Det har varit en satans resa, det gångna decenniet. Från att bli myndig via vilsenhet till att nu vara på väg att landa. Frågor som jag har funderat över sedan långt innan 00-talet tog över har nu fått svar. Eller iallafall börjat besvaras. Det känns skönt.
När millennieskiftet firades var jag ung och förvirrad. Jag förstod inte varför saker som var så självklara för andra inte fungerade för mig. Sex, till exempel. Eller förhållanden. Eller arbete. Eller vardagen. Jag var Annorlunda, men kunde inte riktigt peka ut var skillnaden mellan mig och andra låg. Nu har jag ord för att förklara, så att både jag och andra förstår (även om andra inte alltid accepterar min förklaring).
Under det gångna decenniet har jag:
Bott i Södertälje, Stockholm, Vallvik och Göteborg.
Läst in gymnasiet på folkhögskola.
Uppnått en kandidatexamen i beteendevetenskap.
Ljugit mig gul och blå, och tillsist tagit mig ur detta destruktiva beteende.
Kraschat mentalt minst fyra gånger, och slutligen tagit hjälp av psykiatrin.
Omfamnat min Annorlundahet och blivit en lyckligare människa på kuppen.
Mitt mål för det kommande decenniet är att acceptera mig själv, och försöka hitta min egen plats i tillvaron.
Till er där ute önskar jag att det nya decenniet för med sig glädje, lycka och tillfredsställelse.
Läs även andra bloggares åsikter om nyår, nytt år, 00-talet, 2010, summering, psykisk ohälsa, frågor, svar, förklaringar, studier, flytt, mytomani, acceptans
torsdagen den 31:e december 2009
onsdagen den 30:e december 2009
Familj och oro
Jag har vetat ganska länge att jag är en sådan som oroar sig. På ett patologiskt sätt. Oftast gäller det sociala situationer, även sådana som jag har upplevt förr, och som i andras ögon inte är något speciellt.
I övermorgon skall jag träffa familjen igen, denna gång i en mer utökad version än under julen. Mor, far, syster, systers sambo samt deras 8 månaders barn.
Redan nu sitter jag och funderar över hur jag skall bete mig, vad jag skall säga och att jag måste tänka på sådant som att inte säga olämpliga saker, inte avbryta och inte sitta tyst. Och så kroppsspråket såklart. Som att jag inte skall sitta med högerhanden på vänster skulderblad, vilket är min favoritställning. Titta folk i ögonen är viktigt. Etc.
Jag har haft svårt att prata om detta tidigare, eftersom det är något som i andras ögon verkar så litet. Något som "alla" klarar av. Men för mig, som är lite autistisk, är inte saker som detta självklart. Det är inlärt, repeterat och främst en intellektuell kunskap. Självklart går det lättare när det gäller människor som jag känner väl, men det är ändå svårt. Och det som gör det än svårare är att min hjärna motarbetar mig. Jag har ju förstått att människor med social fobi kan träna sig till att tycka att sociala situationer är mindre plågsamma. Utsätts de tillräckligt många gånger för en situation och det går bra, så kan ångesten lindras. Min hjärna upplever varje situation som ny, även om jag har upplevt den hundratals gånger. Bristande central koherens gör att jag inte vänjer mig.
Jag försöker att tänka på annat, läsa Ian Kershaw's biografi om Hitler som distraktion och dricka te. Men det är svårt. Tanken på att behöva intressera mig för min systerdotter är övermäktig. Jag är extremt dålig på att vara med barn, för att jag inte förstår hur en tröstar. Dessutom är jag väldigt ointresserad av barn, och svårt att hålla tillbaka mina åsikter. Sist jag pratade med syster i telefon råkade jag säga att jag inte skulle stå ut med att sova i rummet bredvid hennes, eftersom jag inte skulle orka med att hennes unge grät om natten. Det var inte förrän i efterhand som jag insåg att det kanske lät lite nedsättande.
Men det ska nog gå. Och jag får hoppas att detta besök innebär att jag har gjort min plikt som familjemedlem för många månader framöver.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, familjeband, asperger, aspergers syndrom, autism, barn, social situation, säkerhetsbeteenden, ångest, social fobi, central koherens, ian kershaw, hitler
I övermorgon skall jag träffa familjen igen, denna gång i en mer utökad version än under julen. Mor, far, syster, systers sambo samt deras 8 månaders barn.
Redan nu sitter jag och funderar över hur jag skall bete mig, vad jag skall säga och att jag måste tänka på sådant som att inte säga olämpliga saker, inte avbryta och inte sitta tyst. Och så kroppsspråket såklart. Som att jag inte skall sitta med högerhanden på vänster skulderblad, vilket är min favoritställning. Titta folk i ögonen är viktigt. Etc.
Jag har haft svårt att prata om detta tidigare, eftersom det är något som i andras ögon verkar så litet. Något som "alla" klarar av. Men för mig, som är lite autistisk, är inte saker som detta självklart. Det är inlärt, repeterat och främst en intellektuell kunskap. Självklart går det lättare när det gäller människor som jag känner väl, men det är ändå svårt. Och det som gör det än svårare är att min hjärna motarbetar mig. Jag har ju förstått att människor med social fobi kan träna sig till att tycka att sociala situationer är mindre plågsamma. Utsätts de tillräckligt många gånger för en situation och det går bra, så kan ångesten lindras. Min hjärna upplever varje situation som ny, även om jag har upplevt den hundratals gånger. Bristande central koherens gör att jag inte vänjer mig.
Jag försöker att tänka på annat, läsa Ian Kershaw's biografi om Hitler som distraktion och dricka te. Men det är svårt. Tanken på att behöva intressera mig för min systerdotter är övermäktig. Jag är extremt dålig på att vara med barn, för att jag inte förstår hur en tröstar. Dessutom är jag väldigt ointresserad av barn, och svårt att hålla tillbaka mina åsikter. Sist jag pratade med syster i telefon råkade jag säga att jag inte skulle stå ut med att sova i rummet bredvid hennes, eftersom jag inte skulle orka med att hennes unge grät om natten. Det var inte förrän i efterhand som jag insåg att det kanske lät lite nedsättande.
Men det ska nog gå. Och jag får hoppas att detta besök innebär att jag har gjort min plikt som familjemedlem för många månader framöver.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, familjeband, asperger, aspergers syndrom, autism, barn, social situation, säkerhetsbeteenden, ångest, social fobi, central koherens, ian kershaw, hitler
tisdagen den 29:e december 2009
Vänteläge
Jag har läst 12 böcker på en vecka. Detta är AS när den är som bäst. Jag bara hoppas att något har fastnat också. Men i övrigt känner jag hur jag är på väg ned i depressionen igen. Även om jag fortfarande kan fokusera, känner jag att det blir allt svårare. Jag skiter i hygien, städning och alla andra "oviktiga" saker. Jag tror att det beror på att jag snart måste sitta ned med min arbetsterapeut och berätta vad jag vill med min framtid (i arbetshänseende). Och jag har ingensomhelst jävla aning. Jag har alltid haft svårt att planera för framtiden, vilket säkert beror på min bristande fantasi och min oförmåga att sätta mig in i situationer som inte händer just nu.
Jag förstår inte hur det ska gå till, det här att jag förväntas göra egna val och styra mitt liv. Jag har aldrig varit bra på planering eller att göra val. Det borde vara enkelt, det är ju något som "alla andra" gör. Men för mig är det så ångestskapande att jag tror att min kropp kommer att lösas upp i atomer. Vilket rimmar dåligt med bilden av mig som stark och självständig.
Det finns inte någon bra lösning på detta problem. Jag kan inte välja, och jag kan inte låta bli att välja. Och några andra alternativ finns inte. Det som nästan stör mig mest är att jag vet att detta är ett problem som inte kommer att lösa sig av sig själv. Jag kan, om jag verkligen vill, skjuta upp det. Men samma sak kommer ändå att hända nästa gång jag hamnar i den här situationen. Och det kommer jag ju att göra förr eller senare, eftersom jag kan ju inte spendera resten av livet utan jobb.
Jag har ingen aning om vad jag skall göra just nu. Inte undra på att min hjärna säger "STOPP" och går ned i vänteläge. Men det gör ju inte beslutsprocessen lättare precis.
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, arbetspraktik, arbetsrehabilitering, val, valsituation, lösning, problem, ångest, depression, reaktiv depression, självständighet, aspergers syndrom, asperger
Jag förstår inte hur det ska gå till, det här att jag förväntas göra egna val och styra mitt liv. Jag har aldrig varit bra på planering eller att göra val. Det borde vara enkelt, det är ju något som "alla andra" gör. Men för mig är det så ångestskapande att jag tror att min kropp kommer att lösas upp i atomer. Vilket rimmar dåligt med bilden av mig som stark och självständig.
Det finns inte någon bra lösning på detta problem. Jag kan inte välja, och jag kan inte låta bli att välja. Och några andra alternativ finns inte. Det som nästan stör mig mest är att jag vet att detta är ett problem som inte kommer att lösa sig av sig själv. Jag kan, om jag verkligen vill, skjuta upp det. Men samma sak kommer ändå att hända nästa gång jag hamnar i den här situationen. Och det kommer jag ju att göra förr eller senare, eftersom jag kan ju inte spendera resten av livet utan jobb.
Jag har ingen aning om vad jag skall göra just nu. Inte undra på att min hjärna säger "STOPP" och går ned i vänteläge. Men det gör ju inte beslutsprocessen lättare precis.
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, arbetspraktik, arbetsrehabilitering, val, valsituation, lösning, problem, ångest, depression, reaktiv depression, självständighet, aspergers syndrom, asperger
måndagen den 28:e december 2009
Tolkningar
Jag har bristande theory of mind. Detta betyder att jag inte kan sätta mig in hur någon annan tänker eller känner. Rationellt kan jag ofta förstå saker, som tex att "gör jag såhär så blir hen ledsen". Men för mig är det inte intellektuell, inte en intuitiv process. Det är ofta detta som gör att jag känner att min hjärna blir översvämmad, för att det är så mycket data som måste bearbetas. Speciellt när jag träffar andra människor.
Jag är extremt dålig på att förstå expressiva gester, och misstolkar dem alltsomoftast. Glad, ledsen är saker som jag kan förstå. Men skam, förvåning, etc - komplexa känslor - kan jag inte se att andra känner. Det är inte det att jag tolkar alls, det är bara det att det blir fel.
Vad jag också har märkt är att andra har svårt att tolka mig. "Se inte så sur ut", brukar det heta, eftersom jag har begränsad mimik. Men också när jag försöker förmedla något i ord, blir det fel. 80% av det som sägs, sägs med kroppsspråk. Och eftersom jag inte vet hur en använder kroppsspråk, förstår inte andra vad jag egentligen vill ha sagt. Det är därför som andra inte kan se på mig när jag mår dåligt. Eller när jag är glad för den delen.
Det är riktigt irriterande och många missförstånd uppstår. Det var inte förrän jag började fundera över Asperger som jag insåg att alla jag har träffat är inte idioter, det är bara det att de inte kan tolka mig.
Jag antar att detta är hur diagnoser borde fungera, inte som en stämpel, utan som en förklaringsmodell. Ett sätt att kunna förstå varför saker och ting är som de är. Frågan är bara: Är detta en förmåga som jag kan öva upp, eller måste jag helt enkelt lära mig att leva med den?
Läs även andra bloggares åsikter om asperger, aspergers syndrom, tolkning, theory of mind, missförstånd, ansiktsmimik, expressiva gester, kroppsspråk
Jag är extremt dålig på att förstå expressiva gester, och misstolkar dem alltsomoftast. Glad, ledsen är saker som jag kan förstå. Men skam, förvåning, etc - komplexa känslor - kan jag inte se att andra känner. Det är inte det att jag tolkar alls, det är bara det att det blir fel.
Vad jag också har märkt är att andra har svårt att tolka mig. "Se inte så sur ut", brukar det heta, eftersom jag har begränsad mimik. Men också när jag försöker förmedla något i ord, blir det fel. 80% av det som sägs, sägs med kroppsspråk. Och eftersom jag inte vet hur en använder kroppsspråk, förstår inte andra vad jag egentligen vill ha sagt. Det är därför som andra inte kan se på mig när jag mår dåligt. Eller när jag är glad för den delen.
Det är riktigt irriterande och många missförstånd uppstår. Det var inte förrän jag började fundera över Asperger som jag insåg att alla jag har träffat är inte idioter, det är bara det att de inte kan tolka mig.
Jag antar att detta är hur diagnoser borde fungera, inte som en stämpel, utan som en förklaringsmodell. Ett sätt att kunna förstå varför saker och ting är som de är. Frågan är bara: Är detta en förmåga som jag kan öva upp, eller måste jag helt enkelt lära mig att leva med den?
Läs även andra bloggares åsikter om asperger, aspergers syndrom, tolkning, theory of mind, missförstånd, ansiktsmimik, expressiva gester, kroppsspråk
söndagen den 27:e december 2009
Den där förbannade gränsen
Det är isigt ute och regnar. Vilket inte alls är populärt hos mig. Jag har svårt att veta var min kropp befinner sig, var den börjar och slutar. Detta tillsammans med taskig avståndsbedömning gör att jag har väldigt svårt att gå på halt underlag. Jag kände mig som en 90-årig gubbe när jag var ute förut idag. Helst hade jag inte velat gå ut alls. Men eftersom jag för tillfället har hamnat i en period av hyperfokus, blir den inre irritationen alltför stor om jag låter bli. Jag var helt enkelt tvungen att gå till bibblan och låna fler böcker.
Men när jag satt på vagnen funderade jag över Aspergers syndrom och de välkända specialintressena. Jag har ju aldrig haft ett intresse, utan snarare flera som har följt på rad. Och de har alltid varit anpassade till den situation jag befann mig i. Böcker har följt mig sedan jag lärde mig läsa, men de har handlat om varierande saker. Som liten läste jag fantasy, men sedan dess har det mest varit faktaböcker. Även om jag på senare tid har lärt mig att uppskatta romaner...
Om jag inte får spendera den tid jag vill, när jag vill det, på mina böcker, blir jag väldigt irriterad. Lite barnsligt, kan tyckas. Egocentriskt om inte annat. Är detta något jag bör jobba med, eller ska jag helt enkelt acceptera att det är såhär jag är?
Min psykolog pratar mycket om att jag skall "acceptera mitt öde". För mig låter det mest som att ge upp. Vad är egentligen skillnaden, och var går gränsen?
Läs även andra bloggares åsikter om is, snö, aspergers syndrom, asperger, specialintresse, hyperfokus, böcker, irritation, barnslighet, egocentrism, psykolog, acceptera mitt öde, ge upp
Men när jag satt på vagnen funderade jag över Aspergers syndrom och de välkända specialintressena. Jag har ju aldrig haft ett intresse, utan snarare flera som har följt på rad. Och de har alltid varit anpassade till den situation jag befann mig i. Böcker har följt mig sedan jag lärde mig läsa, men de har handlat om varierande saker. Som liten läste jag fantasy, men sedan dess har det mest varit faktaböcker. Även om jag på senare tid har lärt mig att uppskatta romaner...
