Blä

Ännu en dag av bara blä. Jag sover skitdåligt, vaknar varje timme med hjärtat bultande. Och dagarna är inte mycket bättre. Jag är satans trött på det här att jag skulle kunna skära av mig ett finger för att slippa. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag behöver semester från mig själv, eller en rejäl spark i baken. Frågan är bara vilket.

Jaja, ännu en kväll av Simpsons och Ben & Jerry's.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, ångesttillstånd, depression, Simpsons, Ben & Jerry's, sömnsvårigheter

Tillfällig lättnad

Idag-dagen började som gårdagen - ångest och ingenting mer. Men till skillnad från igår, då ångesten knockade mig, lyckades jag idag släpa mig ut ur lägenheten. 2 timmars shopping. Jag har ännu inte vågat se på kontot hur mycket pengar jag brände, men jag köpte tillräckligt mycket saker för att det skulle kännas i armarna när jag bar hem dem. Ångesten försvann på ett kick, och har hållit sig borta större delen av dagen. Fast jag känner hur den börjar krypa i mig nu, tassar runt i min mage och bidar sin tid. Jag borde skaffa mig en plan för hur jag ska hantera kvällen. Jag borde ta tag i problemet redan nu, innan det blir övermäktigt. Men min hjärna är slutkörd och jag kan inte organisera mina tankar. Så jag antar att det ikväll får blir Simpsons och Ben & Jerry's istället för handlingsplaner.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, shopping, pengar, känslohantering, handlingsplaner, Simpsons, Ben & Jerry's, framförhållning

Morgon

Jag vaknar med morgonångest. Det var ett tag sedan jag hade det, depressionen tog bort min förmåga att orka känna något överhuvudtaget. Men nu är den tillbaka, gula blixtar som skär genom mitt bröst och slår knut runt min magsäck. Jag ligger stilla i sängen och känner hjärtat banka, försöker stanna kvar i en känsla som får mig att vilja kräkas. Framför ögonen spelas bilder upp, nålar som trycks in under mina naglar. Nonsens, tänker jag och sätter mig upp. Världen snurrar.

En kopp kaffe senare är läget inte mycket bättre. Jag vill sticka ned huvudet i isvatten för att fly från mig själv, och ja, jag inser hur patetiskt det låter. Men något måste göras av den här dagen, jag kommer att bli tokig om jag bara sitter hemma och imploderar in i mig själv.

Kanske är detta den perfekta dagen för att bränna pengar, shoppa loss, go crazy?

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, morgonångest, depression, känslor, känslolöshet, kaffe, flykt, shopping

Runt, runt, runt

Jag är rastlös och lite irriterad. Jag antar att det är bra. Jag antar att det betyder att den förlamande letargin börjar släppa. Men fortfarande har mitt fokus inte riktigt återvänt så jag går mest runt, runt, runt i min lya utan att egentligen göra något. Jag har lyckats läsa om Doktor Glas, det är en underbar bok, fylld av tankar. I min bokhylla ligger Marya Hornbacher's The Center of Winter och väntar, men mitt huvud är fortfarande så avskiljt från verkligheten att jag inte vet om jag kan ta in den. Så jag väntar och vankar. Dricker jordgubbssaft och stirrar ut över ett regndisigt Göteborg. Hamnen ser gråare ut än någonsin, kranarna höjs i vattendimma och solen är frånvarande.

Mina föräldrar gav mig pengar till min födelsedag, så nu har jag mer cash än jag hade förväntat mig. Jag känner definitivt för att sätta sprätt på dem, shoppa loss och köpa shiny, shiny things. Eller snarare kläder. Kanske är det just detta jag behöver för att rycka mig loss, en heldag på stan där det enda som spelar roll är jag och mitt Visa-kort. Men så var det detta med att orka klä på sig, sätta på sig krigsmålningen och ta mig utanför dörren. Att så enkla saker kan vara så svåra... Dessutom viskar Fröken Perfekt i mitt huvud att jag inte förtjänar kläder, tjock som jag är. Jag borde gå ned i vikt innan jag köper mig en ny garderob. En pulverdiet kanske, kombinerat med milslånga promenader. Kanske jag borde vara tacksam över att jag inte tar mig utanför dörren... Men det gör ont när hjärnan gör upp planer kroppen aldrig fullföljer.

Nej, ingen shopping idag. Bara varv efter varv i lägenheten och jordgubbssaft.

