Om bloggen

Jag tog en liten bloggpaus. Den var inte så lång, och kanske ingen hade märkt något om jag inte hade uppmärksammat det. Men jag har ändå skrivit minst ett blogginlägg om dagen under en längre tid, och tyckte att det fanns en poäng i att berätta att jag skulle vara borta. Jag valde att pausa av flera skäl. Dels var det jul, och jag skulle iväg till mina föräldrar. Dels behövde jag tänka lite. Ibland känns det som om min blogg bara är en lång radda av gnäll. Andra som läser det här kanske får för sig att jag är ett av förra sekelskiftets hysteriska kvinnor som lägger handryggen mot pannan och svimmar, samtidigt som jag klart och tydligt utstöter: "Å, jag mår så dåligt".

Som de flesta andra har jag undrat vad jag ska ha bloggen till. Den är ju viktig för mig. Det finns en poäng i att ha en plats där en kan gnälla av sig och vara helt ärlig, men där människor kan välja om de vill lyssna eller inte. Jag uppskattar varenda en av er som läser, trots att jag inte vet vilka många av er är. Och jag uppskattar definitivt era kommentarer! Samtidigt finns det en känsla av att jag har fastnat litegrann här i bloggen. Att jag kan skriva om blod, död, pina, smärta och helvetets alla kval, men jag vet inte om jag kommer att kunna förmedla förändring, när den nu sker. På sätt och vi har den väl redan börjat - jag kan se saker och ting lite annorlunda nu jämfört med för ett år sedan, och när jag nu under våren kommer att reducera mitt diagnosantal kanske jag kan hitta det i mig själv som verkligen felar och jobba med det, istället för att leta benämningar.
Om detta nu är en blogg skriven av en person med 8 diagnoser och 2 potentiella diagnoser, kommer framtiden förmodligen utkristalliseras så att jag skriver mindre om sökandet efter vad som är fel, och mer om hur det är att leva som bipolär, aspie och adhd:are. Det är trots allt dessa diagnoser som jag känner stämmer in, och de andra är mer eller mindre irrelevanta.

Så bloggen kommer att finnas kvar. Men kanske innehållet kommer att förändras? Jag vet inte, jag har inte riktigt funderat klart än. Det jag kan säga är att bloggen har hjälpt mig att hitta mig själv. Den har tvingat mig att formulera mig själv så att andra, och jag själv, kan förstå. Det har varit en kristalliserings-process, där teman har växt fram under tangenttryckningarnas gång. Och det har varit väldigt värdefullt för mig. Jag tackar alla er där ute som med kommentarer och frågor har hjälpt mig i den processen.

Jag önskar er alla en god fortsättning, och hoppas att ni fortsätter läsa.

-----
Idag är det fem år sedan tsunamin i Asien inträffade. Ca 230.000 människor dör, 523 av dessa var svenskar, och en var min bästa vän från högstadiet, Emelie. Jag hade inte sett henne på några år, men stötte av en slump på henne på stan bara ett par veckor innan hon åkte till Thailand. Hon verkade glad, uppåt och det var väldigt kul att se henne. Vi lovade att höras av igen, något som självklart inte skedde.
Efter att jag fick veta att hon var saknad drömde jag mardrömmar i flera veckor, om vatten som steg i ett rum och krossade mig mot taket. Men när begravningen väl hölls flera månader senare visste jag att flera andra från vår klass skulle komma, och jag orkade inte gå dit och se alla de falska människor som hade mobbat både mig och Emelie. Så jag stannade hemma.

Vila i frid Emelie.

(Bilden är tagen från den lista av saknade personer i Thailand som sammanställdes.)

Läs mer om tsunamin här, här, här, och här.


Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggosfären, bloggpaus, jul, tankar, funderingar, aspergers syndrom, adhd, bipolär, diagnoser, hitta sig själv, tsunamin, död, vänskap

Julafton

Så var det julafton. Familjehögtiden nummer 1. Själv ska jag åka till föräldrarna och äta mängder av mat. Jag återvänder hem imorgon, men jag får se när jag återupptar bloggandet. Jag känner att jag behöver en paus, en liten stund att bara vara jag, och inte publicera mitt inre inför världen. Och jag valde att lägga den pausen nu, eftersom jag antar att det inte är så många som är sådär jätteintresserade av att läsa min (eller någons?) blogg under juletider.

Så jag säger inte farväl (så lätt blir ni inte av med mig), utan på återseende!

Och jag önskar er alla en RIKTIGT GOD JUL!