Om jag inte får spendera den tid jag vill, när jag vill det, på mina böcker, blir jag väldigt irriterad. Lite barnsligt, kan tyckas. Egocentriskt om inte annat. Är detta något jag bör jobba med, eller ska jag helt enkelt acceptera att det är såhär jag är?
Min psykolog pratar mycket om att jag skall "acceptera mitt öde". För mig låter det mest som att ge upp. Vad är egentligen skillnaden, och var går gränsen?
Läs även andra bloggares åsikter om is, snö, aspergers syndrom, asperger, specialintresse, hyperfokus, böcker, irritation, barnslighet, egocentrism, psykolog, acceptera mitt öde, ge upp
lördagen den 26:e december 2009
Om bloggen
Jag tog en liten bloggpaus. Den var inte så lång, och kanske ingen hade märkt något om jag inte hade uppmärksammat det. Men jag har ändå skrivit minst ett blogginlägg om dagen under en längre tid, och tyckte att det fanns en poäng i att berätta att jag skulle vara borta. Jag valde att pausa av flera skäl. Dels var det jul, och jag skulle iväg till mina föräldrar. Dels behövde jag tänka lite. Ibland känns det som om min blogg bara är en lång radda av gnäll. Andra som läser det här kanske får för sig att jag är ett av förra sekelskiftets hysteriska kvinnor som lägger handryggen mot pannan och svimmar, samtidigt som jag klart och tydligt utstöter: "Å, jag mår så dåligt".
Som de flesta andra har jag undrat vad jag ska ha bloggen till. Den är ju viktig för mig. Det finns en poäng i att ha en plats där en kan gnälla av sig och vara helt ärlig, men där människor kan välja om de vill lyssna eller inte. Jag uppskattar varenda en av er som läser, trots att jag inte vet vilka många av er är. Och jag uppskattar definitivt era kommentarer! Samtidigt finns det en känsla av att jag har fastnat litegrann här i bloggen. Att jag kan skriva om blod, död, pina, smärta och helvetets alla kval, men jag vet inte om jag kommer att kunna förmedla förändring, när den nu sker. På sätt och vi har den väl redan börjat - jag kan se saker och ting lite annorlunda nu jämfört med för ett år sedan, och när jag nu under våren kommer att reducera mitt diagnosantal kanske jag kan hitta det i mig själv som verkligen felar och jobba med det, istället för att leta benämningar.
Om detta nu är en blogg skriven av en person med 8 diagnoser och 2 potentiella diagnoser, kommer framtiden förmodligen utkristalliseras så att jag skriver mindre om sökandet efter vad som är fel, och mer om hur det är att leva som bipolär, aspie och adhd:are. Det är trots allt dessa diagnoser som jag känner stämmer in, och de andra är mer eller mindre irrelevanta.
Så bloggen kommer att finnas kvar. Men kanske innehållet kommer att förändras? Jag vet inte, jag har inte riktigt funderat klart än. Det jag kan säga är att bloggen har hjälpt mig att hitta mig själv. Den har tvingat mig att formulera mig själv så att andra, och jag själv, kan förstå. Det har varit en kristalliserings-process, där teman har växt fram under tangenttryckningarnas gång. Och det har varit väldigt värdefullt för mig. Jag tackar alla er där ute som med kommentarer och frågor har hjälpt mig i den processen.
Jag önskar er alla en god fortsättning, och hoppas att ni fortsätter läsa.
-----
Idag är det fem år sedan tsunamin i Asien inträffade. Ca 230.000 människor dör, 523 av dessa var svenskar, och en var min bästa vän från högstadiet, Emelie. Jag hade inte sett henne på några år, men stötte av en slump på henne på stan bara ett par veckor innan hon åkte till Thailand. Hon verkade glad, uppåt och det var väldigt kul att se henne. Vi lovade att höras av igen, något som självklart inte skedde.
Efter att jag fick veta att hon var saknad drömde jag mardrömmar i flera veckor, om vatten som steg i ett rum och krossade mig mot taket. Men när begravningen väl hölls flera månader senare visste jag att flera andra från vår klass skulle komma, och jag orkade inte gå dit och se alla de falska människor som hade mobbat både mig och Emelie. Så jag stannade hemma.
Vila i frid Emelie.
Läs mer om tsunamin här, här, här, och här.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggosfären, bloggpaus, jul, tankar, funderingar, aspergers syndrom, adhd, bipolär, diagnoser, hitta sig själv, tsunamin, död, vänskap
Som de flesta andra har jag undrat vad jag ska ha bloggen till. Den är ju viktig för mig. Det finns en poäng i att ha en plats där en kan gnälla av sig och vara helt ärlig, men där människor kan välja om de vill lyssna eller inte. Jag uppskattar varenda en av er som läser, trots att jag inte vet vilka många av er är. Och jag uppskattar definitivt era kommentarer! Samtidigt finns det en känsla av att jag har fastnat litegrann här i bloggen. Att jag kan skriva om blod, död, pina, smärta och helvetets alla kval, men jag vet inte om jag kommer att kunna förmedla förändring, när den nu sker. På sätt och vi har den väl redan börjat - jag kan se saker och ting lite annorlunda nu jämfört med för ett år sedan, och när jag nu under våren kommer att reducera mitt diagnosantal kanske jag kan hitta det i mig själv som verkligen felar och jobba med det, istället för att leta benämningar.
Om detta nu är en blogg skriven av en person med 8 diagnoser och 2 potentiella diagnoser, kommer framtiden förmodligen utkristalliseras så att jag skriver mindre om sökandet efter vad som är fel, och mer om hur det är att leva som bipolär, aspie och adhd:are. Det är trots allt dessa diagnoser som jag känner stämmer in, och de andra är mer eller mindre irrelevanta.
Så bloggen kommer att finnas kvar. Men kanske innehållet kommer att förändras? Jag vet inte, jag har inte riktigt funderat klart än. Det jag kan säga är att bloggen har hjälpt mig att hitta mig själv. Den har tvingat mig att formulera mig själv så att andra, och jag själv, kan förstå. Det har varit en kristalliserings-process, där teman har växt fram under tangenttryckningarnas gång. Och det har varit väldigt värdefullt för mig. Jag tackar alla er där ute som med kommentarer och frågor har hjälpt mig i den processen.
Jag önskar er alla en god fortsättning, och hoppas att ni fortsätter läsa.
-----
Idag är det fem år sedan tsunamin i Asien inträffade. Ca 230.000 människor dör, 523 av dessa var svenskar, och en var min bästa vän från högstadiet, Emelie. Jag hade inte sett henne på några år, men stötte av en slump på henne på stan bara ett par veckor innan hon åkte till Thailand. Hon verkade glad, uppåt och det var väldigt kul att se henne. Vi lovade att höras av igen, något som självklart inte skedde.
Efter att jag fick veta att hon var saknad drömde jag mardrömmar i flera veckor, om vatten som steg i ett rum och krossade mig mot taket. Men när begravningen väl hölls flera månader senare visste jag att flera andra från vår klass skulle komma, och jag orkade inte gå dit och se alla de falska människor som hade mobbat både mig och Emelie. Så jag stannade hemma.
Vila i frid Emelie.
(Bilden är tagen från den lista av saknade personer i Thailand som sammanställdes.)
Läs mer om tsunamin här, här, här, och här.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggosfären, bloggpaus, jul, tankar, funderingar, aspergers syndrom, adhd, bipolär, diagnoser, hitta sig själv, tsunamin, död, vänskap
torsdagen den 24:e december 2009
Julafton
Så var det julafton. Familjehögtiden nummer 1. Själv ska jag åka till föräldrarna och äta mängder av mat. Jag återvänder hem imorgon, men jag får se när jag återupptar bloggandet. Jag känner att jag behöver en paus, en liten stund att bara vara jag, och inte publicera mitt inre inför världen. Och jag valde att lägga den pausen nu, eftersom jag antar att det inte är så många som är sådär jätteintresserade av att läsa min (eller någons?) blogg under juletider.
Så jag säger inte farväl (så lätt blir ni inte av med mig), utan på återseende!
Och jag önskar er alla en RIKTIGT GOD JUL!
Läs även andra bloggares åsikter om jul, julafton, mat, bloggpaus, återseende
Så jag säger inte farväl (så lätt blir ni inte av med mig), utan på återseende!
Och jag önskar er alla en RIKTIGT GOD JUL!
Läs även andra bloggares åsikter om jul, julafton, mat, bloggpaus, återseende
onsdagen den 23:e december 2009
Hyperfokus och sömnproblem
Jag gjorde ett experiment igår, och tog inga sömnmediciner. Det slutade med att jag satt uppe till sex imorse och läste Daniel Tammet's "Born on a Blue Day". Sedan tog det tre timmar för mig att somna.
Min förmåga till att hyperfokusera har återvänt, och jag är tacksam. Jag har saknat den. Men det får mig också att inse hur svårt jag har med vissa saker, även när jag mår bra. Dygnsrytmen är definitivt en sådan sak. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med att sova på "normala" tider, ofta för att jag har försjunkit i något under kvällen och inte kan släppa det. Och sedan tar det tre-fyra timmar för mig att varva ned tillräckligt för att kunna somna. Det är lite lättare nu under vinterhalvåret, eftersom jag sover under ett täcke och tre filtar (då jag inte kan sova utan att ha fönstret öppet), vilket ger extra tyngd och lugnar mig. Kanske jag skulle behöva ett bolltäcke?
Något måste iallafall göras, för om jag nu ska ut på praktik under nästa år kan jag inte ha en dygnsrytm som är helt åt skogen enligt samhällets konventioner. Och jag är sååååå trött på sömnmediciner. De icke-beroendeframkallande, typ Propavan, ger mig en hangover dagen efter som gör att jag knappt fungerar. Och de beroendeframkallande har jag ätit i två år, och jag vill inte fortsätta proppa i mig skiten. Dessutom: Jag har en väldigt hög toleransnivå mot mediciner, vilket gör att deras effekt avtar väldigt snabbt även om de initialt fungerar.
Jag har testat vartenda sova bättre-tips jag har hittat, inklusive några väl utprövade KBT-metoder. Men dygnsrytm är något jag har väldigt svårt för. Vilket gör att jag ofta ses som lat, och lite sådär oduglig. För inte bara har jag svårt att somna, jag har svårt att vakna också. Tre väckarklockor är ingen garanti för att jag ska väckas. Vilket har lett till att jag har missat väldigt många inplanerade möten...
Men för tillfället har jag inga bra idéer om vad som skall göras, så jag får väl fortsätta köra på mina doser av lugnande och sömnpiller. Imorgon är det julafton och det är meningen att jag skall vara någorlunda utvilad tillsammans med mina föräldrar och mat. Så inatt lägger jag ned experimentet.
Läs även andra bloggares åsikter om daniel tammet, born on a blue day, sömn, sömnsvårigheter, insomningssvårigheter, bolltäcke, sömnmediciner, dygnsrytm, störd dygnsrytm, aspergers syndrom, asperger
Min förmåga till att hyperfokusera har återvänt, och jag är tacksam. Jag har saknat den. Men det får mig också att inse hur svårt jag har med vissa saker, även när jag mår bra. Dygnsrytmen är definitivt en sådan sak. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med att sova på "normala" tider, ofta för att jag har försjunkit i något under kvällen och inte kan släppa det. Och sedan tar det tre-fyra timmar för mig att varva ned tillräckligt för att kunna somna. Det är lite lättare nu under vinterhalvåret, eftersom jag sover under ett täcke och tre filtar (då jag inte kan sova utan att ha fönstret öppet), vilket ger extra tyngd och lugnar mig. Kanske jag skulle behöva ett bolltäcke?
Något måste iallafall göras, för om jag nu ska ut på praktik under nästa år kan jag inte ha en dygnsrytm som är helt åt skogen enligt samhällets konventioner. Och jag är sååååå trött på sömnmediciner. De icke-beroendeframkallande, typ Propavan, ger mig en hangover dagen efter som gör att jag knappt fungerar. Och de beroendeframkallande har jag ätit i två år, och jag vill inte fortsätta proppa i mig skiten. Dessutom: Jag har en väldigt hög toleransnivå mot mediciner, vilket gör att deras effekt avtar väldigt snabbt även om de initialt fungerar.
Jag har testat vartenda sova bättre-tips jag har hittat, inklusive några väl utprövade KBT-metoder. Men dygnsrytm är något jag har väldigt svårt för. Vilket gör att jag ofta ses som lat, och lite sådär oduglig. För inte bara har jag svårt att somna, jag har svårt att vakna också. Tre väckarklockor är ingen garanti för att jag ska väckas. Vilket har lett till att jag har missat väldigt många inplanerade möten...
Men för tillfället har jag inga bra idéer om vad som skall göras, så jag får väl fortsätta köra på mina doser av lugnande och sömnpiller. Imorgon är det julafton och det är meningen att jag skall vara någorlunda utvilad tillsammans med mina föräldrar och mat. Så inatt lägger jag ned experimentet.
Läs även andra bloggares åsikter om daniel tammet, born on a blue day, sömn, sömnsvårigheter, insomningssvårigheter, bolltäcke, sömnmediciner, dygnsrytm, störd dygnsrytm, aspergers syndrom, asperger
tisdagen den 22:e december 2009
Diagnoser, diagnoser, diagnoser
Jag mår bättre idag. Faktum är att jag mår ganska bra. Det var lite svårt att komma ur sängen imorse, men jag börjar mer och mer inse att jag är inte gjord för en "normal" dygnsrytm, och därmed skuldbelägger jag inte mig själv lika mycket när jag sover bort förmiddagarna. Det är ett av mina aspie-drag och jag får helt enkelt lära mig att leva med det.
Jag och psykologen pratade om Asperger idag (efter att han hade bett om ursäkt för hur klumpigt han uttryckte sig förra gången jag var där), och jag gav efter för hans tjat om utredning. Så någongång i vår kommer jag att skickas till neuropsyk. Eller som min psykolog uttryckte det: "Det står redan klart att du har både Aspergers och ADHD, men utredningen är en sådan där formalitet som måste genomföras." Själv fick jag i uppdrag att läsa på om ämnet, för att lära mig mer om mig själv. Det är min hemläxa under juluppehållet, och det känns ganska bra att ha något att göra under de här veckorna så att jag inte bara sjunker in i mig själv.
Så jag gick till bibblan och lånade lite böcker, och insåg att det inte fanns något där om kvinnor med Aspergers, vilket gjorde mig lite ledsen. Är det någon som har några boktips inom detta ämne?
