Jag har haft ännu en bra dag. Promenad i värmen, sedan drog jag och Frugan iväg till Sannegårdshamnen för att ligga vid vattnet. Jag visade mig offentligt i bikini för första gången på över ett år. Utan att må dåligt över varken min vikt eller mina ärr.
Ärren på ärmarna är en sak - de visar jag jämt och ständigt. (Orka bära långärmat. NOT!) Men av någon anledning har jag mycket svårare för att visa ärren på låren. Jag vet inte riktigt varför - kanske för att låren inte direkt är en kroppsdel som jag så ofta visar överhuvudtaget. Men idag låg jag i solen och brydde mig inte ett skit. Trots att Sannegård befolkas av "fint folk" och brats.
Men nu kommer kvällsångesten. Eller snarare kvällsmeningslösheten-/tomheten. Som resulterar i ångest. Det är så satans sugigt att behöva ha det såhär varenda jävla kväll. Det spelar ingen roll hur bra mina dagar än är, ändå sitter jag varje kväll framåt nio-tiden och känner rastlösheten gnaga i mig. Ingen koncentration, inget fokus. Bara tankar som snurrar mellan självskadande och död.
Det var likdant igår. En underbar dag, som slutade med att jag maxdoserade Theralen för att bara fly undan. Konstruktivt? Nej. Men om valet står mellan att däcka och att kasta mig in hysteriskt självskadande, då väljer jag det förra. Hantera är inte ett ord som finns i min vokuabulär. Jag har just förstått att andra människor kan sådant, åtminstone ibland. Men för mig är ordet meningslöst. Jag har helt enkelt inte de rätta verktygen. Och jag tror knappast att jag kan köpa dem på Claes Ohlson för 49 kr.
Läs även andra bloggares åsikter om emotionellt instabil, tomhet, ångest, meningslöshet, självskadebeteende, hantering av känslor, bra dag, sol, vikt
tisdagen den 30:e juni 2009
måndagen den 29:e juni 2009
Ovant
Jag har sovit, ätit, druckit massor med vatten och gått en promenad i stilla mak. Min hjärnas tempo har vridits ned. Därför börjar jag så smått misstänka att jag har landat. Bara inte alls på den platsen jag trodde jag skulle hamna på.
Jag trodde att depressionen var oundviklig. Jag trodde att letargin skulle ta överhanden och att ravinen skulle bli mitt tillhåll. Men jag mår... faktiskt ganska bra!
Jag knaprar vattenmelon, läser Chomsky och planerar att åka till affären och handla mat. Jag har känt av vissa irritationstoppar, men de har haft yttre orsaker - berättigade sådana (dvs: berättigade att känna irritation över; händelserna i sig är ytterst oberättigade). Jag känner inga större självskadeimpulser, och både paranoian och hallisarna är som bortblåsta. Jag njuter av vädret och funderar faktiskt på att vara social imorgon.
Så... Hur sjutton hamnade jag här? Inte för att jag klagar, jag bara undrar "varför?". Det känns... ovant.
Läs även andra bloggares åsikter om må bra, depression, ovant, känslor, noam chomsky
Jag trodde att depressionen var oundviklig. Jag trodde att letargin skulle ta överhanden och att ravinen skulle bli mitt tillhåll. Men jag mår... faktiskt ganska bra!
Jag knaprar vattenmelon, läser Chomsky och planerar att åka till affären och handla mat. Jag har känt av vissa irritationstoppar, men de har haft yttre orsaker - berättigade sådana (dvs: berättigade att känna irritation över; händelserna i sig är ytterst oberättigade). Jag känner inga större självskadeimpulser, och både paranoian och hallisarna är som bortblåsta. Jag njuter av vädret och funderar faktiskt på att vara social imorgon.
Så... Hur sjutton hamnade jag här? Inte för att jag klagar, jag bara undrar "varför?". Det känns... ovant.
Läs även andra bloggares åsikter om må bra, depression, ovant, känslor, noam chomsky
söndagen den 28:e juni 2009
Dag 3
Det är dag tre av mitt hypomana tillstånd, och irritationen börjar infinna sig. Jag är rastlös. Hela jävla tiden. Min hjärna rusar och jag kan inte hålla fast vid något. Böcker blir till meningar blir till ord - och sedan ingenting. Jag bläddrar sidor, men har mest lust att kasta boken i väggen. Ingenting fastnar, inget stannar kvar.
Jag hetsgick min runda, och har god lust att göra det en gång till - trots 30 graders värme och med endast en skiva vattenmelon och ett par koppar kaffe i magen. Mat är en omöjlighet. Likaså är sömn.
Världen rör sig för sakta, eller så är det jag som går för fort. Något är skevt och fel; troligtvis är det jag. Världen känns konstig, avlägsen och samtidigt allför nära. Jag skriver konstiga meningar på lappar, glömmer bort att jag ens har skrivit något och hittar det ett par timmar senare. Bara för att undra vad som egentligen försiggår i min hjärna.
"De kommer genom luften, andra genom vattnet."
Det står skrivet om och om igen på post it-lappar fastklistrade under min vardagsrumsmatta. Vad menar jag egentligen? Vilka är de, vilka är de andra, och varför skulle de komma?
Villrådig, rastlös, irriterad och uppe i varv - samtidigt som tankarna blir allt mörkare. De rusar mellan knivar, blod, sår och slutligen död. Det är som om jag har invaderats av någon annan varelse än jag själv, någon som sätter min hjärna ur spel och in i en karusell av destruktivitet. Jag är som besatt, och nu menar jag inte som i "jag är väldigt inne i något". Utan jag är invaderad av ett monster mörkare än jag.
Nej, jag tror varken på demoner eller änglar. Men inget i mig tycks längre vara jag själv, förutom små glimtar av instabila insikter. Inget runt omkring mig heller vara mitt. Min lya, min replipunkt, verkar mig främmande. Samtidigt har jag en olycksbådande känsla av att ett krig är i antågande, och att jag kommer att befinna mig i dess mitt. Paranoia, paranoia, paranoia...
Hur långt är det kvar innan jag faller? Jag längtar efter depressionens stillhet och mörker. Men jag är fortfarande inte villig att riskera att sakta ner, bara för att upptäcka att det inte fråntar mig min smärta. Jag skall trötta ut mig först. Det är säkrast så.
Läs även andra bloggares åsikter om gränspsykos, hypomani, depression, rastlöshet, smärta
Jag hetsgick min runda, och har god lust att göra det en gång till - trots 30 graders värme och med endast en skiva vattenmelon och ett par koppar kaffe i magen. Mat är en omöjlighet. Likaså är sömn.
Världen rör sig för sakta, eller så är det jag som går för fort. Något är skevt och fel; troligtvis är det jag. Världen känns konstig, avlägsen och samtidigt allför nära. Jag skriver konstiga meningar på lappar, glömmer bort att jag ens har skrivit något och hittar det ett par timmar senare. Bara för att undra vad som egentligen försiggår i min hjärna.
"De kommer genom luften, andra genom vattnet."
Det står skrivet om och om igen på post it-lappar fastklistrade under min vardagsrumsmatta. Vad menar jag egentligen? Vilka är de, vilka är de andra, och varför skulle de komma?
Villrådig, rastlös, irriterad och uppe i varv - samtidigt som tankarna blir allt mörkare. De rusar mellan knivar, blod, sår och slutligen död. Det är som om jag har invaderats av någon annan varelse än jag själv, någon som sätter min hjärna ur spel och in i en karusell av destruktivitet. Jag är som besatt, och nu menar jag inte som i "jag är väldigt inne i något". Utan jag är invaderad av ett monster mörkare än jag.
Nej, jag tror varken på demoner eller änglar. Men inget i mig tycks längre vara jag själv, förutom små glimtar av instabila insikter. Inget runt omkring mig heller vara mitt. Min lya, min replipunkt, verkar mig främmande. Samtidigt har jag en olycksbådande känsla av att ett krig är i antågande, och att jag kommer att befinna mig i dess mitt. Paranoia, paranoia, paranoia...
Hur långt är det kvar innan jag faller? Jag längtar efter depressionens stillhet och mörker. Men jag är fortfarande inte villig att riskera att sakta ner, bara för att upptäcka att det inte fråntar mig min smärta. Jag skall trötta ut mig först. Det är säkrast så.
Läs även andra bloggares åsikter om gränspsykos, hypomani, depression, rastlöshet, smärta
lördagen den 27:e juni 2009
It's all over now, baby blue
Så var West Coast Riot över. Sommarens stora händelse är som bortblåst. Kvar finns bara sandkornen som kallas minnen.
Jodå, jag hade kul (om det nu är rätt ord? snarare hade jag det smått euforiskt...). Och det fanns en hel del bra musik (Parkway Drive, Bouncing Souls, Suicidal Tendencies...). Jag fick se Social Distortion, och mina känslor ran high.
Så igår vaknade jag fem på morgonen med tårar i ögonen. Jag lyckades somna om, men samma sak hände vid åtta. Jag har ingen aning om vad jag egentligen kände när jag låg där i min säng - men det spelar egentligen ingen roll att jag inte vet exakt. Uppenbarligen är livet nu tomt och ledsamt.
Meningslösheten är här. Den har svept in mig i sitt grå täcke, täckt mina ögon och mitt hjärta. Jag kan inte längre se eller känna något som skulle kunna bygga det minsta motivation för att överhuvudtaget existera.
Jag gömmer mig tillfälligt i böcker (historia, sociologi, politik) - allt för att kunna intellektualisera bort mina känslor.
Liberalförhärligande bok om Latinamerikas historia? Absolut! Jag har fyllt fyra A4 med citat, kritik, tankar och klotter.
Noam Chomsky? Självklart! Det är alltid roligt att intellektuellt brottas med ord som tillhör en annan anarkistiskt falang än den jag själv bekänner mig till.
Sveriges historia och en kritik av den konstruerade bilden av Sverige som homogent svenskt? Give it to me! Jag behöver alternativa världsbilder. Allt annat är bättre än min värld.
Jag har inte sovit. Inte på över ett dygn. Jag kan inte sakta in, det bara rusar i huvudet och i kroppen. Inte en sekund kommer utan snurrande tankar, vinglande känslor, plötsliga anfall och jag, fysiskt och mentalt, går runt-runt-runt. Jag vågar inte sakta ner. För då kommer depressionen att slå sina klobeklädda fingrar runt min hals (bakifrån) och dra mig mer mot avgrunden. Handlöst kommer jag att falla, and where she stops nobody knows.
Jodå, det är destruktivt. Desto längre jag stannar i mitt hypomana tillstånd, desto hårdare kommer jag att falla. Jag är väl medveten om vad som är rätt - sova, äta, stanna upp och sakta ner - men det spelar ingen roll att jag vet vad jag borde göra. Min fruktan för letargin har tagit överhanden. Jag är villig att göra VADSOMHELST för att hålla den på avstånd, så länge som möjligt. Även om det innebär att jag kraschar senare.
Min önskan är att detta uppskruvade tillstånd skall resultera i att jag hamnar på botten. Jag vet att det är ett emotionellt snedvridet sätt att hantera mig själv. Men botten är en säker plats. På botten känner jag inget, orkar inget, gör inget. Faller jag och landar bara en meter ifrån den kommer jag att ha tillräckligt med energi för att känna något och göra något. Och jag vet exakt vad jag kommer att känna - total hopplöshet -, och jag vet exakt vad jag kommer att göra - ta livet av mig (eller åtminstone göra ett ordentligt försök). Därför fruktar jag inte botten, snarare längtar jag efter den. Men jag är inte villig att ta risken att hamna i det tillstånd där det enda jag strävar efter är att inte längre existera.
Jag vill inte dö. Framförallt vill jag inte vara på den plats och i det tillstånd där jag känner att jag inte längre kan leva. Det är en plats av tvång, ett tillstånd av skärande smärta. En tidsrumslig punkt där jag känner att jag inte har något val.
Så jag stretar på. Skriver, läser, röker, vankar fram och tillbaka i min lägenhet i kalsonger och linne. stryker handen över nacken och börjar så smått hallucinera. Gränspsykosen blir alltmer verklig, jag skriker mot skuggor och förvrängda spegelbilder. Och jag väntar på kraschen.
Läs även andra bloggares åsikter om west coast riot, social distortion, musik, hypomani, letargi, depression, emotionellt destruktivt beteende, avgrunden, självmord, intellektualisering, gränspsykos
Jodå, jag hade kul (om det nu är rätt ord? snarare hade jag det smått euforiskt...). Och det fanns en hel del bra musik (Parkway Drive, Bouncing Souls, Suicidal Tendencies...). Jag fick se Social Distortion, och mina känslor ran high.
Så igår vaknade jag fem på morgonen med tårar i ögonen. Jag lyckades somna om, men samma sak hände vid åtta. Jag har ingen aning om vad jag egentligen kände när jag låg där i min säng - men det spelar egentligen ingen roll att jag inte vet exakt. Uppenbarligen är livet nu tomt och ledsamt.
Meningslösheten är här. Den har svept in mig i sitt grå täcke, täckt mina ögon och mitt hjärta. Jag kan inte längre se eller känna något som skulle kunna bygga det minsta motivation för att överhuvudtaget existera.
Jag gömmer mig tillfälligt i böcker (historia, sociologi, politik) - allt för att kunna intellektualisera bort mina känslor.
