Mitt huvud känns konstigt. Kanske har jag gråtit för mycket. 3 timmar låg jag under täcket och bara grät, grät, grät. Över vad vet jag inte. Men jag orkade inte ta mig ur det. Låg bara där och väntade på att mörkret skulle komma, så att jag skulle slippa ha huvudet under täcket. Ville inte se ljuset.
Ingenting har jag fått gjort idag heller. Tomt, meningslöst - allt gör mig rastlös för det finns ingen anledning till att jag skall företa mig något alls. Läsa går inte, skriva går inte, diska går inte - allt som går är att ligga under täcket och lyssna på Flogging Molly och gråta.
"Well, it breaks my heart to see you this way. The beauty in life, where's it gone?
Somebody told me you were doing okay, but somehow I guess they were wrong."
Jag har inte bytt kläder sedan i torsdags. Har inte ens orkat ta av mig dem när jag skall sova. Instängd i mig själv har jag inget val annat än att kapitulera inför min egen hjärnas vindlingar. Synapserna är tömda på alla former av transmittorer; jag är uttömd, utslagen. Jag kan inte ens tänka, inte ens vara. Ändå är jag här. Mitt i mig själv. Eller är detta en utkant av mig? Spelar det någon roll? Mållös. Upplöst i världens frätande syra.
Läs även andra bloggares åsikter om depression, passivitet, tomhet, flogging molly
lördagen den 31:e januari 2009
Psyklitteratur (med en minimal kanon)
Psyklitteratur är ett väldigt luddigt begrepp, en kategorisering av texter som både presenterar psykfallet i dess varierande och mångfacetterade versioner, men också (kanske just på grund av presentationen) tilltalar just psykfallen som läsekrets. Identfikationen blir till något mer, tas till en annan nivå, än det något triviala igenkännandet som kan upplevas med resten av den stora litteraturmassan. (Var gränsen går är, som vanligt, oerhört svårt att säga...)
Böckerna blir porträtt där människans psykiskt patologiska sidor visas och fascinationen är så total att dessa böcker ofta upphöjs till mörkrets väktare (tänk "Vingklippt Ängel", och dess nästan bibliska betydelse för unga psykfall, och ni förstår vad jag menar). Vi frossar ack så gärna i andras psykoser och impulsiva beteenden, ryser när vi själva längtar efter rakbladets vassa eggar efter att ha läst om blodiga armar, och vi hoppas innerligt på lidande och död. Ett lyckligt slut är icke att föredra.
I mångt och mycket spelar det ingen roll om böckerna är fiktiva eller ej, personerna blir ändå så verkliga att de kryper under våra skinn liks Medina-maskar, växer sig stora, och ibland, om våra egon är förtvinade, hotar att ta över oss. Litteratur av detta slag är både triggande och tröstande. Lite som thinspiration för ätstöda, så förbjudet men nästan ett tvång.
Jag är säker på att det finns många böcker av detta slag, men jag skulle vilja säga att det finns tre som absolut platsat på klassiker-listan:
The Bell Jar av Sylvia Plath
Glaskupan, som boken heter på svenska, blev först publicerad under författarpsedonymen Victoria Lucas år 1963 är boken uppenbarligen en roman à clef, eftersom psedonymen var till för att skydda personer i boken från igenkänning. Plath var heller inte säker på verkets litterära kvalité, vilket (för mig) är fullt förståeligt då detta var Plath's första (och enda) roman.
Esther Greenwood, romanens huvudperson, sjunker sakta men säkert ner i depression. Oförmögen att ta till sig vad hon anser borde vara en tid i hennes liv fylld av upplevelser, gör hon till slut ett självmordsförsök och tas in på mentalsjukhus för behandling.
Författarinnan tog sitt liv en månad efter verkets publikation, och år 1966 publicerades romanen under Plath's egna namn.
And I don't want to live this life av Deborah Spungen
Boken fick titeln Inte som andra döttrar på svenska, vilket är, i mina ögon, en långt mindre radikal och långt mindre passande titel. Den icke-fiktiva boken utkom 1983, och är skriven av moderns till Nancy Spungen, dem famöse Sid Vicious flickvän. Hon hittades mördad, och mordet har aldrig klarats upp, delvis på grund av att Vicious dog av en heroinöverdog en månad efter Nancy. Dock, långt innan detta hände, långt innan Nancy träffade Sid, var hon dotter i en judisk medelklassfamilj, som redan från början visste att allt inte stod rätt till med Nancy. Detta är berättelsen om Nancys liv, sett ur hennes mammas ögon. Det krävs mycket styrka för att skriva en så intim bok om en dotter som gjorde allt för att döva sin själsliga smärta.
Blonde av Joyce Carol Oates
Detta är den fiktiva berättelsen om Marilyn Monroe. När den publicerades (år 2000) fick den stark kritik för att den tog en verklig människas liv och gjorde om det till fiktion, men det starka resultatet tystade många kritiker. Individers desillusionerade tillvaro tycks vara ett återkommande tema i Oates författarskap, men här är det snarare det naiva hoppet som att det en dag kommer att ordna sig som står i fokus.
Såklart har jag läst dessa böcker. Men det var längesedan nu, och jag tänkte att det kanske var dags att göra omläsningar. Dock undrar jag:
Hur många av er där ute har läst dessa böcker?
Är ni litterära psykfall, eller är ni helt enkelt ute efter gott författarskap?
Vad är det som har lockat i böckerna, eller vad har fått er att avstå?
Finns det andra böcker som ingår i psyklitteraturens klassiska kanon?
Min personliga motivation är komplicerad, men att det delvis är just psykdelen som lockar skall inte förnekas. Kanske det bäst summeras med Flogging Molly's ord:
"Do you understand the madness?
Do you recognize the grace?"
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psyklitteratur, psykfall, litteratur, böcker, kanon, the bell jar, glaskupan, sylvia plath, and i don't want to live this life, inte som andra döttrar, deborah spungen, blonde, joyce carol oates
Böckerna blir porträtt där människans psykiskt patologiska sidor visas och fascinationen är så total att dessa böcker ofta upphöjs till mörkrets väktare (tänk "Vingklippt Ängel", och dess nästan bibliska betydelse för unga psykfall, och ni förstår vad jag menar). Vi frossar ack så gärna i andras psykoser och impulsiva beteenden, ryser när vi själva längtar efter rakbladets vassa eggar efter att ha läst om blodiga armar, och vi hoppas innerligt på lidande och död. Ett lyckligt slut är icke att föredra.
I mångt och mycket spelar det ingen roll om böckerna är fiktiva eller ej, personerna blir ändå så verkliga att de kryper under våra skinn liks Medina-maskar, växer sig stora, och ibland, om våra egon är förtvinade, hotar att ta över oss. Litteratur av detta slag är både triggande och tröstande. Lite som thinspiration för ätstöda, så förbjudet men nästan ett tvång.
Jag är säker på att det finns många böcker av detta slag, men jag skulle vilja säga att det finns tre som absolut platsat på klassiker-listan:
The Bell Jar av Sylvia Plath
Glaskupan, som boken heter på svenska, blev först publicerad under författarpsedonymen Victoria Lucas år 1963 är boken uppenbarligen en roman à clef, eftersom psedonymen var till för att skydda personer i boken från igenkänning. Plath var heller inte säker på verkets litterära kvalité, vilket (för mig) är fullt förståeligt då detta var Plath's första (och enda) roman.
Esther Greenwood, romanens huvudperson, sjunker sakta men säkert ner i depression. Oförmögen att ta till sig vad hon anser borde vara en tid i hennes liv fylld av upplevelser, gör hon till slut ett självmordsförsök och tas in på mentalsjukhus för behandling.
Författarinnan tog sitt liv en månad efter verkets publikation, och år 1966 publicerades romanen under Plath's egna namn.
And I don't want to live this life av Deborah Spungen
Boken fick titeln Inte som andra döttrar på svenska, vilket är, i mina ögon, en långt mindre radikal och långt mindre passande titel. Den icke-fiktiva boken utkom 1983, och är skriven av moderns till Nancy Spungen, dem famöse Sid Vicious flickvän. Hon hittades mördad, och mordet har aldrig klarats upp, delvis på grund av att Vicious dog av en heroinöverdog en månad efter Nancy. Dock, långt innan detta hände, långt innan Nancy träffade Sid, var hon dotter i en judisk medelklassfamilj, som redan från början visste att allt inte stod rätt till med Nancy. Detta är berättelsen om Nancys liv, sett ur hennes mammas ögon. Det krävs mycket styrka för att skriva en så intim bok om en dotter som gjorde allt för att döva sin själsliga smärta.
Blonde av Joyce Carol Oates
Detta är den fiktiva berättelsen om Marilyn Monroe. När den publicerades (år 2000) fick den stark kritik för att den tog en verklig människas liv och gjorde om det till fiktion, men det starka resultatet tystade många kritiker. Individers desillusionerade tillvaro tycks vara ett återkommande tema i Oates författarskap, men här är det snarare det naiva hoppet som att det en dag kommer att ordna sig som står i fokus.
Såklart har jag läst dessa böcker. Men det var längesedan nu, och jag tänkte att det kanske var dags att göra omläsningar. Dock undrar jag:
Hur många av er där ute har läst dessa böcker?
Är ni litterära psykfall, eller är ni helt enkelt ute efter gott författarskap?
Vad är det som har lockat i böckerna, eller vad har fått er att avstå?
Finns det andra böcker som ingår i psyklitteraturens klassiska kanon?
Min personliga motivation är komplicerad, men att det delvis är just psykdelen som lockar skall inte förnekas. Kanske det bäst summeras med Flogging Molly's ord:
"Do you understand the madness?
Do you recognize the grace?"
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psyklitteratur, psykfall, litteratur, böcker, kanon, the bell jar, glaskupan, sylvia plath, and i don't want to live this life, inte som andra döttrar, deborah spungen, blonde, joyce carol oates
fredagen den 30:e januari 2009
And industry of lies, I would say!
Vad bättre att göra en dag som denna än att ägna mig åt mitt favorithatobjekt: scientologerna. För er som inte känner till dem, kort sagt är de en religiös sekt som bland annat inte tror på psykiatrin. De verkar inte överhuvudtaget tro att det finns något sådant som psykiska sjukdomar. De ligger bakom Citizens Commission for Human Rights (CCHR), som bland annat kämpar för att få bort tvångsvård av psykiskt sjuka patienter. Allt de gör är inte dåligt, de har hjälpt många som har blivit felbehandlade.
Men...
Att inte tro att psykiatri är en vetenskap, inte tro att det finns psykiska sjukdomar, är att säga till miljontals som mår dåligt: "du är inte sjuk". Lite som att säga "ryck upp dig" till en deprimerad. Tom Cruise, ett av scientologins främsta ansikten utåt, har sagt att mår en dåligt kan det botas med fysisk aktivitet.
Scientologerna ligger också bakom filmen (och utställningen) "Psychiatry - An industry of death". Jag har just sett filmen för första gången och jag är mållös. Psykiatrin förknippas med nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten, säger i stort sett att alla psykiatriker är pengahungriga, maktgalna fanatiker som gör vad som helst för att skriva ut Concerta eller Prozac till ditt barn. Psykiatrin som industri drivs av läkemedelsföretag och ingen har en chans. Den är så onyanserad att det är svårt att förstå hur människor kan se denna film och inte se överdrifterna. För de finns där - giantiska moln av överdrifter! Psykiatrin kan kritiseras, men här framställs allt som om det är en enda stor konspiration för att ta över världen. And somehow I'm not buying into that.
Shit. Att leva i en värld där människor faktiskt tror sådant gör mig bara ledsen.
(Dessutom skulle jag gärna vilja veta varifrån de får sina siffror, och om de faktiskt stämmer...)
Läs även andra bloggares åsikter om scientologi, an industry of death, psykiatri, CCHR
Men...
Att inte tro att psykiatri är en vetenskap, inte tro att det finns psykiska sjukdomar, är att säga till miljontals som mår dåligt: "du är inte sjuk". Lite som att säga "ryck upp dig" till en deprimerad. Tom Cruise, ett av scientologins främsta ansikten utåt, har sagt att mår en dåligt kan det botas med fysisk aktivitet.
Scientologerna ligger också bakom filmen (och utställningen) "Psychiatry - An industry of death". Jag har just sett filmen för första gången och jag är mållös. Psykiatrin förknippas med nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten, säger i stort sett att alla psykiatriker är pengahungriga, maktgalna fanatiker som gör vad som helst för att skriva ut Concerta eller Prozac till ditt barn. Psykiatrin som industri drivs av läkemedelsföretag och ingen har en chans. Den är så onyanserad att det är svårt att förstå hur människor kan se denna film och inte se överdrifterna. För de finns där - giantiska moln av överdrifter! Psykiatrin kan kritiseras, men här framställs allt som om det är en enda stor konspiration för att ta över världen. And somehow I'm not buying into that.
Shit. Att leva i en värld där människor faktiskt tror sådant gör mig bara ledsen.
(Dessutom skulle jag gärna vilja veta varifrån de får sina siffror, och om de faktiskt stämmer...)
Läs även andra bloggares åsikter om scientologi, an industry of death, psykiatri, CCHR
Rubrik saknas pga brist på fantasi
Varför ska jag gå ur sängen om morgonarna? Kan någon förklara det för mig? Det finns absolut ingenting i mitt liv som lockar.
Koncentrationsförmågan är borta. Jag låter ögonen flyga över orden i mina älskade böcker, men jag förstår ingenting. Jag kan varken ta in något, eller få ut något. Inga ord kommer ur mig, inga tankar. Bara att formulera ett blogginlägg kräver all min uppmärksamhet.
Jag känner inget. Bara tomhet.
Det finns inget jag vill uppleva. Det finns inget jag längtar efter, inget jag söker, inget jag finner, inget att brinna för eller slockna över.
Tiden passerar, går mig förbi. Jag vet inte hur jag skall hålla fast den, för jag önskar den inte. Samtidigt står allt still och depressionens olika nyanser av grått klamrar sig fast vid mina synapser likt tuggummi under Doc Martens-kängor. För detta är min depression - då meningslösheten tar över mig så totalt att jag inte ens vet vilka strumpor jag skall ta på mig denna dag. Lika bra då att låta bli, gå barfota eller ta de mörklila, luddiga som jag bara bär när jag är hemma och fryser om fötterna. Varför klä på mig på riktigt?
Det tog mig tre dagar denna vecka från det att jag bestämde att jag behövde duscha tills det att jag faktiskt gjorde det. Ingen märkte något. Vem skulle märka? Den enda jag träffade var min psykolog, och i 45 minuter kan jag låtsas att jag faktiskt är någon som duschar när hon borde.
Jag tänker hemska tankar om honom: att han inte kan se skillnad på trasselsuddigt hår à la alternativt vänstermongo, och någon som inte har lyckats ta sig de 11 stegen till duschen. Jag tänker att han ändå inte förstår min yta, så hur skulle han kunna se skillnad?
Jag har pendlat mellan hypersomni, insomni och tillbaka igen. När jag sover kan jag låtsas att jag är död. Så länge jag inte drömmer skulle jag lika gärna kunna vara död. Möjligheter, möjligheter, möjligheter... De försvinner. Jag orkar inte ens dagdrömma.
Läs även andra bloggares åsikter om depression, passivitet, hypersomni, tomhet, meningslöshet
Koncentrationsförmågan är borta. Jag låter ögonen flyga över orden i mina älskade böcker, men jag förstår ingenting. Jag kan varken ta in något, eller få ut något. Inga ord kommer ur mig, inga tankar. Bara att formulera ett blogginlägg kräver all min uppmärksamhet.
Jag känner inget. Bara tomhet.
Det finns inget jag vill uppleva. Det finns inget jag längtar efter, inget jag söker, inget jag finner, inget att brinna för eller slockna över.
Tiden passerar, går mig förbi. Jag vet inte hur jag skall hålla fast den, för jag önskar den inte. Samtidigt står allt still och depressionens olika nyanser av grått klamrar sig fast vid mina synapser likt tuggummi under Doc Martens-kängor. För detta är min depression - då meningslösheten tar över mig så totalt att jag inte ens vet vilka strumpor jag skall ta på mig denna dag. Lika bra då att låta bli, gå barfota eller ta de mörklila, luddiga som jag bara bär när jag är hemma och fryser om fötterna. Varför klä på mig på riktigt?
Det tog mig tre dagar denna vecka från det att jag bestämde att jag behövde duscha tills det att jag faktiskt gjorde det. Ingen märkte något. Vem skulle märka? Den enda jag träffade var min psykolog, och i 45 minuter kan jag låtsas att jag faktiskt är någon som duschar när hon borde.
Jag tänker hemska tankar om honom: att han inte kan se skillnad på trasselsuddigt hår à la alternativt vänstermongo, och någon som inte har lyckats ta sig de 11 stegen till duschen. Jag tänker att han ändå inte förstår min yta, så hur skulle han kunna se skillnad?
Jag har pendlat mellan hypersomni, insomni och tillbaka igen. När jag sover kan jag låtsas att jag är död. Så länge jag inte drömmer skulle jag lika gärna kunna vara död. Möjligheter, möjligheter, möjligheter... De försvinner. Jag orkar inte ens dagdrömma.
Läs även andra bloggares åsikter om depression, passivitet, hypersomni, tomhet, meningslöshet
torsdagen den 29:e januari 2009
Min mor... (what can I say?)
Jag är på väg hem från stan, mitt på en överfull spårvagn, när min mor ringer. "Hej, hur är läget?" säger hon och genast slår min ilska till. Jag kan aldrig förklara för min mor hur jag mår. För vad skall jag säga? "Allt är skit, jag vill dö." Då ignorerar hon det, för hon vet inte vad hon skall säga. Hon kan inte hantera mitt mående, och faktum är att när jag berättade för henne att jag hade borderline så brydde hon sig inte. Hon brydde sig inte ens om att fråga vad det var, trots att hon inte visste. Hon kan förstå ångest och depression, men inget annat. Och knappt ens det.
Hon pushar mig om framtiden, frågar mig vad som skall hända, vad jag skall göra. Och jag har inga svar. Inga förutom "jag vet inte" och det är inte ett, för henne, acceptabelt svar.
Så jag säger att allt är som vanligt, och hon vill inte nöja sig med det. Men...