En annan sak som kom upp under samtalets gång är att jag har fått diagnosen bipolär, typ 2. Detta skulle därmed förklara de kraftiga humörssvängningar jag upplever. Vilket på sätt och vis känns ganska skönt, eftersom jag alltid känner mig så skuldfylld när jag är deprimerad. Tankar som: "Vad gör jag för fel som mår såhär?" är vanliga och påträngande. Bipolaritet är däremot något som en drabbas av utan att själv ha orsakat det, vilket gör att jag kanske slipper lite skuldkänslor. En nackdel är dock att detta kan innebära att jag får ställa in mig på fortsatt medicinering. Bipolaritet är inte något som kan "botas" med terapi. Vilket är synd, för jag hade satt upp som mål att bli medicinfri under 2010. Kanske jag får tänka om?
Därmed ser min psyk-diagnoslista ut som följande:
Emotionellt instabil personlighetsstörning (Borderline)
Narcissistisk personlighetsstörning
Schizoid personlighetsstörning
Antisocial personlighetsstörning
Blandat depressions- och ångesttillstånd
Dystymi
Ätstörning uns
Biolär, typ 2
Med stor säkerhet Aspergers syndrom
Med stor säkerhet ADHD
Det är en diger lista, ihopsatt av ett flertal läkare. Det jag och min psykolog skall jobba med under våren är att försöka minska ned listan, genom att gå igenom vad som stämmer och inte stämmer. Exempelvis kan mina schizoida drag förklaras med Aspergers och mina borderline-drag med ADHD. Det kommer att bli spännande att se var vi tillslut landar. Som jag har skrivit tidigare anser jag att för många diagnoser innebär att de inte har hittat vad som verkligen är fel på en, och det kommer att bli skönt att se listan reduceras. Det är inte speciellt bra för självförtroendet att rabbla diagnoser likt en inhandlingslista.
-----
I övrigt har Kim Peek, också kallad verklighetens Rain Man dött. Han blev 58 år gammal, och det känns lite sorgligt. Läs mer här, här och se ett filmklipp här.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykologi, aspergers syndrom, adhd, bipolär, bipolaritet, bipolär typ 2, antisocial personlighetsstörning, narcissistisk personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, diagnoser, diagnostisering, schizoid personlighetsstörning, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, depression, ångest, dystymi
Jag och psykologen pratade om Asperger idag (efter att han hade bett om ursäkt för hur klumpigt han uttryckte sig förra gången jag var där), och jag gav efter för hans tjat om utredning. Så någongång i vår kommer jag att skickas till neuropsyk. Eller som min psykolog uttryckte det: "Det står redan klart att du har både Aspergers och ADHD, men utredningen är en sådan där formalitet som måste genomföras." Själv fick jag i uppdrag att läsa på om ämnet, för att lära mig mer om mig själv. Det är min hemläxa under juluppehållet, och det känns ganska bra att ha något att göra under de här veckorna så att jag inte bara sjunker in i mig själv.
Så jag gick till bibblan och lånade lite böcker, och insåg att det inte fanns något där om kvinnor med Aspergers, vilket gjorde mig lite ledsen. Är det någon som har några boktips inom detta ämne?
En annan sak som kom upp under samtalets gång är att jag har fått diagnosen bipolär, typ 2. Detta skulle därmed förklara de kraftiga humörssvängningar jag upplever. Vilket på sätt och vis känns ganska skönt, eftersom jag alltid känner mig så skuldfylld när jag är deprimerad. Tankar som: "Vad gör jag för fel som mår såhär?" är vanliga och påträngande. Bipolaritet är däremot något som en drabbas av utan att själv ha orsakat det, vilket gör att jag kanske slipper lite skuldkänslor. En nackdel är dock att detta kan innebära att jag får ställa in mig på fortsatt medicinering. Bipolaritet är inte något som kan "botas" med terapi. Vilket är synd, för jag hade satt upp som mål att bli medicinfri under 2010. Kanske jag får tänka om?
Därmed ser min psyk-diagnoslista ut som följande:
Emotionellt instabil personlighetsstörning (Borderline)
Narcissistisk personlighetsstörning
Schizoid personlighetsstörning
Antisocial personlighetsstörning
Blandat depressions- och ångesttillstånd
Dystymi
Ätstörning uns
Biolär, typ 2
Med stor säkerhet Aspergers syndrom
Med stor säkerhet ADHD
Det är en diger lista, ihopsatt av ett flertal läkare. Det jag och min psykolog skall jobba med under våren är att försöka minska ned listan, genom att gå igenom vad som stämmer och inte stämmer. Exempelvis kan mina schizoida drag förklaras med Aspergers och mina borderline-drag med ADHD. Det kommer att bli spännande att se var vi tillslut landar. Som jag har skrivit tidigare anser jag att för många diagnoser innebär att de inte har hittat vad som verkligen är fel på en, och det kommer att bli skönt att se listan reduceras. Det är inte speciellt bra för självförtroendet att rabbla diagnoser likt en inhandlingslista.
-----
I övrigt har Kim Peek, också kallad verklighetens Rain Man dött. Han blev 58 år gammal, och det känns lite sorgligt. Läs mer här, här och se ett filmklipp här.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykologi, aspergers syndrom, adhd, bipolär, bipolaritet, bipolär typ 2, antisocial personlighetsstörning, narcissistisk personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, diagnoser, diagnostisering, schizoid personlighetsstörning, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, depression, ångest, dystymi
måndagen den 21:e december 2009
Tillbaka igen
I två dagar mådde jag bra. Men nu har jag kraschat. På sätt och vis. Det är inte så att jag har skyhöga nivåer av ångest, eller egentligen är så jävla djupt nere i depressionen. Det är bara det att ALLTING känns så fruktansvärt, besvärande, ilande MENINGSLÖST! Varför ska jag bry mig om jobb, roliga saker, mitt liv (!) när det ändå inte leder någonstans? Min fucking jävla borderline gör ju att ingen känsla någonsin varar...
Imorgon är det dags för terapi igen, och jag antar att jag borde prata om det här. Men jag har ingen lust att prata med en terapeut som säger åt mig att jag inte mår sämre än alla andra människor i detta avlånga land. Jag känner mig invaliderad, förminskad och nedtryckt.
Helt enkelt: Allt känns skit just nu. Meningslöst, hopplöst och andra saker som slutar på -löst. Därmed är jag tillbaka där jag var för ett par dagar sedan; jag smeker snaran som hänger från taket mellan fingrarna. Nej, jag vill inte dö. Men jag har ingensomhelst jävla lust att leva.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, liv, död, borderline, emotionellt instabil, emotionellt instabil personlighetsstörning, meningslöshet, hopplöshet, tomhet
Imorgon är det dags för terapi igen, och jag antar att jag borde prata om det här. Men jag har ingen lust att prata med en terapeut som säger åt mig att jag inte mår sämre än alla andra människor i detta avlånga land. Jag känner mig invaliderad, förminskad och nedtryckt.
Helt enkelt: Allt känns skit just nu. Meningslöst, hopplöst och andra saker som slutar på -löst. Därmed är jag tillbaka där jag var för ett par dagar sedan; jag smeker snaran som hänger från taket mellan fingrarna. Nej, jag vill inte dö. Men jag har ingensomhelst jävla lust att leva.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, liv, död, borderline, emotionellt instabil, emotionellt instabil personlighetsstörning, meningslöshet, hopplöshet, tomhet
Gott nytt år!
Soldis över Biskopsgården
Ljuset faller mellan snötäckta grenar
Det är inte ofta vi får uppleva snö i Göteborg. Inte på det här sättet, där den täcker marken och ligger kvar en stund. Så jag tänker gå ut och krama en snöboll. Bara för att jag kan.
Jag bryr mig inte speciellt mycket om högtider. Julen är överskattad, nyår är bara irriterande, midsommar går mig på nerverna, etc. Det fanns en tid då jag gick in för wicca och nypaganismen. Inte för att jag egentligen tror på det, utan för att mina aspie-drag leder mig till gå upp i saker och ting. Då firade jag Yule, och insåg att det på sätt och vis är den viktigaste högtiden för mig. För idag innebär inte bara att det är årets mörkaste dag, utan att ljuset sakta, sakta vänder åter. Det finns hopp om vår, även om den är långt borta. Så jag började fira nyår vid vintersolståndet, tvärs emot alla traditioner. Det verkade så logiskt på något sätt. Det är ju nu allting vänder, det är nu som ljuset kommer åter och världen tycks ny igen.
Därför säger jag idag, till er alla:
Läs även andra bloggares åsikter om snö, sol, midvinter, vintersolstånd, yule, högtid, nytt år, gott nytt år
söndagen den 20:e december 2009
Om varje dag vore såhär...
Jag sitter i min pyjamas, med en kopp te i handen. Det har varit en strålande dag. Jag har känt ångest, men den har inte spelat så stor roll. Jag har kunnat surfa runt och titta efter beteendevetar-jobb, och det har varit skrämmande. Men jag har ändå klarat av det. Och ikväll har jag och min far spenderat lite quality time med varandra och sett den helt fantastiskt underbara Eddie Izzard. Jag skrattade konstant i två timmar, och nu har jag ont i magen.
Vågar jag hoppas att det är såhär det är att vara frisk? Att inte drunkna i känslor, att kunna göra det jag vill oberoende av ångest och rädsla och nedstämdhet. Jag förstår ju att jag inte kan skratta två timmar varje dag, men kanske jag kan göra saker som jag gillar utan att hindras av ett inre kaos? Hade detta varit för bara en vecka sedan, hade jag inte kunnat njuta. Inte på samma sätt, inte så obehindrat.
Jag tror inte att friskhet innebär någon form av himmelrike. Jag tror dock på en fungerande vardag.
Visst förväntar jag mig att jag ska krascha. Det ingår i mitt feltänk, i min erfarenhetspool där jag simmar i mitt huvud. Nervöst tittar jag efter tecken i mitt eget beteende.
Om jag inte diskar idag, innebär det att jag inte kommer att diska på flera veckor?
Jag skrattade inte åt det där skämtet, innebär det att jag inte kommer att skratta igen på flera veckor?
Betyder det något att jag inte har gått och lagt mig än? Kommer insomnia-monstret att ta över mig?
Den där puffen av ångest som for genom magen, kommer den att svälla och sedan hota att sluka mig hel?
Men jag antar att det bara är vana. Kanske jag kan vänja mig vid något annat?
Det här har varit en riktigt bra dag. Jag tror att jag skulle kunna vänja mig vid att ha det såhär varje dag.
Läs även andra bloggares åsikter om bra dag, lugn, ångest, hanterbara känslor, vardag, eddie izzard, vana
Förändring
När jag vaknade imorse var jag nära att gå direkt från sängen och radera gårdagens inlägg. Ångesten stod mig upp i halsen. Det är konstigt det där att jag kan skriva om hallisar, depression, mani och psykotiska tendenser, men ett enda litet inlägg om att jag skulle vilja ha det annorlunda skrämmer skiten ur mig. Om jag erkänner att jag vill förändras så kan människor börja ställa krav på mig. De kan uppmuntrande säga: "Ta tag i ditt liv och gör det du vill!", och det kan titta på mig med besvikna hundvalpsögon om jag misslyckas.
Jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas. Rädd för att andra människor ska undra vad sjutton jag håller på med, eller titta på mig som om jag vore en idiot. Det finns ingen frihet i att må dåligt, men det finns heller inga krav. Eller snarare: Alla krav kan undvikas genom att säga "Jag mår för dåligt". För det går inte att kräva så mycket av någon som står mitt i en psykos, mitt i bipolära svängningar, mitt i borderlinerns tomhet, mitt i dissociation, mitt i förintelseångest, mitt i depressionens svarta hav, eller vad det nu än är.
Att må bättre innebär större frihet, men också större ansvar*. Att må bättre innebär att se sig själv som en är, och erkänna rädslan, men också att en klarar av saker. Det innebär att tro på sig själv. Och för mig innebär det ångest. Ångest över att behöva förändras, ta steget från det säkra till det osäkra, och att börja vandringen mot att bli en ny människa.
Det är skrämmande. Framtiden är en ocean, ingen vet vad som döljer sig i djupen. Men jag har kommit till den punkten där jag känner att rädslan är hanterbar. Den får mitt hjärta att bulta stenhårt, den får mitt huvud att snurra. Men jag vet nu att jag inte kommer att dö av den.
Det betyder dock inte att jag inte har lust att springa och gömma mig. Impulsen finns där, men den tar inte överhanden. Hoppas jag iallafall.
Idag ska jag försöka leta fram vad för jobb jag är kvalificerad för. Det är ett stort steg för mig att kunna tänka så långt framåt. Nej, jag omformulerar det: Det är ett ENORMT steg för mig. Förut har jag aldrig kunnat se längre fram än en vecka. Men det är vad jag skall göra idag. Och på kvällen skall jag slappna av och tänka på annat, för min käre far och jag ska se Eddie Izzard. Så förhoppningsvis har den ångest som dagen skapar lagt sig till det är dags att sova.
-----
*Jag menar inte att om du bara tar ansvar så mår du bättre. Om det bara vore så enkelt skulle psykfall världen över inte längre vara psykfall. Men det är ingenting som kan skyndas fram, så som regeringen gör med jobb och utförsäkring. Det går aldrig att tvinga en människa att må bättre. Jag menar dock att när en har kommit till den punkten att en känner att en kan göra saker, så är det ens eget ansvar att jobba för att fortsätta på den vägen, istället för att lägga sig platt. För om psykisk ohälsa betyder ofrihet, betyder vägen mot bättre hälsa att du bryter dig fri från ditt eget psykes låsningar och gör dina egna val. Frihet är inget som kommer bara för att du önskar det; det krävs handling för att åstadkomma den. Teoretisk frihet sträcker sig only so far.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om förändring, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, frihet, ofrihet, ansvar, ångest, rädsla, panik, jobb, studier, framtid
Jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas. Rädd för att andra människor ska undra vad sjutton jag håller på med, eller titta på mig som om jag vore en idiot. Det finns ingen frihet i att må dåligt, men det finns heller inga krav. Eller snarare: Alla krav kan undvikas genom att säga "Jag mår för dåligt". För det går inte att kräva så mycket av någon som står mitt i en psykos, mitt i bipolära svängningar, mitt i borderlinerns tomhet, mitt i dissociation, mitt i förintelseångest, mitt i depressionens svarta hav, eller vad det nu än är.
Att må bättre innebär större frihet, men också större ansvar*. Att må bättre innebär att se sig själv som en är, och erkänna rädslan, men också att en klarar av saker. Det innebär att tro på sig själv. Och för mig innebär det ångest. Ångest över att behöva förändras, ta steget från det säkra till det osäkra, och att börja vandringen mot att bli en ny människa.
Det är skrämmande. Framtiden är en ocean, ingen vet vad som döljer sig i djupen. Men jag har kommit till den punkten där jag känner att rädslan är hanterbar. Den får mitt hjärta att bulta stenhårt, den får mitt huvud att snurra. Men jag vet nu att jag inte kommer att dö av den.