Liberalförhärligande bok om Latinamerikas historia? Absolut! Jag har fyllt fyra A4 med citat, kritik, tankar och klotter.
Noam Chomsky? Självklart! Det är alltid roligt att intellektuellt brottas med ord som tillhör en annan anarkistiskt falang än den jag själv bekänner mig till.
Sveriges historia och en kritik av den konstruerade bilden av Sverige som homogent svenskt? Give it to me! Jag behöver alternativa världsbilder. Allt annat är bättre än min värld.
Jag har inte sovit. Inte på över ett dygn. Jag kan inte sakta in, det bara rusar i huvudet och i kroppen. Inte en sekund kommer utan snurrande tankar, vinglande känslor, plötsliga anfall och jag, fysiskt och mentalt, går runt-runt-runt. Jag vågar inte sakta ner. För då kommer depressionen att slå sina klobeklädda fingrar runt min hals (bakifrån) och dra mig mer mot avgrunden. Handlöst kommer jag att falla, and where she stops nobody knows.
Jodå, det är destruktivt. Desto längre jag stannar i mitt hypomana tillstånd, desto hårdare kommer jag att falla. Jag är väl medveten om vad som är rätt - sova, äta, stanna upp och sakta ner - men det spelar ingen roll att jag vet vad jag borde göra. Min fruktan för letargin har tagit överhanden. Jag är villig att göra VADSOMHELST för att hålla den på avstånd, så länge som möjligt. Även om det innebär att jag kraschar senare.
Min önskan är att detta uppskruvade tillstånd skall resultera i att jag hamnar på botten. Jag vet att det är ett emotionellt snedvridet sätt att hantera mig själv. Men botten är en säker plats. På botten känner jag inget, orkar inget, gör inget. Faller jag och landar bara en meter ifrån den kommer jag att ha tillräckligt med energi för att känna något och göra något. Och jag vet exakt vad jag kommer att känna - total hopplöshet -, och jag vet exakt vad jag kommer att göra - ta livet av mig (eller åtminstone göra ett ordentligt försök). Därför fruktar jag inte botten, snarare längtar jag efter den. Men jag är inte villig att ta risken att hamna i det tillstånd där det enda jag strävar efter är att inte längre existera.
Jag vill inte dö. Framförallt vill jag inte vara på den plats och i det tillstånd där jag känner att jag inte längre kan leva. Det är en plats av tvång, ett tillstånd av skärande smärta. En tidsrumslig punkt där jag känner att jag inte har något val.
Så jag stretar på. Skriver, läser, röker, vankar fram och tillbaka i min lägenhet i kalsonger och linne. stryker handen över nacken och börjar så smått hallucinera. Gränspsykosen blir alltmer verklig, jag skriker mot skuggor och förvrängda spegelbilder. Och jag väntar på kraschen.
Läs även andra bloggares åsikter om west coast riot, social distortion, musik, hypomani, letargi, depression, emotionellt destruktivt beteende, avgrunden, självmord, intellektualisering, gränspsykos
onsdagen den 24:e juni 2009
Imorgon är punkten jag längtat efter
Imorgon är det äntligen dags. West Coast Riot, here I come!
Jag har laddat inför detta. (Social Distortion, jag kan inte motstå att känna mig exalterad!) Och vädret skall bli fint, 27 grader varmt, lite vind och lite moln. Så jag har rakat benen, målat naglarna, strukit skjorta och gått in skor.
Visst kan det tyckas något felaktigt att satsa så mycket energi på en dag. Att koncentrera mig så hårt på just detta, och inget annat. Men jag klamrar mig gärna fast vid punkthändelser, för det ger mitt liv en viss mening. Och viss mening är bättre än ingen mening, eller hur?
Med all förmodan kommer jag inte att blogga imorgon. Och kanske inte dagen efter det. Eller dagen efter det. För troligtvis kommer jag att sjunka ner i någon form av letargi/depression/meningslöshet när mitt mål är uppnått.
Så oroa er inte om ni inte hör från mig på ett litet tag. Med all sannorlikhet är jag fortfarande vid liv (inte minst för att jag tydligen är världssämst på att ta livet av mig). Jag har bara fallit en bit ner i ravinen. Men jag kommer troligtvis att ta mig upp igen. Det är ju så det brukar gå, även om jag inte alltid tror det när jag hänger över stupet.
Så... "Goodbye is too good a word, so I just say fare thee well".
Eller snarare "au revoir"!
Läs även andra bloggares åsikter om west coast riot, social distortion, depression, längtan, musik
Jag har laddat inför detta. (Social Distortion, jag kan inte motstå att känna mig exalterad!) Och vädret skall bli fint, 27 grader varmt, lite vind och lite moln. Så jag har rakat benen, målat naglarna, strukit skjorta och gått in skor.
Visst kan det tyckas något felaktigt att satsa så mycket energi på en dag. Att koncentrera mig så hårt på just detta, och inget annat. Men jag klamrar mig gärna fast vid punkthändelser, för det ger mitt liv en viss mening. Och viss mening är bättre än ingen mening, eller hur?
Med all förmodan kommer jag inte att blogga imorgon. Och kanske inte dagen efter det. Eller dagen efter det. För troligtvis kommer jag att sjunka ner i någon form av letargi/depression/meningslöshet när mitt mål är uppnått.
Så oroa er inte om ni inte hör från mig på ett litet tag. Med all sannorlikhet är jag fortfarande vid liv (inte minst för att jag tydligen är världssämst på att ta livet av mig). Jag har bara fallit en bit ner i ravinen. Men jag kommer troligtvis att ta mig upp igen. Det är ju så det brukar gå, även om jag inte alltid tror det när jag hänger över stupet.
Så... "Goodbye is too good a word, so I just say fare thee well".
Eller snarare "au revoir"!
Läs även andra bloggares åsikter om west coast riot, social distortion, depression, längtan, musik
tisdagen den 23:e juni 2009
Identitetskris och läsande
Min hjärna har gått på högvarv i två dagar nu och jag hänger snart inte längre med i mina egna tankar.
Jag tänker på vad jag borde göra och vad jag borde vara. Inget av det är speciellt uppmuntrande tankar. Jag hetsar mig själv till att anse att jag är dålig, genom att sätta en löjligt hög standard; baserad på felaktiga principer.
Det här handlar såklart inte om Sartre. Det handlar om hur jag ser på mig själv, och vad jag borde göra och vara.
Ända sedan jag var liten har min pappa försökt att trycka ner mig genom att använda hjärnan. Pratade vi om ett ämne, och jag inte förstod något ord, tog jag som vana att smyga in i vardagsrummet och kolla upp det i ett lexikon - för jag visste att om jag frågade min pappa skulle han först skratta åt mig, och sedan nedlåtande förklara; som om jag vore en dumskalle för att jag vid sex års ålder inte förstod ordet "kontext". Om han använde ett ord jag inte förstod, och jag låtsades som ingenting, visste jag att han skulle använda det igen en dag senare - för att se om jag hade lärt mig det "på riktigt" än.
Diskuterade vi något var det som att han pratade med sig själv - mig såg han alltid som bara ett barn, som varken förstod eller kunde diskutera. Jag var inget annat för honom än ett verktyg att använda för att bevisa hans överlägsenhet.
Länge kämpade jag för att bevisa mig bättre än min far, inför min far. Jag ville använda ord han inte förstod, ville "vinna" diskussionerna och bevisa min intelligens.
Visst, jag har senare fått mycket ut av det. Jag har ett rikt ordförråd, en bra argumentationsförmåga och diskussionslystnad. De skickligheter och färdigheter som jag övade genom att tampas med min far under min barndom, gjorde att jag kunde glänsa både som folkhögskole- och universitetsstuderande.
Men jag har också oerhörda mindervärdeskomplex för att jag inte har läst allt, inte har gjort allt, inte kan allt.
Jag vet att det är en omöjlighet. Ingen kan allt, ingen kan vara allt. Men det tycks som om det andra alternativet är att vara en medelmåtta. Och det får mig att vilja gråta. Lite som Meredith Grey i "Grey's Anatomy" kan ha känt sig, när hennes Alzheimerdrabbade mor en dag vaknar upp klar i huvudet och fräser åt sin dotter:
Jag är sjukligt besatt vid att kunna, behärska, kontrollera och veta. Jag vill alltid kunna ge ett svar, oavsett frågan. Allt annat gör mig nervös. Allt annat gör att jag känner mig precis som när min far tittade på mig bakom sina glasögon och skrattade när jag inte förstod. Och sedan vände ryggen åt mig. Enda skillnaden är att den som skrattar åt mig nu är jag.
Min far behöver övervaka mig längre; jag har internaliserat överakningskamerorna i mitt eget huvud (för att parafrasera Foucault).
Det är därför som jag...
...skäms när jag så sent som för en månad sedan behövde slå upp "nomenklatur" - som om det vore ett ord som någonsin är självklart att kunna?!? (för att inte tala om alla ord på engelska som jag slår upp)
...skriver ordlistor på ord som jag har behövt slå upp, för att sedan kunna gå över och plugga in dem
...skriver listor på böcker jag skall ha läst innan jag är 30 år (det är tre år kvar, och jag har ca 200 böcker på listan)
...tycker det är pinsamt att jag "bara" har läst 34 böcker i år (och tycker att jag är exceptionellt dålig när jag går in i mina depressionsfaser och knappt läser alls*)
...skriver recensioner på alla böcker jag läser
...läser mestadels samhällsvetenskapliga böcker, eftersom det är inom det området som jag above all else anser mig vara "skyldig mig själv" att kunna så mycket som möjligt (det är ju trots allt det som är min "hemmaplan")
Någon gång måste jag bryta detta destruktiva mönster. Jag skulle vilja läsa för läsandets skull, inte för att det är ett instrumentellt redskap. Men jag har, under årens gång, fått så massiva fördelar av mitt intensiva kunskapssökande, att jag idag har svårt att se hur det skulle kunna vara annorlunda. Att det också skapar mindervärdeskänslor, hopplöshet, tröstlöshet och tomhet (hålet i mig kan aldrig fyllas, oavsett hur mycket jag än läser), är något som jag gör mitt bästa för att ignorera.
För om jag inte är den som kan allt, vem skall jag då vara?
-----
*Det är ganska intressant att se hur jag kan följa mina egna depressionsfaser i efterhand genom att titta på hur många, och vilka, böcker som jag har läst under detta årets gångna månader. I januari läste jag visserligen relativt mycket, men det var mestadels psyklitteratur - och jag triggades av det jag läste. I februari, mars och maj läste jag knappt alls, vilket är ett säkert tecken på att letargin tog överhanden. April och juni har däremot varit ganska stabila månader, där jag har läst både varierat och mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, intelligens, böcker, läsande, kunskap, mindervärdeskomplex
Jag tänker på vad jag borde göra och vad jag borde vara. Inget av det är speciellt uppmuntrande tankar. Jag hetsar mig själv till att anse att jag är dålig, genom att sätta en löjligt hög standard; baserad på felaktiga principer.
Jag vill banka huvudet i väggen för att jag inte har läst alla skrifter av Sartre. Sedan vill jag banka huvudet i väggen för att jag tycker om Sartres skrifter - trots att jag anser att han i mångt och mycket hade fel. Efter det vill jag banka huvudet i väggen för att jag inte sätter mig ner och skriver en omfattande kritik mot Sartre och hans författarskap.
Det här handlar såklart inte om Sartre. Det handlar om hur jag ser på mig själv, och vad jag borde göra och vara.
Ända sedan jag var liten har min pappa försökt att trycka ner mig genom att använda hjärnan. Pratade vi om ett ämne, och jag inte förstod något ord, tog jag som vana att smyga in i vardagsrummet och kolla upp det i ett lexikon - för jag visste att om jag frågade min pappa skulle han först skratta åt mig, och sedan nedlåtande förklara; som om jag vore en dumskalle för att jag vid sex års ålder inte förstod ordet "kontext". Om han använde ett ord jag inte förstod, och jag låtsades som ingenting, visste jag att han skulle använda det igen en dag senare - för att se om jag hade lärt mig det "på riktigt" än.
Diskuterade vi något var det som att han pratade med sig själv - mig såg han alltid som bara ett barn, som varken förstod eller kunde diskutera. Jag var inget annat för honom än ett verktyg att använda för att bevisa hans överlägsenhet.
Länge kämpade jag för att bevisa mig bättre än min far, inför min far. Jag ville använda ord han inte förstod, ville "vinna" diskussionerna och bevisa min intelligens.
Visst, jag har senare fått mycket ut av det. Jag har ett rikt ordförråd, en bra argumentationsförmåga och diskussionslystnad. De skickligheter och färdigheter som jag övade genom att tampas med min far under min barndom, gjorde att jag kunde glänsa både som folkhögskole- och universitetsstuderande.
Men jag har också oerhörda mindervärdeskomplex för att jag inte har läst allt, inte har gjort allt, inte kan allt.
Jag vet att det är en omöjlighet. Ingen kan allt, ingen kan vara allt. Men det tycks som om det andra alternativet är att vara en medelmåtta. Och det får mig att vilja gråta. Lite som Meredith Grey i "Grey's Anatomy" kan ha känt sig, när hennes Alzheimerdrabbade mor en dag vaknar upp klar i huvudet och fräser åt sin dotter:
"Imagine my disappointment when I wake up after 5 years to find that you are nothing more than ordinary!".