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julafton, mat, bloggpaus, återseende

Hyperfokus och sömnproblem

Jag gjorde ett experiment igår, och tog inga sömnmediciner. Det slutade med att jag satt uppe till sex imorse och läste Daniel Tammet's "Born on a Blue Day". Sedan tog det tre timmar för mig att somna.

Min förmåga till att hyperfokusera har återvänt, och jag är tacksam. Jag har saknat den. Men det får mig också att inse hur svårt jag har med vissa saker, även när jag mår bra. Dygnsrytmen är definitivt en sådan sak. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med att sova på "normala" tider, ofta för att jag har försjunkit i något under kvällen och inte kan släppa det. Och sedan tar det tre-fyra timmar för mig att varva ned tillräckligt för att kunna somna. Det är lite lättare nu under vinterhalvåret, eftersom jag sover under ett täcke och tre filtar (då jag inte kan sova utan att ha fönstret öppet), vilket ger extra tyngd och lugnar mig. Kanske jag skulle behöva ett bolltäcke?

Något måste iallafall göras, för om jag nu ska ut på praktik under nästa år kan jag inte ha en dygnsrytm som är helt åt skogen enligt samhällets konventioner. Och jag är sååååå trött på sömnmediciner. De icke-beroendeframkallande, typ Propavan, ger mig en hangover dagen efter som gör att jag knappt fungerar. Och de beroendeframkallande har jag ätit i två år, och jag vill inte fortsätta proppa i mig skiten. Dessutom: Jag har en väldigt hög toleransnivå mot mediciner, vilket gör att deras effekt avtar väldigt snabbt även om de initialt fungerar.

Jag har testat vartenda sova bättre-tips jag har hittat, inklusive några väl utprövade KBT-metoder. Men dygnsrytm är något jag har väldigt svårt för. Vilket gör att jag ofta ses som lat, och lite sådär oduglig. För inte bara har jag svårt att somna, jag har svårt att vakna också. Tre väckarklockor är ingen garanti för att jag ska väckas. Vilket har lett till att jag har missat väldigt många inplanerade möten...

Men för tillfället har jag inga bra idéer om vad som skall göras, så jag får väl fortsätta köra på mina doser av lugnande och sömnpiller. Imorgon är det julafton och det är meningen att jag skall vara någorlunda utvilad tillsammans med mina föräldrar och mat. Så inatt lägger jag ned experimentet.

Läs även andra bloggares åsikter om daniel tammet, born on a blue day, sömn, sömnsvårigheter, insomningssvårigheter, bolltäcke, sömnmediciner, dygnsrytm, störd dygnsrytm, aspergers syndrom, asperger

Diagnoser, diagnoser, diagnoser

Jag mår bättre idag. Faktum är att jag mår ganska bra. Det var lite svårt att komma ur sängen imorse, men jag börjar mer och mer inse att jag är inte gjord för en "normal" dygnsrytm, och därmed skuldbelägger jag inte mig själv lika mycket när jag sover bort förmiddagarna. Det är ett av mina aspie-drag och jag får helt enkelt lära mig att leva med det.
Jag och psykologen pratade om Asperger idag (efter att han hade bett om ursäkt för hur klumpigt han uttryckte sig förra gången jag var där), och jag gav efter för hans tjat om utredning. Så någongång i vår kommer jag att skickas till neuropsyk. Eller som min psykolog uttryckte det: "Det står redan klart att du har både Aspergers och ADHD, men utredningen är en sådan där formalitet som måste genomföras." Själv fick jag i uppdrag att läsa på om ämnet, för att lära mig mer om mig själv. Det är min hemläxa under juluppehållet, och det känns ganska bra att ha något att göra under de här veckorna så att jag inte bara sjunker in i mig själv.
Så jag gick till bibblan och lånade lite böcker, och insåg att det inte fanns något där om kvinnor med Aspergers, vilket gjorde mig lite ledsen. Är det någon som har några boktips inom detta ämne?

En annan sak som kom upp under samtalets gång är att jag har fått diagnosen bipolär, typ 2. Detta skulle därmed förklara de kraftiga humörssvängningar jag upplever. Vilket på sätt och vis känns ganska skönt, eftersom jag alltid känner mig så skuldfylld när jag är deprimerad. Tankar som: "Vad gör jag för fel som mår såhär?" är vanliga och påträngande. Bipolaritet är däremot något som en drabbas av utan att själv ha orsakat det, vilket gör att jag kanske slipper lite skuldkänslor. En nackdel är dock att detta kan innebära att jag får ställa in mig på fortsatt medicinering. Bipolaritet är inte något som kan "botas" med terapi. Vilket är synd, för jag hade satt upp som mål att bli medicinfri under 2010. Kanske jag får tänka om?