Läs även andra bloggares åsikter om rastlöshet, irritation, letargi, depression, energilöshet, pengar, shopping, kroppen, mat, vikt, överjaget, kläder

Trevligt

Jag hade det riktigt trevligt igår. Jag åt sushi i solen på Gustav Adolfs Torg, och sedan gick jag, Frugan och en annan vän på bio. Alice in Wonderland var riktigt bra. Inte riktigt lika mörk som andra filmer av Tim Burton, och The Mad Hatter hade kunnat vara lite galnare. Men den röda drottningen var fantastisk och filmen var klart sevärd.

När jag kom hem var jag helt slut av alla intryck, men det kändes ändå helt okej. Jag avslutade dagen med lite godis. En lugn, skön födelsedag. Precis som det skall vara.

Tack för alla fina kommentarer igår!

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, sushi, alice in wonderland, alice i underlandet, tim burton, intryck

Ett år äldre

Så var det dags igen; en gång varje år sker det: Min födelsedag. 28 långa år blir jag, och detta skall firas med årets första sushi på Gustav Adolfs Torg och sedan bio. Alice in Wonderland, såklart. Gotta luv Tim Burton.

Det känns som om det är ett lite lagom firande. Inga ballonger, inga presenter. Bara trevligt sällskap under dagtid, och sedan ikväll ska jag nog inte göra något alls. Möjligtvis köpa lite godis och titta på Criminal Minds om jag orkar.

Med andra ord: Ingen stress, ingen press. Och ingen åldersnoja. Inte än iallafall.

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, firande, sushi, alice in wonderland, tim burton, godis

Fjärilstankar

Fyra par nya skor och intrycksöverdos. Utmattat snurrar mitt huvud på soffan, jag försöker läsa Doktor Glas, men orden fastnar inte. Jag antar att det blir ännu en kväll när jag kommer att lägga mig tidigt, jag längtar efter sömn och inget annat.

Det finns många tankar jag skulle vilja skriva ned, men det fungerar inte nu. De blir bara vaga aningar i mitt huvud, likt en fjäril fladdrar de bort vid minsta rörelse. Så jag säger Godnatt till er alla.

Läs även andra bloggares åsikter om skor, shopping, intryck, utmattning, nedstämdhet, depression, tankar, sömn

Avkopplad

Jag känner mig avkopplad från verkligheten. Det finns ett avstånd mellan mig och världen, ett avstånd jag inte kan överbrygga. Jag dissocierar, svävar i ett mellanrum mellan verklighet och fantasi. Jag saknar lust, lust att göra något överhuvudtaget. Antagligen är det nu det är viktigt att kämpa, att använda den lilla energi jag till att försöka skapa mer, istället för att bara låta mig flyta bort med letargins la-la land. Shoppingtur och tvättid imorgon, och jag ska försöka att inte slockna före klockan tio på kvällen. Men ikväll är jag redan utmattad, så det är dags att sova nu.

Läs även andra bloggares åsikter om avkopplad, avstängd, känslolöshet, energilöshet, depression, nedstämdhet, verklighet, kamp

Goda intentioner och deras misslyckande

Ännu en dag med goda intentioner som slutar i ingenting. Jag hade föresatt mig en promenad, men istället har jag stirrat in i den illröda väggen i mitt sovrum. Det känns verkligen som om mina dagdrömmar har tagit över min hjärna. Jag kan inte sluta tänka, jag flyr från verkligheten in i fantasin. Där kan allt hända och jag kan kontrollera varje detalj.

Jag känner mig som ett misslyckande. Varje dag är en förlorad kamp. Jag slits mellan det jag vill göra och det min hjärna orkar med, och hur låga krav jag än har kan jag inte uppfylla dem. Istället spelas scener upp i mitt huvud, likt en film på repeat. Det finns ingen stopp-knapp, in ens en paus-knapp. Det bara fortsätter, fortsätter, fortsätter. Ingen viljestyrka i världen kan få dem att sluta.

Jag undrar varför det blir såhär, varför det spelas upp saker i mitt inre som jag inte kan hindra eller avsluta. Varför fastnar jag i mig själv? Det känns som en undvikande-strategi, ett sätt att hålla hallisar och vanföreställningar på en armslängds avstånd. Istället för att mitt undermedvetnas struktur går sönder repeterar min hjärna bilder i ett sökande efter kontroll. Men kanske är detta bara en intellektualisering...