Jag är sjukligt besatt vid att kunna, behärska, kontrollera och veta. Jag vill alltid kunna ge ett svar, oavsett frågan. Allt annat gör mig nervös. Allt annat gör att jag känner mig precis som när min far tittade på mig bakom sina glasögon och skrattade när jag inte förstod. Och sedan vände ryggen åt mig. Enda skillnaden är att den som skrattar åt mig nu är jag.
Min far behöver övervaka mig längre; jag har internaliserat överakningskamerorna i mitt eget huvud (för att parafrasera Foucault).
Det är därför som jag...
...skäms när jag så sent som för en månad sedan behövde slå upp "nomenklatur" - som om det vore ett ord som någonsin är självklart att kunna?!? (för att inte tala om alla ord på engelska som jag slår upp)
...skriver ordlistor på ord som jag har behövt slå upp, för att sedan kunna gå över och plugga in dem
...skriver listor på böcker jag skall ha läst innan jag är 30 år (det är tre år kvar, och jag har ca 200 böcker på listan)
...tycker det är pinsamt att jag "bara" har läst 34 böcker i år (och tycker att jag är exceptionellt dålig när jag går in i mina depressionsfaser och knappt läser alls*)
...skriver recensioner på alla böcker jag läser
...läser mestadels samhällsvetenskapliga böcker, eftersom det är inom det området som jag above all else anser mig vara "skyldig mig själv" att kunna så mycket som möjligt (det är ju trots allt det som är min "hemmaplan")
Någon gång måste jag bryta detta destruktiva mönster. Jag skulle vilja läsa för läsandets skull, inte för att det är ett instrumentellt redskap. Men jag har, under årens gång, fått så massiva fördelar av mitt intensiva kunskapssökande, att jag idag har svårt att se hur det skulle kunna vara annorlunda. Att det också skapar mindervärdeskänslor, hopplöshet, tröstlöshet och tomhet (hålet i mig kan aldrig fyllas, oavsett hur mycket jag än läser), är något som jag gör mitt bästa för att ignorera.
För om jag inte är den som kan allt, vem skall jag då vara?
-----
*Det är ganska intressant att se hur jag kan följa mina egna depressionsfaser i efterhand genom att titta på hur många, och vilka, böcker som jag har läst under detta årets gångna månader. I januari läste jag visserligen relativt mycket, men det var mestadels psyklitteratur - och jag triggades av det jag läste. I februari, mars och maj läste jag knappt alls, vilket är ett säkert tecken på att letargin tog överhanden. April och juni har däremot varit ganska stabila månader, där jag har läst både varierat och mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, intelligens, böcker, läsande, kunskap, mindervärdeskomplex
måndagen den 22:e juni 2009
Vatten och ljus
Den lilla stigen jag hittade går runt Svarte Mosses motionscentral.
Från mig, runt slingan och hem igen är det ca 6 km. En ganska lagom promenad. Och det känns skönt att kunna gå på ett ställe där jag knappt ser några människor, och där jag istället för avgaser och bilars brummande, hör fågelkvitter och humlors surrande. Det är ett stycke natur, bekvämligt tillrättalagt med grusade stigar.
(Kanske det inte ens får kallas stig när det är så tillrättalagt?)
Det är alldeles lagom mycket natur för en inbiten stadsflanerare som jag. Mer än så och jag får asfaltslängtan.
Kanske är det dags att sätta igång med det som jag egentligen mår bäst av?: morgonpromenader. Att se solljuset dansa över vattnet, samtidigt som jag avklarar min motion medan de flesta människor fortfarande sitter vid frukostbordet.
(Solljuset dansar över våtmarken och jag finner det vackert...)
Jo, jag tror att det får bli så. Nu när jag ändå vaknar tidigt om morgonarna av mig själv, är det lika bra att passa på att aktivera sig. Speciellt eftersom SMHI utlovar heta dagar i Göteborg under den närmaste tiden. Då är det skönt att promenera innan värmen lägger sig likt ett dåligt torktumlat lakan.
Läs även andra bloggares åsikter om svarte mosse, promenad, morgonpromenad, värme, solljus, vatten
(En bit av mossens blötare delar)
Från mig, runt slingan och hem igen är det ca 6 km. En ganska lagom promenad. Och det känns skönt att kunna gå på ett ställe där jag knappt ser några människor, och där jag istället för avgaser och bilars brummande, hör fågelkvitter och humlors surrande. Det är ett stycke natur, bekvämligt tillrättalagt med grusade stigar.
(Kanske det inte ens får kallas stig när det är så tillrättalagt?)
Det är alldeles lagom mycket natur för en inbiten stadsflanerare som jag. Mer än så och jag får asfaltslängtan.
Kanske är det dags att sätta igång med det som jag egentligen mår bäst av?: morgonpromenader. Att se solljuset dansa över vattnet, samtidigt som jag avklarar min motion medan de flesta människor fortfarande sitter vid frukostbordet.
(Solljuset dansar över våtmarken och jag finner det vackert...)
Jo, jag tror att det får bli så. Nu när jag ändå vaknar tidigt om morgonarna av mig själv, är det lika bra att passa på att aktivera sig. Speciellt eftersom SMHI utlovar heta dagar i Göteborg under den närmaste tiden. Då är det skönt att promenera innan värmen lägger sig likt ett dåligt torktumlat lakan.
Läs även andra bloggares åsikter om svarte mosse, promenad, morgonpromenad, värme, solljus, vatten
lördagen den 20:e juni 2009
Home sweet home
Hemma igen.
Det känns skönt.
Jag tog en promenad efter hemkomsten och hitta den mest adorabla lilla stig i skogen, inte alls långt från mig. När jag tröttnar på stadsdjungel och asfalt/betong är det nog dit jag skall styra mina steg.
Om jag bara inte vore så satans rädd för ormar...
Läs även andra bloggares åsikter om hemma, lugn, promenad, skog, ormar
Det känns skönt.
Jag tog en promenad efter hemkomsten och hitta den mest adorabla lilla stig i skogen, inte alls långt från mig. När jag tröttnar på stadsdjungel och asfalt/betong är det nog dit jag skall styra mina steg.
Om jag bara inte vore så satans rädd för ormar...
Läs även andra bloggares åsikter om hemma, lugn, promenad, skog, ormar
fredagen den 19:e juni 2009
Play along and sing a song
Det är midsommaraftons dag och jag svettas. Regnet hänger i luften och skapar en luftfuktighet som tränger in genom fönsterspringor och ventiler. Det hade lika gärna kunnat vara tropikerna här nu. Inte blir det bättre av stressångesten jag känner. Midsommar är en familjehögtid och jag försöker upprätthålla skenet att jag har en familj. Alltså: ut till föräldrarna ska jag, där det vankas sill.
Jag försöker reda i mina egna känslor. Varför gör jag såhär? Varför envisas jag med att fortsätta, år efter år, med att åka ut till de två människor som gav mig liv, men som numera är längre bort från mig än främlingar? Varje gång får jag ångest, varje gång känner jag stress och press - att vara "dottern", inte vara den sjuka, försöka spela att jag mår bra. Varje gång sitter jag som på nålar, för min mamma tillåter inte att jag röker i närheten av henne eller hennes hem, och ser hur min pappa försöker trycka ner mig genom att leta igenom hela sin vokabulär för att hitta ett ord som jag inte vet betydelsen av. Gång på gång... Varför försöker han så desperat bevisa sin intelligens, om inte för att visa att han är smartare än jag?
Så varför står jag ut? För att jag är feg. Jag orkar inte ta fighten det skulle bli om jag sade upp kontakten. Jag skulle förlora mitt ekonomiska skyddsnät (är det något mina föräldrar kan så är det att ställa upp med pengar om det kniper). Jag skulle försätta min syster i en för jävlig situation. Om jag inte säger upp kontakten med henne också.
Nej... Jag klarar inte av det, iallafall inte just nu. Bättre att spela med ett tag till, åka ut till mitt föräldrahem varannan månad och låtsas som om jag kan vara där utan att må illa. Till jag finner styrkan att skära bort de delar av mitt liv som jag önskar aldrig hade funnits där till att börja med.
Läs även andra bloggares åsikter om föräldrar, släkt, relation, feghet, midsommar
Jag försöker reda i mina egna känslor. Varför gör jag såhär? Varför envisas jag med att fortsätta, år efter år, med att åka ut till de två människor som gav mig liv, men som numera är längre bort från mig än främlingar? Varje gång får jag ångest, varje gång känner jag stress och press - att vara "dottern", inte vara den sjuka, försöka spela att jag mår bra. Varje gång sitter jag som på nålar, för min mamma tillåter inte att jag röker i närheten av henne eller hennes hem, och ser hur min pappa försöker trycka ner mig genom att leta igenom hela sin vokabulär för att hitta ett ord som jag inte vet betydelsen av. Gång på gång... Varför försöker han så desperat bevisa sin intelligens, om inte för att visa att han är smartare än jag?
Så varför står jag ut? För att jag är feg. Jag orkar inte ta fighten det skulle bli om jag sade upp kontakten. Jag skulle förlora mitt ekonomiska skyddsnät (är det något mina föräldrar kan så är det att ställa upp med pengar om det kniper). Jag skulle försätta min syster i en för jävlig situation. Om jag inte säger upp kontakten med henne också.
Nej... Jag klarar inte av det, iallafall inte just nu. Bättre att spela med ett tag till, åka ut till mitt föräldrahem varannan månad och låtsas som om jag kan vara där utan att må illa. Till jag finner styrkan att skära bort de delar av mitt liv som jag önskar aldrig hade funnits där till att börja med.
Läs även andra bloggares åsikter om föräldrar, släkt, relation, feghet, midsommar
onsdagen den 17:e juni 2009
Back on the horse
Det har inte gått så bra, det här med kroppen, den sista tiden. Nog för att jag har insett att -1 kg/vecka är orimligt i längden, men när vågen visade i stort sett +/-0 så tappade jag lite av lusten. (Allt eller inget, allt eller inget; inget tålamod, bara impulser.) Sedan kom skoskav of doom, och promenerandet drogs ner till minimum.
Nu slåss jag med tvivlen. Är det värt att göra så, bara för att tappa vikt? Oavsett vilket, kommer du alltid att vara en tjockis! Tror du verkligen att du kommer lyckas? Demonerna dansar i mitt huvud och ber mig äta choklad. Vilket jag också har gjort. Och sushi. Och kaffe. Och knäckemackor med ost och smör.
Hetsåt igår, Plopp och chilinötter. Det kanske inte låter så farligt, och nej, mängden var inte stor. Men det är fortfarande över 700 kcal. Och att jag överhuvudtaget ger mig in i sådant bör ses som ett misslyckande.
Men... Det är inte mina misstag som är viktiga, utan hur jag lär mig från dem. Ett knep som jag vet har fungerat för vissa som vill sluta hetsäta är att varje gång hetsen smyger sig upp i huvudet dricka en halvliter kolsyrat vatten. Och sedan vänta minst en kvart. Om en fortfarande känner att en måste efter det, så visst...
Och jag ska promenera mer igen. Även om det är i fula skor, för att det är bara mina fula, slitna löpardojjor som inte ger mig oändligt ont i fotterna just nu. Upp på banan igen; för jag vill rida in den här hästen i mål. Jag kan väl inte ge upp bara för att det inte blir en perfekt ritt?
Ju mer jag promenerar, desto mindre sugen blir jag på onödigheter. Det är så jag fungerar. För istället blir jag hungrig på riktig mat. Så att promenera är det viktigaste just nu. Så att jag inte skiter i det som jag har lovat mig själv att göra.
Läs även andra bloggares åsikter om viktminskning, viktnedgång, projekt, ätstörning uns, promenad, motion, hinder, ge upp, hunger, sug, hetsätning
Nu slåss jag med tvivlen. Är det värt att göra så, bara för att tappa vikt? Oavsett vilket, kommer du alltid att vara en tjockis! Tror du verkligen att du kommer lyckas? Demonerna dansar i mitt huvud och ber mig äta choklad. Vilket jag också har gjort. Och sushi. Och kaffe. Och knäckemackor med ost och smör.
Hetsåt igår, Plopp och chilinötter. Det kanske inte låter så farligt, och nej, mängden var inte stor. Men det är fortfarande över 700 kcal. Och att jag överhuvudtaget ger mig in i sådant bör ses som ett misslyckande.
Men... Det är inte mina misstag som är viktiga, utan hur jag lär mig från dem. Ett knep som jag vet har fungerat för vissa som vill sluta hetsäta är att varje gång hetsen smyger sig upp i huvudet dricka en halvliter kolsyrat vatten. Och sedan vänta minst en kvart. Om en fortfarande känner att en måste efter det, så visst...
Och jag ska promenera mer igen. Även om det är i fula skor, för att det är bara mina fula, slitna löpardojjor som inte ger mig oändligt ont i fotterna just nu. Upp på banan igen; för jag vill rida in den här hästen i mål. Jag kan väl inte ge upp bara för att det inte blir en perfekt ritt?
Ju mer jag promenerar, desto mindre sugen blir jag på onödigheter. Det är så jag fungerar. För istället blir jag hungrig på riktig mat. Så att promenera är det viktigaste just nu. Så att jag inte skiter i det som jag har lovat mig själv att göra.