Det betyder dock inte att jag inte har lust att springa och gömma mig. Impulsen finns där, men den tar inte överhanden. Hoppas jag iallafall.
Idag ska jag försöka leta fram vad för jobb jag är kvalificerad för. Det är ett stort steg för mig att kunna tänka så långt framåt. Nej, jag omformulerar det: Det är ett ENORMT steg för mig. Förut har jag aldrig kunnat se längre fram än en vecka. Men det är vad jag skall göra idag. Och på kvällen skall jag slappna av och tänka på annat, för min käre far och jag ska se Eddie Izzard. Så förhoppningsvis har den ångest som dagen skapar lagt sig till det är dags att sova.
-----
*Jag menar inte att om du bara tar ansvar så mår du bättre. Om det bara vore så enkelt skulle psykfall världen över inte längre vara psykfall. Men det är ingenting som kan skyndas fram, så som regeringen gör med jobb och utförsäkring. Det går aldrig att tvinga en människa att må bättre. Jag menar dock att när en har kommit till den punkten att en känner att en kan göra saker, så är det ens eget ansvar att jobba för att fortsätta på den vägen, istället för att lägga sig platt. För om psykisk ohälsa betyder ofrihet, betyder vägen mot bättre hälsa att du bryter dig fri från ditt eget psykes låsningar och gör dina egna val. Frihet är inget som kommer bara för att du önskar det; det krävs handling för att åstadkomma den. Teoretisk frihet sträcker sig only so far.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om förändring, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, frihet, ofrihet, ansvar, ångest, rädsla, panik, jobb, studier, framtid
lördagen den 19:e december 2009
Frihet
Jag ser solen gå ned bakom höghusen bortåt hamnen till. Den blänker likt en kopparskiva och färgar himlen i nyanser av rött och guld. Än är den inte försvunnen och jag njuter av cigaretten där jag sitter insvept i en filt på balkongen. Det är sju minusgrader, men jag inbillar mig att jag kan känna värmen. Ljuset tränger in i mig likt tusentals skärvor av sommarminnen.
Livet känns enklare idag. Jag är friare att vara mig själv; ångesten har släppt de starkaste svarta banden och jag kan röra mig igen. Lekfullt rör sig min fot i takt med tystnaden. Om jag sluter ögonen kan jag fortfarande se solen bränna bakom mina ögonlock och luften smakar kallt när jag sträcker ut tungan.
Det är frihet jag vill ha, det jag ständigt längtar efter. Att vara psykisk sjuk innebär att vara ofri. Bunden av depressionens mörker eller ångestens gula blixtar, bunden av svängningar eller alltför hårt fastsatt stillastående. Bunden av rädsla, brist på drömmar, okunskap och hjälplöshet. Det är ett tvång att ständigt förhålla sig till en hjärna som styr tankar, känslor och handlingar. Detta är inte jag, det är ett mående som drar ned mig, drar upp mig eller sparkar mig i magen.
Jag vill vara fri att ta ett jobb, eller låta bli. Fri att flytta, göra upptäckter, resa eller ingå i vänskaper. Fri att göra saker, eller låta bli. Fri att själv välja. Nu är jag nedtryckt av "kan inte", "klarar inte", "orkar inte", "vågar inte" och hundra andra negationer som begränsar mig. Jag vill inte vara begränsad.
För ett år sedan kunde jag inte finna mig i mitt öde, utan lade mig platt. Insvept i hopplöshet sköljde depressionen över mig där jag letargisk låg i min säng. Jag såg ingen ljusning. Nu är jag redo att slåss igen. Istället för begränsningar vill jag se möjligheter. Istället för att ge upp vill jag acceptera.
Det är inte alla dagar jag känner såhär. Men just nu, i solens ljus, ser jag framåt. Kanske det inte känns så imorgon, kanske jag låter mig överväldigas av allt det negativa, all rädsla. Men för stunden finns det lite jävlaranamma i mig. Och jag skriver ned det här, så att jag kan minnas att jag har känt såhär.
Något har förändrats, den saken är klar. Kugghjulen i mitt huvud har vridits ett snäpp åt något håll, och plötsligt ser jag saker annorlunda. Jag vet inte riktigt vad förändringen kommer från, men den är välkommen. Nu ska jag bara försöka hålla fast vid den.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sol, ljus, solljus, depression, ångest, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, frihet, begräsningar, kämparanda, acceptans, perspektiv
Livet känns enklare idag. Jag är friare att vara mig själv; ångesten har släppt de starkaste svarta banden och jag kan röra mig igen. Lekfullt rör sig min fot i takt med tystnaden. Om jag sluter ögonen kan jag fortfarande se solen bränna bakom mina ögonlock och luften smakar kallt när jag sträcker ut tungan.
Det är frihet jag vill ha, det jag ständigt längtar efter. Att vara psykisk sjuk innebär att vara ofri. Bunden av depressionens mörker eller ångestens gula blixtar, bunden av svängningar eller alltför hårt fastsatt stillastående. Bunden av rädsla, brist på drömmar, okunskap och hjälplöshet. Det är ett tvång att ständigt förhålla sig till en hjärna som styr tankar, känslor och handlingar. Detta är inte jag, det är ett mående som drar ned mig, drar upp mig eller sparkar mig i magen.
Jag vill vara fri att ta ett jobb, eller låta bli. Fri att flytta, göra upptäckter, resa eller ingå i vänskaper. Fri att göra saker, eller låta bli. Fri att själv välja. Nu är jag nedtryckt av "kan inte", "klarar inte", "orkar inte", "vågar inte" och hundra andra negationer som begränsar mig. Jag vill inte vara begränsad.
För ett år sedan kunde jag inte finna mig i mitt öde, utan lade mig platt. Insvept i hopplöshet sköljde depressionen över mig där jag letargisk låg i min säng. Jag såg ingen ljusning. Nu är jag redo att slåss igen. Istället för begränsningar vill jag se möjligheter. Istället för att ge upp vill jag acceptera.
Det är inte alla dagar jag känner såhär. Men just nu, i solens ljus, ser jag framåt. Kanske det inte känns så imorgon, kanske jag låter mig överväldigas av allt det negativa, all rädsla. Men för stunden finns det lite jävlaranamma i mig. Och jag skriver ned det här, så att jag kan minnas att jag har känt såhär.
Något har förändrats, den saken är klar. Kugghjulen i mitt huvud har vridits ett snäpp åt något håll, och plötsligt ser jag saker annorlunda. Jag vet inte riktigt vad förändringen kommer från, men den är välkommen. Nu ska jag bara försöka hålla fast vid den.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sol, ljus, solljus, depression, ångest, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, frihet, begräsningar, kämparanda, acceptans, perspektiv
fredagen den 18:e december 2009
Ångest
Det här har varit den värsta ångestdagen på länge. Tankarna på framtiden är så mörka, och jag har svårt att finna något ljus att hålla tag i. Det är som att falla handlöst baklänges ned i ett svart hål.
Jag funderade ett tag på att åka till psykakuten och be om ett par Stesolid. Men i det här läget vill jag inte prata med någon. Jag har ingensomhelst lust att sitta och försöka förklara hur det svarta hålet känns, eller att det första jag gjorde var att knyta en snara så att jag har en utväg redo.
Jag har ingen lust att sitta och stirra på någon läkare som tror på mediciners kraft och säga "ångest" som om de har någonsomhelst aning om vad jag pratar om. För dem är ångest ett tillstånd de har läst om i en bok, eller tror att det är samma sak som deras ångest. Och det är inte min uppgift att utbilda dem.
Så jag försöker överleva dagen utan deras hjälp. Och hoppas att det blir bättre imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, psykakuten, medicin, stesolid, prata, svart hål, förklaring
Jag funderade ett tag på att åka till psykakuten och be om ett par Stesolid. Men i det här läget vill jag inte prata med någon. Jag har ingensomhelst lust att sitta och försöka förklara hur det svarta hålet känns, eller att det första jag gjorde var att knyta en snara så att jag har en utväg redo.
Jag har ingen lust att sitta och stirra på någon läkare som tror på mediciners kraft och säga "ångest" som om de har någonsomhelst aning om vad jag pratar om. För dem är ångest ett tillstånd de har läst om i en bok, eller tror att det är samma sak som deras ångest. Och det är inte min uppgift att utbilda dem.
Så jag försöker överleva dagen utan deras hjälp. Och hoppas att det blir bättre imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, psykakuten, medicin, stesolid, prata, svart hål, förklaring
torsdagen den 17:e december 2009
"Livet blir inte alltid som man har tänkt sig"
Jag är så enormt trött nuförtiden att jag inte får något gjort. Lägenheten ser ut som skit, jag ser ut som skit, och allting känns skit. Det är så mycket som tynger mig just nu. Tanken på praktikplatsen och att jag inte har något som jag känner att jag vill göra, får mig att känna mig lat och bortskämd. "Livet blir inte alltid som man har tänkt sig" upprepar min terapeut som ett mantra, och det får mig att känna mig som om jag är en av de där som helt enkelt bara inte fick det som hon hade tänkt sig, och därför har mer eller mindre lagt ner, stängt av och nu sitter som en trotsig fyraåring i ett hörn. Å ena sidan vill jag inte behöva övertyga människor om hur jag egentligen mår, å andra sidan har jag ett elakt överjag som säger att det är sant. Ett elakt överjag som säger att jag inte förtjänar bättre, för egentligen mår jag inte dåligt, egentligen klagar jag och gnäller över ingenting.
Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, gnäll, friskhet, sjukdom, borderline, svartvitt tänkande, terapi, rädsla, ångest
Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, gnäll, friskhet, sjukdom, borderline, svartvitt tänkande, terapi, rädsla, ångest
onsdagen den 16:e december 2009
Klumpiga ord
Jag har just spenderat en timme, gråtande, på badrumsgolvet. Detta borde vara en glädjens dag, för det var sista dagen för arbetsrehabsgruppen, men terapitimmen jag hade efteråt var inte rolig.
Jag säger att jag inte är säker på vilket kön jag tillhör, och min terapeut säger att det inte spelar någon roll.
Jag säger att jag vill må bättre, och min terapeut säger att det är inte relevant.
Jag säger att jag inte kan se någon framtid, och min terapeut säger att jag ljuger.
Min terapeut säger att jag är frisk nog för att arbeta, och jag kan inte säga emot. (Vad ska jag göra? Sitta som en liten fyraåring och gråtande skrika: "Jag kan inte!"?)
Misstolka mig inte, jag gillar min terapeut! Men han uttrycker sig så satans klumpigt ibland att det skär i mig. Och jag har så svårt att säga emot, för jag kan i stunden inte sätta ord på vad jag känner. Det blir bara en vag känsla av obehag som sedan blir till sorg när jag kommer hem och reflekterar över det.
Detta är varför jag hatar Det Lilla Barnet inom mig. Hon blir ledsen och sårad över småsaker (för jag vet att det är småsaker, för det är bara klumpiga uttryck från min terapeuts sida, och inte menade som invalidering) och sedan kan hon inte prata om det! För att inte tala om att hon lipar över det när hon kommer hem, i sin ensamhet.
Det här är inget vuxet sätt att hantera känslor på. Men det är det enda sättet jag kan. Och det är fruktansvärt frustrerande eftersom jag har levt i föreställningen att orden var mina vänner, inte något som ständigt fastnar i halsen och motarbetar mig.
Läs även andra bloggares åsikter om tårar, gråt, ledsen, sorg, terapi, terapeut, psykolog, psykologi, klumpiga ord, kön, sex, arbete, känslor, invalidering, det lilla barnet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning
Jag säger att jag inte är säker på vilket kön jag tillhör, och min terapeut säger att det inte spelar någon roll.
Jag säger att jag vill må bättre, och min terapeut säger att det är inte relevant.
Jag säger att jag inte kan se någon framtid, och min terapeut säger att jag ljuger.
Min terapeut säger att jag är frisk nog för att arbeta, och jag kan inte säga emot. (Vad ska jag göra? Sitta som en liten fyraåring och gråtande skrika: "Jag kan inte!"?)
Misstolka mig inte, jag gillar min terapeut! Men han uttrycker sig så satans klumpigt ibland att det skär i mig. Och jag har så svårt att säga emot, för jag kan i stunden inte sätta ord på vad jag känner. Det blir bara en vag känsla av obehag som sedan blir till sorg när jag kommer hem och reflekterar över det.
Detta är varför jag hatar Det Lilla Barnet inom mig. Hon blir ledsen och sårad över småsaker (för jag vet att det är småsaker, för det är bara klumpiga uttryck från min terapeuts sida, och inte menade som invalidering) och sedan kan hon inte prata om det! För att inte tala om att hon lipar över det när hon kommer hem, i sin ensamhet.
Det här är inget vuxet sätt att hantera känslor på. Men det är det enda sättet jag kan. Och det är fruktansvärt frustrerande eftersom jag har levt i föreställningen att orden var mina vänner, inte något som ständigt fastnar i halsen och motarbetar mig.
Läs även andra bloggares åsikter om tårar, gråt, ledsen, sorg, terapi, terapeut, psykolog, psykologi, klumpiga ord, kön, sex, arbete, känslor, invalidering, det lilla barnet, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning
tisdagen den 15:e december 2009
far, far away
Det händer inte mycket i mitt liv just nu. Dagarna rullar förbi med rastlöshet, ilska och meningslöshetskänslor. Och den här satans förkylningen såklart. Jag är mer eller mindre konstant trött, försöker dricka kaffe och pigga upp mig själv, men det går trögt. Allting går trögt just nu. det tar en del energi att försöka att inte låta den svarta malströmmen dra ned mig i djupet, och det är därför jag är så trött och irriterad.
Det är mitten av december och jag har ljusabstinens. Jag tänker på sommar och sol varje dag, och längtar så mycket att jag skulle kunna ge ett finger för att få känna 30 grader plus och svetten i nacken. Men en får inte alltid som en vill.
Om jag någonsin blir frisk från mitt borderlinetillstånd (så frisk en nu kan bli från personlighetsstörningar) och får ordning på det andra psykiska som ständigt lägger krokben för mig, så ska jag flytta från det här landet till någonstans där det är varmt. Södra Kalifornien kanske. Inte för att jag någonsin har varit där, men det känns så lockande. Jag vill visserligen inte bo i kapitalismens högborg, USA, men det kanske vore värt att göra det ett tag för att få uppleva musiken och kulturen. Och vädret såklart.
Jag trivs bra i Göteborg, om det inte vore för just vädret. Jag är så trött på vintern, med dess energilöshet och ihållande känsla av att vara instängd. Jag skulle sakna staden om jag någonsin flyttade, men samtidigt skulle det vara skönt att komma härifrån. Jag är trött på att ständigt se samma människor vart jag än går, trött på att se samma affärer och samma spårvagnar. Jag behöver omväxling. Eller verklighetsflykt. Oavsett vilket, så önskar jag mig någonannanstans.
Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, depression, energilöshet, irritation, ilska, frishet, flytt, Kalifornien, Göteborg, väder, sommar, sol, värme, ljus
Det är mitten av december och jag har ljusabstinens. Jag tänker på sommar och sol varje dag, och längtar så mycket att jag skulle kunna ge ett finger för att få känna 30 grader plus och svetten i nacken. Men en får inte alltid som en vill.
Om jag någonsin blir frisk från mitt borderlinetillstånd (så frisk en nu kan bli från personlighetsstörningar) och får ordning på det andra psykiska som ständigt lägger krokben för mig, så ska jag flytta från det här landet till någonstans där det är varmt. Södra Kalifornien kanske. Inte för att jag någonsin har varit där, men det känns så lockande. Jag vill visserligen inte bo i kapitalismens högborg, USA, men det kanske vore värt att göra det ett tag för att få uppleva musiken och kulturen. Och vädret såklart.
Jag trivs bra i Göteborg, om det inte vore för just vädret. Jag är så trött på vintern, med dess energilöshet och ihållande känsla av att vara instängd. Jag skulle sakna staden om jag någonsin flyttade, men samtidigt skulle det vara skönt att komma härifrån. Jag är trött på att ständigt se samma människor vart jag än går, trött på att se samma affärer och samma spårvagnar. Jag behöver omväxling. Eller verklighetsflykt. Oavsett vilket, så önskar jag mig någonannanstans.
Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, depression, energilöshet, irritation, ilska, frishet, flytt, Kalifornien, Göteborg, väder, sommar, sol, värme, ljus
måndagen den 14:e december 2009
Skitkropp
Jag trodde att jag hade blivit frisk, men istället blev jag sjukare igen. Jävla skitkropp som motarbetar mig. Därför koncentrerar jag mig på maten, istället för på träningen. Ingen idé att ansrtänga sig och bli än sjukare.
Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, friskhet, sjukdom, kropp
Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, friskhet, sjukdom, kropp
söndagen den 13:e december 2009
En gång till!
Så var det dags igen: Tid att rycka upp mig själv med skosnörena och börja om på nytt. Självklart pratar jag om kroppen, maten, kontrollen och att röra på fläsket. I nästan en vecka har jag ätit kolhydrater, kolhydrater och kolhydrater i så onyttiga former som möjligt. Först var jag lamslagen av den stundande arbetspraktiken, och sedan av en förkylning som hette duga.
Jag är fortfarande inte frisk, men jag är rastlös som en spindel på glödande kol. Jag behöver komma igång igen dämpa det värsta av krypet i hjärnan och kroppen. Dampbarnet i mig behöver distraktion, helt enkelt. Dessutom kanske, kanske, kanske jag kan hålla borta lite av värdelöshetskänslorna om jag känner att jag får kontroll på något igen.
Jag kan inte påstå att jag känner mig självsäker. Jag har börjat om så många gånger att jag börjar tappa hoppet. Svårigheter med impulskontroll + matmissbruk + ett visst mått av lathet = dåligt recept för framgång. Jag försöker hitta andra vägar för att öka mina chanser att lyckas, men än så länge går det förjävla dåligt. Faktum är att det inte ens går bättre. Om det hade gått framåt och det hade gått lite mindre dåligt för varje gång det går åt helvete, så hade det känts rejält mycket bättre. Men nu är det som om jag står och stampar på samma plats, och det har jag gjort i över två år nu. Det är samma problematik, med samma avsaknad av lösning. "Ge inte upp" säger de som påstår sig veta saker, men det brukar också sägas att en definition av galenskap är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig ett annorlunda resultat.
I vilket fall som helst är en ny mat- och träningsplan formulerad och uppsatt på kylskåpet. Imorgon ska jag promenera och se hur långt jag kommer innan hostattackerna tar över.
Wish me luck!
Läs även andra bloggares åsikter om mat, matmissbruk, ätstörning, ätstörning uns, träning, vikt, kontroll, börja om på nytt, uppgivenhet
Jag är fortfarande inte frisk, men jag är rastlös som en spindel på glödande kol. Jag behöver komma igång igen dämpa det värsta av krypet i hjärnan och kroppen. Dampbarnet i mig behöver distraktion, helt enkelt. Dessutom kanske, kanske, kanske jag kan hålla borta lite av värdelöshetskänslorna om jag känner att jag får kontroll på något igen.
Jag kan inte påstå att jag känner mig självsäker. Jag har börjat om så många gånger att jag börjar tappa hoppet. Svårigheter med impulskontroll + matmissbruk + ett visst mått av lathet = dåligt recept för framgång. Jag försöker hitta andra vägar för att öka mina chanser att lyckas, men än så länge går det förjävla dåligt. Faktum är att det inte ens går bättre. Om det hade gått framåt och det hade gått lite mindre dåligt för varje gång det går åt helvete, så hade det känts rejält mycket bättre. Men nu är det som om jag står och stampar på samma plats, och det har jag gjort i över två år nu. Det är samma problematik, med samma avsaknad av lösning. "Ge inte upp" säger de som påstår sig veta saker, men det brukar också sägas att en definition av galenskap är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig ett annorlunda resultat.
I vilket fall som helst är en ny mat- och träningsplan formulerad och uppsatt på kylskåpet. Imorgon ska jag promenera och se hur långt jag kommer innan hostattackerna tar över.
Wish me luck!
Läs även andra bloggares åsikter om mat, matmissbruk, ätstörning, ätstörning uns, träning, vikt, kontroll, börja om på nytt, uppgivenhet
Reflektioner kring intelligens
Intelligens är ett notoriskt svårfångad begrepp. Många verkar tro att det har med minne att göra: Kan du många saker, så är du intelligent. Och då menar jag inte kan som i "kan göra", utan som i "kan spotta ur dig vid lämpligt tillfälle". Det kan handla om allt från ett stort ordförråd till hur myror överlever vintern. För intelligens ses ofta som en mental process, där det praktiska får stå åt sidan.
För mig är intelligens en kapacitet till förmåga, men då menar jag inte att den förmågan enbart sitter i hjärnan. Det krävs intelligens, och kapacitet, att kunna bygga en vilsam fåtölj, eller svänga ihop en läcker maträtt.
Jag antar att det har med fin- och fulkultur att göra. Exakt var gränsen mellan dessa två går är jag inte helt på det klara med, men jag tror att de flesta har märkt en hierarkisk ordning. Opera är finare än teater, Mozart högre kultur än punk. Det är bättre att ha läst boken än att ha sett filmen. Att läsa böcker är en sysselsättning, att se film är avkoppling.
(I somras träffade jag K, diagnostiserad med bland annat ADHD. När hon berättade för sin behandlare att hon tack vare medicinering kunde se på film om dagarna, fick hon svaret att det inte alls var bra utan att hon istället borde gå och röra på sig. Att en annan deltagare fick beröm för att hon kunde läsa dagarna i ända tyckte behandlaren var irrelevant i sammanhanget.)
Denna hierarkiska uppdelning om vad som är bra och vad som är dåligt återfinns även inom intelligensens område. Det är den analytiska förmågan som spelar roll, och ingenting annat. Det är också enbart denna förmåga som IQ-testen ger dig svar på. Det är viktigt att komma ihåg att dessa tester bara mäter en sorts intelligens, och ingenting mer. Det är också viktigt att minnas att intelligens inte är något statiskt. Du kan bli intelligentare genom att använda hjärnan, eller dummare genom att låta bli.
Med tanke på allt detta är det konstigt att intelligens ses så som det gör. Människor verkar ha svårt att definiera intelligens, ändå klassificerar de människor de möter som smarta, normala eller korkade. Ofta gör de dessa val genom att utgå från utbildningsnivå, vilket är mycket märkligt. Utbildning och intelligens är inte perfekt korrelerade. Alla smarta människor skaffar sig inte en högre utbildning, och alla som inte gör det är inte korkade. En del smarta människor passar inte inom högskoleutbildningens snäva ramar, och vissa inte så smarta jobbar hårt för att plugga vidare. Den utbildning du har kan vara markörer för en massa saker - intresse, livserfarenheter, etc, men har inte alls så mycket med intelligens att göra som andra försöker få det att framstå.
Utbildning har ibland setts som något skadligt. Speciellt kvinnor skulle hållas borta från denna, då den kunde leda till diverse fysiska och psykiska besvär. Nu är utbildning en helig graal och ibland leds vi till att tro att om vi alla bara kunde skaffa oss en utbildning så skulle vi alla må bra. Vilket självklart inte är sant. Depression och ångest (för att ta två exempel) drabbar oftare de lägre socioekonomiska klasserna. Inte för att de är korkade, som vissa tycks utmåla det som, utan för att livet är jobbigare ju längre ned på samhällsstegen du befinner dig. Det har ingenting med intelligens att göra, utan hur hårt och mycket du får jobba (både i meningen jobba för pengar, och jobba som i att få livspusslet att fungera) för att få ditt liv att fungera. Men lösningen är inte högre utbildningar till alla. För så länge det finns ett klassystem kommer någon att befinna sig i botten och någon i toppen, oavsett hur många pinnhål samhället som helhet klättrar upp.
Inte heller kan intelligens användas som ett slagverktyg mot de som vården uppfattar som intelligenta. Att säga: "Du borde veta bättre" (med pekfingret vickande på ett menande sätt) fungerar inte mot de som befinner sig i psykisk ohälsa. Det skuldbelägger bara ytterligare. Inte heller är det rättvist att dra en skiljelinje någonstans och säga:
"Ni över denna linje är smarta nog för att klara er själva, så ni får ingen hjälp. Resten kan vi försöka med."
Alla sådana gränsdragningar blir arbiträra. Så det är väl tur att psykvården inte har som norm att syssla med sådant. Men det finns vissa tendenser till det.
(Självklart fungerar det åt andra hållet också. Jag har flertalet gånger stött på åsikten att det är extremt remarkabelt att jag har en universitetsutbildning, för jag har ju borderline. Som om borderline på något sätt skulle påverka min intelligens. Å andra sidan behandlas ju borderliners ofta som omogna, bortskämda ungjävlar och därmed korkade idioter.)
Behandlare blir arga om en ifrågasätter deras behandling. Timanställda undersköterskor försöker trycka ner en på jorden om de känner sig hotade. Psykologer går in i maktkamp om deras tankegångar blir dragna ut i ljuset för att skärskådas. Allt handlar i slutändan om makt, och om vem som ser sig ha rätten att definiera, ordinera och kategorisera. Och att visa sig mer intelligent handlar om att bibehålla makten.
(Å andra sidan...
Det finns de som lyssnar mer på en om en kan visa upp ett universitetsdiplom. Det finns de som lyssnar på patienters kunnande. Då blir makten något som inte är den enes makt över den andre, utan något som skapas tillsammans i mötet. Makten blir något gemensamt, och prestigen sätts åt sidan. I sådana möten finns hopp.)
Människor som uppfattas som intelligenta ses ofta som besvärliga. De pratar emot och diskuterar och sväljer inte bara sina piller och säger att "allt känns mycket bättre nu". Människor som kan argumentera för sin sak, kan också argumentera för varför andra personer har fel.
Jag antar att det är frustrerande för en läkare att möta en patient som säger att behandlingen inte fungerar. Men det är än mer frustrerande för en patient att möta en läkare som inte lyssnar när en säger att behandlingen inte fungerar, eller kommer med förslag på vad som kan förändras. En del som kan tala för sig möter attityden: "Du tänker för mycket för ditt eget bästa". Ignorance is bliss, tycks det sägas, samt: Sluta tänka, börja göra! När F-kassan talar om arbetsförmåga, talar psykvården om prestation. Att prestera innebär att åstadkomma, att göra något som får en att känna mening. Så lyder teorin, och den stämmer sällan. Än värre blir det när de tittar på tidigare prestationer och utgår ifrån dessa när de skapar sig förväntningar om vad patienten skall klara av. De ser aldrig individen såsom hen är nu, utan som hen har varit. Och drar slutsatser om intelligens utifrån dessa prestationer. Vilket blir märkligt inte bara för de som har en utbildning, utan också för de som inte har det. Det är alltid farligt att kategorisera människor i fack, för dessa fack är ofta alldeles för trånga för hur personerna egentligen är.
Och här kommer en liten slutreflektion: Att veta och att göra är inte samma sak. Jag vet många saker, men jag lever inte utifrån dem. Jag vet tex hur jag skall göra för att gå ned i vikt på ett hälsosamt vis, men gör jag det? Nej. Vården tycks sätta likhetstecken mellan dessa två, men vi som lever i det, lever våra liv, vet att det inte är så enkelt.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om intelligens, utbildning, smarthet, fördomar, psykvården, psykiatrin, veta, kunna, göra, analytisk förmåga, makt, maktkamp, IQ, behandling, vård, definitionsrätt
För mig är intelligens en kapacitet till förmåga, men då menar jag inte att den förmågan enbart sitter i hjärnan. Det krävs intelligens, och kapacitet, att kunna bygga en vilsam fåtölj, eller svänga ihop en läcker maträtt.
Jag antar att det har med fin- och fulkultur att göra. Exakt var gränsen mellan dessa två går är jag inte helt på det klara med, men jag tror att de flesta har märkt en hierarkisk ordning. Opera är finare än teater, Mozart högre kultur än punk. Det är bättre att ha läst boken än att ha sett filmen. Att läsa böcker är en sysselsättning, att se film är avkoppling.
(I somras träffade jag K, diagnostiserad med bland annat ADHD. När hon berättade för sin behandlare att hon tack vare medicinering kunde se på film om dagarna, fick hon svaret att det inte alls var bra utan att hon istället borde gå och röra på sig. Att en annan deltagare fick beröm för att hon kunde läsa dagarna i ända tyckte behandlaren var irrelevant i sammanhanget.)
Denna hierarkiska uppdelning om vad som är bra och vad som är dåligt återfinns även inom intelligensens område. Det är den analytiska förmågan som spelar roll, och ingenting annat. Det är också enbart denna förmåga som IQ-testen ger dig svar på. Det är viktigt att komma ihåg att dessa tester bara mäter en sorts intelligens, och ingenting mer. Det är också viktigt att minnas att intelligens inte är något statiskt. Du kan bli intelligentare genom att använda hjärnan, eller dummare genom att låta bli.
Med tanke på allt detta är det konstigt att intelligens ses så som det gör. Människor verkar ha svårt att definiera intelligens, ändå klassificerar de människor de möter som smarta, normala eller korkade. Ofta gör de dessa val genom att utgå från utbildningsnivå, vilket är mycket märkligt. Utbildning och intelligens är inte perfekt korrelerade. Alla smarta människor skaffar sig inte en högre utbildning, och alla som inte gör det är inte korkade. En del smarta människor passar inte inom högskoleutbildningens snäva ramar, och vissa inte så smarta jobbar hårt för att plugga vidare. Den utbildning du har kan vara markörer för en massa saker - intresse, livserfarenheter, etc, men har inte alls så mycket med intelligens att göra som andra försöker få det att framstå.