Hur kan hon förvänta sig att jag skall säga saker till henne, när hon inte kan hantera det?
Hur kan hon förvänta sig att jag skall vända mig till henne när hon aldrig har stöttat mig?
Hur kan hon förvänta sig att jag skall vara hennes dotter när hon aldrig har varit min mamma (utan bara någon som råkade vara vuxen i min närhet)?
Bara att hon ringer irriterar mig. Men jag vet inte vad jag vill ha av henne. Jag vet bara att jag inte orkar med henne just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om mamma, mor, relation, stöd, irritation
Hon pushar mig om framtiden, frågar mig vad som skall hända, vad jag skall göra. Och jag har inga svar. Inga förutom "jag vet inte" och det är inte ett, för henne, acceptabelt svar.
Så jag säger att allt är som vanligt, och hon vill inte nöja sig med det. Men...
Hur kan hon förvänta sig att jag skall säga saker till henne, när hon inte kan hantera det?
Hur kan hon förvänta sig att jag skall vända mig till henne när hon aldrig har stöttat mig?
Hur kan hon förvänta sig att jag skall vara hennes dotter när hon aldrig har varit min mamma (utan bara någon som råkade vara vuxen i min närhet)?
Bara att hon ringer irriterar mig. Men jag vet inte vad jag vill ha av henne. Jag vet bara att jag inte orkar med henne just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om mamma, mor, relation, stöd, irritation
tisdagen den 27:e januari 2009
Odell är lat (och ingen riktig konstnär)
På grund av diverse ohälsa har jag missat Anna Odell's tilltag. Ni vet, hon som fejkade psykos och självmordsbenägenhet, blev tagen till akuten av polis och blev inlagd på psykiatrisk mottagning, fastspänd i bältessäng, medicinerad - allt i konstens namn.
Mycket av har skrivits om denna händelse, och det finns så mycket som är fel att det är svårt att räkna upp allt. Resurser har blivit slösade, andra patienter har blivit negligerade pga någon som inte ens behöver vård, det finns lögner och manipulation och kränkning. Helt ärligt så förstår jag varför någon som Odell skulle kunna göra något sådant, men det betyder inte att det är okej. Speciellt inte eftersom vi i dagsläget inte vet varför, hon vill bara berätta att det är del av ett större konstprojekt som hon inte kommer att avslöja något om förrän det är färdigt. Men om hon har en samhällskritisk tanke bakom sitt projekt, att det är ett sätt att belysa psykisk sjukdom och psykiatrin så kan jag förstå. Det betyder inte att jag tycker att det är okej. Långt ifrån.
Men som sagt - mycket har redan skrivits om det, som poängterar felaktigheterna i Odell's agerande. Jag vill bara här göra ett tillägg:
För framför allt tycker jag att Odell är lat. Vill hon belysa psykiatrin, psykisk sjukdom, stigamtisering, frihetsberövande eller vad det nu är som hon är ute efter, så finns det många (alltför många) människor som redan har upplevt detta. Det hade inte varit svårt att genom research hitta människor som har upplevt just det som hon upplevde - fast på riktigt. Och en konstnär som promt måste uppleva allting själv och inte kan skapa konst av andras (autentiska) upplevelser är ingen konstnär.
Men kanske det hela bara gick ut på att skapa uppmärksamhet kring sig själv och sitt konstprojekt?
Läs Aftonbladets artikel här.
Läs DN:s artikel här.
Läs eloventa inlägg i bloggen Tankestormar här och här.
Läs Psykbryt's kommentar till händelsen här.
Läs Salvan's (psykiatriker) reflektioner kring händelsen och dess (icke)etik här.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om anna odell, konst, lathet, psykiatri, fejk
Mycket av har skrivits om denna händelse, och det finns så mycket som är fel att det är svårt att räkna upp allt. Resurser har blivit slösade, andra patienter har blivit negligerade pga någon som inte ens behöver vård, det finns lögner och manipulation och kränkning. Helt ärligt så förstår jag varför någon som Odell skulle kunna göra något sådant, men det betyder inte att det är okej. Speciellt inte eftersom vi i dagsläget inte vet varför, hon vill bara berätta att det är del av ett större konstprojekt som hon inte kommer att avslöja något om förrän det är färdigt. Men om hon har en samhällskritisk tanke bakom sitt projekt, att det är ett sätt att belysa psykisk sjukdom och psykiatrin så kan jag förstå. Det betyder inte att jag tycker att det är okej. Långt ifrån.
Men som sagt - mycket har redan skrivits om det, som poängterar felaktigheterna i Odell's agerande. Jag vill bara här göra ett tillägg:
För framför allt tycker jag att Odell är lat. Vill hon belysa psykiatrin, psykisk sjukdom, stigamtisering, frihetsberövande eller vad det nu är som hon är ute efter, så finns det många (alltför många) människor som redan har upplevt detta. Det hade inte varit svårt att genom research hitta människor som har upplevt just det som hon upplevde - fast på riktigt. Och en konstnär som promt måste uppleva allting själv och inte kan skapa konst av andras (autentiska) upplevelser är ingen konstnär.
Men kanske det hela bara gick ut på att skapa uppmärksamhet kring sig själv och sitt konstprojekt?
Läs Aftonbladets artikel här.
Läs DN:s artikel här.
Läs eloventa inlägg i bloggen Tankestormar här och här.
Läs Psykbryt's kommentar till händelsen här.
Läs Salvan's (psykiatriker) reflektioner kring händelsen och dess (icke)etik här.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om anna odell, konst, lathet, psykiatri, fejk
måndagen den 26:e januari 2009
Sjuk
Influensan har slagit till. Det enda jag har orkat idag har varit att ta mig till Apoteket (ligger ca 200 m från min bostad) för att köpa Ipren. Annars har jag legat och kollat på gamla LA Ink-avsnitt. Gotta love Kat von D. Så jävla snygg är hon inte egentligen, men hennes utstrålning bara skiker: HET!
Och så har jag sovit såklart. Massor av timmar. Asgött. Drömde konstigt, men whatever. Jag orkar inte vara vaken just nu. Kanske dags att gå och lägga sig igen?
Läs även andra bloggares åsikter om sjuk, influensa, Kat von D, LA Ink, sömn
Och så har jag sovit såklart. Massor av timmar. Asgött. Drömde konstigt, men whatever. Jag orkar inte vara vaken just nu. Kanske dags att gå och lägga sig igen?
Läs även andra bloggares åsikter om sjuk, influensa, Kat von D, LA Ink, sömn
söndagen den 25:e januari 2009
Så fucking jävla trött på att aldrig få ordentliga svar!
Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara hur trött jag är på att vara ett psykfall. För jag känner mig verkligen som ett idag. I somras fick jag min borderlinediagnos, efter att ha blivit diagnosticerad som deprimerad (med ångest). Sedan fick jag träffa en läkare som radade upp tänkbara diagnoser på mig: schizoid personlighetsstörning, starka drag av antisocial personlighetsstörning, aspergers syndrom, adhd, bulimi. Inget av detta har utretts. Nu har ännu en tänkbar diagnos kommit på tal: bipolär sjukdom.
Jag var på psykakuten idag och diskuterade mina lustfyllda tvångstankar på att döda andra, samt ångest och sömnsvårigheter. Jag fick frågan: har du någonsin kännt dig lycklig? Och jag sade som det var: en gång på våren och en gång på hösten blir jag hög på livet. Det varar i en till två veckor, och sedan återgår jag till mig gamla, vanliga, förvirrade jag. Läkaren jag talade med spenderade fem minuter åt att diskutera min eventuella bipolaritet. Jag försökte förklara för henne att jag har borderline, att mitt humör svänger. Men hon ignorerade detta totalt, och rådde mig att starkt ta upp mina "lyckliga" perioder med min behandlande psykiatriker.
Men jag tänker bara shit! Min borderlinediagnos är ifrågasatt, samtidigt som olika läkare slänger inte mindre än 6 (!) andra tänkbara diagnoser (förutom borderline och depression/ångest) på mig! Jag kan omöjligt ha dem alla, så jag är så jävla trött på att inte veta vad som är fel på mig! Varför kan jag inte bara få svar på varför jag mår som jag mår?!?!
Läs även andra bloggares åsikter om diagnoser, diagnosticering, psykaktut, psykiatriker
Jag var på psykakuten idag och diskuterade mina lustfyllda tvångstankar på att döda andra, samt ångest och sömnsvårigheter. Jag fick frågan: har du någonsin kännt dig lycklig? Och jag sade som det var: en gång på våren och en gång på hösten blir jag hög på livet. Det varar i en till två veckor, och sedan återgår jag till mig gamla, vanliga, förvirrade jag. Läkaren jag talade med spenderade fem minuter åt att diskutera min eventuella bipolaritet. Jag försökte förklara för henne att jag har borderline, att mitt humör svänger. Men hon ignorerade detta totalt, och rådde mig att starkt ta upp mina "lyckliga" perioder med min behandlande psykiatriker.
Men jag tänker bara shit! Min borderlinediagnos är ifrågasatt, samtidigt som olika läkare slänger inte mindre än 6 (!) andra tänkbara diagnoser (förutom borderline och depression/ångest) på mig! Jag kan omöjligt ha dem alla, så jag är så jävla trött på att inte veta vad som är fel på mig! Varför kan jag inte bara få svar på varför jag mår som jag mår?!?!
------
För övrigt propsade läkaren på psykaukten på att jag skulle lägga in mig, och jag tvärnekade. Orka vara inlagd, liksom. Istället fick jag 16 piller Theralen, 4 Zolpidem och 4 Stesolid (de som annars ALDRIG skriver ut benzo på Östras psykakut) med mig hem. Inga recept, för då skulle jag tydligen få piller nog för att kunna ta livet av mig. Men, men... Nu kanske jag får lite sömn iallafall.Läs även andra bloggares åsikter om diagnoser, diagnosticering, psykaktut, psykiatriker
lördagen den 24:e januari 2009
Don't let me be misunderstood
Jag har inte gjort ett skit idag, förutom att ligga stilla i soffan under mitt halvfärdiga lapptäcke och lyssna på Nina Simone.
"When everything goes wrong, you see some bad.
But I'm just a soul whose intentions are good.
Oh Lord, please don't let me be misunderstood."
Det är tredje (möjligtvis fjärde) dagen i rad som jag har snurrat ordentligt på grund av bristande sömn. Det är uppenbarligen att jag inte sover bra utan varken Nozinan, Stesolid, Stilnoct, Imovane, Theralen, Propavan eller något annat preparat som jag har brukat för att inte drabbas av insomnia. Hallucinationerna har börjat krypa på mig, jag ser skuggor ändra form och blir paranoid.
Huvudvärken tär på mig, och ibland tror jag att jag skall dö bara av att röra en arm. Jag dagdrömmer på ett nästan tvångsmässigt sätt att skära halsen av andra. Se hur livet rinner ur dem medan de förblöder. Speciellt mina föräldrar. Jag vet inte varför. Det finns inget hat, bara en lustfylld adrenalinkick. Kan jag inte få min egen död kan jag åtminstone drömma om andras. Allt för att inte vara i mitt eget nu.
Läs även andra bloggares åsikter om nina simone, sömnproblem, sömnsvårigheter, hallucinationer, mord, blod
"When everything goes wrong, you see some bad.
But I'm just a soul whose intentions are good.
Oh Lord, please don't let me be misunderstood."
Det är tredje (möjligtvis fjärde) dagen i rad som jag har snurrat ordentligt på grund av bristande sömn. Det är uppenbarligen att jag inte sover bra utan varken Nozinan, Stesolid, Stilnoct, Imovane, Theralen, Propavan eller något annat preparat som jag har brukat för att inte drabbas av insomnia. Hallucinationerna har börjat krypa på mig, jag ser skuggor ändra form och blir paranoid.
Huvudvärken tär på mig, och ibland tror jag att jag skall dö bara av att röra en arm. Jag dagdrömmer på ett nästan tvångsmässigt sätt att skära halsen av andra. Se hur livet rinner ur dem medan de förblöder. Speciellt mina föräldrar. Jag vet inte varför. Det finns inget hat, bara en lustfylld adrenalinkick. Kan jag inte få min egen död kan jag åtminstone drömma om andras. Allt för att inte vara i mitt eget nu.
Läs även andra bloggares åsikter om nina simone, sömnproblem, sömnsvårigheter, hallucinationer, mord, blod
fredagen den 23:e januari 2009
Ämne: Musik
Hur förklara vad musik betyder för mig?
Hur förklara vad Nina Simone's röst gör med mig, då den varsamt öppnar mitt hjärta och sveper in det i blå sammet? Hur den får mig att känna styrka i sorgen, och att i dess närvaro jag villigt sträcker armana mot himlen och ber. För hennes röst får mig att vilja tro, om så inte på gud, så på något. Ett liv där sorgen avvägs mot glädje och ilskan är berättigad. Ett liv där jag är jag och hon som ständigt glömmer bort sin plats i en värld där position är allting. Ett liv där drömmar får leva och frodas i sin egen rätt, utan att behöva strävas efter och förverkligas. För om de inte är förverkligade är drömmarna felaktiga och bör rättas till. Som om allt vore rätt eller fel, 0 eller 1, bra eller dåligt; utifrån en måttstock så abstrakt att den måste realiseras i andras pekpinnar.
Hur förklara hur The Clash får mig att vandra själv (men aldrig ensam) på gator befolkade av människor som har glömt bort deras egen mänsklighet? The Clash öppnar de smala gränderna i min själ, och visar styrkan i att våga tro på sig själv när världen inte ens vet om att jag också finns här. Jag jagas aldrig av Joe Strummer's röst, istället föser den mig varligt men bestämt mot en plats där allting tycks möjligt. Där cigarettens glöd lyser upp min värld och dess vidsträckthet får mig att häpna. Jag andas djupt i min svindel, och bryr mig inte om att solen går ned, för jag vet att jag existerar även i mörkret och jag kan ALLTID skapa mitt eget ljus.
Hur förklara att Tiger Army får mig att tvärt vända mig om och möta Döden istället för att ständigt låta honom andas i min nacke? Jag tar Hans hand om för den till mitt hjärta. "Det slår fortfarande", säger jag till honom och jag ler, för jag vet att jag ännu inte är Hans. Istället vandrar vi tillsammans för en stund, hand i hand med på en armlängds avstånd. Jag visar Honom en ask av minnen, och Hans fingertoppar stryker mitt lov och släpper sedan taget.
Hur förklara punkens slagkraft, där musikerna är för många för att räkna upp? Där energin fyller mig med modig ilska och en röst som bär basunerande över landskapet? Det finns inget som lockar mig så som att förlkora mig ett raseri riktat mot alla dem som tror att det är deras födslorätt att lägga handen över andras munnar och säga: "Du är ingenting!". Det finns en kärlek i hatet; solidaritet må vara ett alltför utslitet ord men det får förnyad kraft när jag vet att jag inte är ensam om att anse att vår värld är förfärligt snedvriden.
Må det vara skapunkens dansanta rytm, som tvingar mina stelnade lemmar att röra sig på nytt. Eller den irländska folkpunken som ständigt påminner om historiens kraft och slag. Oavsett vilket talar alltid om frihet och egen värdighet, där möjligheterna är oändliga och jag är en del av den möjligheten.
Så hur förklara vad musik betyder för mig? Hur förklara hur den både fångar mig och spränger mina bojor? Hur förklara att den är min livskraft, mitt livsgivande elixir, och samtidigt min verklighetsflykt? Hur förklara dess förödande kraft som bygger oaser av stillhet i min själ som jag kan dricka ur efter att musiken har tystnat?
Hur förklara att musiken mer än en gång har räddat mitt liv?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om musik, betydelse, punk, skapunk, irländsk folkpunk, tiger army, psychobilly, nina simone, jazz, the clash, rock
Hur förklara vad Nina Simone's röst gör med mig, då den varsamt öppnar mitt hjärta och sveper in det i blå sammet? Hur den får mig att känna styrka i sorgen, och att i dess närvaro jag villigt sträcker armana mot himlen och ber. För hennes röst får mig att vilja tro, om så inte på gud, så på något. Ett liv där sorgen avvägs mot glädje och ilskan är berättigad. Ett liv där jag är jag och hon som ständigt glömmer bort sin plats i en värld där position är allting. Ett liv där drömmar får leva och frodas i sin egen rätt, utan att behöva strävas efter och förverkligas. För om de inte är förverkligade är drömmarna felaktiga och bör rättas till. Som om allt vore rätt eller fel, 0 eller 1, bra eller dåligt; utifrån en måttstock så abstrakt att den måste realiseras i andras pekpinnar.
Hur förklara hur The Clash får mig att vandra själv (men aldrig ensam) på gator befolkade av människor som har glömt bort deras egen mänsklighet? The Clash öppnar de smala gränderna i min själ, och visar styrkan i att våga tro på sig själv när världen inte ens vet om att jag också finns här. Jag jagas aldrig av Joe Strummer's röst, istället föser den mig varligt men bestämt mot en plats där allting tycks möjligt. Där cigarettens glöd lyser upp min värld och dess vidsträckthet får mig att häpna. Jag andas djupt i min svindel, och bryr mig inte om att solen går ned, för jag vet att jag existerar även i mörkret och jag kan ALLTID skapa mitt eget ljus.
Hur förklara att Tiger Army får mig att tvärt vända mig om och möta Döden istället för att ständigt låta honom andas i min nacke? Jag tar Hans hand om för den till mitt hjärta. "Det slår fortfarande", säger jag till honom och jag ler, för jag vet att jag ännu inte är Hans. Istället vandrar vi tillsammans för en stund, hand i hand med på en armlängds avstånd. Jag visar Honom en ask av minnen, och Hans fingertoppar stryker mitt lov och släpper sedan taget.
Hur förklara punkens slagkraft, där musikerna är för många för att räkna upp? Där energin fyller mig med modig ilska och en röst som bär basunerande över landskapet? Det finns inget som lockar mig så som att förlkora mig ett raseri riktat mot alla dem som tror att det är deras födslorätt att lägga handen över andras munnar och säga: "Du är ingenting!". Det finns en kärlek i hatet; solidaritet må vara ett alltför utslitet ord men det får förnyad kraft när jag vet att jag inte är ensam om att anse att vår värld är förfärligt snedvriden.