Läs även andra bloggares åsikter om viktminskning, viktnedgång, projekt, ätstörning uns, promenad, motion, hinder, ge upp, hunger, sug, hetsätning
tisdagen den 16:e juni 2009
morning sunshine
Jag vaknar av ljuden från byggarbetsplatsen några hundra meter ifrån mig som börjar sin dag. Det är klipphäll som skall bort, planas ut, ge plats åt någon form av byggnad som jag inte vet vad det är. Men jag är inte irriterad. Istället ligger jag och ser morgonljuset spela genom gardinspringor och över tak. Upp i ena hörnet, på den blodröda väggen, har solens formats till något som ser ut som en gigantisk snöstjärna. Jag har sett den förr, men aldrig lyckats lista ut vad det är som skapar denna form. Jag öppnar ögonen ordentligt och ser på den, medan det bullar utanför mitt fönster.
Varför ringer inte alarmet?, undrar jag och sträcker ut en tass mot mobilen. Jag stirrar på den, och undrar om jag glömnde ställa det igår kväll. Men nejdå. Tydligt och klart mot displayens artificiella ljus finns en liten klocka och bredvid denn alarmtiden - 08:00. Konstigt, tycker jag och sträcker ut tårna. Drar mig ur sängen och går för morgonens första cigg. Först då inser jag att klockan endast är strax efter sju.
Jag ler för mig själv och tassar ut på balkongen i morgonrock och tofflor. Ser solen slå mot vattnet och kranarna i hamnen. Och ler lite till.
Läs även andra bloggares åsikter om sömn, morgon, leende
Varför ringer inte alarmet?, undrar jag och sträcker ut en tass mot mobilen. Jag stirrar på den, och undrar om jag glömnde ställa det igår kväll. Men nejdå. Tydligt och klart mot displayens artificiella ljus finns en liten klocka och bredvid denn alarmtiden - 08:00. Konstigt, tycker jag och sträcker ut tårna. Drar mig ur sängen och går för morgonens första cigg. Först då inser jag att klockan endast är strax efter sju.
Jag ler för mig själv och tassar ut på balkongen i morgonrock och tofflor. Ser solen slå mot vattnet och kranarna i hamnen. Och ler lite till.
Läs även andra bloggares åsikter om sömn, morgon, leende
måndagen den 15:e juni 2009
En bit historia
Hela mitt liv har jag kämpat mot världen. Mina första minnen består av hur en nära omvärld försökte tysta mig. Föräldrar, dagispersonal... Jag var för vild, för högljudd, alltid på fel plats vid fel tidpunkt (enligt de vuxna). När de inte kunde tysta mig genom att säga till mig (skrika åt mig), satte de in ett än starkare vapen - de ignorerade mig. Vilket självklart resulterade i att jag kämpade än hårdare för att få någons (vemsomhelsts) uppmärksamhet.
Tills den dagen kom då de lyckades. Berövad uppmärksamhet slutade jag kräva den. Vid det laget hade jag börjat skolan och pressats in i skolsystemets krav på prestation och disciplin. Jag blev den tysta, som inte längre slogs och skrek. Den tysta, den intelligenta, den som klarade sig själv. Jag gjorde inte längre galna upptåg, snarare höll jag mig för mig själv. Men det betydde inte att jag slutade längta!
Jag ville att någon skulle se mig. Att någon skulle se hur jag var bakom den tysta pojkflicksytan. Men ingen tycktes se, och tillslut blev jag rädd för just det som jag längtade som mest efter.
Jag slöt mig inåt än mer, byggde murar med prestation som tegelstenar och lögner som murbruk. Tillslut tappade jag bort mig själv och kunde inte sluta ljuga.
Ingen brydde sig om vad jag kände, därför slutade jag också att bry mig. 11 år gammal började jag självskada för att döva mina känslor. Jag VILLE INTE känna. För någonstans, någon gång, hade jag insett SANNINGEN (så självklar i dess inre logik) - om ingen brydde sig var det för att jag inte var värd att bry mig om.
Så jag slutade bry mig. Och världen blev liksom grå och utplattad. Det fanns ingen sanning, förutom SANNINGEN. Därför kunde det inte heller finnas några lögner. Så vad spelade det för roll vad jag sade?
Nu har jag insett att lögnerna fungerade som en kontrollmekanism - genom dem försökte jag kontrollera min omvärld, då den alltid tycktes stå mot mig istället för med mig. Det var som att leva i ett land där jag inte riktigt förstod språket. Svåra ord och nyanser passerade mig förbi. Men ingen förstod att jag inte förstod. Istället blev de arga på mig, eller ignorerade mig, när jag gjorde fel. Aldrig talade de om vad jag egentligen hade gjort som var så elakt. Så jag slutade umgås med människor. Och jag blev alltid ensam, alltid utanför, alltid fel.
13 år gammal rakade jag tuppkam. Det var inte för uppmärksamhetens skull, utan för att markera att jag var Annorlunda. Andra hade andrefierat mig, markerat mig som något annat än de kvar; nu förstärkte jag deras åsikt. Och jag byggde allt högre murar. Med kläder, hår, smink och utseende kunde jag sätta upp sköldar, för om jag såg konstig ut såg människor bara mitt utseende, aldrig mig.
16 år gammal flyttade jag hemifrån. Jag hade gjort vadsomhelst för att komma ifrån den öronbedövande tystnaden som rådde i mitt föräldrahem. Jag levde på pojkvänner, sambos, klädde mig i svart och skar mig själv. Det är tragiskt stereotypt, men det var mitt liv. Avtrubbad av min aversion mot känslor hade jag en konstant känsla av att något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Jag skrev dikter om mitt inre, men allt kändes som tomma ord. Faktum är att hela mitt liv var tom. Det fanns ingenting att hålla fast vid.
Jag spenderade många år i förneklse. Om jag inte kunde beskriva vad som var fel, då kan det väl inte heller finnas något som är fel? Så resonerade jag och stängde av allt mer. Jag försökte passa in. Jag blev den högpresterande, den som alla vände sig till för att få hjälp med skolarbetet. Och jag njöt av att kunna saker som inte andra kunde. Det var en liten stund av lycka. Men annars var allting tomt. Jag vände mig bort från musiken, som länge hade varit min följeslagare, eftersom den var alltför emotionell. Istället dök jag ner i böcker och ignorerade min omvärld.
När jag slutligen kom i kontakt med några av mina känslor igen kraschade jag. Det jag hade tryckt undan kom upp i ett emotionellt kaos. Det kändes som om jag var på väg att drunkna i mig själv. Det är över ett och ett halvt år sedan nu, och jag har fortfarande inte återhämtat mig. Men istället för att trycka undan, glömma bort, förneka, försöker jag hitta mig själv. Jag har återvänt till musiken, jag har hittat en klädstil som visserligen sätter upp vissa murar, men som också gör mig trygg nog att vara jag själv.
Jag har lärt mig att namnge vissa känslor. Andra är fortfarande oigenkännbara. Och jag kämpar fortfarande mot en värld som inte kan acceptera mig. Jag är återigen för högljudd, tar för mycket plats och vägrar att saker är som de är utan orsak. Jag passar inte in i klädstil, musikstil, uteseende, könsroller, prestationer, normer och förväntningar. Och jag har ingen vilja att göra det heller.
Jag slåss mot en värld som jag varken förstår eller vill leva i. Men jag söker efter ett utrymme där jag kan få vara mig själv. Utan lögner, krusiduller, orimliga prestationer, nedtystande och invaliderande. En plats där jag är jag, varken mer eller mindre.
Denna blogg är en del av den plats jag försöker skapa åt mig själv. Det är en plats där jag kan få kämpa på mina egna villkor. Här rutar jag in en bit mark, och säger "Detta är jag och mitt". Oavsett om världen går med på det eller ej.
Läs även andra bloggares åsikter om uppväxt, känslor, slåss mot världen, egen plats
Tills den dagen kom då de lyckades. Berövad uppmärksamhet slutade jag kräva den. Vid det laget hade jag börjat skolan och pressats in i skolsystemets krav på prestation och disciplin. Jag blev den tysta, som inte längre slogs och skrek. Den tysta, den intelligenta, den som klarade sig själv. Jag gjorde inte längre galna upptåg, snarare höll jag mig för mig själv. Men det betydde inte att jag slutade längta!
Jag ville att någon skulle se mig. Att någon skulle se hur jag var bakom den tysta pojkflicksytan. Men ingen tycktes se, och tillslut blev jag rädd för just det som jag längtade som mest efter.
Jag slöt mig inåt än mer, byggde murar med prestation som tegelstenar och lögner som murbruk. Tillslut tappade jag bort mig själv och kunde inte sluta ljuga.
Ingen brydde sig om vad jag kände, därför slutade jag också att bry mig. 11 år gammal började jag självskada för att döva mina känslor. Jag VILLE INTE känna. För någonstans, någon gång, hade jag insett SANNINGEN (så självklar i dess inre logik) - om ingen brydde sig var det för att jag inte var värd att bry mig om.
Så jag slutade bry mig. Och världen blev liksom grå och utplattad. Det fanns ingen sanning, förutom SANNINGEN. Därför kunde det inte heller finnas några lögner. Så vad spelade det för roll vad jag sade?
Nu har jag insett att lögnerna fungerade som en kontrollmekanism - genom dem försökte jag kontrollera min omvärld, då den alltid tycktes stå mot mig istället för med mig. Det var som att leva i ett land där jag inte riktigt förstod språket. Svåra ord och nyanser passerade mig förbi. Men ingen förstod att jag inte förstod. Istället blev de arga på mig, eller ignorerade mig, när jag gjorde fel. Aldrig talade de om vad jag egentligen hade gjort som var så elakt. Så jag slutade umgås med människor. Och jag blev alltid ensam, alltid utanför, alltid fel.
13 år gammal rakade jag tuppkam. Det var inte för uppmärksamhetens skull, utan för att markera att jag var Annorlunda. Andra hade andrefierat mig, markerat mig som något annat än de kvar; nu förstärkte jag deras åsikt. Och jag byggde allt högre murar. Med kläder, hår, smink och utseende kunde jag sätta upp sköldar, för om jag såg konstig ut såg människor bara mitt utseende, aldrig mig.
16 år gammal flyttade jag hemifrån. Jag hade gjort vadsomhelst för att komma ifrån den öronbedövande tystnaden som rådde i mitt föräldrahem. Jag levde på pojkvänner, sambos, klädde mig i svart och skar mig själv. Det är tragiskt stereotypt, men det var mitt liv. Avtrubbad av min aversion mot känslor hade jag en konstant känsla av att något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Jag skrev dikter om mitt inre, men allt kändes som tomma ord. Faktum är att hela mitt liv var tom. Det fanns ingenting att hålla fast vid.
Jag spenderade många år i förneklse. Om jag inte kunde beskriva vad som var fel, då kan det väl inte heller finnas något som är fel? Så resonerade jag och stängde av allt mer. Jag försökte passa in. Jag blev den högpresterande, den som alla vände sig till för att få hjälp med skolarbetet. Och jag njöt av att kunna saker som inte andra kunde. Det var en liten stund av lycka. Men annars var allting tomt. Jag vände mig bort från musiken, som länge hade varit min följeslagare, eftersom den var alltför emotionell. Istället dök jag ner i böcker och ignorerade min omvärld.
När jag slutligen kom i kontakt med några av mina känslor igen kraschade jag. Det jag hade tryckt undan kom upp i ett emotionellt kaos. Det kändes som om jag var på väg att drunkna i mig själv. Det är över ett och ett halvt år sedan nu, och jag har fortfarande inte återhämtat mig. Men istället för att trycka undan, glömma bort, förneka, försöker jag hitta mig själv. Jag har återvänt till musiken, jag har hittat en klädstil som visserligen sätter upp vissa murar, men som också gör mig trygg nog att vara jag själv.
Jag har lärt mig att namnge vissa känslor. Andra är fortfarande oigenkännbara. Och jag kämpar fortfarande mot en värld som inte kan acceptera mig. Jag är återigen för högljudd, tar för mycket plats och vägrar att saker är som de är utan orsak. Jag passar inte in i klädstil, musikstil, uteseende, könsroller, prestationer, normer och förväntningar. Och jag har ingen vilja att göra det heller.
Jag slåss mot en värld som jag varken förstår eller vill leva i. Men jag söker efter ett utrymme där jag kan få vara mig själv. Utan lögner, krusiduller, orimliga prestationer, nedtystande och invaliderande. En plats där jag är jag, varken mer eller mindre.
Denna blogg är en del av den plats jag försöker skapa åt mig själv. Det är en plats där jag kan få kämpa på mina egna villkor. Här rutar jag in en bit mark, och säger "Detta är jag och mitt". Oavsett om världen går med på det eller ej.
"It was me against the world
I was sure I'd win
But the world fought back,
punished me for my sins"
/I was wrong - Social Distortion
I was sure I'd win
But the world fought back,
punished me for my sins"
/I was wrong - Social Distortion
Läs även andra bloggares åsikter om uppväxt, känslor, slåss mot världen, egen plats
lördagen den 13:e juni 2009
Lycka är...
fredagen den 12:e juni 2009
Anything goes...
Ännu en dålig dag - jag vet inte hur många det är på raken nu. Jag har ju trots allt dystymi, så alla dagar är väl mer eller mindre dåliga. Och så har jag ju borderline, som ofta har som följd en förmåga att tro att så som en mår just nu har en alltid mått - forever and ever. Jo, jag skyller på mina diagnoser. Jag orkar inte ta ansvar för mina egna känslor. Jag orkar inte något alls just nu. Förutom att läsa Sartre och äta dröm-muffins. Det är okej, fredagar är ätar- och vilodag.