Utbildning har ibland setts som något skadligt. Speciellt kvinnor skulle hållas borta från denna, då den kunde leda till diverse fysiska och psykiska besvär. Nu är utbildning en helig graal och ibland leds vi till att tro att om vi alla bara kunde skaffa oss en utbildning så skulle vi alla må bra. Vilket självklart inte är sant. Depression och ångest (för att ta två exempel) drabbar oftare de lägre socioekonomiska klasserna. Inte för att de är korkade, som vissa tycks utmåla det som, utan för att livet är jobbigare ju längre ned på samhällsstegen du befinner dig. Det har ingenting med intelligens att göra, utan hur hårt och mycket du får jobba (både i meningen jobba för pengar, och jobba som i att få livspusslet att fungera) för att få ditt liv att fungera. Men lösningen är inte högre utbildningar till alla. För så länge det finns ett klassystem kommer någon att befinna sig i botten och någon i toppen, oavsett hur många pinnhål samhället som helhet klättrar upp.
Inte heller kan intelligens användas som ett slagverktyg mot de som vården uppfattar som intelligenta. Att säga: "Du borde veta bättre" (med pekfingret vickande på ett menande sätt) fungerar inte mot de som befinner sig i psykisk ohälsa. Det skuldbelägger bara ytterligare. Inte heller är det rättvist att dra en skiljelinje någonstans och säga:
"Ni över denna linje är smarta nog för att klara er själva, så ni får ingen hjälp. Resten kan vi försöka med."
Alla sådana gränsdragningar blir arbiträra. Så det är väl tur att psykvården inte har som norm att syssla med sådant. Men det finns vissa tendenser till det.
(Självklart fungerar det åt andra hållet också. Jag har flertalet gånger stött på åsikten att det är extremt remarkabelt att jag har en universitetsutbildning, för jag har ju borderline. Som om borderline på något sätt skulle påverka min intelligens. Å andra sidan behandlas ju borderliners ofta som omogna, bortskämda ungjävlar och därmed korkade idioter.)
Behandlare blir arga om en ifrågasätter deras behandling. Timanställda undersköterskor försöker trycka ner en på jorden om de känner sig hotade. Psykologer går in i maktkamp om deras tankegångar blir dragna ut i ljuset för att skärskådas. Allt handlar i slutändan om makt, och om vem som ser sig ha rätten att definiera, ordinera och kategorisera. Och att visa sig mer intelligent handlar om att bibehålla makten.
(Å andra sidan...
Det finns de som lyssnar mer på en om en kan visa upp ett universitetsdiplom. Det finns de som lyssnar på patienters kunnande. Då blir makten något som inte är den enes makt över den andre, utan något som skapas tillsammans i mötet. Makten blir något gemensamt, och prestigen sätts åt sidan. I sådana möten finns hopp.)
Människor som uppfattas som intelligenta ses ofta som besvärliga. De pratar emot och diskuterar och sväljer inte bara sina piller och säger att "allt känns mycket bättre nu". Människor som kan argumentera för sin sak, kan också argumentera för varför andra personer har fel.
Jag antar att det är frustrerande för en läkare att möta en patient som säger att behandlingen inte fungerar. Men det är än mer frustrerande för en patient att möta en läkare som inte lyssnar när en säger att behandlingen inte fungerar, eller kommer med förslag på vad som kan förändras. En del som kan tala för sig möter attityden: "Du tänker för mycket för ditt eget bästa". Ignorance is bliss, tycks det sägas, samt: Sluta tänka, börja göra! När F-kassan talar om arbetsförmåga, talar psykvården om prestation. Att prestera innebär att åstadkomma, att göra något som får en att känna mening. Så lyder teorin, och den stämmer sällan. Än värre blir det när de tittar på tidigare prestationer och utgår ifrån dessa när de skapar sig förväntningar om vad patienten skall klara av. De ser aldrig individen såsom hen är nu, utan som hen har varit. Och drar slutsatser om intelligens utifrån dessa prestationer. Vilket blir märkligt inte bara för de som har en utbildning, utan också för de som inte har det. Det är alltid farligt att kategorisera människor i fack, för dessa fack är ofta alldeles för trånga för hur personerna egentligen är.
Och här kommer en liten slutreflektion: Att veta och att göra är inte samma sak. Jag vet många saker, men jag lever inte utifrån dem. Jag vet tex hur jag skall göra för att gå ned i vikt på ett hälsosamt vis, men gör jag det? Nej. Vården tycks sätta likhetstecken mellan dessa två, men vi som lever i det, lever våra liv, vet att det inte är så enkelt.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om intelligens, utbildning, smarthet, fördomar, psykvården, psykiatrin, veta, kunna, göra, analytisk förmåga, makt, maktkamp, IQ, behandling, vård, definitionsrätt
lördagen den 12:e december 2009
Fyra dagar av stillasittande och feber
Jag hade tänkt att skriva ett långt inlägg om utbildning, intelligens, ful-/finkultur och fördomar. Om hur intelligens inte är statiskt och att utbildning och intelligens inte är perfekt korrelerade till varandra (det är inte alls självklart att alla intelligenta människor skaffar sig en högre utbildning, eller att alla som inte gör det är ointelligenta). Men min hjärna har dampat ur.
(När jag satt och försökte formulera inlägget kom jag att tänka på hur lyckligt lottad jag är som gick en utbildning där hemtentor var normen, för hade det varit salstentor hade jag varit körd för längesedan. Jag är inte speciellt duktig på att plugga in saker, och än sämre på att spotta ur mig dem under ett par timmar hopklämd i en sal tillsammans med andra. Längre än så kom jag inte.)
Nu flyger mina tankar hejvilt och leker kurragömma mellan nervbanorna.
Fyra dagar av feber och stillasittande har resulterat i att jag inte kan fokusera på något i mer än ett par minuter (och då talar vi om praktiska saker, typ sticka). Sedan kommer obehagskänslorna då det börjar krypa i kroppen och jag får lust att skära av mig min ena arm bara för att slippa. Vad jag behöver just nu är en långpromenad, en rejäl simtur eller en attack på en boxboll för att bli av med överskottsenergi så att åtminstone kroppen kan lugna ned sig. Men tyvärr kan jag inte ta mer än fyra steg innan jag börjar hosta hejdlöst, så det är väl inte att tänka på.
Överhuvudtaget finns det inte något att tänka på just nu, då det tycks omöjligt att tänka klart en tanke. Jag studsar mellan halvfärdiga meningar och mentala flashar av hur jag försöker hitta bästa ställningen för att spika mig själv i tinningen. Jag och min hjärna är inte vänner idag.
Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, feber, koncentrationssvårigheter, rastlöshet, damp, adhd, fysisk aktivitet
(När jag satt och försökte formulera inlägget kom jag att tänka på hur lyckligt lottad jag är som gick en utbildning där hemtentor var normen, för hade det varit salstentor hade jag varit körd för längesedan. Jag är inte speciellt duktig på att plugga in saker, och än sämre på att spotta ur mig dem under ett par timmar hopklämd i en sal tillsammans med andra. Längre än så kom jag inte.)
Nu flyger mina tankar hejvilt och leker kurragömma mellan nervbanorna.
Fyra dagar av feber och stillasittande har resulterat i att jag inte kan fokusera på något i mer än ett par minuter (och då talar vi om praktiska saker, typ sticka). Sedan kommer obehagskänslorna då det börjar krypa i kroppen och jag får lust att skära av mig min ena arm bara för att slippa. Vad jag behöver just nu är en långpromenad, en rejäl simtur eller en attack på en boxboll för att bli av med överskottsenergi så att åtminstone kroppen kan lugna ned sig. Men tyvärr kan jag inte ta mer än fyra steg innan jag börjar hosta hejdlöst, så det är väl inte att tänka på.
Överhuvudtaget finns det inte något att tänka på just nu, då det tycks omöjligt att tänka klart en tanke. Jag studsar mellan halvfärdiga meningar och mentala flashar av hur jag försöker hitta bästa ställningen för att spika mig själv i tinningen. Jag och min hjärna är inte vänner idag.
Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, feber, koncentrationssvårigheter, rastlöshet, damp, adhd, fysisk aktivitet
fredagen den 11:e december 2009
Jag är tacksam för min förkylning (eller något i den stilen)
Någongång inatt när jag inte kunde sova pga ihållande hosta tyckte jag synd om mig själv. I mörkret låg jag med vattenglaset i ena näven och pappersnäsduken i den andra, och tänkte att det här är den värsta förkylningen jag har haft på över ett år. Det var då det slog mig att jag egentligen inte borde tycka synd om mig själv, utan vara tacksam! För det är inte så jättemånga år sedan jag drabbades av sjukdomar som denna ungefär en gång varannan månad.
Ända sedan jag var liten har förkylningar haft en förmåga att krypa ner i luftvägarna på mig och orsaka hosta och värk. Och självklart blev det inte bättre efter att jag blev heltidsrökare. Åren 2001-2003 samt 2006-2007 var förmodligen de värsta någonsin, om en ser till just luftvägsinfektioner. Halsfluss, lunginflammation, samt självklart de gamla vanliga hederliga förkylningarna och influensorna som gav mig sådan rethosta att jag inte kunde ta ett steg utanför dörren, för så fort jag ansträngde mig minsta lilla började jag hosta och kunde inte sluta!
Vilket ledde till att jag missade både jobb och studier.
Men nu har det lugnat ned sig och mitt immunförsvar förbättrats. Jag blir mer sällan sjuk, och oftast är det varken lika jobbigt eller långvarigt när det väl händer. Så jag antar att ett visst mått av tacksamhet är på sin plats. Det är väl bara att fortsätta överdosera te och citronvatten. Och vara tacksam för att jag lever i en tid som innehåller värktabletter.
Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, sjukdom, förkylning, influensa, luftvägsinfektion, immunförsvar
Ända sedan jag var liten har förkylningar haft en förmåga att krypa ner i luftvägarna på mig och orsaka hosta och värk. Och självklart blev det inte bättre efter att jag blev heltidsrökare. Åren 2001-2003 samt 2006-2007 var förmodligen de värsta någonsin, om en ser till just luftvägsinfektioner. Halsfluss, lunginflammation, samt självklart de gamla vanliga hederliga förkylningarna och influensorna som gav mig sådan rethosta att jag inte kunde ta ett steg utanför dörren, för så fort jag ansträngde mig minsta lilla började jag hosta och kunde inte sluta!
Vilket ledde till att jag missade både jobb och studier.
Men nu har det lugnat ned sig och mitt immunförsvar förbättrats. Jag blir mer sällan sjuk, och oftast är det varken lika jobbigt eller långvarigt när det väl händer. Så jag antar att ett visst mått av tacksamhet är på sin plats. Det är väl bara att fortsätta överdosera te och citronvatten. Och vara tacksam för att jag lever i en tid som innehåller värktabletter.
Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, sjukdom, förkylning, influensa, luftvägsinfektion, immunförsvar
torsdagen den 10:e december 2009
Feber och damp
Inatt drömde jag att hela världen hade fått veta att jag hade en muterad (och självklart mycket farlig) variant av svininfluensan, och att jag därför sattes i husarrest tillsammans med andra sjuklingar. Medan de målade om mitt badrum i rött (?) kom kvinnor i vita skyddsdräkter och bad mig dricka en blå vätska som smakade smutsig disktrasa, för att sedan andas in eld. Tydligen var detta det enda botemedlet.
När jag vaknade hade min förkylning/influensa/stressymtom/whatever gått ned i luftvägarna på mig. Och ett tag gjorde det så ont i mina lungor att jag var övertygad om att jag skulle svimma om jag tog ett endaste andetag till. Men så fort jag kom ur sängen och rörde på mig gick det över. Nu skall jag bara hantera hostan, frossan, muskelvärken och feberhallisarna så är jag nog frisk sedan.
Förutom att jag är på väg att dampa ur, såklart. Min hjärna tolererar inte feber speciellt bra, den har en tendens till att bli direkt livsfarligt disträ när jag är sjuk. Som att jag glömmer att jag är på väg att tända ett ljus, och råkar sätta eld på min egen tröjärm.
Det har dock inte hänt idag. Än så länge har det mest varit saker som att jag har ett korttidsminne på ca 7 sekunder, och att jag gick hemifrån för att köpa soppa och kom hem med två matkassar fulla, men ingen soppa.
Det får helt enkelt bli halstabletter, te och några gamla filmer. Jag antar att livet kunde vara värre.
Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, influensa, drömmar, mardrömmar, koncentrationssvårigheter, korttidsminne
När jag vaknade hade min förkylning/influensa/stressymtom/whatever gått ned i luftvägarna på mig. Och ett tag gjorde det så ont i mina lungor att jag var övertygad om att jag skulle svimma om jag tog ett endaste andetag till. Men så fort jag kom ur sängen och rörde på mig gick det över. Nu skall jag bara hantera hostan, frossan, muskelvärken och feberhallisarna så är jag nog frisk sedan.
Förutom att jag är på väg att dampa ur, såklart. Min hjärna tolererar inte feber speciellt bra, den har en tendens till att bli direkt livsfarligt disträ när jag är sjuk. Som att jag glömmer att jag är på väg att tända ett ljus, och råkar sätta eld på min egen tröjärm.
Det har dock inte hänt idag. Än så länge har det mest varit saker som att jag har ett korttidsminne på ca 7 sekunder, och att jag gick hemifrån för att köpa soppa och kom hem med två matkassar fulla, men ingen soppa.
Det får helt enkelt bli halstabletter, te och några gamla filmer. Jag antar att livet kunde vara värre.
Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, influensa, drömmar, mardrömmar, koncentrationssvårigheter, korttidsminne
onsdagen den 9:e december 2009
Priset jag får betala
Jag väntar på att ångesten skall ta fram hammaren och slå mig i bakhuvudet, men än så länge har det inte hänt. Istället är det ilskan som fyller mig. Jag är jävligt trött på människor (läs psykpersonal) som tror sig ha rättigheten att definiera min ork, mitt mående och min identitet. Ingen annan än jag kan definiera vad jag kan och inte kan. Jag ser människor omkring mig med samma låga energinivåer som inte tvingas till någonting alls, medan jag får genomgå diverse former av arbetsrehab, trots att det suger ut all energi från mig. Det känns som om det ligger mig i fatet att jag har en kandidatexamen, för ingen kan ju låta en akademiker gå hemma och dra, eller hur?!?