Må det vara skapunkens dansanta rytm, som tvingar mina stelnade lemmar att röra sig på nytt. Eller den irländska folkpunken som ständigt påminner om historiens kraft och slag. Oavsett vilket talar alltid om frihet och egen värdighet, där möjligheterna är oändliga och jag är en del av den möjligheten.
Så hur förklara vad musik betyder för mig? Hur förklara hur den både fångar mig och spränger mina bojor? Hur förklara att den är min livskraft, mitt livsgivande elixir, och samtidigt min verklighetsflykt? Hur förklara dess förödande kraft som bygger oaser av stillhet i min själ som jag kan dricka ur efter att musiken har tystnat?
Hur förklara att musiken mer än en gång har räddat mitt liv?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om musik, betydelse, punk, skapunk, irländsk folkpunk, tiger army, psychobilly, nina simone, jazz, the clash, rock
Att vakna
Att vakna
Det är ännu inte ljust
Sömnen är varm mjölk i min kropp,
jag pressar den ur mig,
motvilligt
Ett finger i taget sträcker jag utanför täcket,
känner världens kyla omsluta min hand
Förtvinande i tidens gång öppnar jag ögonen mot gryningen,
och sluter dem igen
(Det finns ingenting jag vill se utanför mina ögonlock)
Men
att vakna är att ännu en dag höra min själ skrika då den vrids om och knycklas samman;
att vakna är att ännu en dag känna den skarpa eggen på dödens lie nudda mig;
att vakna är att ännu en dag leva
Morgonstjärnans ljus tynar bort med solens strålar
men jag ligger stilla kvar
Läs även andra bloggares åsikter om morgon, uppvaknande, sorgsenhet
Det är ännu inte ljust
Sömnen är varm mjölk i min kropp,
jag pressar den ur mig,
motvilligt
Ett finger i taget sträcker jag utanför täcket,
känner världens kyla omsluta min hand
Förtvinande i tidens gång öppnar jag ögonen mot gryningen,
och sluter dem igen
(Det finns ingenting jag vill se utanför mina ögonlock)
Men
att vakna är att ännu en dag höra min själ skrika då den vrids om och knycklas samman;
att vakna är att ännu en dag känna den skarpa eggen på dödens lie nudda mig;
att vakna är att ännu en dag leva
Morgonstjärnans ljus tynar bort med solens strålar
men jag ligger stilla kvar
Läs även andra bloggares åsikter om morgon, uppvaknande, sorgsenhet
torsdagen den 22:e januari 2009
Back and forth
Jag hinner knappt komma hem och settle down med min kopp fylld av kaffe innan min psykiatriker ringer och berättar att jag kan hämta ett nytt läkarintyg (på samma mottagning som min psykolog finns). Så det är bara att dricka upp kaffet och åka tillbaka. Men nu har jag iallafall skickat iväg ett nytt läkarintyg till F-kassan, ett som mycket bättre beskriver mitt tillstånd. Nu är det bara att vänta och se. Håll tummarna för mig och att det skall gå vägen!
Läs även andra bloggares åsikter om läkarintyg, F-kassan, Försäkringskassan, sjukskrivning, hopp
Läs även andra bloggares åsikter om läkarintyg, F-kassan, Försäkringskassan, sjukskrivning, hopp
Snöoväder och förväntan
Hemkommen från psykologen är jag frusen. Rykten gör gällande att det skall bli 48-timmars vinter i Göteborg, och jag ser fram emot det. Den här pseudovintern gör mig frusen in i märgen utan att få den underbara vita marken. Nu har jag iallafall 48 timmar av vithet att se fram emot.
Psykologsamtalet gick bra. Förutom att jag känner mig lite sorgsen, eftersom det fick mig att inse hur lite jag ser fram emot saker, och hur lite jag känner förväntan. Inte ens saker som jag tror kommer vara roliga ser jag fram emot. Skit också. Kanske är det därför som enbart småsaker får mig att känna glädje. En kopp latte i solen, ett snöoväder att titta på, en bok att läsa. Fast kanske glädje är fel uttryck. Det är bara ett litet stick, och sedan borta.
Vilket tråkigt liv jag egentligen lever. Synd bara att jag inte vet hur jag skall ändra på det.
Läs även andra bloggares åsikter om snö, Göteborg, psykolog, förväntan, se fram emot, glädje
Psykologsamtalet gick bra. Förutom att jag känner mig lite sorgsen, eftersom det fick mig att inse hur lite jag ser fram emot saker, och hur lite jag känner förväntan. Inte ens saker som jag tror kommer vara roliga ser jag fram emot. Skit också. Kanske är det därför som enbart småsaker får mig att känna glädje. En kopp latte i solen, ett snöoväder att titta på, en bok att läsa. Fast kanske glädje är fel uttryck. Det är bara ett litet stick, och sedan borta.
Vilket tråkigt liv jag egentligen lever. Synd bara att jag inte vet hur jag skall ändra på det.
Läs även andra bloggares åsikter om snö, Göteborg, psykolog, förväntan, se fram emot, glädje
onsdagen den 21:e januari 2009
Något hyper
Kopp kaffe nummer 3 och jag lovar: jag försöker faktiskt få ordning på mitt liv. Imorse var jag stressad, och därmed jävligt förvirrad. Jag glömde bort om jag hade rökt den första morgonciggen (så jag gick ut och tog en till för säkerhets skull) och om jag hade tagit dagens Voxra-piller (tog inte ett till, tänkte att det kanske inte gör så mycket om jag skulle råka missa en dag). Det roliga är att jag minns att jag tog pillret ur burken, och gick och satte mig i soffan. Nu är pillret borta, men jag har ingen aning om det ligger i min mage eller ej. Men jag antar det, for it is nowhere to be found.
Men jag har ringt läkarsekreteraren, hon har ringt upp och verkat lika förvirrad som jag själv känner mig (hon hade inte alls förstått vad jag hade försökt förklara om min situation), och hon skall vidarebefodra det till läkaren som skall (förhoppningsvis) ringa upp.
Eller har jag redan skrivit allt detta en gång innan? Jag minns faktiskt inte. Jag är något hyper. (Och nej, det beror inte på kaffet. Jag intar mycket mer än bara tre koppar under en vanlig morgon, och brukar inte alls få den här effekten.) Tankarna rusar, och jag kommer förmodligen att försöka pränta ner dem på bloggen. Det finns en viss risk för att jag kommer att skriva många inlägg idag. Jag ber om ursäkt för detta i förväg. Ni behöver inte läsa.
Och angående psykakuten: det finns inget behov av det längre. Nu mår jag ju bra! Jag har tagit tag i saker, jag försöker fixa mitt liv, jag är stork och stark och kan brottas med en jätte om det så skulle vara. Skära mig kanske jag gör, men bara för att det är roligt. Hmm... Kanske en del skulle kalla detta tillstånd för hypomani. Eller så är jag bara lite mer uppåt. Jag vet faktiskt inte. Tankarna rusar åt tusen håll och jag har något svårt att sitta still. Så kanske jag borde ta mig för något fantastiskt! För plötsligt har jag en väldig lust att måla. Synd bara att jag inte kan rita. Men jag hittar säkert något.
Läs även andra bloggares åsikter om bra humör, hyper, hypomani, tankerusningar, energi, få ordning på mitt liv
Men jag har ringt läkarsekreteraren, hon har ringt upp och verkat lika förvirrad som jag själv känner mig (hon hade inte alls förstått vad jag hade försökt förklara om min situation), och hon skall vidarebefodra det till läkaren som skall (förhoppningsvis) ringa upp.
Eller har jag redan skrivit allt detta en gång innan? Jag minns faktiskt inte. Jag är något hyper. (Och nej, det beror inte på kaffet. Jag intar mycket mer än bara tre koppar under en vanlig morgon, och brukar inte alls få den här effekten.) Tankarna rusar, och jag kommer förmodligen att försöka pränta ner dem på bloggen. Det finns en viss risk för att jag kommer att skriva många inlägg idag. Jag ber om ursäkt för detta i förväg. Ni behöver inte läsa.
Och angående psykakuten: det finns inget behov av det längre. Nu mår jag ju bra! Jag har tagit tag i saker, jag försöker fixa mitt liv, jag är stork och stark och kan brottas med en jätte om det så skulle vara. Skära mig kanske jag gör, men bara för att det är roligt. Hmm... Kanske en del skulle kalla detta tillstånd för hypomani. Eller så är jag bara lite mer uppåt. Jag vet faktiskt inte. Tankarna rusar åt tusen håll och jag har något svårt att sitta still. Så kanske jag borde ta mig för något fantastiskt! För plötsligt har jag en väldig lust att måla. Synd bara att jag inte kan rita. Men jag hittar säkert något.
Läs även andra bloggares åsikter om bra humör, hyper, hypomani, tankerusningar, energi, få ordning på mitt liv
Recension: Bipolar Disorder
Titel: Bipolar Disorder – A Guide for Patients and Families
Författare: Francis Mark Mondimore
Förlag, år: John Hopkins Press, 2006
Ämne: Psykiatri/Psykologi
Bipolär sjukdom (förut kallat manodepressivitet) kännetecknas av dels maniska perioder och dels depressiva perioder. Däremellan kan den bipoläre ha ett ”normalt” stämningsläge. Ofta brukar en av två diagnoser ställas; bipolär I där både starka maniska perioder och djupa depressiva perioder förekommer, eller bipolär II där tyngdpunkten ligger mer på de depressiva episoderna, och de maniska perioderna är mildare. Utöver detta finns det en rad tillstånd som kännetecknas av kraftiga humörsvängningar, men som inte finns med i psykiatrikerns bibel (DSM-IV). Dessa kan vara stämningsförändringar i takt med årstiderna, eller kvinnor som upplever en närmast cyklisk stämningsförändring i takt med menscykeln.
Bipolar Disorder tar upp allt detta och mycket mer. Ingående och lättförståeligt beskrivs symtom, könsspecifika skillnader i symtom, troliga orsaker (främst genetiska), behandling (som stämningsstabiliserande, antipsykotisk neuroleptika, antidepressiva, ECT, terapi) och tips för hur den bipoläre själv skall handskas med sin sjukdom, exempelvis genom regelbunden sömn och minskad stress. Det ges också råd till familjen omkring den bipoläre, främst att vara på vakt på symtom till att den bipoläre är på väg in i en episod, men varnar också för att tolka alla tecken på förhöjt eller sänkt stämningsläge som ett utslag av sjukdomen.
Boken är skriven av en läkare, och emfasen ligger på det medicinska. Beskrivning av symtom, diagnosticering och behandling tar upp 224 av de 290 sidorna. Även i råden till den bipoläre (under avsnittet ”Getting better and staying well") poängteras hur viktigt det är att noggrant ta den ordinerade medicinen och inte strunta i ens en endaste dos. Här kan jag inte låta bli att tänka på Stephen Fry’s dokumentär ”The secret life of the Manic Depressive” (en för övrigt mycket intressant dokumentär, väl värd att se), där majoriteten av de tillfrågade inte vill bli av med sin sjukdom och ofta heller inte vill ta medicin mot den, eftersom de maniska perioderna är något de uppskattar. Denna fråga tas inte ens upp i boken, utan bipolär sjukdom beskrivs som något som måste behandlas med alla medel tillgängliga. Om patienterna i boken slutar ta medicin beskrivs det som att det är på grund av biverkningar eller helt enkelt slarv.
Men om en är genuint intresserad av bipolär sjukdom, vad det är och vad det tar sig för uttryck är Bipolar Disorder väl värd att läsa, inte bara för patienter och deras familjer (som undertiteln gör gällande). Boken är grundlig och förklarar även de tekniskt svårare delarna av sjukdomen (som hur neurotransmittorer fungerar och proteinernas roll i uppbyggandet av gener). Den ger varnande exempel på vad som kan ske om sjukdomen inte behandlas, och sticker inte under stolen med att bipolär sjukdom är potentiellt dödlig, på grund av den höga självmordsrisken för både de som är i det maniska eller det depressiva tillståndet.
Fallbeskrivningar är ofta en bra idé för att få en sjukdom att bli mer levande, och det finns ett flertal av dem här. De är hämtade från läkarens egen erfarenhet och patientkrets, och är spännande att läsa. Tyvärr finns det en tendens till att författaren får sig själv att framstå som någon som alltid vet bäst, som någon som ställer rätt diagnos där andra har misslyckats.
Bipolar Disorder har också en amerikansk prägel, då till exempel olika läkemedels namn är de amerikanska namnen och i råden till den bipoläre finns saker som att en bör se till att ens sjukförsäkring är i ordning och att en bör veta exakt vad den gäller för.
Slutsatsen blir dock att det finns mycket att hämta ur Bipolar Disorder, så länge en har i åtanke att detta är mer en psykiatrisk (alltså medicinsk) bok än en psykologisk, och därför är skriven utifrån ett visst perspektiv. Men som sådan ger den en fascinerande bild av en (för mig) fascinerande sjukdom, och dess bredd gör att jag känner att jag har fått en bra bild av vad bipolär sjukdom innebär.
Läs mer om boken här.
Läs andra bokrecensioner här.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bipolar disorder, bipolär, francis mark mondimore, manodepressivitet, böcker, recension
Författare: Francis Mark Mondimore
Förlag, år: John Hopkins Press, 2006
Ämne: Psykiatri/Psykologi
Bipolär sjukdom (förut kallat manodepressivitet) kännetecknas av dels maniska perioder och dels depressiva perioder. Däremellan kan den bipoläre ha ett ”normalt” stämningsläge. Ofta brukar en av två diagnoser ställas; bipolär I där både starka maniska perioder och djupa depressiva perioder förekommer, eller bipolär II där tyngdpunkten ligger mer på de depressiva episoderna, och de maniska perioderna är mildare. Utöver detta finns det en rad tillstånd som kännetecknas av kraftiga humörsvängningar, men som inte finns med i psykiatrikerns bibel (DSM-IV). Dessa kan vara stämningsförändringar i takt med årstiderna, eller kvinnor som upplever en närmast cyklisk stämningsförändring i takt med menscykeln.
Bipolar Disorder tar upp allt detta och mycket mer. Ingående och lättförståeligt beskrivs symtom, könsspecifika skillnader i symtom, troliga orsaker (främst genetiska), behandling (som stämningsstabiliserande, antipsykotisk neuroleptika, antidepressiva, ECT, terapi) och tips för hur den bipoläre själv skall handskas med sin sjukdom, exempelvis genom regelbunden sömn och minskad stress. Det ges också råd till familjen omkring den bipoläre, främst att vara på vakt på symtom till att den bipoläre är på väg in i en episod, men varnar också för att tolka alla tecken på förhöjt eller sänkt stämningsläge som ett utslag av sjukdomen.
Boken är skriven av en läkare, och emfasen ligger på det medicinska. Beskrivning av symtom, diagnosticering och behandling tar upp 224 av de 290 sidorna. Även i råden till den bipoläre (under avsnittet ”Getting better and staying well") poängteras hur viktigt det är att noggrant ta den ordinerade medicinen och inte strunta i ens en endaste dos. Här kan jag inte låta bli att tänka på Stephen Fry’s dokumentär ”The secret life of the Manic Depressive” (en för övrigt mycket intressant dokumentär, väl värd att se), där majoriteten av de tillfrågade inte vill bli av med sin sjukdom och ofta heller inte vill ta medicin mot den, eftersom de maniska perioderna är något de uppskattar. Denna fråga tas inte ens upp i boken, utan bipolär sjukdom beskrivs som något som måste behandlas med alla medel tillgängliga. Om patienterna i boken slutar ta medicin beskrivs det som att det är på grund av biverkningar eller helt enkelt slarv.
Men om en är genuint intresserad av bipolär sjukdom, vad det är och vad det tar sig för uttryck är Bipolar Disorder väl värd att läsa, inte bara för patienter och deras familjer (som undertiteln gör gällande). Boken är grundlig och förklarar även de tekniskt svårare delarna av sjukdomen (som hur neurotransmittorer fungerar och proteinernas roll i uppbyggandet av gener). Den ger varnande exempel på vad som kan ske om sjukdomen inte behandlas, och sticker inte under stolen med att bipolär sjukdom är potentiellt dödlig, på grund av den höga självmordsrisken för både de som är i det maniska eller det depressiva tillståndet.
Fallbeskrivningar är ofta en bra idé för att få en sjukdom att bli mer levande, och det finns ett flertal av dem här. De är hämtade från läkarens egen erfarenhet och patientkrets, och är spännande att läsa. Tyvärr finns det en tendens till att författaren får sig själv att framstå som någon som alltid vet bäst, som någon som ställer rätt diagnos där andra har misslyckats.
Bipolar Disorder har också en amerikansk prägel, då till exempel olika läkemedels namn är de amerikanska namnen och i råden till den bipoläre finns saker som att en bör se till att ens sjukförsäkring är i ordning och att en bör veta exakt vad den gäller för.
Slutsatsen blir dock att det finns mycket att hämta ur Bipolar Disorder, så länge en har i åtanke att detta är mer en psykiatrisk (alltså medicinsk) bok än en psykologisk, och därför är skriven utifrån ett visst perspektiv. Men som sådan ger den en fascinerande bild av en (för mig) fascinerande sjukdom, och dess bredd gör att jag känner att jag har fått en bra bild av vad bipolär sjukdom innebär.
Läs mer om boken här.
Läs andra bokrecensioner här.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bipolar disorder, bipolär, francis mark mondimore, manodepressivitet, böcker, recension
Dags att vänta
Jag somnade strax efter åtta imorse, efter att ha gjort min sedvanliga sömnlöshetsdans: läsa lite, stirra rakt fram i luften, skura köksgolvet, slå knytnäven i väggen, fundera över om tillräckligt många antidepp ändå inte kan döda trots alla ord om att de inte är toxiska, ta fram min Global-kniv och låta den glida över armen och önska, önska, önska att jag hade modet nog att trycka ner den riktigt hårt.
Kvar över nio vaknar jag igen av att telefonen ringer. Det är min handläggare på F-kassan som faktiskt ringer upp! Och berättar att för att de inte skall ta beslut om att jag inte skall få fortsatt sjukpenning måste jag skicka in ett nytt läkarintyg. Innan den 29:e januari. Punkt.
FUCK!