Läs även andra bloggares åsikter om goda intentioner, dagdrömmar, tvångstankar, gränspsykos, misslyckande, viljestyrka, intellektualisering

Middag

Mitt i min energilöshet bjuder mina föräldrar över mig på middag. Jag tackar ja, för jag vet att om jag säger nej kommer jag bara att skjuta upp det. Snart är min födelsedag, och mina föräldrar vill uppmärksamma den. Så jag åker över, sitter och diskuterar övervakningspolitik, Västtrafiks biljettsystem och självklart den stundande våren. Det är helt okej. Men nu, när jag är hemma igen, känner jag mig uttömd på all energi. Jag ska försöka stanna uppe och se SVT:s dokumentär "Sluten avdelning" om bipolär sjukdom. Men sedan är det bara sömn, sömn, sömn som gäller. Jag önskar att jag aldrig behövde vakna igen. Men imorgon är en ny dag.

Läs även andra bloggares åsikter om energilöshet, energi, nedstämdhet, middag, födelsedag, svt, bipolär, sömn

Toktrött

Jag har promenerat, duschat och köpt mer Ben & Jerry's. Det var välbehövligt. Men också utmattande. Klockan är bara strax efter nio på kvällen, och mina ögon har svårt att hålla sig öppna. Det känns för jävligt. Att inte kunna göra saker, för de tar för mycket energi från min minimala energireserv. Det sägs ju att ju mer en gör, desto mer energi får en. Men hur gör en saker när en inte kan hålla sig vaken?

Dags att sova. Så att jag kanske orkar göra mer imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om promenad, ben & jerry's, energi, energilöshet, orkeslöshet, depression, sömn

Fastlåst

Ännu en dag i sängen. Dagdrömmarna agerar tvång och låser mig fast vid lakanen. Timmarna passerar utan att jag märker det, plötsligt är det mörkt ute och jag har inte rört mig på en dag. Jag förstår inte varför jag fastnar i mig själv, jag försöker vända mig utochin i ett hopp om insikt och förståelse. Men min hjärna vandrar iväg till andra platser, tillåter mig inte att tänka självständiga tankar i mer än ett par minuter. Min slutsats kommer aldrig.

Jag behöver mat. Jag behöver en promenad. Jag behöver en dusch. Jag behöver vadsomhelt annat än den där förbannade sängen som jag inte kan ta mig ur. Jag vet bara inte hur jag skall göra. Varje gång jag försöker fastnar jag återigen, likt ett spindelnät som aldrig slutar vira sig runt min kropp och min hjärna.

Jag har fått nog av mig själv. Men hur sätter en ens jag åt sidan?

Läs även andra bloggares åsikter om letargi, orkeslöshet, energilöshet, dagdrömmar, tvångstankar, tankar

Ingenting

Det här har varit en dag av ingenting. De få stunder jag har orkat ta mig ur sängen har jag spenderat med att äta Ben & Jerry's. Jag känner ingenting, är totalt avstängd och samtidigt så orkeslös att det känns som om någon har stuckit en nål in i min ryggrad och sugit ut all energi. Mitt mål är att försöka hålla mig vaken ett tag till och sedan sova ut, hur många timmar det än tar. Kanske det kan ge mig lite energi inför morgondagen?

Läs även andra bloggares åsikter om ingenting, glass, orkeslöshet, depression, energilöshet, snergi, sömn

Borde

Det borde vara en bra dag. Solen skiner och jag tog en släntrande promenad till psykmottagningen. Bra samtal med psykologen, sedan till affären för att köpa trevlig mat.
Så varför känns det som om mitt bröst kommer att spricka av sorg? Helst av allt vill jag bara krypa ned under täcket och gråta bort den här dagen.
Varifrån kommer denna sorg, denna övermäktiga känsla av att drunkna i tårar? Jag önskar att jag hade bra svar, men allt känns bara som gissningar. Hur vet jag vad som är sant? Jag har tappat fotfästet, faller handlöst i ravinen.
Och ute skiner solen, kastar sina strålar i ansiktet på mig likt hån.

Läs även andra bloggares åsikter om sol, promenad, sorg, övermäktigt, känslor, depression, falla handlöst

Vansinnet

Jag läste en alldeles underbar, fantastisk, skrämmande bok igår. Den heter Vansinnet - Mitt bipolära liv och är skriven av Marya Hornbacher. Den finns att låna på bibliotek och jag rekommenderar den till alla som är intresserade av psykisk ohälsa.