Värre är de nya skärsåren. Japp, jag har återgått till mitt himmelrike av blod och trasig hud. Uppenbarligen klarar jag inte av livet som jag inte får destruera något. Kanske vore det vettigare att dekonstruera mig själv; kanske jag skulle få något slags insikt medan jag sitter och leker med bitarna av mitt jag. Men att dekonstruera innebär att riva murar, och jag älskar mina murar. Nej, här släpps ingen in - allra minst jag själv.
Visst är det knasigt, men jag har saknat mitt skärande. Det är ett beroende, det är en kick. Jag har saknat att kunna dra rakbladet genom huden, och känna makten över mig själv. Det är inte makt, kanske något nu invänder. Men jo, på sätt och vis är det faktiskt det. Det är makt att destruera sin egen kropp, och därigenom skapa en (måhända falsk) emotionell kontroll.
Så nu är jag en repetitive cutter igen. Efter månaders kamp har jag gett efter. Förlorat min kontroll, och återfunnit den; välj själv ditt perspektiv. Jag anser att det är båda. Men som läget är just nu skulle jag kunna göra vadsomhelst för att känna något annat än smärtande tomhet. Vadsomhelst för att få känna mig verklig.
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, cutter, skära sig själv, emotionell kontroll, kontroll, psykiskt lidande, psykisk sjukdom, borderline, dystymi, flykt
Värre är de nya skärsåren. Japp, jag har återgått till mitt himmelrike av blod och trasig hud. Uppenbarligen klarar jag inte av livet som jag inte får destruera något. Kanske vore det vettigare att dekonstruera mig själv; kanske jag skulle få något slags insikt medan jag sitter och leker med bitarna av mitt jag. Men att dekonstruera innebär att riva murar, och jag älskar mina murar. Nej, här släpps ingen in - allra minst jag själv.
Visst är det knasigt, men jag har saknat mitt skärande. Det är ett beroende, det är en kick. Jag har saknat att kunna dra rakbladet genom huden, och känna makten över mig själv. Det är inte makt, kanske något nu invänder. Men jo, på sätt och vis är det faktiskt det. Det är makt att destruera sin egen kropp, och därigenom skapa en (måhända falsk) emotionell kontroll.
Så nu är jag en repetitive cutter igen. Efter månaders kamp har jag gett efter. Förlorat min kontroll, och återfunnit den; välj själv ditt perspektiv. Jag anser att det är båda. Men som läget är just nu skulle jag kunna göra vadsomhelst för att känna något annat än smärtande tomhet. Vadsomhelst för att få känna mig verklig.
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, cutter, skära sig själv, emotionell kontroll, kontroll, psykiskt lidande, psykisk sjukdom, borderline, dystymi, flykt
torsdagen den 11:e juni 2009
Gubbar borde förbjudas att vistas på allmän plats
Jag äter lunch två timmar för sent, och får tvinga i mig maten. Det har varit en satans dålig dag.
Det började med att jag vaknade i panik av den ständigt återkommande drömmen om grönklädda män. Med efterföljande paranoia och hallucinationer. När jag stack upp huvudet från under täcket slog klockan precis över till 4. På morgonen. Fuck.
Jag äter frukost. Och kräks. På golvet, helt utan förvarning. So much for good food habits...
Promenerar till terapin, och strax efter Lundby Gamla Kyrka ser jag en hare. Den ska jag ta kort på, tänker jag och drar fram mobilen. Harar är ju ändå rätt söta. Men jag har knappt börjat fixa med zoomandet innan en gubbe kommer klampandes fram till mig och säger: Här får du inte fotografera! Efter lite om och men, där jag bland annat påpekar att jag har rätt att fotografera så länge det inte sitter en skylt som säger att jag inte får det, sliter gubbjäveln tag i min mobil och börjar fippla med den. När jag sliter tillbaka den, grabbar han tag runt min arm. Vilket får mig att få panik, så jag smäller till honom på överarmen. Och självklart börjar han skrika om misshandel och att han skall ringa polisen. Det är då jag går, för jag inser att om jag stannar så kommer det att bli en ordentlig misshandel.
Terapin gick hyfsat, förutom att min terapeut berättade för mig att han inte skall fortsätta efter årsskiftet. Jag som just har börjat vänja mig vid honom. Nu kommer jag att spendera resten av min tid med honom med att tänka att det här är inte viktigt, för han kommer ändå inte att vara kvar. Jag älskar min hjärna...
Efter terapi var det bara att hoppa på bussen och hämta upp Frugan. Hon har beslutat att sluta i sin gruppterapi, för terapeuterna ger henne ingen behandling - bara missvisade förmaningar och utskällningar. Så hon skulle ha möte idag, och hade dödsmördarångest. Och jag skulle vara stöd.
Och nu sitter jag här hemma, och försöker landa. Stressen och aggressionerna som har byggts upp under dagen kryper i mig. Tack vare mitt fucking jävla skavsår kan jag inte heller gå långpromenad och lugna ner mig.
Fuck.
Fuck.
Fuck.
Läs även andra bloggares åsikter om aggression, ångest, terapi, stress, stöd, mardrömmar
Det började med att jag vaknade i panik av den ständigt återkommande drömmen om grönklädda män. Med efterföljande paranoia och hallucinationer. När jag stack upp huvudet från under täcket slog klockan precis över till 4. På morgonen. Fuck.
Jag äter frukost. Och kräks. På golvet, helt utan förvarning. So much for good food habits...
Promenerar till terapin, och strax efter Lundby Gamla Kyrka ser jag en hare. Den ska jag ta kort på, tänker jag och drar fram mobilen. Harar är ju ändå rätt söta. Men jag har knappt börjat fixa med zoomandet innan en gubbe kommer klampandes fram till mig och säger: Här får du inte fotografera! Efter lite om och men, där jag bland annat påpekar att jag har rätt att fotografera så länge det inte sitter en skylt som säger att jag inte får det, sliter gubbjäveln tag i min mobil och börjar fippla med den. När jag sliter tillbaka den, grabbar han tag runt min arm. Vilket får mig att få panik, så jag smäller till honom på överarmen. Och självklart börjar han skrika om misshandel och att han skall ringa polisen. Det är då jag går, för jag inser att om jag stannar så kommer det att bli en ordentlig misshandel.
Terapin gick hyfsat, förutom att min terapeut berättade för mig att han inte skall fortsätta efter årsskiftet. Jag som just har börjat vänja mig vid honom. Nu kommer jag att spendera resten av min tid med honom med att tänka att det här är inte viktigt, för han kommer ändå inte att vara kvar. Jag älskar min hjärna...
Efter terapi var det bara att hoppa på bussen och hämta upp Frugan. Hon har beslutat att sluta i sin gruppterapi, för terapeuterna ger henne ingen behandling - bara missvisade förmaningar och utskällningar. Så hon skulle ha möte idag, och hade dödsmördarångest. Och jag skulle vara stöd.
Och nu sitter jag här hemma, och försöker landa. Stressen och aggressionerna som har byggts upp under dagen kryper i mig. Tack vare mitt fucking jävla skavsår kan jag inte heller gå långpromenad och lugna ner mig.
Fuck.
Fuck.
Fuck.
Läs även andra bloggares åsikter om aggression, ångest, terapi, stress, stöd, mardrömmar
onsdagen den 10:e juni 2009
Inte så lyckat
Det har inte varit någon vidare bra dag. Saker och ting har inte riktigt gått som jag hade velat. Rastlös och fylld av tankar på en bråd död, tänkte jag promenera.
I mina nya Puma-skor (which I love!)
och i regnet.
Det visade sig inte vara den bästa kombinationen.
För det resulterade inte bara i att jag blev blöt, kall och tjurig.
Utan också i
Jag hatar mina fötter som ställer till det för mig.
Så nu är jag bara på jävligt dåligt humör.
Over and out.
Läs även andra bloggares åsikter om skoskav, dåligt humör, regn, promenad, irritation
I mina nya Puma-skor (which I love!)
och i regnet.
Det visade sig inte vara den bästa kombinationen.
För det resulterade inte bara i att jag blev blöt, kall och tjurig.
Utan också i
(Ja, det är min ena häl... Trevligt, eller hur? NOT!)
Jag hatar mina fötter som ställer till det för mig.
Så nu är jag bara på jävligt dåligt humör.
Over and out.
Läs även andra bloggares åsikter om skoskav, dåligt humör, regn, promenad, irritation
tisdagen den 9:e juni 2009
Inte helt min egen
Frugan och jag går på shopping. Verklighetsflykt? Javisst. Matpengar spenderas på skor och t-shirts. Och armband. Det skiter jag i. Allt som betyder något är stunden.
För en liten stund är jag glad. Hoppande och skuttande över kullersten och runt gathörn. Vi skrattar åt att Frugan är sXe och jag tokrökare. Åt att jag köper Puma-skor i läder, medan hon ivrigt hejar på mig - trots att hon aldrig skulle köpa något sådant åt sig själv. För en stund är vi enade i våra olikheter.
Vi förenas av mer än våra diagnoser. Vi är borderlinebitches, men det går djupare än så. Vi är diametralt motsatta, men samtidigt så lika. Någonstans, någon gång, har vi möts - och tillsammans är vi mer än summan av delarna.
Så allt är väl tills hon tittar på min arm, och jag inser att armbandet inte längre täcker skärsår och brännmärken. För i den helhet som utgör vi är det inte okej att skada sig själv. Det är inte okej, för vi försöker att sträva mot en annan väg än den som vi har gått tidigare. Och för att vi riskerar att trigga varandra.
Vi ser varandra i ögonen, och jag försöker att inte vika undan. Men jag känner skuld. För vad jag har gjort, inte bara mot mig själv utan mot Frugan. I en vänskap som våran är våld mot mig själv mer än bara våld mot mig själv. Det är skadegörelse på hennes bästa vän. Jag är inte helt min egen. Det är bara det att jag glömmer det ibland.
Tillslut slår jag ned blicken. Det är allt som behöver sägas. Med gester, hållning och en djup suck har hon visat tydligt vad hon tycker. Och allt som hörs i mitt huvud är: "Jag önskar att jag en dag kunde sluta såra henne".
Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, självskadebeteende, ansvar, skuld, shopping
För en liten stund är jag glad. Hoppande och skuttande över kullersten och runt gathörn. Vi skrattar åt att Frugan är sXe och jag tokrökare. Åt att jag köper Puma-skor i läder, medan hon ivrigt hejar på mig - trots att hon aldrig skulle köpa något sådant åt sig själv. För en stund är vi enade i våra olikheter.
Vi förenas av mer än våra diagnoser. Vi är borderlinebitches, men det går djupare än så. Vi är diametralt motsatta, men samtidigt så lika. Någonstans, någon gång, har vi möts - och tillsammans är vi mer än summan av delarna.
Så allt är väl tills hon tittar på min arm, och jag inser att armbandet inte längre täcker skärsår och brännmärken. För i den helhet som utgör vi är det inte okej att skada sig själv. Det är inte okej, för vi försöker att sträva mot en annan väg än den som vi har gått tidigare. Och för att vi riskerar att trigga varandra.
Vi ser varandra i ögonen, och jag försöker att inte vika undan. Men jag känner skuld. För vad jag har gjort, inte bara mot mig själv utan mot Frugan. I en vänskap som våran är våld mot mig själv mer än bara våld mot mig själv. Det är skadegörelse på hennes bästa vän. Jag är inte helt min egen. Det är bara det att jag glömmer det ibland.
Tillslut slår jag ned blicken. Det är allt som behöver sägas. Med gester, hållning och en djup suck har hon visat tydligt vad hon tycker. Och allt som hörs i mitt huvud är: "Jag önskar att jag en dag kunde sluta såra henne".
Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, självskadebeteende, ansvar, skuld, shopping
måndagen den 8:e juni 2009
Handlingar
Gustav Adolfs Torg, Göteborg
Klockan 12:19
Det är svårt nu när livet känns okontrollerbart. Jag gör, begår handlingar som jag inte förstår vad de har för mening. Knivar och skrik i mitt huvud. Aggressionsutbrott som rullas upp likt en film framför mina vidöppna ögon. Jag lever i skräck.
Min inre kausalitet är okänd. Jag tappade bort den en dag och märkte det inte själv. Som om den vore oviktig, irrelevant. Nu förstår jag inte hur jag hamnade här. Eller där. Eller var jag egentligen är någonstans. Borttappad. Förlorad.
Utan jag och utan inre kausalitet är allting på väg utan att jag förstår hur eller vart. I ständig rörelse, likt mina föräldrars Toyota Yaris i 170 km/h, med rattfrossa. På en oupplyst väg där det som väntar bakom nästan hörn är faran. För allting som kommer i min väg riskerar att försätta mig i en krasch. Bilen är liten och säkerhetsbältet trasigt. Stundtals vet jag inte ens vem det är som egentligen styr. För ofta, förofta! blundar jag och släpper ratten.
Jag orkar inte leva med skuggor svartare än midnattsmörkret. De dyker upp, titt som tätt, framför eller bakom mig. I dåliga stunder är de mina passagerare - riding shotgun in the dark. De finns ju inte; inte så som andra saker finns i den ontologiska verkligheten. De mina och ingen annans. Jag kör bredvid dem, bakom dem, genom dem - när skall det sluta med att bakom en orealistisk skugga finns det en verklig mur?