Ringer min psykiatrikers sekreterare som säger att min psykiatriker skall ringa upp, utan specificerad tidpunk. Jag hoppas att det sker snart. Helst NU! Jag avskyr väntan, klarar inte av den; ångesten bara stiger för varje minut. För tiden börjar rinna ut. Det är snart dags för mig att skicka det där jävla pappret, annars kommer det inte in i tid.
Jag borde sätta mig på psykakuten. Det skick jag är i är inte ett hälsosamt skick. Problemet är att jag är den jag är. Elokvent, någorlunda proper och till ytan lugnet självt. Nej, det går inte att se på mig att jag för bara några dagar sedan försökte ta mitt liv. Och när jag förklarar det låter jag mest som en pretentiös ikonoklast. Som om mitt självmordsförsök är mer en filosofisk frågeställning än ett uttryck för psykiskt lidande. Det går inte att se på mig den ångest som rider mig och den tomhet som sväljer mig. Det som psykiatriker aldrig verkar få in i sina huvuden är detta: att intellektualisera är för mig ett uttryck på hur dålig kontakt jag har med mina egna känslor. Men hur skall jag kunna förklara det utan att intellektualisera över mitt eget intellektualiserande?
Frugan och jag hade igår en diskussion kring borderline och dess extroverta vs. introverta uttryck. Diskussionen är lång och fortfarande pågående, men även om Frugan själv är introvert kallade hon mig för "introvert de luxe". Och jag skrattade. För det var sant. Kanske är det trots allt så att jag har både borderline och schizoid personlighetsstörning. Och att jag därför är oförmögen att agera utåt. Eller så är det bara så att jag ogillar att blanda in andra personer i mitt mående. Who knows? Oavsett vilket är jag tjejen som städar min lägenhet innan jag försöker ta livet av mig, för att jag inte vill att någon skall hitta mig i en stökig lägenhet. Jag är den som kryper ur mina sunkiga slackerbyxor och in i rena jeans och en skjorta innan jag tar mig till psyket. Väl där läser jag gärna en bok i väntan på att få träffa läkaren. Jag sitter tyst och snällt, och går ibland ut och röker utan ett ord. Allting jag gör andas lugn. För stormen - den håller jag inom mig.
Läs även andra bloggares åsikter om sömnlöshet, Försäkringskassan, sjukpenning, väntan, psykakuten, ångest, introvert, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning
Kvar över nio vaknar jag igen av att telefonen ringer. Det är min handläggare på F-kassan som faktiskt ringer upp! Och berättar att för att de inte skall ta beslut om att jag inte skall få fortsatt sjukpenning måste jag skicka in ett nytt läkarintyg. Innan den 29:e januari. Punkt.
FUCK!
Ringer min psykiatrikers sekreterare som säger att min psykiatriker skall ringa upp, utan specificerad tidpunk. Jag hoppas att det sker snart. Helst NU! Jag avskyr väntan, klarar inte av den; ångesten bara stiger för varje minut. För tiden börjar rinna ut. Det är snart dags för mig att skicka det där jävla pappret, annars kommer det inte in i tid.
Jag borde sätta mig på psykakuten. Det skick jag är i är inte ett hälsosamt skick. Problemet är att jag är den jag är. Elokvent, någorlunda proper och till ytan lugnet självt. Nej, det går inte att se på mig att jag för bara några dagar sedan försökte ta mitt liv. Och när jag förklarar det låter jag mest som en pretentiös ikonoklast. Som om mitt självmordsförsök är mer en filosofisk frågeställning än ett uttryck för psykiskt lidande. Det går inte att se på mig den ångest som rider mig och den tomhet som sväljer mig. Det som psykiatriker aldrig verkar få in i sina huvuden är detta: att intellektualisera är för mig ett uttryck på hur dålig kontakt jag har med mina egna känslor. Men hur skall jag kunna förklara det utan att intellektualisera över mitt eget intellektualiserande?
Frugan och jag hade igår en diskussion kring borderline och dess extroverta vs. introverta uttryck. Diskussionen är lång och fortfarande pågående, men även om Frugan själv är introvert kallade hon mig för "introvert de luxe". Och jag skrattade. För det var sant. Kanske är det trots allt så att jag har både borderline och schizoid personlighetsstörning. Och att jag därför är oförmögen att agera utåt. Eller så är det bara så att jag ogillar att blanda in andra personer i mitt mående. Who knows? Oavsett vilket är jag tjejen som städar min lägenhet innan jag försöker ta livet av mig, för att jag inte vill att någon skall hitta mig i en stökig lägenhet. Jag är den som kryper ur mina sunkiga slackerbyxor och in i rena jeans och en skjorta innan jag tar mig till psyket. Väl där läser jag gärna en bok i väntan på att få träffa läkaren. Jag sitter tyst och snällt, och går ibland ut och röker utan ett ord. Allting jag gör andas lugn. För stormen - den håller jag inom mig.
Läs även andra bloggares åsikter om sömnlöshet, Försäkringskassan, sjukpenning, väntan, psykakuten, ångest, introvert, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning
Sömnlös
Klockan är snart 1 på natten och jag är klarvaken. Eftersom jag så effektivt gjorde slut på alla lugnande och sömngivande piller jag ägde häromkvällen är jag nu pillerlös. Iallafall utan piller som kan hjälpa mig att inte klättra på väggarna om nätterna.
Att missa en natts sömn eller två kanske inte är så farligt för de flesta. För mig är det en smärre katastrof. Min impulskontroll fallerar och jag börjar hallucinera. Dessutom dissocierar jag hårt, och världen samt jag själv blir overklig. Det är då jag börjar knuffa på andra människor bara för att se om de reagerar eller inte. Det är ett märkligt beteende jag har, som fungerar bäst i en tät folksamling. Jag medvetet stöter till andra (hårt) för att se om de reagerar. Gör de det antar jag att världen är åtminstone lite verklig. En reality check, så att säga.
Kanske jag borde åka direkt till psykakuten när de öppnar 08:00 imorgon. Fast å andra sidan, va fan kan de göra för mig?
Läs även andra bloggares åsikter om sömnlös, sömnlöshet, sömnproblem, sömnsvårigheter
Att missa en natts sömn eller två kanske inte är så farligt för de flesta. För mig är det en smärre katastrof. Min impulskontroll fallerar och jag börjar hallucinera. Dessutom dissocierar jag hårt, och världen samt jag själv blir overklig. Det är då jag börjar knuffa på andra människor bara för att se om de reagerar eller inte. Det är ett märkligt beteende jag har, som fungerar bäst i en tät folksamling. Jag medvetet stöter till andra (hårt) för att se om de reagerar. Gör de det antar jag att världen är åtminstone lite verklig. En reality check, så att säga.
Kanske jag borde åka direkt till psykakuten när de öppnar 08:00 imorgon. Fast å andra sidan, va fan kan de göra för mig?
Läs även andra bloggares åsikter om sömnlös, sömnlöshet, sömnproblem, sömnsvårigheter
tisdagen den 20:e januari 2009
Tips och råd mottages tacksamt!
Jag har inte fått tag på min handläggare hos F-kassan. Jag lämnade ett meddelande på hans telefonsvarare, men jag litar inte på att han kommer att ringa upp. Jag har ett alternativ: att skriva ett brev och skicka till F-kassan. Men det måste göras snart, för det kommer gå via deras inläsningscentral i Östersund och måste vara framme hos min handläggare senast den 29:e januari. Jag tänker att om han inte har ringt imorgon så får jag skicka ett brev.
Och jag vet inte riktigt vad jag skulle skriva i ett sådant brev. Hur mycket skall jag berätta om min problematik? För mycket kommer ju bara att låta gnälligt, men för lite kommer ju resultera i att de inte förstår min situation. Det bör påpekas att detta inte är en formell överklagan (insåg jag efter att ha läst brevet lite nogrannare idag när jag var lugnare än sist jag tittade på det), beslut har ännu inte tagits utan F-kassan överväger att inte ge mig fortsatt sjukpenning. Det är mina synpunkter på detta som skall vara inne innan den 29:e.
Så vad säger ni? Några tips och råd?
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, tips, råd, brev, utelämnande
Och jag vet inte riktigt vad jag skulle skriva i ett sådant brev. Hur mycket skall jag berätta om min problematik? För mycket kommer ju bara att låta gnälligt, men för lite kommer ju resultera i att de inte förstår min situation. Det bör påpekas att detta inte är en formell överklagan (insåg jag efter att ha läst brevet lite nogrannare idag när jag var lugnare än sist jag tittade på det), beslut har ännu inte tagits utan F-kassan överväger att inte ge mig fortsatt sjukpenning. Det är mina synpunkter på detta som skall vara inne innan den 29:e.
Så vad säger ni? Några tips och råd?
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, tips, råd, brev, utelämnande
Jag och min lista
Ångesten förlamar mig. Jag har i snart en timme suttit med den tomma kaffekoppen i handen och tänkt att jag borde ringa min handläggare på F-kassan. Men utan några ångestdämpande kvar går det inte riktigt. Det vill sig liksom inte. Mest för att jag oroar mig för vad jag skall säga, jag vet inte riktigt hur jag skall förklara saker och ting. Vad har jag egentligen för skäl för att få fortsatt sjukpenning? Allting låter så patetiskt.
"Jo, det är såhär att varje gång som jag måste arbeta tillsammans med andra människor får jag raseriutbrott och sedan ångest över det. Och då vill jag skära mig själv."
Jag borde faktiskt lära mig kontrollera mina känslor...
"Jag klarar inte riktigt av rutiner, de får mig att må dåligt eftersom jag då tycker allting är meningslöst och tomt. Och då vill jag ta livet av mig."
Rutiner är det bästa för mig, det har många läkare talat om. Och jag borde lyssna på dem.
"Läkaren som skrev intyget lyssnade inte på mig. Överhuvudtaget."
Jag förklarade mig kanske inte tillräckligt väl.
"Mitt humör pendlar så snabbt att jag inte kan hantera det. Från väldigt upp till väldigt ner, från väldigt arg till väldigt tom... Det går på minuter, ibland sekunder. Så jag kan inte ha ett jobb som kräver stabilitet och samarbete."
Återigen: KONTROLLERA MINA KÄNSLOR!
"Tanken på att behöva söka jobb och kanske inte riktigt ha en inkomst fick mig att göra ett självmordsförsök. Behövde jag åka till sjukhus? Nej. Tydligen ville jag inte dö tillräckligt mycket för att lyckas."
Självmordsförsök är patetiska. Jag borde göra det ordentligt nästa gång.
And it goes on and on. Jag har inga skäl. Det är bara min hjärna som inbillar sig det.
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, ångest, sjukpenning, skäl
"Jo, det är såhär att varje gång som jag måste arbeta tillsammans med andra människor får jag raseriutbrott och sedan ångest över det. Och då vill jag skära mig själv."
Jag borde faktiskt lära mig kontrollera mina känslor...
"Jag klarar inte riktigt av rutiner, de får mig att må dåligt eftersom jag då tycker allting är meningslöst och tomt. Och då vill jag ta livet av mig."
Rutiner är det bästa för mig, det har många läkare talat om. Och jag borde lyssna på dem.
"Läkaren som skrev intyget lyssnade inte på mig. Överhuvudtaget."
Jag förklarade mig kanske inte tillräckligt väl.
"Mitt humör pendlar så snabbt att jag inte kan hantera det. Från väldigt upp till väldigt ner, från väldigt arg till väldigt tom... Det går på minuter, ibland sekunder. Så jag kan inte ha ett jobb som kräver stabilitet och samarbete."
Återigen: KONTROLLERA MINA KÄNSLOR!
"Tanken på att behöva söka jobb och kanske inte riktigt ha en inkomst fick mig att göra ett självmordsförsök. Behövde jag åka till sjukhus? Nej. Tydligen ville jag inte dö tillräckligt mycket för att lyckas."
Självmordsförsök är patetiska. Jag borde göra det ordentligt nästa gång.
And it goes on and on. Jag har inga skäl. Det är bara min hjärna som inbillar sig det.
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, ångest, sjukpenning, skäl
måndagen den 19:e januari 2009
Självmord är inte vackert
I förrgår kväll orkade jag inte längre. Ångesten var för hög och tomheten för stor. Livet var bara meningslös smärta. Därför schemalägger jag färdigskrivna recensioner som skall publiceras på bloggen för att ingen som känner mig IRL skall sakna mitt bloggande och tro att något är fel. Jag vill inte bli störd. Dricker mig full på vin och tar alla lugnande piller jag kan hitta. Zyprexa, Nozinan, Theralen, Stesolid. Vet inte hur många piller det blir i slutändan; häller bara i mig alla lugnande piller jag äger utan att tänka. Vill bara somna och aldrig mer vakna. Däckar och vaknar ett dygn senare. Uppenbarligen har jag både kräkts och kissat på mig. Självmord är inte vackert, oavsett om en lyckas med det eller ej. Jag lyckas städa bort det värsta och somnar sedan igen.
Nu är alla mina "självmordspiller" slut, dvs de som faktiskt kan vara toxiska nog i tillräckliga doser. Det är ju ingen mening med att ta antidepp, det skadar bara - dödar inte. Men hade jag haft fler "bra" piller hade jag tagit dem. Tänk så lite det krävdes för att knuffa mig över kanten.
Men nu har jag inga sådana piller kvar (ingen sömnmedicin eller ångestdämpande att ta vid behov heller för den delen). Så jag är antingen fast i det här livet eller så får jag hitta en annan utväg.
Idag har jag försökt pussla samman mig själv. Jag har till och med gjort en ansats till att ha ett liv då jag gjorde några försök att ringa min handläggare på F-kassan. Han svarade inte. Jag har städat upp resten av resterna som blev under mitt dygn av utslagenhet. Just nu är jag så trött att jag knappt kan tänka. När effekten av pillrena avtar kommer ångesten komma tillbaka som en fullbordad storm. Vem vet? Kanske nästa gång jag hittar ett sätt att bli av med ångesten för evigt.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordsförsök, ångest
Nu är alla mina "självmordspiller" slut, dvs de som faktiskt kan vara toxiska nog i tillräckliga doser. Det är ju ingen mening med att ta antidepp, det skadar bara - dödar inte. Men hade jag haft fler "bra" piller hade jag tagit dem. Tänk så lite det krävdes för att knuffa mig över kanten.
Men nu har jag inga sådana piller kvar (ingen sömnmedicin eller ångestdämpande att ta vid behov heller för den delen). Så jag är antingen fast i det här livet eller så får jag hitta en annan utväg.
Idag har jag försökt pussla samman mig själv. Jag har till och med gjort en ansats till att ha ett liv då jag gjorde några försök att ringa min handläggare på F-kassan. Han svarade inte. Jag har städat upp resten av resterna som blev under mitt dygn av utslagenhet. Just nu är jag så trött att jag knappt kan tänka. När effekten av pillrena avtar kommer ångesten komma tillbaka som en fullbordad storm. Vem vet? Kanske nästa gång jag hittar ett sätt att bli av med ångesten för evigt.
-----
Nej, jag skriver inte detta för att få sympati. Detta är en blogg där jag ärligt och rakt beskriver och förklarar mitt liv. Jag förväntar mig inte att någon skall tycka synd om mig, eller att jag skall få uppmärksamhet.Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordsförsök, ångest
Recension: På andra sidan dörren
Titel: På andra sidan dörren – En berättelse om slutenpsykiatrivården
Författare: Helena Bergman
Förlag, år: Recito, 2008
Ämne: Samhälle, psykiatri
Undertiteln på denna bok ljuger. Detta är inte en berättelse om psykvården, det är en berättelse om en person som råkar jobba där. På andra sidan dörren är mer än något annat en biografi. Här möter vi Johanna, timanställd inom slutenpsykiatrin. Hon har ångest över pengar och jobbet, en syster som är missbrukare och hotar att döda henne, drömmer om att måla. Ibland reflekterar hon över den miljö hon jobbar i: hur otacksamt det är att vara timanställd, att hon är lägst ner inom den anställda hierarkin, hur hennes kollegor ibland är lata, hur svårt det är att ständigt jobba med människor som mår dåligt. Jag vet att boken är ”verklighetsbaserad” som det så fint brukar heta, och troligtvis står författaren själv bakom många av tankarna kring Johanna och hennes jobb.
Mycket mer än så är det svårt att få ut av denna bok. Jag vet att den fick en hel del uppmärksamhet när den kom ut, men jag förstår verkligen inte varför. Men boken är skriven på ett alldeles tokigt sätt. Meningar staplas på varandra, om och om igen. Som om boken vore skrivet av ett barn som ännu inte har lärt sig att få texten att flöda. Inte gör det saken bättre att detta är en rörig bok med många upprepningar, att det finns massor av stavfel och irriterande särskrivningar, och att styckesindelningen är helt åt helvete. Helena Bergman borde dessutom bestämma sig för vad det egentligen är hon vill berätta: om Johanna (som är baserad på författaren själv verkar det som) eller om psykiatrin. För just nu försöker hon göra båda på samma gång och det fungerar inte. Detta känns inte ens som en färdig bok, snarare som ett första utkast. På andra sidan dörren är ett utmärkt exempel på att om en skall skriva en bok räcker det inte med att ha något intressant att säga. En måste dessutom veta hur det skall sägas.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om helena bergman, på andra sidan dörren, slutenpsykiatrin, psykvården, böcker, recension
Läs fler bokrecensioner här.
Läs mer om boken här.
Författare: Helena Bergman
Förlag, år: Recito, 2008
Ämne: Samhälle, psykiatri
Undertiteln på denna bok ljuger. Detta är inte en berättelse om psykvården, det är en berättelse om en person som råkar jobba där. På andra sidan dörren är mer än något annat en biografi. Här möter vi Johanna, timanställd inom slutenpsykiatrin. Hon har ångest över pengar och jobbet, en syster som är missbrukare och hotar att döda henne, drömmer om att måla. Ibland reflekterar hon över den miljö hon jobbar i: hur otacksamt det är att vara timanställd, att hon är lägst ner inom den anställda hierarkin, hur hennes kollegor ibland är lata, hur svårt det är att ständigt jobba med människor som mår dåligt. Jag vet att boken är ”verklighetsbaserad” som det så fint brukar heta, och troligtvis står författaren själv bakom många av tankarna kring Johanna och hennes jobb.