Därmed ser min psyk-diagnoslista ut som följande:
Emotionellt instabil personlighetsstörning (Borderline)
Narcissistisk personlighetsstörning
Schizoid personlighetsstörning
Antisocial personlighetsstörning
Blandat depressions- och ångesttillstånd
Dystymi
Ätstörning uns
Biolär, typ 2
Med stor säkerhet Aspergers syndrom
Med stor säkerhet ADHD

Det är en diger lista, ihopsatt av ett flertal läkare. Det jag och min psykolog skall jobba med under våren är att försöka minska ned listan, genom att gå igenom vad som stämmer och inte stämmer. Exempelvis kan mina schizoida drag förklaras med Aspergers och mina borderline-drag med ADHD. Det kommer att bli spännande att se var vi tillslut landar. Som jag har skrivit tidigare anser jag att för många diagnoser innebär att de inte har hittat vad som verkligen är fel på en, och det kommer att bli skönt att se listan reduceras. Det är inte speciellt bra för självförtroendet att rabbla diagnoser likt en inhandlingslista.

-----
I övrigt har Kim Peek, också kallad verklighetens Rain Man dött. Han blev 58 år gammal, och det känns lite sorgligt. Läs mer här, här och se ett filmklipp här.


Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykologi, aspergers syndrom, adhd, bipolär, bipolaritet, bipolär typ 2, antisocial personlighetsstörning, narcissistisk personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning, borderline, diagnoser, diagnostisering, schizoid personlighetsstörning, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, depression, ångest, dystymi

Tillbaka igen

I två dagar mådde jag bra. Men nu har jag kraschat. På sätt och vis. Det är inte så att jag har skyhöga nivåer av ångest, eller egentligen är så jävla djupt nere i depressionen. Det är bara det att ALLTING känns så fruktansvärt, besvärande, ilande MENINGSLÖST! Varför ska jag bry mig om jobb, roliga saker, mitt liv (!) när det ändå inte leder någonstans? Min fucking jävla borderline gör ju att ingen känsla någonsin varar...

Imorgon är det dags för terapi igen, och jag antar att jag borde prata om det här. Men jag har ingen lust att prata med en terapeut som säger åt mig att jag inte mår sämre än alla andra människor i detta avlånga land. Jag känner mig invaliderad, förminskad och nedtryckt.

Helt enkelt: Allt känns skit just nu. Meningslöst, hopplöst och andra saker som slutar på -löst. Därmed är jag tillbaka där jag var för ett par dagar sedan; jag smeker snaran som hänger från taket mellan fingrarna. Nej, jag vill inte dö. Men jag har ingensomhelst jävla lust att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, liv, död, borderline, emotionellt instabil, emotionellt instabil personlighetsstörning, meningslöshet, hopplöshet, tomhet

Gott nytt år!

Soldis över Biskopsgården

Ljuset faller mellan snötäckta grenar

Det är årets mörkaste dag idag. Fast den känns inte speciellt mörk. Någongång strax efter att jag hade kommit hem igår kväll började det snöa. Och när jag vaknade var marken vit och alla ljud dämpade. Dessutom skiner solen även om det är genom uppbrutna moln. Jag älskar värme, men jag älskar ljus mer. En dag som denna kan jag leva på i flera veckor, bara jag ser till att få tummen ur och ta mig ut i det.

Det är inte ofta vi får uppleva snö i Göteborg. Inte på det här sättet, där den täcker marken och ligger kvar en stund. Så jag tänker gå ut och krama en snöboll. Bara för att jag kan.

Jag bryr mig inte speciellt mycket om högtider. Julen är överskattad, nyår är bara irriterande, midsommar går mig på nerverna, etc. Det fanns en tid då jag gick in för wicca och nypaganismen. Inte för att jag egentligen tror på det, utan för att mina aspie-drag leder mig till gå upp i saker och ting. Då firade jag Yule, och insåg att det på sätt och vis är den viktigaste högtiden för mig. För idag innebär inte bara att det är årets mörkaste dag, utan att ljuset sakta, sakta vänder åter. Det finns hopp om vår, även om den är långt borta. Så jag började fira nyår vid vintersolståndet, tvärs emot alla traditioner. Det verkade så logiskt på något sätt. Det är ju nu allting vänder, det är nu som ljuset kommer åter och världen tycks ny igen.

Därför säger jag idag, till er alla:

Läs även andra bloggares åsikter om snö, sol, midvinter, vintersolstånd, yule, högtid, nytt år, gott nytt år

Om varje dag vore såhär...