Det finns bara tankar på död; tankar på död och inget annat.
"There's gotta be a heaven, 'coz I've already done my time in hell" sjunker Mike Ness i "When Angels Sing". Och jag kan inte låta bli att gråta. Men tusen tårar kan inte rena mig från den sot som ligger likt resterna från Birkenau. Död, dödare, dödast - hur långt skall jag behöva brinna innan elden slocknar? I brist på bränsle måste den brinna ut, men jag när den med skärsår och cigaretter.
Detta är mina handlingar. Konstanta repetitioner av något som har förlorat all mening.
Läs även andra bloggares åsikter om handlingar, destruktivitet, dissociering, mike ness, inre eld, kausalitet, ontologisk verklighet, förvirring, repetition, självskadebeteende
Klockan 12:19
Det är svårt nu när livet känns okontrollerbart. Jag gör, begår handlingar som jag inte förstår vad de har för mening. Knivar och skrik i mitt huvud. Aggressionsutbrott som rullas upp likt en film framför mina vidöppna ögon. Jag lever i skräck.
Min inre kausalitet är okänd. Jag tappade bort den en dag och märkte det inte själv. Som om den vore oviktig, irrelevant. Nu förstår jag inte hur jag hamnade här. Eller där. Eller var jag egentligen är någonstans. Borttappad. Förlorad.
Utan jag och utan inre kausalitet är allting på väg utan att jag förstår hur eller vart. I ständig rörelse, likt mina föräldrars Toyota Yaris i 170 km/h, med rattfrossa. På en oupplyst väg där det som väntar bakom nästan hörn är faran. För allting som kommer i min väg riskerar att försätta mig i en krasch. Bilen är liten och säkerhetsbältet trasigt. Stundtals vet jag inte ens vem det är som egentligen styr. För ofta, förofta! blundar jag och släpper ratten.
Jag orkar inte leva med skuggor svartare än midnattsmörkret. De dyker upp, titt som tätt, framför eller bakom mig. I dåliga stunder är de mina passagerare - riding shotgun in the dark. De finns ju inte; inte så som andra saker finns i den ontologiska verkligheten. De mina och ingen annans. Jag kör bredvid dem, bakom dem, genom dem - när skall det sluta med att bakom en orealistisk skugga finns det en verklig mur?
Det finns bara tankar på död; tankar på död och inget annat.
"There's gotta be a heaven, 'coz I've already done my time in hell" sjunker Mike Ness i "When Angels Sing". Och jag kan inte låta bli att gråta. Men tusen tårar kan inte rena mig från den sot som ligger likt resterna från Birkenau. Död, dödare, dödast - hur långt skall jag behöva brinna innan elden slocknar? I brist på bränsle måste den brinna ut, men jag när den med skärsår och cigaretter.
Detta är mina handlingar. Konstanta repetitioner av något som har förlorat all mening.
Läs även andra bloggares åsikter om handlingar, destruktivitet, dissociering, mike ness, inre eld, kausalitet, ontologisk verklighet, förvirring, repetition, självskadebeteende
Jag jagar ett mål jag inte vet om det finns
Så var det måndag igen.
En ny vecka, med nya tag.
Jag har avklarat delmål 1 i min viktminskningsplan. 64 kg, väger jag nu - om nu någon skulle vara intresserad. Jag tappade 3 kilo på 3 veckor.
Delmål 2 kommer att bli svårare. 60 kg är det satt på. Utan tidsgräns. Men jag tror inte att 1kg/vecka är realistiskt i längden. Därför kommer det att gå långsammare, trögare - och allt eftersom tiden går, desto mer vill jag bara skita i saken. Hoppa av rullbandet och lägga mig i ett dike någonstans. Jag kommer att få jobba hårt för att fortsätta på den väg som jag har valt att gå.
Slutmålet då? kanske någon nu frågar. Var ska jag stanna? Jag vet inte, är det något felaktiga svaret. För jag har en aning. Men det är det sjuka i mig som talar, inte jaget själv. Vanligtvis ligger jag runt 56-57 kg under somrarna (går alltid ner lite i vikt under sommaren). Kanske det vore lämpligt att stanna där?
Men...
När jag var liten brukade min mamma säga saker som att en skall väga ens längd i cm, minus 110. Vilket skulle innebär att jag som är 164 cm skulle väga 54 kg.
(Detta har även upprepats i program som "Supersize vs. Superskinny" och andra dumheter.)
Men...
Jag kan inte låta bli att tänka att 50 kg vore en trevlig trivselvikt att ha. Fast jag är mycket väl medveten om att jag skulle se ut som ett benrangel, och att jag förmodligen inte skulle må speciellt bra på insidan. Fördelen med min kropp, om jag nu för lov att uttrycka något jag faktiskt gillar med min materiella hydda, är att jag har former. Även när jag är som tjockast har jag en midja som ser smal ut, för jag har stora bröst och breda höfter. Går jag ner till 50 kg börjar jag tappa formerna.
Så jag borde stanna på som minst 55 kg. Det borde vara bottenläget för mig. Redan då blir jag så smal att vissa människor fascinerat drar sina händer längs min ryggrad. Jag måste nästan stanna där, annars kommer det sjuka att vinna i mig. Ju lägre vikt, desto större chans att jag tänker Bara ett par kilo till... I all oändlighet.
Läs även andra bloggares åsikter om viktminskning, slutmål, delplan, vikt, ätstörning, ätstörning uns, kroppsuppfattning
En ny vecka, med nya tag.
Jag har avklarat delmål 1 i min viktminskningsplan. 64 kg, väger jag nu - om nu någon skulle vara intresserad. Jag tappade 3 kilo på 3 veckor.
Delmål 2 kommer att bli svårare. 60 kg är det satt på. Utan tidsgräns. Men jag tror inte att 1kg/vecka är realistiskt i längden. Därför kommer det att gå långsammare, trögare - och allt eftersom tiden går, desto mer vill jag bara skita i saken. Hoppa av rullbandet och lägga mig i ett dike någonstans. Jag kommer att få jobba hårt för att fortsätta på den väg som jag har valt att gå.
Slutmålet då? kanske någon nu frågar. Var ska jag stanna? Jag vet inte, är det något felaktiga svaret. För jag har en aning. Men det är det sjuka i mig som talar, inte jaget själv. Vanligtvis ligger jag runt 56-57 kg under somrarna (går alltid ner lite i vikt under sommaren). Kanske det vore lämpligt att stanna där?
Men...
När jag var liten brukade min mamma säga saker som att en skall väga ens längd i cm, minus 110. Vilket skulle innebär att jag som är 164 cm skulle väga 54 kg.
(Detta har även upprepats i program som "Supersize vs. Superskinny" och andra dumheter.)
Men...
Jag kan inte låta bli att tänka att 50 kg vore en trevlig trivselvikt att ha. Fast jag är mycket väl medveten om att jag skulle se ut som ett benrangel, och att jag förmodligen inte skulle må speciellt bra på insidan. Fördelen med min kropp, om jag nu för lov att uttrycka något jag faktiskt gillar med min materiella hydda, är att jag har former. Även när jag är som tjockast har jag en midja som ser smal ut, för jag har stora bröst och breda höfter. Går jag ner till 50 kg börjar jag tappa formerna.
Så jag borde stanna på som minst 55 kg. Det borde vara bottenläget för mig. Redan då blir jag så smal att vissa människor fascinerat drar sina händer längs min ryggrad. Jag måste nästan stanna där, annars kommer det sjuka att vinna i mig. Ju lägre vikt, desto större chans att jag tänker Bara ett par kilo till... I all oändlighet.
Läs även andra bloggares åsikter om viktminskning, slutmål, delplan, vikt, ätstörning, ätstörning uns, kroppsuppfattning
söndagen den 7:e juni 2009
Min hjärnas hjul
Jag har funderat ut ganska bra vad som skedde i förrgår. Hur jag hamnade där jag hamnade. Varför tröstlösheten tog över mig så totalt. Hur ekrarna i min hjärnas hjul snurrade åt fel håll.
Fredag är min Ätar- och Vilodag. Det är den dagen i veckan jag får äta vad jag vill, hur mycket jag vill, medan jag sitter och pillar mig i naveln.
Jag BEHÖVER en dag som denna för att ha något att se fram emot under veckan. Jag BEHÖVER en dag som denna för att stävja mina hetsätningsattacker, för att inte småäta en massa godis och för att orka promenera varje dag. Det är en NÖDVÄNDIG dag.
Men det verkar som om jag inte klarar av det. Jag kände det redan förra veckan - tomhet och rastlöshet. Men jag valde att ignorera det, tänkte att det bara var en tillfällighet. Men icke. I förrgår kom det med full kraft.
Det är lätt att se orsakskedjan om en bara funderar på det en stund. Där satt jag, fylld av snabba kolhydrater och socker. Och kände mig lite rastlös. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, för rastlös innebär för mig att jag har svårt att göra en sak en längre stund. Så jag hoppade mellan gammal punk, böcker och cigg. Men när det inte hjälpte kom tomheten. Rastlöshetens meningslöshet kom över mig och blev till ett gapande hål. Fylld av energi från allt jag hade proppat i mig, hade jag ingenstans att få utlopp för denna energi. Utan mål eller mening satt jag och försökte leva.
Med tomheten kom ångesten, och sedan irritabiliteten. Tillslut var jag ett kaos av känslor, och samtidigt fylld av energi. Hög på socker skar jag min arm för att för en stund kunna dämpa kaoset. Fylld av irritation brände jag mig, för att för en stund få känna lugn. Men självskadebeteenden kanske hjälper för stunden, men de blir också en del av den intrikata väv som lindas runt mitt jag. Ett steg i en riktning (att skada mig själv) blir så lätt en språngmarsch. Och tacksamt sprang jag mot självmordstankarna, för de gav mig för en stund något att hålla fast vid.
Nej, det är inte svårt att se hur enkelt jag faller. Men att ta bort fredagar som min ätar- och vilodag är inte ett alternativ. Jag måste helt enkelt hitta ett sätt att hantera dem på. DET är dock inte lika enkelt. Nästa fredag kommer jag att vara i samma sits igen. Och förmodligen må ännu sämre. För inte bara det att jag har satt ut mina stämningsstabiliserande, jag har också så smått börjat minska mina benzo-preparat. Jag vill inte vara beroende. Men det är ännu en sak som jag inte vet hur jag skall kunna hantera.
Läs även andra bloggares åsikter om må dåligt, psykiskt lidande, hantering, känslor, orsakskedja, självmord, självskadebeteenden, mediciner
Not bed, just coffee and chills
3 minuter över 6 vaknar jag, för att jag måste kissa. Någon form av mardröm hänger kvar i mitt inre, men jag kan inte urskilja detaljer eller sammanhang. Det är bara en vag känsla av obehag.
Jag funderar på att bara vända mig om och somna om, men blåsan är fylld och trycker på min uppmärksamhet. Så jag går upp. Och tänker att "jag får iallafall somna om", med en rysning av välbehag längs ländryggen. Att vakna och veta att jag kan somna om, jag jag får somna om, flyta bort i en värld som knappt existerar då den är så avlägsen det jag upplever om dagarna, är underbart.
Men när jag lite huttrande är på väg att klättra in i min säng igen hör jag en getings distinkta surrande. Den har irrat sig in genom springan i fönstret under natten och försöker nu hjälplöst attackera min gardin. Jag sprutar vatten på den med blomsprutan (bästa knepet för att få getingar att sitta still), och mosar den sedan med en sko. Ett mord är begånget. Och jag känner ingen skuld.
Men nu börjar kroppen komma igång. Och jag börjar sukta efter cigg och kaffe - morgonrutinerna jag lever efter har skapat begär i mig. Och varför, egentligen, gå och lägga mig igen för mindre än två timmars sömn? Onödigt, tänker jag och vacklar omkring genom lägenheten som doftar av de ofantliga mängder Grumme jag använda igår. Kaffet är igång, trots att jag av trötthet spiller det över halva bänken.
Så jag är vaken. Och inväntar bad denna dag skall föra med sig.
Läs även andra bloggares åsikter om morgon, sömn, begär, kaffe, cigg, trötthet, väntan
Jag funderar på att bara vända mig om och somna om, men blåsan är fylld och trycker på min uppmärksamhet. Så jag går upp. Och tänker att "jag får iallafall somna om", med en rysning av välbehag längs ländryggen. Att vakna och veta att jag kan somna om, jag jag får somna om, flyta bort i en värld som knappt existerar då den är så avlägsen det jag upplever om dagarna, är underbart.
Men när jag lite huttrande är på väg att klättra in i min säng igen hör jag en getings distinkta surrande. Den har irrat sig in genom springan i fönstret under natten och försöker nu hjälplöst attackera min gardin. Jag sprutar vatten på den med blomsprutan (bästa knepet för att få getingar att sitta still), och mosar den sedan med en sko. Ett mord är begånget. Och jag känner ingen skuld.
Men nu börjar kroppen komma igång. Och jag börjar sukta efter cigg och kaffe - morgonrutinerna jag lever efter har skapat begär i mig. Och varför, egentligen, gå och lägga mig igen för mindre än två timmars sömn? Onödigt, tänker jag och vacklar omkring genom lägenheten som doftar av de ofantliga mängder Grumme jag använda igår. Kaffet är igång, trots att jag av trötthet spiller det över halva bänken.