Mycket mer än så är det svårt att få ut av denna bok. Jag vet att den fick en hel del uppmärksamhet när den kom ut, men jag förstår verkligen inte varför. Men boken är skriven på ett alldeles tokigt sätt. Meningar staplas på varandra, om och om igen. Som om boken vore skrivet av ett barn som ännu inte har lärt sig att få texten att flöda. Inte gör det saken bättre att detta är en rörig bok med många upprepningar, att det finns massor av stavfel och irriterande särskrivningar, och att styckesindelningen är helt åt helvete. Helena Bergman borde dessutom bestämma sig för vad det egentligen är hon vill berätta: om Johanna (som är baserad på författaren själv verkar det som) eller om psykiatrin. För just nu försöker hon göra båda på samma gång och det fungerar inte. Detta känns inte ens som en färdig bok, snarare som ett första utkast. På andra sidan dörren är ett utmärkt exempel på att om en skall skriva en bok räcker det inte med att ha något intressant att säga. En måste dessutom veta hur det skall sägas.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om helena bergman, på andra sidan dörren, slutenpsykiatrin, psykvården, böcker, recension
Läs fler bokrecensioner här.
Läs mer om boken här.
söndagen den 18:e januari 2009
Recension: The Search for the Real Self
Titel: The Search for the Real Self – Unmasking the Personality Disorders of Our Age
Författare: James F. Masterson
Förlag, utgivningsår: Free Press, 1988
Ämne: Psykologi/Psykiatri
The Search for the Real Self handlar i huvudsak om två personlighetsstörningar: narcissistisk och borderline. I mindre omfattning tas även schizoid personlighetsstörning upp. Perspektivet är psykodynamiskt, alltså att personlighetsstörningar uppstår under barnets första tre levnadsår, då relationen till främst modern inte fungerar som den skall. Detta ställs i kontrast med hur det som författaren kallar för ”the real self” formas. Till grunden för de ovan nämnda personlighetsstörningar ligger rädsla för att bli övergiven i tidig ålder, då modern inte har kunnat bevisa för barnet att hon finns där när barnet verkligen behöver det. Sker detta tidigt kan barnet utveckla borderline, sker det lite senare kan barnet utveckla narcissism.
Eller kanske jag snarare borde skriva kommer istället för kan. Det är ett deterministiskt perspektiv som präglar boken. Orsaker tas upp som om alla som genomgår vissa saker under barndomen kommer att utveckla personlighetsstörningar. Visst talas det om det genetiska arvet, men det ligger långt borta och glöms ofta bort. Relationen till modern är det dominerande, och andra möjligheter till orsaker förminskas, minimeras och stängs ute. Lika deterministisk (nästan) är den hoppfulla synen på psykoterapi. Om terapeuten bara är skicklig nog kan alla de nämna personlighetsstörningarna ”brytas” och patienten tillfriskna. Problematik kring detta nämns aldrig. För alla som har borderline är likadana, och kräver samma terapi. Eller?
Ifrågasättas kan även bokens titel. Inte så mycket huvudtiteln, som undertiteln: Unmasking the Personality Disorders of Our Age. Är borderline, narcissistisk och schizoid personlighetsstörning något som enbart präglar vår tid? Eller har det funnits mycket längre än så. Det diskuteras inte i boken, frågan tas inte ens upp. Men titeln antyder att det är något nytt, inte bara diagnosmässigt sätt. Innebär det då, enligt det psykodynamiska perspektivet, att dagens mödrar inte är duktiga nog? Att de inte kan skapa den miljö som barn behöver?
Förutom kritiken kan jag dock säga att boken presenterar de olika personlighetsstörningarna på ett engagerande sätt, och förklarar den psykodynamiska synen enkelt och lättförståeligt. Det finns också många fallbeskrivningar, vilket för att boken känns levande och personlig. Trots dess tillkortakommanden rekommenderar jag att boken läses. Visst är den några år gammal, och visst är den inte perfekt. Men den visar på ett perspektiv som många psykologer än idag arbetar utifrån, och på så sätt kan den förklara hur mycken terapi bedrivs. Dessutom är dess diagnosticering inte ännu förlegad, och därför värd att läsa även i sin egen rätt.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om the search for the real self, james f. masterson, personlighetsstörningar, schizoid personlighetsstörning, borderline, narcisstisk personlighetsstörning, böcker, psykodynamiskt perspektiv
Läs andra bokrecensioner här.
Läs mer om boken här.
Författare: James F. Masterson
Förlag, utgivningsår: Free Press, 1988
Ämne: Psykologi/Psykiatri
The Search for the Real Self handlar i huvudsak om två personlighetsstörningar: narcissistisk och borderline. I mindre omfattning tas även schizoid personlighetsstörning upp. Perspektivet är psykodynamiskt, alltså att personlighetsstörningar uppstår under barnets första tre levnadsår, då relationen till främst modern inte fungerar som den skall. Detta ställs i kontrast med hur det som författaren kallar för ”the real self” formas. Till grunden för de ovan nämnda personlighetsstörningar ligger rädsla för att bli övergiven i tidig ålder, då modern inte har kunnat bevisa för barnet att hon finns där när barnet verkligen behöver det. Sker detta tidigt kan barnet utveckla borderline, sker det lite senare kan barnet utveckla narcissism.
Eller kanske jag snarare borde skriva kommer istället för kan. Det är ett deterministiskt perspektiv som präglar boken. Orsaker tas upp som om alla som genomgår vissa saker under barndomen kommer att utveckla personlighetsstörningar. Visst talas det om det genetiska arvet, men det ligger långt borta och glöms ofta bort. Relationen till modern är det dominerande, och andra möjligheter till orsaker förminskas, minimeras och stängs ute. Lika deterministisk (nästan) är den hoppfulla synen på psykoterapi. Om terapeuten bara är skicklig nog kan alla de nämna personlighetsstörningarna ”brytas” och patienten tillfriskna. Problematik kring detta nämns aldrig. För alla som har borderline är likadana, och kräver samma terapi. Eller?
Ifrågasättas kan även bokens titel. Inte så mycket huvudtiteln, som undertiteln: Unmasking the Personality Disorders of Our Age. Är borderline, narcissistisk och schizoid personlighetsstörning något som enbart präglar vår tid? Eller har det funnits mycket längre än så. Det diskuteras inte i boken, frågan tas inte ens upp. Men titeln antyder att det är något nytt, inte bara diagnosmässigt sätt. Innebär det då, enligt det psykodynamiska perspektivet, att dagens mödrar inte är duktiga nog? Att de inte kan skapa den miljö som barn behöver?
Förutom kritiken kan jag dock säga att boken presenterar de olika personlighetsstörningarna på ett engagerande sätt, och förklarar den psykodynamiska synen enkelt och lättförståeligt. Det finns också många fallbeskrivningar, vilket för att boken känns levande och personlig. Trots dess tillkortakommanden rekommenderar jag att boken läses. Visst är den några år gammal, och visst är den inte perfekt. Men den visar på ett perspektiv som många psykologer än idag arbetar utifrån, och på så sätt kan den förklara hur mycken terapi bedrivs. Dessutom är dess diagnosticering inte ännu förlegad, och därför värd att läsa även i sin egen rätt.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om the search for the real self, james f. masterson, personlighetsstörningar, schizoid personlighetsstörning, borderline, narcisstisk personlighetsstörning, böcker, psykodynamiskt perspektiv
Läs andra bokrecensioner här.
Läs mer om boken här.
lördagen den 17:e januari 2009
Recension: Narcissism
Titel: Narcissism – Ett psykodynamiskt perspektiv
Författare: Bo Sigrell
Förlag, utgivningsår: Natur och Kultur, 2005
Ämne: Psykologi/Psykiatri
Myten om Narkissos är välkänd. Han är en vacker, ung man som andra åtrår och älskar, men han avvisar dem alla. Som straff ser gudarna till att han förälskar sig i sin egen spegelbild, oförmögen att vända bort blicken; men också oförmögen att kunna få kontakt med personen han ser på vattnets yta. Tillslut tynar han bort och dör, fallande ner i vattnet. I boken Narcissism utforskas hur den grandiosa personligheten uppstår; den som ständigt måste ha andra att spegla sitt eget uppblåsta jag i.
Jag är inte speciellt van vid att läsa psykodynamisk litteratur. Kanske är det därför som jag inte förmår att ens läsa denna bok till sitt slut. Den är rörig och till överflöd fylld av begrepp som sällan preciseras. Istället hoppar den fram och tillbaka mellan olika perspektiv, likt någon som inte riktigt kan bestämma sig för vad hen skall tycka. Jag rekommenderar inte denna bok till någon, förutom till dem som är väldigt vana vid begrepp som objektrelationer, intrapsykisk struktur, själv-objektpresentation och många, många fler. Jag kan inte ens bedöma om boken är bra eller ej, eftersom jag inte förstår vad den vill ha sagt. Därför lägger jag den åt sidan, och sörjer inte speciellt mycket över det.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om narcissism, psykoanalys, psykodynamiskt perspektiv, narcissistisk personlighetsstörning, bo sigrell, böcker
Läs fler bokrecensioner här.
Läs mer om boken här.
Författare: Bo Sigrell
Förlag, utgivningsår: Natur och Kultur, 2005
Ämne: Psykologi/Psykiatri
Myten om Narkissos är välkänd. Han är en vacker, ung man som andra åtrår och älskar, men han avvisar dem alla. Som straff ser gudarna till att han förälskar sig i sin egen spegelbild, oförmögen att vända bort blicken; men också oförmögen att kunna få kontakt med personen han ser på vattnets yta. Tillslut tynar han bort och dör, fallande ner i vattnet. I boken Narcissism utforskas hur den grandiosa personligheten uppstår; den som ständigt måste ha andra att spegla sitt eget uppblåsta jag i.
Jag är inte speciellt van vid att läsa psykodynamisk litteratur. Kanske är det därför som jag inte förmår att ens läsa denna bok till sitt slut. Den är rörig och till överflöd fylld av begrepp som sällan preciseras. Istället hoppar den fram och tillbaka mellan olika perspektiv, likt någon som inte riktigt kan bestämma sig för vad hen skall tycka. Jag rekommenderar inte denna bok till någon, förutom till dem som är väldigt vana vid begrepp som objektrelationer, intrapsykisk struktur, själv-objektpresentation och många, många fler. Jag kan inte ens bedöma om boken är bra eller ej, eftersom jag inte förstår vad den vill ha sagt. Därför lägger jag den åt sidan, och sörjer inte speciellt mycket över det.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om narcissism, psykoanalys, psykodynamiskt perspektiv, narcissistisk personlighetsstörning, bo sigrell, böcker
Läs fler bokrecensioner här.
Läs mer om boken här.
fredagen den 16:e januari 2009
Insikter
Terapi handlar om att lära känna sig själv bättre. Mitt besök hos psykologen visade på fyra saker:
1) När dåliga saker händer går jag in i panik-mode och kan inte varken tänka eller agera.
2) Mina tankemönster blir rigida och jag kan inte se hur jag skall hantera saker. Allting kretsar kring det som skapar ångest, även när jag ignorerar det som ger mig ångest, för då måste jag ändå förhålla mig till det ångestskapande.
3) När mina tankemönster blir rigida blir jag också hjälplös. Jag vill att andra skall tala om för mig hur jag skall handla, tänka, göra för att ångesten skall försvinna.
4) Går det tillräckligt långt och jag fastnar i mina tankemönster och min ångest, är den enda utväg (som jag ser) självmord.
Det är en jävligt ond cirkel. Det är inte vettigt beteende att sitta hos psykologen och förvänta mig att han skall tala om hur jag skall göra. Kanske är jag lite skadad från psykiatrikern jag hade på förra mottagningen, som ständigt sade åt mig "skriv en handlingsplan och agera ut efter den". Hon berättade alltså hur jag skulle göra. Och det var inte så bra. Tillslut blev hela mitt liv en handlingsplan, och jag hade inget utrymme till att agera själv. Men när jag kom till min nuvarande mottagning trodde jag nästan att detta mönster skulle upprepa sig igen. Nu vet jag att min psykolog inte kommer att ge mig råd, eller säga åt mig vad jag skall göra. Vilket får mig att känna skräck, för hur skall jag agera utan någon som säger åt mig vad jag skall göra?
Insikter är bra. Insikter är hjälpsamma. Men min självkänsla är i botten. Vilket är ännu en insikt, egentligen: Att så fort yttre saker händer, och min ångest når sin topp - då tar jag det personligt och min självtillit fallerar, min självkänsla körs i botten, och jag hatar mig själv. Nej, jag hatar inte mig själv för att F-kassan är dumma. Jag hatar mig själv för att det är för mig ett "naturligt" steg att ta då min ångest tar över. Åh, dessa tankemönster som är så fruktansvärda. För tankar kommer alltid innan känslan, även om en inte alltid hinner tänka så mycket. Och mina tankar är uppenbarligen inte mina vänner.
Så jag har tagit ett beslut: Jag måste prata med F-kassan. Men jag tänker inte göra det idag. För idag är min ångest så stor att jag förmodligen inte skulle kunna få fram något vettigt. Så jag tar beslutet att lägga undan alla aktivitet och all ångest tills på måndag. Då skall jag gå till F-kassan, lämna mina synpunkter och försöka övertyga dem om att jag inte alls är frisk. Tills dess skall jag göra allt jag kan för att lugna ner mig. Inte oroa mig. Inte tänka på framtiden. Lägga allt åt sidan tills på måndag. Så att jag får lite andrum. Så att jag kan återhämta mig och känna att livet är värt att leva. Annars blir all handling förminskad. Och det tjänar jag inte på.
Så idag skall jag göra grön ärtsoppa till lunch och potatisgratäng med massor av grönsaker som tillbehör till middag. Jag skall städa. Och läsa. Och hålla mig sysselsatt. Och helt enkelt lugna ner mig.
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, ångest, sjukpenning, beslut, lugna ner mig, insikter, terapi, psykolog, rigida tankemönster
1) När dåliga saker händer går jag in i panik-mode och kan inte varken tänka eller agera.
2) Mina tankemönster blir rigida och jag kan inte se hur jag skall hantera saker. Allting kretsar kring det som skapar ångest, även när jag ignorerar det som ger mig ångest, för då måste jag ändå förhålla mig till det ångestskapande.
3) När mina tankemönster blir rigida blir jag också hjälplös. Jag vill att andra skall tala om för mig hur jag skall handla, tänka, göra för att ångesten skall försvinna.
4) Går det tillräckligt långt och jag fastnar i mina tankemönster och min ångest, är den enda utväg (som jag ser) självmord.
Det är en jävligt ond cirkel. Det är inte vettigt beteende att sitta hos psykologen och förvänta mig att han skall tala om hur jag skall göra. Kanske är jag lite skadad från psykiatrikern jag hade på förra mottagningen, som ständigt sade åt mig "skriv en handlingsplan och agera ut efter den". Hon berättade alltså hur jag skulle göra. Och det var inte så bra. Tillslut blev hela mitt liv en handlingsplan, och jag hade inget utrymme till att agera själv. Men när jag kom till min nuvarande mottagning trodde jag nästan att detta mönster skulle upprepa sig igen. Nu vet jag att min psykolog inte kommer att ge mig råd, eller säga åt mig vad jag skall göra. Vilket får mig att känna skräck, för hur skall jag agera utan någon som säger åt mig vad jag skall göra?
Insikter är bra. Insikter är hjälpsamma. Men min självkänsla är i botten. Vilket är ännu en insikt, egentligen: Att så fort yttre saker händer, och min ångest når sin topp - då tar jag det personligt och min självtillit fallerar, min självkänsla körs i botten, och jag hatar mig själv. Nej, jag hatar inte mig själv för att F-kassan är dumma. Jag hatar mig själv för att det är för mig ett "naturligt" steg att ta då min ångest tar över. Åh, dessa tankemönster som är så fruktansvärda. För tankar kommer alltid innan känslan, även om en inte alltid hinner tänka så mycket. Och mina tankar är uppenbarligen inte mina vänner.
Så jag har tagit ett beslut: Jag måste prata med F-kassan. Men jag tänker inte göra det idag. För idag är min ångest så stor att jag förmodligen inte skulle kunna få fram något vettigt. Så jag tar beslutet att lägga undan alla aktivitet och all ångest tills på måndag. Då skall jag gå till F-kassan, lämna mina synpunkter och försöka övertyga dem om att jag inte alls är frisk. Tills dess skall jag göra allt jag kan för att lugna ner mig. Inte oroa mig. Inte tänka på framtiden. Lägga allt åt sidan tills på måndag. Så att jag får lite andrum. Så att jag kan återhämta mig och känna att livet är värt att leva. Annars blir all handling förminskad. Och det tjänar jag inte på.
Så idag skall jag göra grön ärtsoppa till lunch och potatisgratäng med massor av grönsaker som tillbehör till middag. Jag skall städa. Och läsa. Och hålla mig sysselsatt. Och helt enkelt lugna ner mig.
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, ångest, sjukpenning, beslut, lugna ner mig, insikter, terapi, psykolog, rigida tankemönster
torsdagen den 15:e januari 2009
Rädsla
Jag sov inte mycket inatt. Ångesten vindlade genom mig, isande och flammande. Först till huvudet, objudna tankar kom farande. Sedan till maggropen, där det sved till och stack. Sedan till hjärtat, som bankade fort, fort, fort. Och halsen, såklart. Att kunna andas är ingen självklarhet.
Nu är jag nyss hemkommen från att ha varit hos psykologen. Det var 45 minuter av gråt, och fem minuter av prat. Jag fick inte sagt mycket, halsen snörptes samman av tårarna. Inte mycket stöd fick jag heller, tycker jag. Inga tips om hur jag skall stå ut, bara att jag bör.
Jag borde prata med F-kassan, men i mitt nuvarande tillstånd klarar jag inte av att göra något annat än att stirra rätt in i datorns skärm. Jag hatar att ångesten gör mig så handikappad, jag hatar att den tar över mig och gör mig till något väldigt, väldigt litet. Jag vet ju vad jag borde göra, men jag kan inte. Förmår inte.
Jag är så fruktansvärt rädd.
Läs även andra bloggares åsikter om rädsla, framtid, F-kassan, Försäkringskassan, sjukpenning, ångest
Nu är jag nyss hemkommen från att ha varit hos psykologen. Det var 45 minuter av gråt, och fem minuter av prat. Jag fick inte sagt mycket, halsen snörptes samman av tårarna. Inte mycket stöd fick jag heller, tycker jag. Inga tips om hur jag skall stå ut, bara att jag bör.
