelser förra veckan. Det är skrämmande att se min kropp utifrån, skrämmande att inte vara herre över min egen hjärna, skrämmande att verkligheten kastas om & blir till något annat, icke-verkligt, utan att jag kan förhindra det eller göra något åt det.
Hallucinerar också. Ting ändrar färg, form, storlek, tycks komma närmare eller bli väldigt avlägsna. Ibland tycks även jag ändra storlek, krympa kraftigt & bli väldigt liten. Hör kommenterande röster, imperativa röster, har svårt att särskilja det yttre & det inre. Har helt enkelt inte kraft nog att försöka rationalisera världen.

Med andra ord är läget kritiskt, men stabilt. Har en känsla av att jag borde göra något åt detta, samla kraft & bryta igenom stilleståndet. Men jag orkar inte. Ska göra en ansträngning & gå till psykologen imorgon. Jag hoppas att han har några svar att ge, för själv orkar jag knappt ens tänka. Kan inte se längre än näsan räcker, har svårt att föreställa mig något överhuvudtaget. Kan inte läsa, kan inte se på TV, kan inte göra något annat än att ligga still med slutna ögon & önska att allt vore över.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, energilöshet, orkeslöshet, dissociation, hallucinationer, självmord, självmordstankar, koncentrationssvårigheter, trötthet, somatisering

Paus

Mitt liv är riktigt tjatigt just nu. Ingenting nytt händer, allt går i samma gamla spår. & helt ärligt har jag ingen ork till att sitta framför datorn. Därför tar jag nu bloggpaus på obestämd tid.

Usel

Lyckades penetrera den omslutande tröttheten & ta mig till rehaben. Väl där fick jag dock panikattack + dissociation + en överhängande vilja att gå in på toa och svälja alla piller jag kunde hitta i väskan. Men istället åkte jag hem. Tänker inte gå dit imorgon. Tänker bara ligga under täcket & låtsas att världen inte finns. & försöka att inte tänka på hur usel jag är som inte ens klarar av 10 h/v rehab.

Jag vet att jag bara skjuter upp saker & ting. Idag var det meningen att jag skulle ringa runt till företag & höra om de kunde ta in en arbetsprövande beteendevetare. Men telefoner är inte min grej, att försöka sälja in mig själv är inte min grej, att prata med människor är inte min grej. Så sorry, pallar inte. Hur ska jag orka låtsas vara trevlig när jag inte ens vill leva?

Läs även andra bloggares åsikter om skuld, skam, trötthet, energilöshet, orkeslöshet, depression, nedstämdhet, panikattack, ångest, dissociation, självmordstankar, uppskjutande