Så jag är vaken. Och inväntar bad denna dag skall föra med sig.
Läs även andra bloggares åsikter om morgon, sömn, begär, kaffe, cigg, trötthet, väntan
lördagen den 6:e juni 2009
Sysselsatt
Dagar som denna är det extra viktigt att jag håller mig sysselsatt. Det finns en fara i att vara still; det är då det är som lättast att återfalla. Idle hands are the devil's playground...
Så jag frostar av frysen, putsar fönster och pysslar med mina växter. Min lya har, i flera veckor nu, varit ett kaos. Genom att rena mitt hem, min fristad, kanske jag kan rena mig själv. Det känns på något sätt förlösande. Att damma tavelkanterna och bokhyllorna, att släpa ut min vardagsrumsmatta och piska den så hårt jag orkar.
Jag drar handen genom mitt hår och funderar på vad det var som egentligen hände igår. Jag försöker hitta en handlingskedja, en orsakskedja, en känslokedja. Långsamt, sakta, krypande pusslar jag samman tankar och händelser och känslor. Jag tror att jag nästan, kanske, möjligen, börjar förstå.
Så diskar jag flera veckors smutsig disk, ser hur stället fylls av rent. Och i stunden finner jag lugn.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, sysselsatt, städning, funderingar, förståelse
Så jag frostar av frysen, putsar fönster och pysslar med mina växter. Min lya har, i flera veckor nu, varit ett kaos. Genom att rena mitt hem, min fristad, kanske jag kan rena mig själv. Det känns på något sätt förlösande. Att damma tavelkanterna och bokhyllorna, att släpa ut min vardagsrumsmatta och piska den så hårt jag orkar.
Jag drar handen genom mitt hår och funderar på vad det var som egentligen hände igår. Jag försöker hitta en handlingskedja, en orsakskedja, en känslokedja. Långsamt, sakta, krypande pusslar jag samman tankar och händelser och känslor. Jag tror att jag nästan, kanske, möjligen, börjar förstå.
Så diskar jag flera veckors smutsig disk, ser hur stället fylls av rent. Och i stunden finner jag lugn.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, sysselsatt, städning, funderingar, förståelse
Om kommentarer, beskrivning och självmord
Nej, jag gjorde inte något mot mig själv igår kväll. Mer än plåstrade om mina sår och mina brännmärken. Sedan tog jag 3 Zopiklon, 50 mg Theralen och gick till sängs.
Nu mår jag bättre, iallafall för stunden. Men jag känner mig lite skamsen. Mitt föregående inlägg var INTE en uppmaning till handling. Ni som kommenterade, och bad mig stanna - ni är FANTASTISKA i er empati. Men det var inte för att få sådana kommentarer som jag skrev inlägget.
Den blogg jag skriver är ett sätt att inte bara beskriva min yttre värld, utan även den inre - känslor, tankar, längtan, viljor, etc. Gårdagens "jag vill inte leva", var en beskrivning av den världen - min verklighet. Jag FÖRVÄNTAR mig inte att andra skall säga emot, kommentera eller reagera. Det är helt upp till er själva. Ni som följer bloggen vet att kommentarer mottages tacksamt. Men känn er inte pressade att kommentera, bara för att ämnet för dagen råkar vara ovilja att leva.
Till sist, några tankar kring självmord:
Känslorna blir inte mindre starka för att det finns fler känslor, som kanske säger emot varandra. Jag orkar inte leva - jag vill inte dö, är ett klassiskt dikotomiskt begreppspar vars efterflygande känslor kan vara ett helvete att reda i. Känslan av att vilja ta livet av sig blir inte mindre, för att det finns något som säger emot den. Tvärtom kan den ångesten som uppstår (som till viss del kommer ur kognitiv dissonans) vara svårare än de två motsägelsefulla känslorna från början.
Känslor kan aldrig vara fel. Om jag inte orkar leva/vill dö är det ett gensvar på andra känslor i mig. Vilka känslor detta är vet jag inte alltid. Men jag tänkter inte låta bli att skriva vad jag känner bara för att jag inte vet, eller för att känslorna är motstridiga. Rörighet är en del av mig. Och jag tänkte inte invalidera mig själv.
Känslor leder inte alltid till handling. Att inte vilja leva, leder inte automatiskt till självmord/-sförsök. Det gör inte känslan mindre. Att tänka: "Det var inte så farligt, hen försökte inte ta sitt eget liv" är att ett förminskande av den känsla som hen (i det här fallet jag) bär. Och förminskande eller icke-validerande av känslor är aldrig något positivt.
Till sist: Att orka eller inte orka är inte en fråga om styrka. Det finns en punkt i allas liv då de inte orkar. Det är just det som är destruktivitetens kärna: INGEN "orkar", satt inför deras egen förintelse. Jag är inte här för att jag är stark eller svag. Jag är här för att det fanns en annan väg ut, som jag i gårdagens stämningsläge VALDE. Så enkelt, och så svårt är det.
----
Jag får se vad den här dagen bär med sig. Om tomheten överkommer mig även denna dag. Det kan jag inte veta. Allt jag vet att stunden är nu, och jag behöver musik, mjölk och mat.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, kommentarer, inte vilja leva, att vilja dö, validering, invalidering, känslor
Nu mår jag bättre, iallafall för stunden. Men jag känner mig lite skamsen. Mitt föregående inlägg var INTE en uppmaning till handling. Ni som kommenterade, och bad mig stanna - ni är FANTASTISKA i er empati. Men det var inte för att få sådana kommentarer som jag skrev inlägget.
Den blogg jag skriver är ett sätt att inte bara beskriva min yttre värld, utan även den inre - känslor, tankar, längtan, viljor, etc. Gårdagens "jag vill inte leva", var en beskrivning av den världen - min verklighet. Jag FÖRVÄNTAR mig inte att andra skall säga emot, kommentera eller reagera. Det är helt upp till er själva. Ni som följer bloggen vet att kommentarer mottages tacksamt. Men känn er inte pressade att kommentera, bara för att ämnet för dagen råkar vara ovilja att leva.
Till sist, några tankar kring självmord:
Känslorna blir inte mindre starka för att det finns fler känslor, som kanske säger emot varandra. Jag orkar inte leva - jag vill inte dö, är ett klassiskt dikotomiskt begreppspar vars efterflygande känslor kan vara ett helvete att reda i. Känslan av att vilja ta livet av sig blir inte mindre, för att det finns något som säger emot den. Tvärtom kan den ångesten som uppstår (som till viss del kommer ur kognitiv dissonans) vara svårare än de två motsägelsefulla känslorna från början.
Känslor kan aldrig vara fel. Om jag inte orkar leva/vill dö är det ett gensvar på andra känslor i mig. Vilka känslor detta är vet jag inte alltid. Men jag tänkter inte låta bli att skriva vad jag känner bara för att jag inte vet, eller för att känslorna är motstridiga. Rörighet är en del av mig. Och jag tänkte inte invalidera mig själv.
Känslor leder inte alltid till handling. Att inte vilja leva, leder inte automatiskt till självmord/-sförsök. Det gör inte känslan mindre. Att tänka: "Det var inte så farligt, hen försökte inte ta sitt eget liv" är att ett förminskande av den känsla som hen (i det här fallet jag) bär. Och förminskande eller icke-validerande av känslor är aldrig något positivt.
Till sist: Att orka eller inte orka är inte en fråga om styrka. Det finns en punkt i allas liv då de inte orkar. Det är just det som är destruktivitetens kärna: INGEN "orkar", satt inför deras egen förintelse. Jag är inte här för att jag är stark eller svag. Jag är här för att det fanns en annan väg ut, som jag i gårdagens stämningsläge VALDE. Så enkelt, och så svårt är det.
----
Jag får se vad den här dagen bär med sig. Om tomheten överkommer mig även denna dag. Det kan jag inte veta. Allt jag vet att stunden är nu, och jag behöver musik, mjölk och mat.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, kommentarer, inte vilja leva, att vilja dö, validering, invalidering, känslor
fredagen den 5:e juni 2009
Jag orkar inte leva
Jag mår riktigt jävla dåligt idag. Det är inte depression, det är inte ångest. Det är både och, fast samtidigt inte. Jag kan inte förklara hur jag mår. Jag faller i gråt då och då, men få tårar kommer. Ilska, hat, rastlöshet - tankarna virrar genom sneda gångar och förvillande vinklar.
Jag har skurit mig själv, för första gången sedan september.
Jag har bränt mig själv för första gången på över ett år.
Det rinner blod över mina trasiga blåsor.
Mitt liv är ett garnnystan bestående av alltför många lösa trådar, intrasslade i varandra. Jag måste reda i det för att komma vidare, men jag hittar ingen ände att börja i. För var börjar jag, när jag inte ens kan uttrycka hur jag mår?
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag vill inte leva.
(Det är inte värt att försöka stanna kvar...)
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, må dåligt, avgrunden, depression, rastlöshet, ilska, för svårt för att uttryckas i ord, självmord
Jag har skurit mig själv, för första gången sedan september.
Jag har bränt mig själv för första gången på över ett år.
Det rinner blod över mina trasiga blåsor.
Mitt liv är ett garnnystan bestående av alltför många lösa trådar, intrasslade i varandra. Jag måste reda i det för att komma vidare, men jag hittar ingen ände att börja i. För var börjar jag, när jag inte ens kan uttrycka hur jag mår?
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag orkar inte leva.
Jag vill inte leva.
(Det är inte värt att försöka stanna kvar...)
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, må dåligt, avgrunden, depression, rastlöshet, ilska, för svårt för att uttryckas i ord, självmord
torsdagen den 4:e juni 2009
Förintelseångest
Förintelseångest kallade min terapeut den ångest jag får ibland. Den som får mig att tro att jag fysiskt skall slitas itu. Den som får mig att tro att jag inte har något annat alternativ än döden. Jag tycker det är ett passande uttryck. Jag tror att jag skall inkorporera det in i min vokabulär.
Det sägs att känslor inte kan döda. Rent tekniskt är det sant. Men det finns känslor som får mig att inte orka leva längre. Eller att vilja dö. Det finns en skillnad. Men när en står inför avgrunden är den skillnaden hårfin.
Det är dit förintelseångesten tar mig. Till en avgrund jag känner alltför väl. Jag har gått dess stigar och slagits mot dess taggiga snår alltför många gånger. Den som tror att en tar sig upp ur avgrunden genom att flyga gör ett tankefel. Det krävs mycket mer än luft under vingarna. Det krävs styrka, uthållighet och, framför allt, mod. Och jag vet att jag alltid är redo att falla ännu en gång.
Kommer det att komma en dag när jag inte konstant står med en fot dinglandes över avgrundens kant? När förintelseångesten är blott ett minne? Jag tvivlar. Bara för att jag just nu, i denna minut, mår helt okej, betyder inte att det finns en konstans. Eller att det någonsin kommer att finnas...
Läs även andra bloggares åsikter om förintelseångest, ångest, avgrunden, må dåligt, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, emotionell instabilitet
Det sägs att känslor inte kan döda. Rent tekniskt är det sant. Men det finns känslor som får mig att inte orka leva längre. Eller att vilja dö. Det finns en skillnad. Men när en står inför avgrunden är den skillnaden hårfin.
Det är dit förintelseångesten tar mig. Till en avgrund jag känner alltför väl. Jag har gått dess stigar och slagits mot dess taggiga snår alltför många gånger. Den som tror att en tar sig upp ur avgrunden genom att flyga gör ett tankefel. Det krävs mycket mer än luft under vingarna. Det krävs styrka, uthållighet och, framför allt, mod. Och jag vet att jag alltid är redo att falla ännu en gång.
Kommer det att komma en dag när jag inte konstant står med en fot dinglandes över avgrundens kant? När förintelseångesten är blott ett minne? Jag tvivlar. Bara för att jag just nu, i denna minut, mår helt okej, betyder inte att det finns en konstans. Eller att det någonsin kommer att finnas...
Läs även andra bloggares åsikter om förintelseångest, ångest, avgrunden, må dåligt, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, emotionell instabilitet
Nonsens
Psykolog-time idag för första gången på en månad. Vi pratade om hallisar och behandlingsplaner. Om hur depravering av drömmar (som tex när en äter vissa sömntabletter) kan leda till hallisar. Och hur det skulle vara fruktansvärt för mig att få en behandlingsplan, för det innebär någon form av prestation. Vad händer om behandlingsplanen misslyckas? Då faller jag.
Annars är det en nonsens-dag. Min hjärna är fylld av underliga tankar och tecken, som jag inte ens orkar rota bland. Så jag läser och dricker kaffe. Och hoppas att då jag har slutat med Seroquel, kommer mitt smaksinne att återställas. För imorgon är det "jag får äta vad jag vill"-dag och jag är jävligt sugen på bullarna som ligger i frysen. Så länge de inte smakar gammal matta.
Läs även andra bloggares åsikter om psykolog, terapi, hallucinationer, drömmar, behandlingsplan, prestation, nonsens, smaksinne, mat
Annars är det en nonsens-dag. Min hjärna är fylld av underliga tankar och tecken, som jag inte ens orkar rota bland. Så jag läser och dricker kaffe. Och hoppas att då jag har slutat med Seroquel, kommer mitt smaksinne att återställas. För imorgon är det "jag får äta vad jag vill"-dag och jag är jävligt sugen på bullarna som ligger i frysen. Så länge de inte smakar gammal matta.