Jag borde prata med F-kassan, men i mitt nuvarande tillstånd klarar jag inte av att göra något annat än att stirra rätt in i datorns skärm. Jag hatar att ångesten gör mig så handikappad, jag hatar att den tar över mig och gör mig till något väldigt, väldigt litet. Jag vet ju vad jag borde göra, men jag kan inte. Förmår inte.
Jag är så fruktansvärt rädd.
Läs även andra bloggares åsikter om rädsla, framtid, F-kassan, Försäkringskassan, sjukpenning, ångest
onsdagen den 14:e januari 2009
Det som hände...
...var följande:
I november förra året fick jag ett läkarintyg som sträckte sig till den femtonde februari. Detta läkarintyg var utfärdat av Dr. Evil. För er som inte har läst om honom, eller inte kommer ihåg, så var han den mest idiotiska läkare jag någonsin har träffat. Han var dryg, nedlåtande och dumförklarade mig. På läkarintyget skrev han bland annat att jag hade "adekvat grundstämning" och var "ej ångestladdad".
F-kassan har nu bestämt att jag har varit sjukskriven länge nog (vet inte om det beror på de nya reglerna eller på Dr. Evil's intyg), och har därför att från elfte februari beslutat att jag inte längre skall få sjukpenning.
Now I'm screwed. För från och med den 19:e har jag varit sjukskriven ett helt år, och därför skulle jag söka aktivitetsersättning. Men nu går ju inte det...
Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Min framtid, den som jag har fruktat så, är nu här. Och jag kan inte hantera den.
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, sjukskriven, sjukskrivning, sjukpenning, aktivitetsersättning, ångest
I november förra året fick jag ett läkarintyg som sträckte sig till den femtonde februari. Detta läkarintyg var utfärdat av Dr. Evil. För er som inte har läst om honom, eller inte kommer ihåg, så var han den mest idiotiska läkare jag någonsin har träffat. Han var dryg, nedlåtande och dumförklarade mig. På läkarintyget skrev han bland annat att jag hade "adekvat grundstämning" och var "ej ångestladdad".
F-kassan har nu bestämt att jag har varit sjukskriven länge nog (vet inte om det beror på de nya reglerna eller på Dr. Evil's intyg), och har därför att från elfte februari beslutat att jag inte längre skall få sjukpenning.
Now I'm screwed. För från och med den 19:e har jag varit sjukskriven ett helt år, och därför skulle jag söka aktivitetsersättning. Men nu går ju inte det...
Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Min framtid, den som jag har fruktat så, är nu här. Och jag kan inte hantera den.
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, sjukskriven, sjukskrivning, sjukpenning, aktivitetsersättning, ångest
Klarar inte mer!
Jag kan inte andas. F-kassan har dragit in min sjukpenning.
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, sjukpenning, sjukskrivning
Läs även andra bloggares åsikter om F-kassan, Försäkringskassan, sjukpenning, sjukskrivning
Straight to hell
Jag överlevde natten.
Igen.
Önskar att jag inte hade det.
Önskar att jag hade dött.
Men nu sitter jag här och sväljer mitt Voxra-piller med morgonens kaffe. Varför tar jag ens dessa piller, egentligen? Tror jag verkligen att de en dag kommer att hjälpa mig, eller sväljer jag dem bara för att tillfredsställa läkarens önskan om att mediciner faktiskt ska hjälpa mig?
På sätt och vis älskar jag Voxra. De första dagarna, när jag blir hög på livet och hypomanisk, är de underbara. Men lika mycket som jag älskar så hatar jag, för när kraschen kommer lämnar den djupa sår i mig.
I'm trying to get out, but the road keeps leading me back. Straight back to Hell...
Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, voxra, antidepressiva läkemedel, SNRI
Igen.
Önskar att jag inte hade det.
Önskar att jag hade dött.
Men nu sitter jag här och sväljer mitt Voxra-piller med morgonens kaffe. Varför tar jag ens dessa piller, egentligen? Tror jag verkligen att de en dag kommer att hjälpa mig, eller sväljer jag dem bara för att tillfredsställa läkarens önskan om att mediciner faktiskt ska hjälpa mig?
På sätt och vis älskar jag Voxra. De första dagarna, när jag blir hög på livet och hypomanisk, är de underbara. Men lika mycket som jag älskar så hatar jag, för när kraschen kommer lämnar den djupa sår i mig.
I'm trying to get out, but the road keeps leading me back. Straight back to Hell...
Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, voxra, antidepressiva läkemedel, SNRI
tisdagen den 13:e januari 2009
Måste fly
Jag är så sjukt uttråkad att jag skulle kunna döda för att slippa vara jag. Effekten av Voxra:n, som tidigare gav mig koncentrationsförmåga, har nu blivit till rastlöshet och irritation. Tomheten växer i mig, och jag är i rask takt på väg ner i ravinen. Jag har hällt upp ca 100 tabletter i en skål. Zyprexa, Stesolid, Theralen, Nozinan, Mirtazapin, Lyrica - allt lugnande och sömngivande jag kunde hitta, så att jag skall kunna somna in och aldrig mer vakna. Om jag kommer ta dem ikväll vet jag inte. Men ack vad det lockar!
Jag brukar ofta få höra:
"Du måste ge antidepressiva tid att verka innan de får effekt".
Men det spelar ingen roll om antidepressiva "lyfter mitt humör". För tvärt emot vad läkarna säger så minskar de inte ångesten, och tomheten bara ökar. Det är som om antidepp lyfter den grå ridå av avtrubbad känslolöshet som jag annars lever i, och det kan ju tyckas vara bra. Om det inte vore för att jag har ingen aning om hur jag skall hantera känslor. Alla känslor förstärks, så att jag få tredubbel ångest, tredubbel rastlöshet, tredubbel tomhet, tredubbel ilska. Självklart får jag också tredubbel glädje, men eftersom glädjeämnena i mitt liv är så få märker jag sällan av det.
Det finns en anledning till varför jag är så avtrubbad - det är ett försvar för att jag inte klarar av mina egna känslor. Tar en bort det försvaret hamnar jag där jag är just nu - på väg mot döden. För jag klarar inte av att leva såhär.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, voxra, antidepressiva, irritation, rastlöshet, tomhet, försvar, känslor
Jag brukar ofta få höra:
"Du måste ge antidepressiva tid att verka innan de får effekt".
Men det spelar ingen roll om antidepressiva "lyfter mitt humör". För tvärt emot vad läkarna säger så minskar de inte ångesten, och tomheten bara ökar. Det är som om antidepp lyfter den grå ridå av avtrubbad känslolöshet som jag annars lever i, och det kan ju tyckas vara bra. Om det inte vore för att jag har ingen aning om hur jag skall hantera känslor. Alla känslor förstärks, så att jag få tredubbel ångest, tredubbel rastlöshet, tredubbel tomhet, tredubbel ilska. Självklart får jag också tredubbel glädje, men eftersom glädjeämnena i mitt liv är så få märker jag sällan av det.
Det finns en anledning till varför jag är så avtrubbad - det är ett försvar för att jag inte klarar av mina egna känslor. Tar en bort det försvaret hamnar jag där jag är just nu - på väg mot döden. För jag klarar inte av att leva såhär.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, voxra, antidepressiva, irritation, rastlöshet, tomhet, försvar, känslor
Recension: Personality Disorders
Titel: Personality Disorders
Författare: Paul M. G. Emmelkamp & Jan Henk Kamphuis
Förlag, år: Psychology Press, 2007
Detta är en bok som försöker sammanställa den evidensbaserade forskningen kring personlighetsstörningar. Den börjar med vad en personlighetsstörning egentligen är, och frågar sig: Är en personlighetsstörning en egen enhet, eller är det snarare så att den är i ena änden på en glidande skala? Och vad är det egentligen som räknas vid diagnosticering; beteendet eller den inre världen? Den ifrågasätter även uppdelningen i specifika personlighetsstörningar, då komorbiditeten mellan flera personlighetsstörningar är hög. (Även komorbiditeten med stämningssjukdomar, som tex depression, är vanliga.) Redan i sig själva är de olika kriterierna för personlighetsstörningar problematiska. Ett exempel är borderline: förutom huvudkriteriet (som alltid måste uppfyllas) måste fem av nio kriterier uppfyllas, vilket resulterar i att det finns 246 olika sätt att "ha borderline" på.
Orsaker diskuteras, då både genetiska och miljömässiga (där ibland inte bara familjeförhållanden, utan även faktorer som tex kön och social klass). Det visar sig att det skiljer klart mellan olika personlighetsstörningar vilket som väger tyngst, men att det ofta är svårt att förklara med en faktor-modeller. Personlighetsstörningars gång under livet tar också upp, och oftast brukar de avta med åldern. Detta kan dock bero på att den drabbade har lärt sig bättre coping-strategier och därmed lyckats minska symtomen, snarare än att själva personlighetsstörningen har minskat i sig. För tex borderliners är en viktig del att undvika intima relationer. Görs detta kommer den problematik som följer med borderline att minska. Själva personlighetsstörningen som sådan består dock.
Emfasen i boken ligger på borderline och antisocial personlighetsstörning, på grund av att det är dessa personlighetsstörningar som det har forskats mest kring. (Minst utrymme får schizoid personlighetsstörning.) Varje personlighetsstörning presenteras, diskuteras och olika behandlingar (och hur väl de fungerar) tas upp. Det är inte en positiv bild som målas upp, men inte heller en alltigenom negativ. Det finns hopp, men bara om rätt behandling ges.
Personality Disorders är skriven på akademisk engelska, och därför är det bra om en har viss vana i både att läsa engelska och i att läsa om psykiatri. Annars är det lätt att en fastnar i de inledande (och ganska svåra) kapitlen. Boken utgår också från evidensbaserad forskning, och det är något en bör hålla i minnet. Det är problematiskt att genomföra sådana studier inom psykiatrin, och därför är underlaget för boken knappt. Det är dock inget som författarna döljer, utan tvärtom är väldigt öppna med. Men evidensbaserad forskning inom psykiatrin kan kritiseras av andra skäl, då den har svårt att fånga upp tex de "mjuka" värdena, som livslust hos patienten, och om det är beteendet eller måendet som har ändrats när forskningen säger att patienter har blivit friska.
Summa sumarum är boken väl läsvärd för den som vill få sig en helhetsbild av personlighetsstörningar. Den tar upp mycket, mestadels i bredd men har även ett visst djup. Många frågor ställs, lyfts upp till ytan och granskas. Det är inte alltid de får svar, men kanske är det bättre att läsaren själv får fundera över dem, nu när forskning inte har entydigt kunnat besvara dem.
Läs mer om boken här.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, personality disorders, personlighetsstörningar, paul m. g. emmelkamp, jan henk kamphuis, evidensbaserad forskning
Författare: Paul M. G. Emmelkamp & Jan Henk Kamphuis
Förlag, år: Psychology Press, 2007
Detta är en bok som försöker sammanställa den evidensbaserade forskningen kring personlighetsstörningar. Den börjar med vad en personlighetsstörning egentligen är, och frågar sig: Är en personlighetsstörning en egen enhet, eller är det snarare så att den är i ena änden på en glidande skala? Och vad är det egentligen som räknas vid diagnosticering; beteendet eller den inre världen? Den ifrågasätter även uppdelningen i specifika personlighetsstörningar, då komorbiditeten mellan flera personlighetsstörningar är hög. (Även komorbiditeten med stämningssjukdomar, som tex depression, är vanliga.) Redan i sig själva är de olika kriterierna för personlighetsstörningar problematiska. Ett exempel är borderline: förutom huvudkriteriet (som alltid måste uppfyllas) måste fem av nio kriterier uppfyllas, vilket resulterar i att det finns 246 olika sätt att "ha borderline" på.
Orsaker diskuteras, då både genetiska och miljömässiga (där ibland inte bara familjeförhållanden, utan även faktorer som tex kön och social klass). Det visar sig att det skiljer klart mellan olika personlighetsstörningar vilket som väger tyngst, men att det ofta är svårt att förklara med en faktor-modeller. Personlighetsstörningars gång under livet tar också upp, och oftast brukar de avta med åldern. Detta kan dock bero på att den drabbade har lärt sig bättre coping-strategier och därmed lyckats minska symtomen, snarare än att själva personlighetsstörningen har minskat i sig. För tex borderliners är en viktig del att undvika intima relationer. Görs detta kommer den problematik som följer med borderline att minska. Själva personlighetsstörningen som sådan består dock.
Emfasen i boken ligger på borderline och antisocial personlighetsstörning, på grund av att det är dessa personlighetsstörningar som det har forskats mest kring. (Minst utrymme får schizoid personlighetsstörning.) Varje personlighetsstörning presenteras, diskuteras och olika behandlingar (och hur väl de fungerar) tas upp. Det är inte en positiv bild som målas upp, men inte heller en alltigenom negativ. Det finns hopp, men bara om rätt behandling ges.
Personality Disorders är skriven på akademisk engelska, och därför är det bra om en har viss vana i både att läsa engelska och i att läsa om psykiatri. Annars är det lätt att en fastnar i de inledande (och ganska svåra) kapitlen. Boken utgår också från evidensbaserad forskning, och det är något en bör hålla i minnet. Det är problematiskt att genomföra sådana studier inom psykiatrin, och därför är underlaget för boken knappt. Det är dock inget som författarna döljer, utan tvärtom är väldigt öppna med. Men evidensbaserad forskning inom psykiatrin kan kritiseras av andra skäl, då den har svårt att fånga upp tex de "mjuka" värdena, som livslust hos patienten, och om det är beteendet eller måendet som har ändrats när forskningen säger att patienter har blivit friska.
Summa sumarum är boken väl läsvärd för den som vill få sig en helhetsbild av personlighetsstörningar. Den tar upp mycket, mestadels i bredd men har även ett visst djup. Många frågor ställs, lyfts upp till ytan och granskas. Det är inte alltid de får svar, men kanske är det bättre att läsaren själv får fundera över dem, nu när forskning inte har entydigt kunnat besvara dem.
Läs mer om boken här.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, personality disorders, personlighetsstörningar, paul m. g. emmelkamp, jan henk kamphuis, evidensbaserad forskning
måndagen den 12:e januari 2009
Tvånget
Jag städa och känner det komma över mig. Tvånget... Det som får mig att rensa bland gamla kläder, diska vartenda glas jag äger och radera gamla saker från min hårddisk. Samtidigt.
Det är omöjligt att städa när en hela tiden får nästan intill panik över att skorna inte står med exakta mellanrum, och när ständigt kommer på nya saker som måste sorteras, hanteras och putsas.
Varför är det såhär? Varför kan jag inte som vanliga människor plocka undan saker, damma och dammsuga. Och hur kommer det sig att tvånget bara kommer när jag redan har börjat städa? Aldrig innan...
Fuck, fuck, fuck! Nu kommer det aldrig bli städat hos mig. För antingen städar jag allting eller så låter jag bli. Det finns inga mellanlägen.
Läs även andra bloggares åsikter om städa, tvångstankar, tvång
Det är omöjligt att städa när en hela tiden får nästan intill panik över att skorna inte står med exakta mellanrum, och när ständigt kommer på nya saker som måste sorteras, hanteras och putsas.
Varför är det såhär? Varför kan jag inte som vanliga människor plocka undan saker, damma och dammsuga. Och hur kommer det sig att tvånget bara kommer när jag redan har börjat städa? Aldrig innan...
Fuck, fuck, fuck! Nu kommer det aldrig bli städat hos mig. För antingen städar jag allting eller så låter jag bli. Det finns inga mellanlägen.
Läs även andra bloggares åsikter om städa, tvångstankar, tvång
Recension: Understanding your Borderline Personality Disorder
Titel: Understandning Your Borderline Personality Disorder: A Workbook
Författare: Chris Healy
Förlag, utgivningsår: Wiley-Blackwell, 2008
Baksidetexten av denna bok påstår att denna bok riktar sig till personer som jobbar med personer som har borderline. Dock när jag läser boken kan jag inte tänka mig att den är riktade till andra än de borderline-drabbade själva. För detta är inte en teoretisk skrift som går in på långa resonemang kring exempelvis barnets relation till modern, eller borderline's relation till PTSD. Nej, detta är en arbetsbok, skapad i syfte att du som borderline-drabbad skall bättre förstå dig själv.
Arbetsbok må ha sina negativa associationer, som de arbetsböcker en hade i skolan där korkade frågor fick korkade svar. Och det finns lite av den stilen även här. Från början (kapitel 1)skall du nämligen fylla i dina egna svar på frågor som boken ställer. Det börjar med vad du tror att personlighet är, och hur din självuppfattning ser ut. Det går vidare (kapitel2) med ett kort avsnitt om troliga orsaker till borderline, för att sedan (kapitel3) bekräfta det du (förmodligen) redan vet om borderline. Förslag till terapier tas upp (kapitel 4), och frågorna fortsätter i stil med: Kan du tänka dig denna form av terapi? Eller denna form? Kapitel fem tar upp olika former av medicinering, och hur de kan hjälpa.
Kapitel sex är by far det mest intressanta. Här tas upp: humörssvägningar, psykos (i mild form), impulsivitet, tomhetskänslor, suicidtankar och beteenden, separationsångest, relationer, självskadebeteenden, ilska, och den egna identiteten. Varje ämne tar upp undergrupper till ämnet, som tex under "självskadebeteenden": Ta hand om dig själv, skydda dig från framtida självskadande, alternativa coping-strategier och svårigheter att finna stöd. Du skall själv själv gradera (på en skala från 1-10, där 10 är det mest besvärliga) hur svårt du har med de olika undergrupperna. För varje avsnitt tas också upp fysiska symtom, och handlingsplaner skall formuleras.
Detta innebär att boken är ett utmärkt stöd för den som har svårt med de områden som tas upp. Här kan du själv, med bokens stöd, formulera vad du skall göra i jobbiga situationer. Därmed kan du när dessa situationer uppstår, gå tillbaka till boken och följa handlingsplanen. Understanding Your Borderline Personality Disorder handlar därför om att du själv skall komma underfund med vilka områden som är problematiska för dig och sedan utforma sätt att handskas med problemen. Det är inte en bok du läser och sedan ställer i hyllan. Istället är den ett praktiskt verktyg att använda närhelst du känner att det behövs.
Läs mer om boken här.