Den innehåller många intressanta tankegångar, men här är ett citat som fick mig att känna lite extra:

Det läkarna erbjuder mig är en paradox - att jag ska tämja galenskapen genom att underkasta mig den eller acceptera att den för alltid är fastkedjad vid mig. Att den drar och alltid försöker komma loss, i resten av mitt liv - men också att inse att om jag respekterar kraften i galenskapen så kan jag leva i någorlunda lugn och ro. Endast då kommer den, och inte jag, att bli uttröttad, lägga sig till ro och vila.

Läs boken!

Läs även andra bloggares åsikter om marya hornbacher, bipolär, vansinnet, galenskap, böcker, psykisk ohälsa

Ny dag

Det blev varken te eller film för mig igår. Klockan 8 bestämde min sig min hjärna för att stänga ned och jag tvärslockande på soffan. Så kan det gå. Men idag är en ny dag, och termometern visar 20 grader i solen. Jag ska ta en promenad i det vackra vädret, njuta av luft och vårkänslor. Spela Flogging Molly på högsta volym i hörlurarna och försöka att inte sjunga med inför andra människor.

Jag har ångest krypande i kroppen. Det har varit lite för mycket tankar de senaste dagarna. Jag känner mig något stressad. Inte över något speciellt, egentligen. Utan mer stressen över att vara vid liv och inte veta om jag vill att det ska fortsätta så. Existentiell ångest, frågor kring liv och död, verklighet och hjärnans påhitt. Det är frustrerande med frågor som inte har några fasta svar, frågor som inte kan ges ett svar som gäller för framtiden. Istället måste de besvaras om och om igen, varje morgon, varje dag. Vill jag leva idag? Vad är verkligt idag? Och imorgon börjar det om igen.

Men just nu är det sol och jag ska leka soldyrkare i Sannegårdshamnen.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sol, promenad, existentiell ångest, ångest, stress, liv, verklighet

Bättre

Jag mår definitivt bättre idag. Jag lyckades sova ut ordentligt och min hjärna lugnade ned sig. Risken för att jag ska bli galen på riktigt har minskat drastiskt, och jag andas ut. Inte så att jag känner att allt är okej, men det känns hanterbart.

Jag har dock fallit i lite av en dvala, när jag inte får någonting gjort. Jag lyckades tillsist ta mig ut på promenad, men det tog många timmar bara att få på mig kläderna. Nu efteråt är det dock bättre. Dvalan har inte lyft, men jag slipper åtminstone den gnagande ångesten över att inte ha gjort något alls med min dag.

Jag ska spendera kvällen med film och te. Och förhoppningsvis inget mer.

Läs även andra bloggares åsikter om galenskap, gränspsykos, bättre, dvala, letargi, promenad, ångest, film

Hyperverklighet eller bara påhitt?

Hyperkänslig.
En sorglig tanke får mig att gråta. Minsta sak som bör göras får mig att hyperventilera av ångest. Jag hoppar högt i rädsla när posten kommer, får vredesutbrott när jag inte kan diska min stekpanna ordentligt ren, drar mig undan så fort någon människa försöker påkalla min uppmärksamhet. Bubblan har spruckit och jag känner mig utsatt. Det är som om all hud har skalats av och mitt kött har blottats.

I mitt huvud mullrar åskan och rösterna har stigit från mummel till klara budskap. Jag vill inte lyssna, de är inte verkliga, det är bara min egen hjärna som spökar för mig själv. Men gränsen mellan verklighet och påhitt är förbannat jävla tunn och jag känner hur jag ständigt snubblar över den. För den gräns som finns har jag dragit upp, för flera år sedan: Jag bestämde mig för vad jag skall tro på och inte. Men tänk om jag har fel? Tanken är farlig, jag vänder mig bort från den. Men hur jag än gör stirrar den mig i ansiktet, nästan lite hånfullt, likt ett tvärsäkert barn som förklarar sanningar och sedan sträcker ut tungan.

Hjälp! Jag vill inte förlora mig själv, men jag är på väg att gå vilse. Det är en fucking jävla snårskog och ingensomhelst bok kan ge mig en karta. Just nu skiter jag fullständigt i Lacan, Freud och Giddens. Jag vill bara kunna stå stilla och känna fast mark under mina fötter. Men jag vet inte ens i vilken riktning jag skall gå.

Läs även andra bloggares åsikter om hyperkänslig, känslor, gränspsykos, verklighet, förlorad, röster i huvudet, gränslandet, sanning, hallucinationer

Ont

Jag går runt med en känsla av skräck i mitt bröst. Den knyter sig runt mitt hjärta och tränger upp i halsen. Mitt huvud snurrar av ansträngningen att andas. Och jag har inga som helst ångestdämpande piller hemma. Istället spelar jag Tiger Army på högsta volym, försöker blocka ut rösterna ur huvudet, försöker att stänga ögonen och inte se hur bokhyllor och tapeter ändrar form och färg.