Det pratas om mina "resurser" och min intelligens (två med avsikt opreciserade begrepp). Det finns tydligen en skiljelinje mellan the working class och jag. Ingen har dock hittills haft modet att säga det rakt ut till mig. De tittar i mina journaler och ser mina tidigare prestationer, och förstår inte vilket pris jag fick betala för dem. Min examen kostade mig blod, svett och tårar, men framförallt så innebar den att jag fick förneka mitt jag. Varje dag drog jag på mig masken och sade: Let's play pretend. Och varje dag låtsades jag vara någon annan. Det kostade mig uppskurna armar och ben, konstant huvudvärk, värk i rygg, daglig hetsätning, magproblem, ett kaotiskt hem, konstant ångest (som jag ignorerade), raseriutbrott och självmordsförsök (för att nämna några exempel). Men jag gjorde det. Och tydligen är det allt som räknas. För det är så Sverige fungerar idag - jobba och betala priset, oavsett hur mycket det kostar dig.
Det är tydligen inte okej att jag säger att jag inte vill betala det priset. Det är tydligen inte okej att tacka nej till "vård" och "rehab". Det är tydligen inte okej att säga "jag vill inte". Därför att andra "vet bäst" och tror att de har listat ut hur jag fungerar. Andra har tagit på sig uppgiften att definiera vilket pris jag skall betala. Min åsikt är betydelselös i detta sammanhang. Och det gör mig förbannad.
Till råga på allt har min kropp nu sagt "stopp", för jag har råkat ut för någon form av influensa. Jag kan inte låta bli att tänka att det är psykosomatiskt, att min hjärnas protester manifesteras i min kropp. Stressfeber och -muskelvärk är ju inte direkt något okänt.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rehab, arbetsrehab, priset jag får betala, psykvården, psykiatrin, definitionsrätt, psyke, ilska, kropp
Det pratas om mina "resurser" och min intelligens (två med avsikt opreciserade begrepp). Det finns tydligen en skiljelinje mellan the working class och jag. Ingen har dock hittills haft modet att säga det rakt ut till mig. De tittar i mina journaler och ser mina tidigare prestationer, och förstår inte vilket pris jag fick betala för dem. Min examen kostade mig blod, svett och tårar, men framförallt så innebar den att jag fick förneka mitt jag. Varje dag drog jag på mig masken och sade: Let's play pretend. Och varje dag låtsades jag vara någon annan. Det kostade mig uppskurna armar och ben, konstant huvudvärk, värk i rygg, daglig hetsätning, magproblem, ett kaotiskt hem, konstant ångest (som jag ignorerade), raseriutbrott och självmordsförsök (för att nämna några exempel). Men jag gjorde det. Och tydligen är det allt som räknas. För det är så Sverige fungerar idag - jobba och betala priset, oavsett hur mycket det kostar dig.
Det är tydligen inte okej att jag säger att jag inte vill betala det priset. Det är tydligen inte okej att tacka nej till "vård" och "rehab". Det är tydligen inte okej att säga "jag vill inte". Därför att andra "vet bäst" och tror att de har listat ut hur jag fungerar. Andra har tagit på sig uppgiften att definiera vilket pris jag skall betala. Min åsikt är betydelselös i detta sammanhang. Och det gör mig förbannad.
Till råga på allt har min kropp nu sagt "stopp", för jag har råkat ut för någon form av influensa. Jag kan inte låta bli att tänka att det är psykosomatiskt, att min hjärnas protester manifesteras i min kropp. Stressfeber och -muskelvärk är ju inte direkt något okänt.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rehab, arbetsrehab, priset jag får betala, psykvården, psykiatrin, definitionsrätt, psyke, ilska, kropp
måndagen den 7:e december 2009
Paus
Jag har tryckt på paus-knappen. Mitt liv är därmed en blå skärm där det blinkar "Please hold" och dålig musik, i stil med den en hör i hissar, spelar.
Anledning?
Följande samtal utspelas mellan mig och min arbetsterapeut:
Jag: "Jag tror inte att den här gruppen är rätt plats för mig. Jag tror att det bästa vore för mig om jag slutade."
AT: "Det tror jag med." Paus. "Dessutom är det ju dags för dig att börja leta efter en praktikplats."
Bombnedslag i min hjärna.
Jag känner mig inte rädd. Inte den minsta gnutta ångest har svischat genom min bröstkorg. Antagligen är rädslan alltför stor för att jag skall kunna/orka känna den, för istället har jag bara stängt av. Ingenting är verkligt längre. Jag hetsäter lussekatter och pepparkakor med kristyr [skit i mat och vikt och kontroll]. Allt jag kan tänka på är destruktivitet[ack, vilken klyscha jag är...]. Demonerna viskar: Döda någon; änglarna viskar: Döda dig själv. Jag orkar inte ens argumentera emot.
Läs även andra bloggares åsikter om paus, liv, död, självmord, självdestruktivitet, destruktivitet, arbetsrehabilitering, praktikplats, ångest, avstängdhet, känslolöshet, hetsätning, hallucinationer
Anledning?
Följande samtal utspelas mellan mig och min arbetsterapeut:
Jag: "Jag tror inte att den här gruppen är rätt plats för mig. Jag tror att det bästa vore för mig om jag slutade."
AT: "Det tror jag med." Paus. "Dessutom är det ju dags för dig att börja leta efter en praktikplats."
Bombnedslag i min hjärna.
Jag känner mig inte rädd. Inte den minsta gnutta ångest har svischat genom min bröstkorg. Antagligen är rädslan alltför stor för att jag skall kunna/orka känna den, för istället har jag bara stängt av. Ingenting är verkligt längre. Jag hetsäter lussekatter och pepparkakor med kristyr [skit i mat och vikt och kontroll]. Allt jag kan tänka på är destruktivitet[ack, vilken klyscha jag är...]. Demonerna viskar: Döda någon; änglarna viskar: Döda dig själv. Jag orkar inte ens argumentera emot.
Läs även andra bloggares åsikter om paus, liv, död, självmord, självdestruktivitet, destruktivitet, arbetsrehabilitering, praktikplats, ångest, avstängdhet, känslolöshet, hetsätning, hallucinationer
söndagen den 6:e december 2009
Det är svårt att säga nej
Imorgon ska jag ha möte med arbetsterapeuten och säga min mening om den arbetsrehabgrupp som jag har ingått i X antal veckor. Jag känner mig ganska nervös. Det är ju trots allt ganska hårda ord som snurrar i mitt huvud när jag funderar på vad jag egentligen tycker.
Det är förnedrande att tvingas till ett vuxendagis.
Jag känner mig övervakad och granskad.
Jag har väldigt tråkigt när jag är där.
Jag tycker väldigt illa om vissa av de andra gruppdeltagarna, mest för att de vräker ur sig allt som de tänker och känner, bland annat om självmord, något som jag inte alls har lust att lyssna på.
Den energi jag lägger på att gå till gruppen skulle jag kunna lägga på viktigare saker.
Jag mår sämre av att behöva gå dit, bland annat blir jag bara argare och argare över att behöva vara där, och jag känner mig allt mer deprimerad över den meningslöshet som väller över mig varje gång det är dags att gå till gruppen.
Jag känner mig förnedrad över diverse personals utrop om hur duktig jag är som kommer nästan varje gång ("klapp på huvudet, lilla flicka...").
Jag känner inte att jag kan vara mig själv där, och masken snörs åt hårdare dag för dag, något som tar mycket kraft och energi.
Det finns vissa positiva bitar, som att jag har en anledning till att gå ur sängen vissa dagar. Eller att... Nej, helt ärligt kommer jag inte på fler positiva saker. Men den "duktiga flickan" i mig vill inte vara jobbig och besvärlig, hon vill inte verka otacksam och krånglig. Det är svårt att säga nej till saker, och jag vet att jag kommer att behöva försvara min ståndpunkt inte bara inför arbetsterapeuten utan också inför min läkare och min psykolog. Och så kommer jag att bli sedd som det där psykfallet som inte vet sitt eget bästa, utan bara är egoistisk och undviker jobbiga saker. För som psykfall är det ju alltid sjukdomen som talar när en hävdar en annan ståndpunkt än vården; att det skulle kunna handla om personlighet och rationella beslut är ju omöjligt... Speciellt eftersom min psykolog hela tiden påpekar för mig att jag är en undvikare.
Men jaja... Det är väl bara att ta mig i kragen och stå på mig. Även om det blir på vingliga ben.
I övrigt uppmärksammar Thomas Hammarberg, och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Anna Nilsson, att Sverige bryter mot tortyrförbudet. Kränkande och omänsklig behandling inom den slutenpsykiatriska vården, vilket bland annat har uppmärksammats i TV 4: Kalla Fakta och SVT:s Uppdrag Granskning under den sista tiden, avfärdas inte längre som enstaka händelser.
Psyksjuka behandlas som andraklassens medborgare, och tvångsåtgärder, som annars är till för patientens skydd, används som bestraffning. Patienter behandlas mot sin vilja och biverkningar mörkas.
Det är inte konstigt att fördomarna mot psyksjuka är så stora, om det inte ens inom vården finns en människovärdig syn.
Läs artikeln här.
Se Kalla Faktas inslag om tvångsvården här.
Se Uppdrag Gransknings inslag om ECT-behandling, del 1 och del 2.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om arbetsterapi, arbetsrehab, stå på sig, säga nej, duktig flicka, psykiatri, psykiatrisk vård, psykisk sjukdom, psykfall, slutenpsykiatriskvård, granskning, tortyr, fördomar
Det är förnedrande att tvingas till ett vuxendagis.
Jag känner mig övervakad och granskad.
Jag har väldigt tråkigt när jag är där.
Jag tycker väldigt illa om vissa av de andra gruppdeltagarna, mest för att de vräker ur sig allt som de tänker och känner, bland annat om självmord, något som jag inte alls har lust att lyssna på.
Den energi jag lägger på att gå till gruppen skulle jag kunna lägga på viktigare saker.
Jag mår sämre av att behöva gå dit, bland annat blir jag bara argare och argare över att behöva vara där, och jag känner mig allt mer deprimerad över den meningslöshet som väller över mig varje gång det är dags att gå till gruppen.
Jag känner mig förnedrad över diverse personals utrop om hur duktig jag är som kommer nästan varje gång ("klapp på huvudet, lilla flicka...").
Jag känner inte att jag kan vara mig själv där, och masken snörs åt hårdare dag för dag, något som tar mycket kraft och energi.
Det finns vissa positiva bitar, som att jag har en anledning till att gå ur sängen vissa dagar. Eller att... Nej, helt ärligt kommer jag inte på fler positiva saker. Men den "duktiga flickan" i mig vill inte vara jobbig och besvärlig, hon vill inte verka otacksam och krånglig. Det är svårt att säga nej till saker, och jag vet att jag kommer att behöva försvara min ståndpunkt inte bara inför arbetsterapeuten utan också inför min läkare och min psykolog. Och så kommer jag att bli sedd som det där psykfallet som inte vet sitt eget bästa, utan bara är egoistisk och undviker jobbiga saker. För som psykfall är det ju alltid sjukdomen som talar när en hävdar en annan ståndpunkt än vården; att det skulle kunna handla om personlighet och rationella beslut är ju omöjligt... Speciellt eftersom min psykolog hela tiden påpekar för mig att jag är en undvikare.
Men jaja... Det är väl bara att ta mig i kragen och stå på mig. Även om det blir på vingliga ben.
-----
I övrigt uppmärksammar Thomas Hammarberg, och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Anna Nilsson, att Sverige bryter mot tortyrförbudet. Kränkande och omänsklig behandling inom den slutenpsykiatriska vården, vilket bland annat har uppmärksammats i TV 4: Kalla Fakta och SVT:s Uppdrag Granskning under den sista tiden, avfärdas inte längre som enstaka händelser.
Psyksjuka behandlas som andraklassens medborgare, och tvångsåtgärder, som annars är till för patientens skydd, används som bestraffning. Patienter behandlas mot sin vilja och biverkningar mörkas.
Det är inte konstigt att fördomarna mot psyksjuka är så stora, om det inte ens inom vården finns en människovärdig syn.
Läs artikeln här.
Se Kalla Faktas inslag om tvångsvården här.
Se Uppdrag Gransknings inslag om ECT-behandling, del 1 och del 2.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om arbetsterapi, arbetsrehab, stå på sig, säga nej, duktig flicka, psykiatri, psykiatrisk vård, psykisk sjukdom, psykfall, slutenpsykiatriskvård, granskning, tortyr, fördomar
lördagen den 5:e december 2009
Ofokus
Vad allt är platt och trist och meningslöst i denna värld med all dess usla strävan. Tvi dig, du värld! Du är en vanskött trädgård som går i frö - där frodas bara ogräs som kväver allt.Idag är mina tankar ogräs. De lägger sig kring min hjärna, viker in sina giftiga blad i mig och slår rot där jag önskar att de inte skulle vara. De kväver allt förutom denna ofokuserade rastlöshet som skär i mig likt knivar.
/Hamlet
Jag avskyr det här. Att inte kunna fokusera, koncentrera, vara närvarande. Jag hade tänkt få in lite seriös läsning idag (framförallt Karl Marx, men kanske också lite Michel Foucault), men jag har inte ens klarat av att läsa serierna i tidningen. Istället har jag spenderat dagen med att slitas itu till den grad att jag blev apatisk, och sedan måla om ett par möbler.
Tiden går så långsamt och jag önskar att det kunde bli kväll så att jag kunde ta X antal sömnpiller och gå till sängs. Men det känns liksom inte okej att göra det när klockan bara är kvart över fyra på eftermiddagen.
Jag inser mer och mer att detta är en av mina större svårigheter, en nod ur vilken andra problem härstammar från och hämtar sin kraft från. Kanske är det överdrivet simplistiskt att säga, men jag tror att om jag kunde fokusera skulle jag kunna hantera andra saker på ett mer adekvat sätt. Mitt ofokus och den efterföljande rastlösheten driver mig in i hallucinationer, självskadebeteende och flykt. Den ger mig ångest, skapar tomhet och meningslöshet, och tar ifrån mig min energi. Den reducerar mig till apati.
Den eviga frågan är: Vad göra? Hur fokuserar en när fokuset är borta?
Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, koncentrationssvårigehter, fokus, ofokuserad, nod, tid
fredagen den 4:e december 2009
Maten går bra, men resten... not so much...
Mattmässigt sett går det ganska bra för mig just nu. Jag har klarat mig utan hetsätning i 19 dagar, vilket inte på något sätt är ett rekord, men jag känner mig ändå ganska nöjd. Jag har använt mig att egensnickrade stå ut-färdigheter och de fungerar ganska bra. (Att dricka vatten när suget kommer är by far det bästa tricket.)
I tisdags köpte jag en 100 g chokladkaka, och väntade till dagen efter med att äta av den (såklart inräknat i mitt totala kaloriintag för dagen. Resten ligger (hör och häpna!) fortfarande kvar i skafferiet. Kanske jag börjar lära mig att ha saker hemma utan att äta dem?