Sedan insåg jag att detta är min blogg och jag skriver vad fasiken jag vill. Men det verkar som om psykiatri/psykologi är det ämne som intresserar flest. Kanske jag borde begränsa mig till det, eller iallafall ha det som huvudämne. Vilket är ganska passande, eftersom det är det som jag läser mest just nu.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, chris healy, understanding your borderline personlity disorder, arbetsbok, recension
Författare: Chris Healy
Förlag, utgivningsår: Wiley-Blackwell, 2008
Baksidetexten av denna bok påstår att denna bok riktar sig till personer som jobbar med personer som har borderline. Dock när jag läser boken kan jag inte tänka mig att den är riktade till andra än de borderline-drabbade själva. För detta är inte en teoretisk skrift som går in på långa resonemang kring exempelvis barnets relation till modern, eller borderline's relation till PTSD. Nej, detta är en arbetsbok, skapad i syfte att du som borderline-drabbad skall bättre förstå dig själv.
Arbetsbok må ha sina negativa associationer, som de arbetsböcker en hade i skolan där korkade frågor fick korkade svar. Och det finns lite av den stilen även här. Från början (kapitel 1)skall du nämligen fylla i dina egna svar på frågor som boken ställer. Det börjar med vad du tror att personlighet är, och hur din självuppfattning ser ut. Det går vidare (kapitel2) med ett kort avsnitt om troliga orsaker till borderline, för att sedan (kapitel3) bekräfta det du (förmodligen) redan vet om borderline. Förslag till terapier tas upp (kapitel 4), och frågorna fortsätter i stil med: Kan du tänka dig denna form av terapi? Eller denna form? Kapitel fem tar upp olika former av medicinering, och hur de kan hjälpa.
Kapitel sex är by far det mest intressanta. Här tas upp: humörssvägningar, psykos (i mild form), impulsivitet, tomhetskänslor, suicidtankar och beteenden, separationsångest, relationer, självskadebeteenden, ilska, och den egna identiteten. Varje ämne tar upp undergrupper till ämnet, som tex under "självskadebeteenden": Ta hand om dig själv, skydda dig från framtida självskadande, alternativa coping-strategier och svårigheter att finna stöd. Du skall själv själv gradera (på en skala från 1-10, där 10 är det mest besvärliga) hur svårt du har med de olika undergrupperna. För varje avsnitt tas också upp fysiska symtom, och handlingsplaner skall formuleras.
Detta innebär att boken är ett utmärkt stöd för den som har svårt med de områden som tas upp. Här kan du själv, med bokens stöd, formulera vad du skall göra i jobbiga situationer. Därmed kan du när dessa situationer uppstår, gå tillbaka till boken och följa handlingsplanen. Understanding Your Borderline Personality Disorder handlar därför om att du själv skall komma underfund med vilka områden som är problematiska för dig och sedan utforma sätt att handskas med problemen. Det är inte en bok du läser och sedan ställer i hyllan. Istället är den ett praktiskt verktyg att använda närhelst du känner att det behövs.
Läs mer om boken här.
-----
Tre personer svarade på min fråga att de ville ha bokrecensioner. Inte speciellt många alltså. Först tänkte jag att tystnad är medhåll och att det därför är många fler som är intresserade, de bara skriver det inte. Sedan tänkte jag att det inte alls är sant, eftersom en ofta håller tyst om en inte håller med, så jag tolkade det som att majoriteten inte är intresserade av recensioner. Så ett tag tänkte jag lägga ner det.Sedan insåg jag att detta är min blogg och jag skriver vad fasiken jag vill. Men det verkar som om psykiatri/psykologi är det ämne som intresserar flest. Kanske jag borde begränsa mig till det, eller iallafall ha det som huvudämne. Vilket är ganska passande, eftersom det är det som jag läser mest just nu.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, chris healy, understanding your borderline personlity disorder, arbetsbok, recension
Frugan börjar DBT
Jag och Frugan utgör ett underligt par. Av flera skäl.
Andra brukar tycka vi är konstiga, för att vi är så olika. Eller så tror de vi är flator, för de kan annars inte förklara varför vi hänger ihop på det sättet vi gör.
För oss är vi underliga för att med varandra lyckas vi med ett konststycke som annars går oss förbi: Vi inser att vi båda har dåliga och bra sidor, och men vi tycker om varandra ändå. Utan att nedvärdera eller idealisera. För många kan det tyckas självklart, men nu får en tänka på att vi båda har borderline*.
Idag påbörjar Frugan sin behandling. DBT-inriktad gruppterapi 3-4 gånger i veckan. Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk. Hade jag varit lite yngre hade jag också hamnat i DBT, som sägs vara bättre än psykodynamisk terapi när det gäller att behandla borderline. Jag hade fått rutiner genom att gå till en fast punkt flera gånger i veckan, och jag hade fått möta andra med liknande problematik som jag**. Visst, med min förmåga att hata och nedvärdera andra hade jag förmodligen varit ett problematiskt inslag i gruppterapi. Och det hade säkert varit en plåga för mig. Men jag hade säkert lärt mig massor av det.
Jag önskar lycka till! till Frugan, hon har en jobbig tid framför sig, men jag vet också att hon är en oerhört stark person. Så jag tror nog att hon klarar det här.
**Det finns 246 olika sätt att ha borderline på, eller hur en nu skall uttrycka det. Det finns nio kriterier (förutom huvudkriteriet), och för att ha borderline skall en uppfylla minst fem. Därmed finns 246 olika varianter av borderline, enligt kriterielistan. Förstår ni vad jag menar?
Läs även andra bloggares åsikter om DBT, dialektisk beteendeterapi, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, behandling, avundsjuk
Andra brukar tycka vi är konstiga, för att vi är så olika. Eller så tror de vi är flator, för de kan annars inte förklara varför vi hänger ihop på det sättet vi gör.
För oss är vi underliga för att med varandra lyckas vi med ett konststycke som annars går oss förbi: Vi inser att vi båda har dåliga och bra sidor, och men vi tycker om varandra ändå. Utan att nedvärdera eller idealisera. För många kan det tyckas självklart, men nu får en tänka på att vi båda har borderline*.
Idag påbörjar Frugan sin behandling. DBT-inriktad gruppterapi 3-4 gånger i veckan. Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk. Hade jag varit lite yngre hade jag också hamnat i DBT, som sägs vara bättre än psykodynamisk terapi när det gäller att behandla borderline. Jag hade fått rutiner genom att gå till en fast punkt flera gånger i veckan, och jag hade fått möta andra med liknande problematik som jag**. Visst, med min förmåga att hata och nedvärdera andra hade jag förmodligen varit ett problematiskt inslag i gruppterapi. Och det hade säkert varit en plåga för mig. Men jag hade säkert lärt mig massor av det.
Jag önskar lycka till! till Frugan, hon har en jobbig tid framför sig, men jag vet också att hon är en oerhört stark person. Så jag tror nog att hon klarar det här.
-----
*Jag är mycket väl medveten att min diagnos är under ifrågasättande, både från mig själv och annat håll. Men med eller utan en borderline diagnos - jag har rejäla inslag svartvitt tänkande.**Det finns 246 olika sätt att ha borderline på, eller hur en nu skall uttrycka det. Det finns nio kriterier (förutom huvudkriteriet), och för att ha borderline skall en uppfylla minst fem. Därmed finns 246 olika varianter av borderline, enligt kriterielistan. Förstår ni vad jag menar?
Läs även andra bloggares åsikter om DBT, dialektisk beteendeterapi, borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning, behandling, avundsjuk
söndagen den 11:e januari 2009
All I see is grey
Det är så grått ute att jag funderar på att tända en lampa, trots att klockan inte ens är halv 12. Molnigt och regnet hänger i luften, och det blåser. För att inte tala om att det inte är mer än +2.6 grader ute. Skitväder!
Eller så är det mitt humör som tolkar vädret som otrevligare än det faktiskt är. Kroppen har sagt stopp nu, jag har huvudvärk, ont i lederna, ont i magen och när jag andas in känns det som om lungorna fastnar i revbenen för att sedan slitas loss när jag andas ut. Min matlust är noll, men jag tvingar mig att äta ändå. Är det inte märkligt? Att när jag vill äta, så äter jag inte. Och när jag inte vill äta, så äter jag. Vad är det för fel på mig; är jag 4 år gammal och i tvärtemot-åldern?
Psykiskt snurrar tankarna. Ångesten är hög och jag hatar, hatar, hatar mitt liv! Jag har noll och ingen framtidstro, jag orkar inte ens tänka längre fram i tiden än en vecka. Det är min maxgräns, bortom den är allt bara kaos, smärta och icke-kontroll. Försöker jag tränga igenom barriären till det som kallas mitt framtida liv upplever jag inget annat än derealisation och jag klarar inte av det!
Fuck this life! Jag pallar inte med det. Självmordstankarna, som jag dras med lite titt som tätt, har blivit till planer som allt mer formas till ett exakt mönster. Jag vet hur, och jag börjar mer och mer bestämma mig för när. Döden skrämmer mig inte längre. Förutom hade jag dödsångest of doom, men nu, efter min farmors begravning, är den mycket svagare. Döden känns som den enda realistiska utvägen.
Det enda positiva i kråksången är att jag faktiskt kan läsa igen. Läsförmågan, som jag tappade någongång förra våren, och som sedan dess har varit istortsett totalt frånvarande, har återkommit. Jag vet inte för hur länge, om den bara är på besök eller om det är permanent. Men jag klamrar mig fast vid den, som ett barn vid moderns hals. Det är det enda som håller mig från att rasa ner i den becksvarta avgrunden - att jag kan försvinna in i böckernas värld.
Läs även andra bloggares åsikter om humör, misär, depression, ångest, framtid, döden, självmord, läsförmåga, koncentrationsförmåga, böcker
Eller så är det mitt humör som tolkar vädret som otrevligare än det faktiskt är. Kroppen har sagt stopp nu, jag har huvudvärk, ont i lederna, ont i magen och när jag andas in känns det som om lungorna fastnar i revbenen för att sedan slitas loss när jag andas ut. Min matlust är noll, men jag tvingar mig att äta ändå. Är det inte märkligt? Att när jag vill äta, så äter jag inte. Och när jag inte vill äta, så äter jag. Vad är det för fel på mig; är jag 4 år gammal och i tvärtemot-åldern?
Psykiskt snurrar tankarna. Ångesten är hög och jag hatar, hatar, hatar mitt liv! Jag har noll och ingen framtidstro, jag orkar inte ens tänka längre fram i tiden än en vecka. Det är min maxgräns, bortom den är allt bara kaos, smärta och icke-kontroll. Försöker jag tränga igenom barriären till det som kallas mitt framtida liv upplever jag inget annat än derealisation och jag klarar inte av det!
Fuck this life! Jag pallar inte med det. Självmordstankarna, som jag dras med lite titt som tätt, har blivit till planer som allt mer formas till ett exakt mönster. Jag vet hur, och jag börjar mer och mer bestämma mig för när. Döden skrämmer mig inte längre. Förutom hade jag dödsångest of doom, men nu, efter min farmors begravning, är den mycket svagare. Döden känns som den enda realistiska utvägen.
Det enda positiva i kråksången är att jag faktiskt kan läsa igen. Läsförmågan, som jag tappade någongång förra våren, och som sedan dess har varit istortsett totalt frånvarande, har återkommit. Jag vet inte för hur länge, om den bara är på besök eller om det är permanent. Men jag klamrar mig fast vid den, som ett barn vid moderns hals. Det är det enda som håller mig från att rasa ner i den becksvarta avgrunden - att jag kan försvinna in i böckernas värld.
Läs även andra bloggares åsikter om humör, misär, depression, ångest, framtid, döden, självmord, läsförmåga, koncentrationsförmåga, böcker
lördagen den 10:e januari 2009
Hemma igen, och nu vill jag läsa!
Gårdagen var ett välorganiserat kaos. Kanske skriver jag ett inlägg om det senare. Men just nu är jag bara glad över att vara hemma igen, över att ha fått sova i min egen säng, och över att jag inte behöver göra en sådan resa igen, iallafall inte på ett bra tag. Jag skall snart gå ner till torget för att handla mat (känner att jag behöver det idag) och hämta ut ett paket med böcker som jag beställde innan jul, och som jag verkligen har sett fram emot att få ta emot!
För någon månad sedan möblerade jag om min bokhylla, så att alla böcker står sorterade efter ämne. Då insåg jag att den hylla med fåast böcker är psykiatri/psykologi-hyllan. Och jag beslöt mig för att försöka läsa mer psykiatri/psykologi, eftersom det är ett ämne som ligger nära mig själv och som jag är intresserad av. Pillret och Mad, Bad and Sad var det första böckerna jag köpte i ämnet på evigheter. Och det föll ju ut ganska väl, för även om jag inte älskade Pillret så fann jag den intressant. Mad, Bad and Sad var däremot en av de bästa böcker jag någonsin har läst.
Om jag orkar, så kommer jag säkerligen att posta recensioner av de böcker som jag köpt, efter att de är utlästa såklart. Vet inte om människor egentligen har intresse av att läsa recensionerna, så vad säger ni? Vill ni ha recensioner av böcker? Och om så... Vill ni ha det om böcker i allmänhet, eller bara om böcker rörande psykiatri/psykologi?
Mitt bokpaket innehåller bland annat en bok om borderline, en om narcissism, en bok som allmänt handlar om personlighetsstörningar, och en bok om att hitta sitt inre, riktiga jag. Detta är inte hobbypsykologi, utan mer eller mindre vetenskapliga böcker. Senare, när leverantören behagar skicka den, kommer även På andra sidan dörren.
Har ni åsikter om recensioner, eller vill veta mer detaljer, så hör av er. Som sagt, jag är intresserad av att veta om ni överhuvudtaget har något intresse av att läsa recensioner, eller om jag helt enkelt skall lägga ner det.
Alright. Nu skall jag försöka hitta lite kläder så att jag kan hämta mitt bokpaket.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, psykiatri, psykologi, personlighetsstörning, recensioner, borderline, narcissism
För någon månad sedan möblerade jag om min bokhylla, så att alla böcker står sorterade efter ämne. Då insåg jag att den hylla med fåast böcker är psykiatri/psykologi-hyllan. Och jag beslöt mig för att försöka läsa mer psykiatri/psykologi, eftersom det är ett ämne som ligger nära mig själv och som jag är intresserad av. Pillret och Mad, Bad and Sad var det första böckerna jag köpte i ämnet på evigheter. Och det föll ju ut ganska väl, för även om jag inte älskade Pillret så fann jag den intressant. Mad, Bad and Sad var däremot en av de bästa böcker jag någonsin har läst.
Om jag orkar, så kommer jag säkerligen att posta recensioner av de böcker som jag köpt, efter att de är utlästa såklart. Vet inte om människor egentligen har intresse av att läsa recensionerna, så vad säger ni? Vill ni ha recensioner av böcker? Och om så... Vill ni ha det om böcker i allmänhet, eller bara om böcker rörande psykiatri/psykologi?
Mitt bokpaket innehåller bland annat en bok om borderline, en om narcissism, en bok som allmänt handlar om personlighetsstörningar, och en bok om att hitta sitt inre, riktiga jag. Detta är inte hobbypsykologi, utan mer eller mindre vetenskapliga böcker. Senare, när leverantören behagar skicka den, kommer även På andra sidan dörren.
Har ni åsikter om recensioner, eller vill veta mer detaljer, så hör av er. Som sagt, jag är intresserad av att veta om ni överhuvudtaget har något intresse av att läsa recensioner, eller om jag helt enkelt skall lägga ner det.
Alright. Nu skall jag försöka hitta lite kläder så att jag kan hämta mitt bokpaket.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, psykiatri, psykologi, personlighetsstörning, recensioner, borderline, narcissism
fredagen den 9:e januari 2009
Tankar kring en begravning
Jag är inte här. Eller jo, här är jag ju, eftersom här alltid är någonstans. Men jag är inte på den plats jag brukar vara när jag skriver mina ack så eminenta inlägg (yes, it's a joke). Istället befinner jag mig, i det ögonblick när detta publiceras, i Estland. Nej, detta är inte en snabbt påkommen semesterresa. Det är begravning. Min farmor, död sedan 2008's sista dag, begravs idag och naturligtvis har jag med tillhörande familj transporterats över Östersjön för att vara på plats när hon förs till sin sista vila.
Detta är ett schemalagt inlägg, och när jag nu skriver det, ett dygn innan det skall publiceras, snurrar tankarna i mitt huvud. På nyårsafton, när min far meddelande att min farmor var död, kände jag ingenting, förutom en litet stick i hjärtat då jag inte vill att min far skall vara ledsen. Sedan dess har jag inte känt någonting överhuvudtaget. Nothing... Jag har knappt ens tänkt på saken.
Är det för att det skedde så långt bort? Min farmor, estländare sedan barnsben och senare flykting i Sverige, flyttade tillbaka till sitt hemland för flera år sedan. Jag har varit där och hälsat på henne en gång, men det var säkert tre-fyra år sedan och efter det har vi inte alls haft kontakt. Allt mer senil har hon befunnits sig i ett, för mig, främmande land. Och jag har inte haft något skäl till att prata med henne, speciellt inte eftersom seniliteten alltmer har fått henne att tappa svenskan. Och jag pratar inte estniska. (Tydligen är detta något som ofta sker med äldre människor - de glömmer bort alla språk förutom modersmålet.) Min farmor har alltså befunnit sig långt bort, både i tid och rum.
Men är det skäl nog att inte sörja? När jag var liten var min farmor den som hade en kolonistuga som jag älskade, för att den hade en utbyggnad med ett plåttak där en kunde höra regnet smattra extra tydligt. Hon var den som gjorde de godaste pannkakorna, och den som alltid klagade på att jag var så kall om händerna. Hon gick klädd i färgglada klänningar, med storblommiga mönster, och jag tyckte att det var skitfult. Jag har istortsett bara goda minnen av min farmor. Ändå känner jag inte ett endaste skit. Är det här "normalt" eller är jag avtrubbad?