(Bild snodd härifrån.)

Jag sitter i min pyjamas, med en kopp te i handen. Det har varit en strålande dag. Jag har känt ångest, men den har inte spelat så stor roll. Jag har kunnat surfa runt och titta efter beteendevetar-jobb, och det har varit skrämmande. Men jag har ändå klarat av det. Och ikväll har jag och min far spenderat lite quality time med varandra och sett den helt fantastiskt underbara Eddie Izzard. Jag skrattade konstant i två timmar, och nu har jag ont i magen.

Vågar jag hoppas att det är såhär det är att vara frisk? Att inte drunkna i känslor, att kunna göra det jag vill oberoende av ångest och rädsla och nedstämdhet. Jag förstår ju att jag inte kan skratta två timmar varje dag, men kanske jag kan göra saker som jag gillar utan att hindras av ett inre kaos? Hade detta varit för bara en vecka sedan, hade jag inte kunnat njuta. Inte på samma sätt, inte så obehindrat.
Jag tror inte att friskhet innebär någon form av himmelrike. Jag tror dock på en fungerande vardag.

Visst förväntar jag mig att jag ska krascha. Det ingår i mitt feltänk, i min erfarenhetspool där jag simmar i mitt huvud. Nervöst tittar jag efter tecken i mitt eget beteende.

Om jag inte diskar idag, innebär det att jag inte kommer att diska på flera veckor?
Jag skrattade inte åt det där skämtet, innebär det att jag inte kommer att skratta igen på flera veckor?
Betyder det något att jag inte har gått och lagt mig än? Kommer insomnia-monstret att ta över mig?
Den där puffen av ångest som for genom magen, kommer den att svälla och sedan hota att sluka mig hel?

Men jag antar att det bara är vana. Kanske jag kan vänja mig vid något annat?
Det här har varit en riktigt bra dag. Jag tror att jag skulle kunna vänja mig vid att ha det såhär varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om bra dag, lugn, ångest, hanterbara känslor, vardag, eddie izzard, vana

Förändring

När jag vaknade imorse var jag nära att gå direkt från sängen och radera gårdagens inlägg. Ångesten stod mig upp i halsen. Det är konstigt det där att jag kan skriva om hallisar, depression, mani och psykotiska tendenser, men ett enda litet inlägg om att jag skulle vilja ha det annorlunda skrämmer skiten ur mig. Om jag erkänner att jag vill förändras så kan människor börja ställa krav på mig. De kan uppmuntrande säga: "Ta tag i ditt liv och gör det du vill!", och det kan titta på mig med besvikna hundvalpsögon om jag misslyckas.

Jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas. Rädd för att andra människor ska undra vad sjutton jag håller på med, eller titta på mig som om jag vore en idiot. Det finns ingen frihet i att må dåligt, men det finns heller inga krav. Eller snarare: Alla krav kan undvikas genom att säga "Jag mår för dåligt". För det går inte att kräva så mycket av någon som står mitt i en psykos, mitt i bipolära svängningar, mitt i borderlinerns tomhet, mitt i dissociation, mitt i förintelseångest, mitt i depressionens svarta hav, eller vad det nu än är.

Att må bättre innebär större frihet, men också större ansvar*. Att må bättre innebär att se sig själv som en är, och erkänna rädslan, men också att en klarar av saker. Det innebär att tro på sig själv. Och för mig innebär det ångest. Ångest över att behöva förändras, ta steget från det säkra till det osäkra, och att börja vandringen mot att bli en ny människa.

Det är skrämmande. Framtiden är en ocean, ingen vet vad som döljer sig i djupen. Men jag har kommit till den punkten där jag känner att rädslan är hanterbar. Den får mitt hjärta att bulta stenhårt, den får mitt huvud att snurra. Men jag vet nu att jag inte kommer att dö av den.
Det betyder dock inte att jag inte har lust att springa och gömma mig. Impulsen finns där, men den tar inte överhanden. Hoppas jag iallafall.

Idag ska jag försöka leta fram vad för jobb jag är kvalificerad för. Det är ett stort steg för mig att kunna tänka så långt framåt. Nej, jag omformulerar det: Det är ett ENORMT steg för mig. Förut har jag aldrig kunnat se längre fram än en vecka. Men det är vad jag skall göra idag. Och på kvällen skall jag slappna av och tänka på annat, för min käre far och jag ska se Eddie Izzard. Så förhoppningsvis har den ångest som dagen skapar lagt sig till det är dags att sova.