Läs även andra bloggares åsikter om psykolog, terapi, hallucinationer, drömmar, behandlingsplan, prestation, nonsens, smaksinne, mat
onsdagen den 3:e juni 2009
Tiananmen Square (en fråga om perspektiv?)
Det är idag 20 år sedan den kinesiska regeringen satte in militär mot folket på Tiananmen-torget. Jag var 7 år gammal och skulle börja skolan det året. Ungefär samtidigt som min mor bakade bullar dog människor i tusental. I ett land där tortyr och dödstraff fortfarande förekommer frekvent.
Att söka på Tiananmen Square genom en kinesisk sökmotor ger upp bilder av fantastiska byggnader (min syster var i Kina för ett par år sedan och testade), och Mao i stil med:
Söker jag genom svenska google är det första jag får upp det här:
Det är en skillnad som inte kan beskrivas som annat än oändlig. Och ändå är det enligt vissa bara en fråga om perspektiv.
Läs även andra bloggares åsikter om tiananmen square, den himmelska fridens torg, massaker, kina, perspektiv, demokrati, tortyr, dödstraff
Att söka på Tiananmen Square genom en kinesisk sökmotor ger upp bilder av fantastiska byggnader (min syster var i Kina för ett par år sedan och testade), och Mao i stil med:
Söker jag genom svenska google är det första jag får upp det här:
Det är en skillnad som inte kan beskrivas som annat än oändlig. Och ändå är det enligt vissa bara en fråga om perspektiv.
Läs även andra bloggares åsikter om tiananmen square, den himmelska fridens torg, massaker, kina, perspektiv, demokrati, tortyr, dödstraff
tisdagen den 2:e juni 2009
New drugs, new ways
Jag är rätt slut. Långpromenad på kvällen igår, långpromenad i motvind idag. Många intryck har det varit också. Jag var hos läkaren idag, och självklart ändrades min medicinering. Aldrig blir det lugn och ro, jag vet ju knappt om medicinerna verkar eller ej innan doser ändras, sorter läggs till eller plockas bort.
Så bort med Seroquel, in med Lamictal. En ny stämningsstabiliserande att testa. Jag är skeptisk. Jag är RIKTIGT skeptisk. Under de senaste ett och ett halvt åren har jag käkat nästintill 30 olika mediciner, varav Lamictal blir min tredje stämningsstabiliserande (för att inte tala om de 10-tal antidepp som jag har testat). Jag äter på daglig basis 2 former av benzo-derivat (Zolipdem och Zopiklon), samt 2 former av "riktigt" benzo (Oxascand och Stesolid) (och som alla vet är benzo beroendeframkallande). Plus andra lugnande som Theralen, Lergigan och Atarax. Allt för att klara mig igenom en dag. De antihistaminer jag tar är dessutom INTE kompatibla med min antidepp (Voxra), vilket gör att jag har förhöjd risk för krampanfall.
Och hur mår jag då efter över ett år av piller? Helt ärligt: Ingenting har hänt. Jag mår som jag alltid har gjort, förutom att jag inte förnekar mina känslor lika mycket längre. Vilket resulterar i fler utbrott som andra kan se, vilket får folk att tro att jag är sjukare nu än för två år sedan. Men på insidan är jag precis som vanligt. Vad är det för mening med att ta alla dessa piller, om jag ändå är som jag alltid är? Ingen. Jag funderar starkt på att trappa ner skiten, och sluta helt. Bara för att se hur jag egentligen mår, utan den bedövande dimman och biverkningar. Låta jag vara jag, och se vad som egentligen försiggår i mig.
Och ja just det, ja... Jag fick en ny diagnos idag - Dystymi. Min läkare tog fram DSM-IV, läste upp symtomen, jag nickade på alla och nu står det på papper. Min fjärde diagnos i raden (De övriga är - Emotionellt instabil personlighetsstörning, blandat ångest- och depressionstillstånd, samt ätstörning uns). Är det bara jag, eller är det ett galet sätt att diagnosticera på?
Jag tror dessutom att jag snart flippar ur på den långa raden diagnoser som jag kan tänkas ha. För det är ju inte så att de kommer närmare sanningen bara för att de sätter nya ord på hur jag mår. Snarare längre ifrån.
För det förstår väl de flesta - att om jag är jag (vilket jag antas vara), och läkare sätter 4 diagnoser på mig (och har fler i åtanke) så är det troligare att läkarna inte riktigt har koll på vad det är som egentligen är fel på mig. Jag passar in lite här, och lite där, men jag spretar för mycket för att kunna placeras i ett fack. Så jag får passas in i flera fack. På samma gång. Annars går det inte riktigt ihop. JAG går inte riktigt ihop. Och ingen tycks veta hur jag skall behandlas. Inte blir det bättre av att min psykolog säger en sak och min läkare en annan.
Fuck it. Psykiatrin står mig upp i halsen just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, diagnosticering, diagnos, dystymi, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångest, depression, ätstörning, ätstörning uns, medicin, stämningsstabiliserande
Så bort med Seroquel, in med Lamictal. En ny stämningsstabiliserande att testa. Jag är skeptisk. Jag är RIKTIGT skeptisk. Under de senaste ett och ett halvt åren har jag käkat nästintill 30 olika mediciner, varav Lamictal blir min tredje stämningsstabiliserande (för att inte tala om de 10-tal antidepp som jag har testat). Jag äter på daglig basis 2 former av benzo-derivat (Zolipdem och Zopiklon), samt 2 former av "riktigt" benzo (Oxascand och Stesolid) (och som alla vet är benzo beroendeframkallande). Plus andra lugnande som Theralen, Lergigan och Atarax. Allt för att klara mig igenom en dag. De antihistaminer jag tar är dessutom INTE kompatibla med min antidepp (Voxra), vilket gör att jag har förhöjd risk för krampanfall.
Och hur mår jag då efter över ett år av piller? Helt ärligt: Ingenting har hänt. Jag mår som jag alltid har gjort, förutom att jag inte förnekar mina känslor lika mycket längre. Vilket resulterar i fler utbrott som andra kan se, vilket får folk att tro att jag är sjukare nu än för två år sedan. Men på insidan är jag precis som vanligt. Vad är det för mening med att ta alla dessa piller, om jag ändå är som jag alltid är? Ingen. Jag funderar starkt på att trappa ner skiten, och sluta helt. Bara för att se hur jag egentligen mår, utan den bedövande dimman och biverkningar. Låta jag vara jag, och se vad som egentligen försiggår i mig.
Och ja just det, ja... Jag fick en ny diagnos idag - Dystymi. Min läkare tog fram DSM-IV, läste upp symtomen, jag nickade på alla och nu står det på papper. Min fjärde diagnos i raden (De övriga är - Emotionellt instabil personlighetsstörning, blandat ångest- och depressionstillstånd, samt ätstörning uns). Är det bara jag, eller är det ett galet sätt att diagnosticera på?
Jag tror dessutom att jag snart flippar ur på den långa raden diagnoser som jag kan tänkas ha. För det är ju inte så att de kommer närmare sanningen bara för att de sätter nya ord på hur jag mår. Snarare längre ifrån.
För det förstår väl de flesta - att om jag är jag (vilket jag antas vara), och läkare sätter 4 diagnoser på mig (och har fler i åtanke) så är det troligare att läkarna inte riktigt har koll på vad det är som egentligen är fel på mig. Jag passar in lite här, och lite där, men jag spretar för mycket för att kunna placeras i ett fack. Så jag får passas in i flera fack. På samma gång. Annars går det inte riktigt ihop. JAG går inte riktigt ihop. Och ingen tycks veta hur jag skall behandlas. Inte blir det bättre av att min psykolog säger en sak och min läkare en annan.
Fuck it. Psykiatrin står mig upp i halsen just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, diagnosticering, diagnos, dystymi, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, ångest, depression, ätstörning, ätstörning uns, medicin, stämningsstabiliserande
Det smakar inte bra
Någonting har hänt med min mun. Jag antar att det är medicinerna. För vissa saker smakar inte alls som de brukade smaka. Vissa saker smakar ungefär som att tugga på en gammal matta - torrt, tråkigt och ganska äckligt. Vitt bröd är en sådan sak. Kaffebröd är en annan. I fredags, min "jag får äta vad jag vill"-dag, inhandlade jag saker som jag brukade älska att proppa i mig. Nybakade ciabatta, donuts, pizza. Och allt smakade för jävligt. Inte ens godis smakar bra längre. Det gick så långt att jag var tvungen att spotta ut min ostmacka efter två tuggor. Pizzan fick gå samma väg. Donutsen nibblade jag på, men insåg att det var lönlöst.
Kanske är det en positiv sak. Kanske det undanröjer några av mina hetsätningsattacker - för vem vill äta sådant som smakar äckligt? Kanske det får mig att inte ha sådana cravings efter snabba kolhydrater. Men det känns ändå lite sorgligt. För nu kan jag inte längre njuta av sådant som jag brukade älska.
Men vad skall jag ersätta det med? Jag vill ju fortfarande ha en dag när jag får stoppa vadsomhelst i magen. Goda saker, underbara saker, sådant som får mig att gå omkring och se ut som en nöjd katt. Men som läget är nu har jag inget sådant. Jag gillar frukt, men jag älskar det inte. Ersätter jag de snabba kolhydraterna med frukt blir det inte alls samma sak.
Det här är sjukt störande. Om jag bara kunde lista ut vilken av medicinerna som orsakar detta, så skulle jag sluta med den. Det är ju inte så att de flesta av dem gör någon som helst nytta.
Läs även andra bloggares åsikter om mat, smak, smakförändring, medicin, biverkning, kolhydrater, cravings
Kanske är det en positiv sak. Kanske det undanröjer några av mina hetsätningsattacker - för vem vill äta sådant som smakar äckligt? Kanske det får mig att inte ha sådana cravings efter snabba kolhydrater. Men det känns ändå lite sorgligt. För nu kan jag inte längre njuta av sådant som jag brukade älska.
Men vad skall jag ersätta det med? Jag vill ju fortfarande ha en dag när jag får stoppa vadsomhelst i magen. Goda saker, underbara saker, sådant som får mig att gå omkring och se ut som en nöjd katt. Men som läget är nu har jag inget sådant. Jag gillar frukt, men jag älskar det inte. Ersätter jag de snabba kolhydraterna med frukt blir det inte alls samma sak.
Det här är sjukt störande. Om jag bara kunde lista ut vilken av medicinerna som orsakar detta, så skulle jag sluta med den. Det är ju inte så att de flesta av dem gör någon som helst nytta.
Läs även andra bloggares åsikter om mat, smak, smakförändring, medicin, biverkning, kolhydrater, cravings
måndagen den 1:e juni 2009
Forever and ever until the end of time
Jag vet att det finns de som lider av det här vädret. Och det är inte det att ni inte har min sympati - att utsättas för väder som en inte gillar är horribelt. Men jag kan inte låta bli att älska det. 40 grader i solen, 25 i skuggan - I love it.
Jag tar släntrande promenader och dricker citronvatten. Jag drar handen över min svettiga nacke och vänder ansiktet mot solen; jag njuter. Det är nu jag känner mig som mest levande. När jag kan känna den varma brisen från havet mot huden, sitta i skuggan och läsa storslagna resonemang, och min kropp luktar svagt av salt och värme. När kvällspromenader tas i shorts och t-shirt, när jag dricker kaffe klockan 6 på morgonen på min balkong i trosor och linne utan att känna kyla, när jag kan sitta försjunken i tankar på en asfaltsplan i timmar.
Om jag kunde skulle jag spendera resten av mitt liv såhär. Med håret i tofs, svetten rinnandes längs ryggen, kedjerökandes i Göteborgs tvära kontrast mellan grönska och mörkgrå asfalt. Med ögonen dolda bakom solglasögon, punken dundrandes i öronen och havets sälta mot mina läppar. Med oändliga kvällar av sorg, vansinnesplaner och tillfredsställelse. För alltid.
Läs även andra bloggares åsikter om väder, sol, värme, tillfredsställelse, liv, levande, njutning
Jag tar släntrande promenader och dricker citronvatten. Jag drar handen över min svettiga nacke och vänder ansiktet mot solen; jag njuter. Det är nu jag känner mig som mest levande. När jag kan känna den varma brisen från havet mot huden, sitta i skuggan och läsa storslagna resonemang, och min kropp luktar svagt av salt och värme. När kvällspromenader tas i shorts och t-shirt, när jag dricker kaffe klockan 6 på morgonen på min balkong i trosor och linne utan att känna kyla, när jag kan sitta försjunken i tankar på en asfaltsplan i timmar.
Om jag kunde skulle jag spendera resten av mitt liv såhär. Med håret i tofs, svetten rinnandes längs ryggen, kedjerökandes i Göteborgs tvära kontrast mellan grönska och mörkgrå asfalt. Med ögonen dolda bakom solglasögon, punken dundrandes i öronen och havets sälta mot mina läppar. Med oändliga kvällar av sorg, vansinnesplaner och tillfredsställelse. För alltid.
Läs även andra bloggares åsikter om väder, sol, värme, tillfredsställelse, liv, levande, njutning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