Min farfar dog när jag var bara 3 år gammal. Det enda jag minns av honom är vaga minnen att jag satt i hans knä. Min mormor dog när jag var 13 år, jag grät floder på hennes begravning, och jag minns att jag saknade henne, nästan till den punkt då jag inte trodde att hon var död. Min morfar dog för nästan 3 år sedan, och jag har långa dagboksinlägg om hur det påverkade mig. Jag vill inte att mamma skulle vara ledsen, jag ville inte att min morfar skulle vara död - för även om jag inte träffade honom mycket gjorde hans död döden så påtaglig för mig. Jag saknade honom. Men nu... Jag känner ingenting. Nothing.
Kanske kommer det att ändras efter denna dag. När begravningen är över och jag vet om jag kommer att sönderfalla i gråt eller ej. Kanske är det bara overklighet som spökar, och att kontakten med mina känslor kommer att återfinna sig när jag konfronteras med det som faktiskt är. Det (som allt annat) återstår att se.
---
Tillägg
En relaterad upplevelse handlar om att när min morfar dog blev han kremerad. Därför kunde en, innan begravningen, gå in i kyrkan och ta farväl av den döda kroppen. Det var första gången jag såg en död människa, och det var faktiskt ganska läskigt. Jag hade mardrömmar om det länge efteråt. Därför tänkte jag att denna gång inte skall jag se kroppen. Tyvärr har jag inget val. Min mamma berättade nyss för mig att det kommer att vara begravning med öppen kista. Vi får se hur mycket mardrömmar det blir för mig de kommande nätterna. Jag tycker faktiskt det är fel att människor skall behöva påtvingas att se sina släktingar och vänner döda. Men tydligen är alla begravningar I Estland med öppen kista, om det inte finns synnerliga skäl (typ vanställt lik) för att det skulle vara annorlunda.
Läs även andra bloggares åsikter om begravning, död, känslor, sorg, saknad, avtrubbad, familj
Detta är ett schemalagt inlägg, och när jag nu skriver det, ett dygn innan det skall publiceras, snurrar tankarna i mitt huvud. På nyårsafton, när min far meddelande att min farmor var död, kände jag ingenting, förutom en litet stick i hjärtat då jag inte vill att min far skall vara ledsen. Sedan dess har jag inte känt någonting överhuvudtaget. Nothing... Jag har knappt ens tänkt på saken.
Är det för att det skedde så långt bort? Min farmor, estländare sedan barnsben och senare flykting i Sverige, flyttade tillbaka till sitt hemland för flera år sedan. Jag har varit där och hälsat på henne en gång, men det var säkert tre-fyra år sedan och efter det har vi inte alls haft kontakt. Allt mer senil har hon befunnits sig i ett, för mig, främmande land. Och jag har inte haft något skäl till att prata med henne, speciellt inte eftersom seniliteten alltmer har fått henne att tappa svenskan. Och jag pratar inte estniska. (Tydligen är detta något som ofta sker med äldre människor - de glömmer bort alla språk förutom modersmålet.) Min farmor har alltså befunnit sig långt bort, både i tid och rum.
Men är det skäl nog att inte sörja? När jag var liten var min farmor den som hade en kolonistuga som jag älskade, för att den hade en utbyggnad med ett plåttak där en kunde höra regnet smattra extra tydligt. Hon var den som gjorde de godaste pannkakorna, och den som alltid klagade på att jag var så kall om händerna. Hon gick klädd i färgglada klänningar, med storblommiga mönster, och jag tyckte att det var skitfult. Jag har istortsett bara goda minnen av min farmor. Ändå känner jag inte ett endaste skit. Är det här "normalt" eller är jag avtrubbad?
Min farfar dog när jag var bara 3 år gammal. Det enda jag minns av honom är vaga minnen att jag satt i hans knä. Min mormor dog när jag var 13 år, jag grät floder på hennes begravning, och jag minns att jag saknade henne, nästan till den punkt då jag inte trodde att hon var död. Min morfar dog för nästan 3 år sedan, och jag har långa dagboksinlägg om hur det påverkade mig. Jag vill inte att mamma skulle vara ledsen, jag ville inte att min morfar skulle vara död - för även om jag inte träffade honom mycket gjorde hans död döden så påtaglig för mig. Jag saknade honom. Men nu... Jag känner ingenting. Nothing.
Kanske kommer det att ändras efter denna dag. När begravningen är över och jag vet om jag kommer att sönderfalla i gråt eller ej. Kanske är det bara overklighet som spökar, och att kontakten med mina känslor kommer att återfinna sig när jag konfronteras med det som faktiskt är. Det (som allt annat) återstår att se.
---
Tillägg
En relaterad upplevelse handlar om att när min morfar dog blev han kremerad. Därför kunde en, innan begravningen, gå in i kyrkan och ta farväl av den döda kroppen. Det var första gången jag såg en död människa, och det var faktiskt ganska läskigt. Jag hade mardrömmar om det länge efteråt. Därför tänkte jag att denna gång inte skall jag se kroppen. Tyvärr har jag inget val. Min mamma berättade nyss för mig att det kommer att vara begravning med öppen kista. Vi får se hur mycket mardrömmar det blir för mig de kommande nätterna. Jag tycker faktiskt det är fel att människor skall behöva påtvingas att se sina släktingar och vänner döda. Men tydligen är alla begravningar I Estland med öppen kista, om det inte finns synnerliga skäl (typ vanställt lik) för att det skulle vara annorlunda.
Läs även andra bloggares åsikter om begravning, död, känslor, sorg, saknad, avtrubbad, familj
torsdagen den 8:e januari 2009
Försovning
Jag känner mig som världens sämsta människa. Klockan är snart halv 12 och jag har precis vaknat. Försovit mig, är vad jag har gjort. Rejält. Jag skulle varit hos psykologen klockan 10, men jag lyckades tydligen inte ta mig ur sängen. Fan, fan, fan.
Läs även andra bloggares åsikter om sömn, självkänsla, ångest, försova sig, terapi
Läs även andra bloggares åsikter om sömn, självkänsla, ångest, försova sig, terapi
onsdagen den 7:e januari 2009
Flytande
Biverkningarna av Voxra:n håller i sig. Upprymdheten förvägrade mig sömn inatt, och nu kan jag inte sitta still. Rastlöshet blandas med ångest, ångest, ångest och blir till en fucking jävla röra. Jag dövar mig med kladdkaka (vilket säkert kommer att ge mig ångest imorgon). Jag knaprar Stesolid och Theralen. Det håller mig flytande.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, biverkningar, antidepressiva läkemedel, medicin, Voxra
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, biverkningar, antidepressiva läkemedel, medicin, Voxra
tisdagen den 6:e januari 2009
Skakig och lättdistraherad
Vågen visar -2 kg sedan årets början. Tjohoo! Kanske det kan bli ett slut på detta fettotjafs! Om självkontrollen håller vill säga. Det är ju så svårt att inte glufsa i sig allt gott som finns.
Annars är jag denna morgon skakig och lättdistraherad. Koncentrationen är låg och ångesten skvalpar runt i min mage tillsammans med kaffet. Tankarna flyger omkring och allt jag tar mig för blir till en enda röra, eftersom mitt fokus skiftar sekundsnabbt. Med ångesten kommer också en upprymdhet, som inte direkt gör mitt liv lättare. Tusen projekt ploppar upp i min skalle, allt från mastersuppsatser till blogginlägg (vilket märktes ganska tydligt på min aktivitetsnivå på bloggen igår). Och naturligtvis måste allt göras NU!
Men jag håller hårt i tyglarna. Jag skall inte påbörja grandiosa projekt, som sedan inte avslutas. Inte en gång till, för jag orkar inte ha saker oavslutade. Det får mig att känna mig så värdelös. Å andra sidan får tanken på att veta att jag inte kan avsluta något mig att känna mig meningslös! Och så blandas ångesten och de irrande tankarna med tomhet och sorg.
Ack, så patetisk jag är. Finns det verkligen någon räddning för mig? Finns det verkligen en chans att jag skall komma ur detta levande; alive and well...?
Jag kan inte ens föreställa mig hur ett sådant liv skulle se ut. Är det möjligt för mig att ens ha ett jobb, en relation som jag trivs i, vänner och allt det där andra som andra verkar sträva efter? Är det ens mål jag bör ställa upp? Eller bör jag formulera mina egna mål? Vad skulle de isåfall se ut som?
Ack, att veta så lite om sig själv och den egna viljan är fruktansvärt.
Jag klarar inte av att tänka framåt, men att vara fast i nuet är sönderskärande! Det är så tankarna på självmord kommer. (Piller, alla dessa piller!) För trots upprymdheten härskar ångesten i mig. Vill gråta, vill skrika, vill dunka huvudet i väggen! Men allt tycks mig så ohjälpligt meningslöst...
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, upprymdhet, meningslöshet, tomhet, värdelöshet, självskadebeteende, självmord
Annars är jag denna morgon skakig och lättdistraherad. Koncentrationen är låg och ångesten skvalpar runt i min mage tillsammans med kaffet. Tankarna flyger omkring och allt jag tar mig för blir till en enda röra, eftersom mitt fokus skiftar sekundsnabbt. Med ångesten kommer också en upprymdhet, som inte direkt gör mitt liv lättare. Tusen projekt ploppar upp i min skalle, allt från mastersuppsatser till blogginlägg (vilket märktes ganska tydligt på min aktivitetsnivå på bloggen igår). Och naturligtvis måste allt göras NU!
Men jag håller hårt i tyglarna. Jag skall inte påbörja grandiosa projekt, som sedan inte avslutas. Inte en gång till, för jag orkar inte ha saker oavslutade. Det får mig att känna mig så värdelös. Å andra sidan får tanken på att veta att jag inte kan avsluta något mig att känna mig meningslös! Och så blandas ångesten och de irrande tankarna med tomhet och sorg.
Ack, så patetisk jag är. Finns det verkligen någon räddning för mig? Finns det verkligen en chans att jag skall komma ur detta levande; alive and well...?
Jag kan inte ens föreställa mig hur ett sådant liv skulle se ut. Är det möjligt för mig att ens ha ett jobb, en relation som jag trivs i, vänner och allt det där andra som andra verkar sträva efter? Är det ens mål jag bör ställa upp? Eller bör jag formulera mina egna mål? Vad skulle de isåfall se ut som?
Ack, att veta så lite om sig själv och den egna viljan är fruktansvärt.
Jag klarar inte av att tänka framåt, men att vara fast i nuet är sönderskärande! Det är så tankarna på självmord kommer. (Piller, alla dessa piller!) För trots upprymdheten härskar ångesten i mig. Vill gråta, vill skrika, vill dunka huvudet i väggen! Men allt tycks mig så ohjälpligt meningslöst...
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, upprymdhet, meningslöshet, tomhet, värdelöshet, självskadebeteende, självmord
måndagen den 5:e januari 2009
Ett försök att beskriva ångest
Jag tog mitt första Voxra-piller för ca fem timmar sedan och redan ligger ångesten skyhög i mig. Oh yes, här är biverkningarna redan i full storm. Jag vet att de är övergående, men tanken på att spendera de nästkommande 14 dagarna med ångestnivåer à la Eiffeltornet känns inte alls lockande.
Jag fick frågan idag från min läkare om hur ångest känns för mig, och för någon som har så lite kontakt med sina känslor som jag, är det svårt att beskriva. Men här kommer ett försök:
De fysiska symtomen kommer först. Svettningar, hjärtklappning och yrsel. Varar det bara en stund bortförklarar jag det hela med något exogent, som att jag inte har ätit eller liknande. Först efter att symtomen har hållig i sig en stund kommer insikten: Ångest. Koncentrationssvårigheter är vanliga, försöker jag läsa eller titta på TV börjar mina tankar snurra så snabbt att jag inte förstår vad det är jag håller på med. Huvudvärk kan också förekomma. Det blir svårt att andas och jag förmår inte mycket annat än att stirra rakt upp i taket eller in i väggen, för mina tankar rusar. Vad handlar de om? Vad som helst. Det behöver inte ens ha att göra med det som gav mig ångest. Men tankarna som kommer är ångestskapande, lägger så att säga ångesten på hög i min mage och mitt bröst och jag konsumeras tillslut av den. Allt jag gör eller tänker präglas av ångesten, och mina tankar fastnar i det som är negativt.
Det är nu jag försöker sysselsätta mig, göra något annat för att få ångesten ur min kropp. Men ofta fungerar det inte. Ångesten har tagit över mig, och jag kan inte göra annat än att låta den svalla fram och tillbaka genom mig. Om jag inte tar till drastiska åtgärder vill säga. Skära mig själv, bränna mig själv, eller (mindre direkt skadligt, men ändock i längden självförgörande) shoppa.
Ångestdämpande medel fungerar endast om jag tar dem när ångesten är i upptågande, inte om jag tar dem efter att ångesten väl har brutit ut i sin fulla blom. Vilket är komplicerat när en, som jag, inte alltid inser att det är ångest det handlar om till en början.
När ångesten väl har lagt sig är jag ofta trött, har nästan alltid huvudvärk, och kan vara rätt så grinig mot omvärlden om den tränger sig på. Hur lång tid det tar innan ångesten är borta är olika, men ofta varar det några timmar och försvinner sedan sakta. Tills nästa gång...
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, beskrivning, känslor, självskadebeteende, ångestdämpande
Jag fick frågan idag från min läkare om hur ångest känns för mig, och för någon som har så lite kontakt med sina känslor som jag, är det svårt att beskriva. Men här kommer ett försök:
De fysiska symtomen kommer först. Svettningar, hjärtklappning och yrsel. Varar det bara en stund bortförklarar jag det hela med något exogent, som att jag inte har ätit eller liknande. Först efter att symtomen har hållig i sig en stund kommer insikten: Ångest. Koncentrationssvårigheter är vanliga, försöker jag läsa eller titta på TV börjar mina tankar snurra så snabbt att jag inte förstår vad det är jag håller på med. Huvudvärk kan också förekomma. Det blir svårt att andas och jag förmår inte mycket annat än att stirra rakt upp i taket eller in i väggen, för mina tankar rusar. Vad handlar de om? Vad som helst. Det behöver inte ens ha att göra med det som gav mig ångest. Men tankarna som kommer är ångestskapande, lägger så att säga ångesten på hög i min mage och mitt bröst och jag konsumeras tillslut av den. Allt jag gör eller tänker präglas av ångesten, och mina tankar fastnar i det som är negativt.
Det är nu jag försöker sysselsätta mig, göra något annat för att få ångesten ur min kropp. Men ofta fungerar det inte. Ångesten har tagit över mig, och jag kan inte göra annat än att låta den svalla fram och tillbaka genom mig. Om jag inte tar till drastiska åtgärder vill säga. Skära mig själv, bränna mig själv, eller (mindre direkt skadligt, men ändock i längden självförgörande) shoppa.
Ångestdämpande medel fungerar endast om jag tar dem när ångesten är i upptågande, inte om jag tar dem efter att ångesten väl har brutit ut i sin fulla blom. Vilket är komplicerat när en, som jag, inte alltid inser att det är ångest det handlar om till en början.
När ångesten väl har lagt sig är jag ofta trött, har nästan alltid huvudvärk, och kan vara rätt så grinig mot omvärlden om den tränger sig på. Hur lång tid det tar innan ångesten är borta är olika, men ofta varar det några timmar och försvinner sedan sakta. Tills nästa gång...
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, beskrivning, känslor, självskadebeteende, ångestdämpande
Homo economicus
"I skuggan av framtiden" (Sven-Eric Liedman), s. 335f.
Det handlar om nyliberalism och homo economicus, dvs den hushållande människan som rationellt gör kalkyleringar med plus och minus för att se vilket utslag som är mest fördelaktigt.
Och jag är tacksam för detta, trots min oemotionalitet. Jag tycker om att det finns saker som inte är rationella, inte alltid kalkyleras och inte alltid funderas så mycket över. Men tänk hur roligt det skulle vara om en människa en dag skulle dyka upp i vår närhet vars enda grund för beslutsfattande var det rationella? Jag skulle förmodligen både störa mig fruktansvärt mycket på denna person och beundra henom.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homo economicus, economic man, rationalitet, emotionalitet, förnuft, känslor
Det handlar om nyliberalism och homo economicus, dvs den hushållande människan som rationellt gör kalkyleringar med plus och minus för att se vilket utslag som är mest fördelaktigt.
Den ekonom som i nutiden har utlagt denna människobild klarast och mest fullödigt är [Milton] Friedmans kollega från Chicago, Gary S. Becker. Ytligt sett skriver Becker mycket som inte ser ut som ekonomi i snäv mening. Han tar upp ämnen som varför människor gifter sig och varför de begår självmord. Vi brukar anta att när en människa flyttar samman med en annan har det inte sällan med förblindande kärlek att göra. Becker förnekar inte att det finns sådant som kärlek. Men själva steget att förena sitt liv med en annans är resultatet av en sund kalkyl. Man vinner på affären. Kostnader för mat och tvätt och hyra minskar. Sexuella tjänster och gentjänster rationaliseras. Nackdelar som minskat oberoende och risk för konfrontationer taceras som mindre. Självmördaren gör också en kalkyl över vad ett fortsatt liv skulle innebära. Det är inte förtvivlan, dunkel dödsdrift eller förmörkat sinne som styr fingret till avtryckaren. Han har vägt framtidens sannolika bekymmer mot dess glädjeämnen och sett röda siffror hela vägen.Jag har inte mycket tilltro till Homo Economicus. Visst tror jag på att människan har en rationalitet i sig, men jag tror också att den inte är det dominerande draget. Människan som varelse (och nu talar jag i universella termer) styrs mycket mer av känslor än av tankar. Därför måste varje upplysningskampanj vädja till maggropen snarare än huvudet. Om människan vore alltigenom rationell skulle det knappast finnas rökare (iallafall inte så många) eller föräldrar som uppfostrar sina barn på skräpmat. Inte heller skulle musik och teater ha fått sådant genomslag, för helt ärligt: hur stor del av den musik du lyssnar på, lyssnar du på för att du intellektuellt tycker det är bättre än annat? Samma sak gäller teater.
Och jag är tacksam för detta, trots min oemotionalitet. Jag tycker om att det finns saker som inte är rationella, inte alltid kalkyleras och inte alltid funderas så mycket över. Men tänk hur roligt det skulle vara om en människa en dag skulle dyka upp i vår närhet vars enda grund för beslutsfattande var det rationella? Jag skulle förmodligen både störa mig fruktansvärt mycket på denna person och beundra henom.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homo economicus, economic man, rationalitet, emotionalitet, förnuft, känslor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