Men tankarna går inte att blockera, går inte att stänga ute, de fyller mitt huvud och dränker all rationalitet. Tankar om framtid, tankar om förändring, tankar om... ja, jag vet inte riktigt. Jag får ingen ordning på mig själv, längtar efter rakbladens kalla försvar, önskar att jag kunde spränga mitt eget huvud.

Fly, fly, fly...

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, rädsla, framtid, förändring, gränspsykos, självskadebeteende, självmord

Ansvar

Psykologen pratar Ansvar och jag slingrar mig som en daggmask. Det där jävla ordet som jag inte riktigt förstår vad det innebär, men som jag tror handlar om att det är dags att jag tar mig kragen och skaffar mig ett fucking jävla jobb. Ansvar är ekonomiskt ansvar, så mycket vet jag. Om det innebär något annat så har jag ingen som helst koll.

Ångesten står mig upp i halsen. Jag känner mig liten och sönderpressad, som en docka under en lastbil. Men självklart säger jag ingenting. Jag kan inte prata om rädsla, för rädsla innebär svaghet. Det innebär att jag undviker saker och förminskar mig själv, smiter iväg när jag egentligen borde stå upp.
Vissa saker är så svåra att säga att de bildar bollar av taggtråd och glasskärvor i min hals. Mina försvar reser murar av ilska, aggression så stark att jag tror att jag hellre skulle döda än att yttra några få ord: Jag är rädd.

Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, rädsla, ekonomi, ångest, ordlöshet

Tom

Internationella kvinnodagen. Jag låtsades göra min del, frös mig genom demotåget och lyssnade på åtminstone delar av talen. Jag borde bry mig, men jag känner mig helt tom. Mitt huvud är en luftballong och min kropp är en betongklump. Kaffe och nikotin är vad som håller mig upprätt. Och vatten. Stora, långa klunkar vatten. Glas efter glas. Som om ingenting kan släcka min törst. Kanske är det bara ett sätt att försöka fylla tomheten?

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, demonstration, tomhet, vatten, kaffe, nikotin

Sol, sol, sol

Ännu en dag, ännu en promenad. Solen sken på mitt blekfeta ansikte och skar genom halvblinda ögon. Det var underbart. Det är helt enkelt fantastiskt att vara ute för att det är skönt, och inte pga någon annan dumsmart anledning, som tex att gå ned i vikt. Jag bara längtar tills mitt promenadstråk har blivit isfri, så att jag slipper se efter var jag sätter fötterna hela tiden.

Det är värt den kvävande tröttheten som kommer efter promenaden, när jag har kommit hem och sätter mig i soffan. Mina ögonlock hänger och min kropp skriker efter vila, men jag försöker motstå den. Det är illa nog att jag sover 13 timmar per natt och ändå inte blir pigg, jag behöver inte sova bort dagarna också. Men det är värt det. För att solen är så välgörande och på lång sikt kan den nog hjälpa mig ur ravinen jag råkade falla ned i. Tills dess tar jag hjälp av kaffe och skorpor med marmelad.

Läs även andra bloggares åsikter om sol, väder, promenad, motion, is, trötthet, vila, sömn, depression

Fin dag

Jag har haft en ganska fin dag. Jag lyckades ta mig ut på promenad i solskenet, trots all is som täcker gångbanorna. Det är ganska trevligt att promenera utan mål, tidspress eller hets. Det svåra är att få arslet ur vagnen och faktiskt ta mig utanför dörren. Men det gick idag. Och förhoppningsvis går det imorgon också. Må så vara att det inte är riktigt vår än. Men det känns ändå förbannat skönt att kunna stå utomhus med solen mot ansiktet och njuta.

Läs även andra bloggares åsikter om promenad, is, vår, sol

Fet och ful

Jag har gått upp 7 kg på 2 veckor. Det var inte direkt oväntat. Jag kände det på mig att min viktnedgång var för bra för att vara sann. Och depressionen har fått mig att sukta efter kolhydrater och socker och bara skräp. Så nu sitter jag här igen - fet och ful. Jag inbillar mig att våren kommer att avhjälpa min tilltagande kroppshydda, då det blir lättare att vara ute och röra på mig, men jag misstänker att det är fåfängt hopp. För helt ärligt - det handlar inte om vädret, det handlar om min egen jävla passivitet som knyter ihop mina skosnören och hårdhänt knuffar ned mig i soffan.