Jag får fortfarande dåligt samvete när jag äter onyttiga saker, även om den totala kalorimängden är densamma. Men det är inte lika överväldigande som förr. Och att ha kontroll över maten får mig att känna mig stark. Och att veta att jag har kontroll UTAN att äta för lite, UTAN att överkompensera för det jag äter, det får mig att känna mig än starkare. I min värld är det ett åstadkommande.
Visst har jag fortfarande impulser. Hetsäta, eller äta för lite - pendeln svingar sig mellan ytterligheterna. Men sakta lär jag mig inte bara hur jag skall hantera impulserna, utan också hur jag gör dem svagare. Regelbundna måltider med många mellanmål är ett sätt. (Varför hetsäta när jag ändå ska äta om en timme?) Ett annat sätt är att jag helt har slutat med alla lightprodukter. Kan tyckas märkligt, men faktum är att om jag äter full fat så behöver jag inte äta lika mycket för att känna mig mätt och tillfredsställd och känslan varar längre. Ja, faktum är att jag äter mindre fett nu än jag gjorde sist jag försökte leva nyttigt och då åt lightprodukter. Förr kunde jag proppa i mig stora mängder lightsaker, och ändå inte känna mig nöjd. Det är något annorlunda med att äta feta produkter än att dra ned på fettmängden. Sedan jag började med det här har jag tex inte en enda gång blivit sugen på chips.
Ett tredje sätt är att gå tvärs emot många råd som idag ges och INTE gå in i en kolhydratsfattig kost. För mig, med mina låga energinivåer och depressiva tendenser, är det inte alls bra att sluta äta det som ger energi och hjälper till att lyfta humöret. Därför innehåller min kost ca 60% kolhydrater. Dessutom förstår jag inte varför en ska äta så lite kolhydrater enligt de nya råden. Studier jag har läst visar på att både den fysiska hälsan hälsan och viktminskningen är densamma oavsett om en äter fett- eller kolhydratssnålt. Däremot är det psykiska välbefinnandet högre om en drar in på fettet istället för kolhydraterna.
Det känns faktiskt som om maten börjar kännas ganska stabil. Självklart ska jag inte säga för mycket och påstå att det alltid kommer att gå bra, men på den fronten är det mycket lugnare nu än för ett par veckor sedan. Och om det skulle gå åt pipsvängen har jag redan mentalt förberett mig på att plocka upp mig själv från golvet och börja om på nytt.
Det jag bör ta itu med nu är att andra destruktiva beteenden har ökat, då jag inte har haft maten som tröst. Frenetisk shopping och att jag har skurit mig själv har varit de två främsta beteendena som har under ett tag legat lågt, men nu börjat spira igen. Jag är ju oerhört ambivalent när det gäller rakbladen. Ena sidan av mig publicerades här. Det inlägget skrev vid ett ganska uppretad tillfälle, vilket märks på dess defensiva ton. Det jag egentligen ville ha sagt var att så länge mina känslor är så överväldigande som de upplevs som nu, så vill jag inte sluta skära mig själv för det är det by far bästa sättet som jag vet att hindra mig själv från drunkna i mina egna känslor och känna att enda vägen ut är döden. Men visst håller jag med kommentatorerna om att det vore bra om det fanns andra sätt. Jag äger dock inte rätt verktyg för tillfället. Jag upplever inte självskadande i någon form som något positivt, däremot kan det vara ett ovärderligt hjälpmedel i vissa situationer. Därav min ovilja att sluta.
Shoppingen är dock något som jag vill få under kontroll. Det känns inte bra dagen efter när jag är tusentals kronor fattigare och har en garderob full med kläder som jag aldrig kommer att använda. Speciellt inte eftersom jag i sådana lägen har den dåliga ovanan att slita av lapparna från kläderna innan jag ens har provat dem. Det är som om jag just då känner att jag måste göra vad jag kan för att hindra mig själv att komma till sans och lämna tillbaka skiten. Men det gör också att jag har en hel del plagg som absolut inte sitter bra, och som jag förmodligen aldrig skulle ha köpt om jag hade provat dem först. Men jag vägrar provrum i butik, det är alldeles för krångligt för mig. Och som sagt, lapparna åker av så fort jag kommer hem.
Så jag antar att det är dags för att ta tag i nästa destruktiva beteende, shoppingen. (Jag väntar med skärandet, eftersom jag ser det som ett nödvändigt ont och helt enkelt inte har rätt inställning än.) Jag har inte direkt någon väl formulerad plan för hur jag skall sluta spendera onödiga pengar, men jag har börjat att fundera på det. Och självklart tas tips och råd tacksamt emot!
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, matmissbruk, hetsätning, överätning, ätstörning, ätstörning uns, kontroll, styrka, självskadebeteende, att skära sig själv, shoppingberoende, pengar
I tisdags köpte jag en 100 g chokladkaka, och väntade till dagen efter med att äta av den (såklart inräknat i mitt totala kaloriintag för dagen. Resten ligger (hör och häpna!) fortfarande kvar i skafferiet. Kanske jag börjar lära mig att ha saker hemma utan att äta dem?
Jag får fortfarande dåligt samvete när jag äter onyttiga saker, även om den totala kalorimängden är densamma. Men det är inte lika överväldigande som förr. Och att ha kontroll över maten får mig att känna mig stark. Och att veta att jag har kontroll UTAN att äta för lite, UTAN att överkompensera för det jag äter, det får mig att känna mig än starkare. I min värld är det ett åstadkommande.
Visst har jag fortfarande impulser. Hetsäta, eller äta för lite - pendeln svingar sig mellan ytterligheterna. Men sakta lär jag mig inte bara hur jag skall hantera impulserna, utan också hur jag gör dem svagare. Regelbundna måltider med många mellanmål är ett sätt. (Varför hetsäta när jag ändå ska äta om en timme?) Ett annat sätt är att jag helt har slutat med alla lightprodukter. Kan tyckas märkligt, men faktum är att om jag äter full fat så behöver jag inte äta lika mycket för att känna mig mätt och tillfredsställd och känslan varar längre. Ja, faktum är att jag äter mindre fett nu än jag gjorde sist jag försökte leva nyttigt och då åt lightprodukter. Förr kunde jag proppa i mig stora mängder lightsaker, och ändå inte känna mig nöjd. Det är något annorlunda med att äta feta produkter än att dra ned på fettmängden. Sedan jag började med det här har jag tex inte en enda gång blivit sugen på chips.
Ett tredje sätt är att gå tvärs emot många råd som idag ges och INTE gå in i en kolhydratsfattig kost. För mig, med mina låga energinivåer och depressiva tendenser, är det inte alls bra att sluta äta det som ger energi och hjälper till att lyfta humöret. Därför innehåller min kost ca 60% kolhydrater. Dessutom förstår jag inte varför en ska äta så lite kolhydrater enligt de nya råden. Studier jag har läst visar på att både den fysiska hälsan hälsan och viktminskningen är densamma oavsett om en äter fett- eller kolhydratssnålt. Däremot är det psykiska välbefinnandet högre om en drar in på fettet istället för kolhydraterna.
Det känns faktiskt som om maten börjar kännas ganska stabil. Självklart ska jag inte säga för mycket och påstå att det alltid kommer att gå bra, men på den fronten är det mycket lugnare nu än för ett par veckor sedan. Och om det skulle gå åt pipsvängen har jag redan mentalt förberett mig på att plocka upp mig själv från golvet och börja om på nytt.
Det jag bör ta itu med nu är att andra destruktiva beteenden har ökat, då jag inte har haft maten som tröst. Frenetisk shopping och att jag har skurit mig själv har varit de två främsta beteendena som har under ett tag legat lågt, men nu börjat spira igen. Jag är ju oerhört ambivalent när det gäller rakbladen. Ena sidan av mig publicerades här. Det inlägget skrev vid ett ganska uppretad tillfälle, vilket märks på dess defensiva ton. Det jag egentligen ville ha sagt var att så länge mina känslor är så överväldigande som de upplevs som nu, så vill jag inte sluta skära mig själv för det är det by far bästa sättet som jag vet att hindra mig själv från drunkna i mina egna känslor och känna att enda vägen ut är döden. Men visst håller jag med kommentatorerna om att det vore bra om det fanns andra sätt. Jag äger dock inte rätt verktyg för tillfället. Jag upplever inte självskadande i någon form som något positivt, däremot kan det vara ett ovärderligt hjälpmedel i vissa situationer. Därav min ovilja att sluta.
Shoppingen är dock något som jag vill få under kontroll. Det känns inte bra dagen efter när jag är tusentals kronor fattigare och har en garderob full med kläder som jag aldrig kommer att använda. Speciellt inte eftersom jag i sådana lägen har den dåliga ovanan att slita av lapparna från kläderna innan jag ens har provat dem. Det är som om jag just då känner att jag måste göra vad jag kan för att hindra mig själv att komma till sans och lämna tillbaka skiten. Men det gör också att jag har en hel del plagg som absolut inte sitter bra, och som jag förmodligen aldrig skulle ha köpt om jag hade provat dem först. Men jag vägrar provrum i butik, det är alldeles för krångligt för mig. Och som sagt, lapparna åker av så fort jag kommer hem.
Så jag antar att det är dags för att ta tag i nästa destruktiva beteende, shoppingen. (Jag väntar med skärandet, eftersom jag ser det som ett nödvändigt ont och helt enkelt inte har rätt inställning än.) Jag har inte direkt någon väl formulerad plan för hur jag skall sluta spendera onödiga pengar, men jag har börjat att fundera på det. Och självklart tas tips och råd tacksamt emot!
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, matmissbruk, hetsätning, överätning, ätstörning, ätstörning uns, kontroll, styrka, självskadebeteende, att skära sig själv, shoppingberoende, pengar
torsdagen den 3:e december 2009
Utmattad
Jag känner mig ganska utmattad. Fast på ett skönt sätt. Jag har städat och tvättat idag, samt simmat strax över en km. Det känns bra. Det känns som om den här dagen inte har varit helt meningslös. Det har varit mer än en transportsträcka till framtiden. Och det är med gott samvete jag tillbringar kvällen med att slötitta på TV.
Läs även andra bloggares åsikter om utmattning, stödning, t vätt, vardagssysslor, simning, trötthet, TV
Läs även andra bloggares åsikter om utmattning, stödning, t vätt, vardagssysslor, simning, trötthet, TV
onsdagen den 2:e december 2009
Lugnt läge för en stund
Det har varit ganska lugnt läge idag. Förutom att jag nästan fick ett raseriutbrott på en av kvinnorna i pysselsättningsgruppen. [Förstår du inte att jag inte vill höra om dina jävla självmordstankar och hur jobbigt ditt liv är?] Stackarn. Hon hade inte förtjänat det, så jag är glad att jag inte gjorde något värre än stirrade på henne några sekunder för länge med en blick som inte såg alltför mordisk ut.
Nu på kvällen kommer dock rastlösheten lika klart brinnande som solnedgången. Jag biter ned naglarna tills de blöder och har tvångsmässiga dagdrömmar om att jag har 19 stygn i armen och de går sönder med söndertrasad hus som resultat. [Måste det alltid vara så specifikt?]
Jag behöver något att fokusera på, något att fylla kvällen med, men det går liksom inte. Så det blir countrypunk och 35 g choklad att festa loss på (noga inräknat i min matplan, såklart). Jag hatar vintern, jag hatar mörkret, jag hatar kylan. Jag bor definitivt på fel del av jordklotet. När jag blir stor ska jag flytta till Kalifornien.
Läs även andra bloggares åsikter om raseriutbrott, rastlöshet, koncentrationssvårigheter, dagdrömmar, fokus, countrypunk, choklad, mörker, vinter, kyla, flytta
Nu på kvällen kommer dock rastlösheten lika klart brinnande som solnedgången. Jag biter ned naglarna tills de blöder och har tvångsmässiga dagdrömmar om att jag har 19 stygn i armen och de går sönder med söndertrasad hus som resultat. [Måste det alltid vara så specifikt?]
Jag behöver något att fokusera på, något att fylla kvällen med, men det går liksom inte. Så det blir countrypunk och 35 g choklad att festa loss på (noga inräknat i min matplan, såklart). Jag hatar vintern, jag hatar mörkret, jag hatar kylan. Jag bor definitivt på fel del av jordklotet. När jag blir stor ska jag flytta till Kalifornien.
Läs även andra bloggares åsikter om raseriutbrott, rastlöshet, koncentrationssvårigheter, dagdrömmar, fokus, countrypunk, choklad, mörker, vinter, kyla, flytta
tisdagen den 1:e december 2009
Whatever (vill du skratta med mig?)
Ännu en dag, ännu en okontrollerad framfart i världen. Skärsåren kliar på armen, min psykolog såg oroad ut när jag gick därifrån och jag har shoppat loss. Mina hämningar är minimala, impulserna kastar runt mig i deras torktumlare. [Än hit, än dit och sedan tillbaka igen.]
Trots tomhet, rastlöshet och tankerusningar är det rätt skönt att leva såhär. Jag är avtrubbad, avstängd och har inte ett bekymmer i världen.
Jag skiter i att pengarna är slut.
Jag skiter i Demjanjuk och Sobibor.
Jag skiter i min psykologs rynkade ögonbryn när jag pladdrade på om svarta änglar och självmordstvång.
Jag har inte gjort en endaste sak på min "To Do"-lista och jag bryr mig inte.
Istället lyssnar jag på ska-punk, skuldsätter mig med krediter och fnissar när änglarna säger åt mig att dö. Det kanske är ett konstigt blandtillstånd av depression och intensiv nonchalans, men whatever. Blod och tårar mellan leende läppar. Jag skulle inte alls ha något emot att dö idag, ta en överdos och aldrig mer vakna. Men först ska jag bara hitta den perfekta t-shirten.
Läs även andra bloggares åsikter om blandtillstånd, hypomani, depression, borderline, skiter i allt, avtrubbad, avstängd, känslor, pengar
Trots tomhet, rastlöshet och tankerusningar är det rätt skönt att leva såhär. Jag är avtrubbad, avstängd och har inte ett bekymmer i världen.
Jag skiter i att pengarna är slut.
Jag skiter i Demjanjuk och Sobibor.
Jag skiter i min psykologs rynkade ögonbryn när jag pladdrade på om svarta änglar och självmordstvång.
Jag har inte gjort en endaste sak på min "To Do"-lista och jag bryr mig inte.
Istället lyssnar jag på ska-punk, skuldsätter mig med krediter och fnissar när änglarna säger åt mig att dö. Det kanske är ett konstigt blandtillstånd av depression och intensiv nonchalans, men whatever. Blod och tårar mellan leende läppar. Jag skulle inte alls ha något emot att dö idag, ta en överdos och aldrig mer vakna. Men först ska jag bara hitta den perfekta t-shirten.
Läs även andra bloggares åsikter om blandtillstånd, hypomani, depression, borderline, skiter i allt, avtrubbad, avstängd, känslor, pengar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