Det är egentligen ganska intressant. För hos andra, både kvinnor och män, så gillar jag mullighet. Jag tycker inte om stolpar och pinnar och revben som sticker ut. Samtidigt är det detta jag söker hos mig själv. Hur kan det vara så? Det måste ju betyda att min vikt egentligen inte handlar om vikt eller utseende, utan om något annat jäkla behov. Jag har ett antal teorier, men hur vet jag vilken av dem som stämmer? Hur vet jag vilken förklaring som är den rätta och därmed den som skall guida mig bort från detta beteende?

I vilket fall som helst så hatar jag mig själv idag. Inte bara för att jag är ful och fet, utan för att jag vet hur jag skall komma tillrätta med det. Men jag orkar bara inte. Och det tär mig värre än något annat.

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, viktuppgång, ful, fet, övervikt, behov, teorier, beteende, matmissbruk, självhat, lathet, energilöshet

Kanske, kanske...

Efter terapin igår åkte jag in till stan. Jag hade ingen lust att bara åka hem och försjunka i letargin igen, jag ville få tiden att gå, göra något annat än bara lägga mig platt i sängen. Så jag kollade in bokrean. Är det bara jag som tycker att den är otroligt tråkigt i år? Få titlar, bara några ynka bord uppsatta, och mest sådant som ingen egentligen vill ha. Men jag köpte iallafall Susan Faludi's Den amerikanska mardrömmen, och lyckades läsa 134 sidor i den.

Kanske mitt fokus är på väg tillbaka. Jag har inte läst en bok på flera veckor, och det skär i mig. Den senaste tiden har jag inte ens kunnat koncentrera mig på ett halvtimmes TV-program, än mindre än film. Men läsandet är det jag saknar mest. Att kunna försjunka ned i det skrivna ordet, simma omkring bland bokstäver som bildar ord som bildar meningar som bildar stycken som bildar kapitel som bildar böcker... När läsandet är som bäst är jag som en tävlingssimmare i en ensam bassäng. Men när jag är deprimerad stoppar jag knappt i lilltån.

Men kanske det har vänt nu. Solens strålar tränger sig in bakom fördragna gardiner och påminner mig om att det finns något annat än just nu. De letar sig till mitt ansikte och får mig att blunda hårt. Men jag känner mer än bara den överhängande tröttheten, jag känner en liten längtan efter att dra från gardinerna och öppna fönstret. Glaskupan finns kvar, men består inte längre av pansarglas. Jag kan lyfta blicken och se ut...

Läs även andra bloggares åsikter om depression, nedstämdhet, letargi, bokrea, böcker, läsning, läsande, susan faludi, den amerikanska mardrömmen, sol, vår, glaskupan

ordlös

Jag hade verkligen inget att säga igår. Jag satt framför skärmen och blinkade, och min hjärna var totalt tom. Tillslut gick jag och lade mig klockan nio på kvällen, för dagen kändes ändå bara så meningslös.
Med energilösheten kommer letargin och jag tappar alla ord. Ju djupare jag sjunker, desto svårare får jag att uttrycka mig. Inte så att det inte finns något att säga. Ilska, rastlöshet, tomhet, självhat - det är alla ämnen värda att skriva om. Men de kommer inte fram, kan inte tränga igenom den bubbla jag har skapat åt mig själv.

Därför skriver jag meningslösa inlägg (om jag skriver alls) och minimala kommentarer (om jag skriver alls). Inte heller kan jag få någon ordentlig input. Jag har inte läst en bok på flera veckor, och det skriker i mig över mitt ofokus och min oförmåga att gräva ned mig i litteraturens värld. Inte heller kan jag ta till mig andra bloggares inlägg. Förlåt, förlåt. Jag försöker läsa, men min hjärna kan inte koda om bokstäverna så att de får liv.

Idag är det dags för terapi, och jag hoppas att min terapeut ska kunna kickstarta mig. Få mig att hugga mig ur bubblan och in i världen. Ge mig kraft nog att kunna formulera orden som nu sviker mig. Men kanske det är för mycket begärt.

I vilket fall som helst så är det sol i Göteborg. Om allt annat fallerar ska jag sätta mig på balkongen med en kopp kaffe och drömma om vår.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, ordlöshet, mening, depression, nedstämdhet, letargi, energilöshet, meningslöshet, koncentrationssvårigheter, litteratur, terapi, kraft, väder, sol