-----
*Jag menar inte att om du bara tar ansvar så mår du bättre. Om det bara vore så enkelt skulle psykfall världen över inte längre vara psykfall. Men det är ingenting som kan skyndas fram, så som regeringen gör med jobb och utförsäkring. Det går aldrig att tvinga en människa att må bättre. Jag menar dock att när en har kommit till den punkten att en känner att en kan göra saker, så är det ens eget ansvar att jobba för att fortsätta på den vägen, istället för att lägga sig platt. För om psykisk ohälsa betyder ofrihet, betyder vägen mot bättre hälsa att du bryter dig fri från ditt eget psykes låsningar och gör dina egna val. Frihet är inget som kommer bara för att du önskar det; det krävs handling för att åstadkomma den. Teoretisk frihet sträcker sig only so far.


Läs även andra bloggares intressanta åsikter om förändring, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, frihet, ofrihet, ansvar, ångest, rädsla, panik, jobb, studier, framtid

Frihet

Jag ser solen gå ned bakom höghusen bortåt hamnen till. Den blänker likt en kopparskiva och färgar himlen i nyanser av rött och guld. Än är den inte försvunnen och jag njuter av cigaretten där jag sitter insvept i en filt på balkongen. Det är sju minusgrader, men jag inbillar mig att jag kan känna värmen. Ljuset tränger in i mig likt tusentals skärvor av sommarminnen.

Livet känns enklare idag. Jag är friare att vara mig själv; ångesten har släppt de starkaste svarta banden och jag kan röra mig igen. Lekfullt rör sig min fot i takt med tystnaden. Om jag sluter ögonen kan jag fortfarande se solen bränna bakom mina ögonlock och luften smakar kallt när jag sträcker ut tungan.

Det är frihet jag vill ha, det jag ständigt längtar efter. Att vara psykisk sjuk innebär att vara ofri. Bunden av depressionens mörker eller ångestens gula blixtar, bunden av svängningar eller alltför hårt fastsatt stillastående. Bunden av rädsla, brist på drömmar, okunskap och hjälplöshet. Det är ett tvång att ständigt förhålla sig till en hjärna som styr tankar, känslor och handlingar. Detta är inte jag, det är ett mående som drar ned mig, drar upp mig eller sparkar mig i magen.

Jag vill vara fri att ta ett jobb, eller låta bli. Fri att flytta, göra upptäckter, resa eller ingå i vänskaper. Fri att göra saker, eller låta bli. Fri att själv välja. Nu är jag nedtryckt av "kan inte", "klarar inte", "orkar inte", "vågar inte" och hundra andra negationer som begränsar mig. Jag vill inte vara begränsad.

För ett år sedan kunde jag inte finna mig i mitt öde, utan lade mig platt. Insvept i hopplöshet sköljde depressionen över mig där jag letargisk låg i min säng. Jag såg ingen ljusning. Nu är jag redo att slåss igen. Istället för begränsningar vill jag se möjligheter. Istället för att ge upp vill jag acceptera.
Det är inte alla dagar jag känner såhär. Men just nu, i solens ljus, ser jag framåt. Kanske det inte känns så imorgon, kanske jag låter mig överväldigas av allt det negativa, all rädsla. Men för stunden finns det lite jävlaranamma i mig. Och jag skriver ned det här, så att jag kan minnas att jag har känt såhär.

Något har förändrats, den saken är klar. Kugghjulen i mitt huvud har vridits ett snäpp åt något håll, och plötsligt ser jag saker annorlunda. Jag vet inte riktigt vad förändringen kommer från, men den är välkommen. Nu ska jag bara försöka hålla fast vid den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sol, ljus, solljus, depression, ångest, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, frihet, begräsningar, kämparanda, acceptans, perspektiv

Ångest

Det här har varit den värsta ångestdagen på länge. Tankarna på framtiden är så mörka, och jag har svårt att finna något ljus att hålla tag i. Det är som att falla handlöst baklänges ned i ett svart hål.

Jag funderade ett tag på att åka till psykakuten och be om ett par Stesolid. Men i det här läget vill jag inte prata med någon. Jag har ingensomhelst lust att sitta och försöka förklara hur det svarta hålet känns, eller att det första jag gjorde var att knyta en snara så att jag har en utväg redo.

Jag har ingen lust att sitta och stirra på någon läkare som tror på mediciners kraft och säga "ångest" som om de har någonsomhelst aning om vad jag pratar om. För dem är ångest ett tillstånd de har läst om i en bok, eller tror att det är samma sak som deras ångest. Och det är inte min uppgift att utbilda dem.

Så jag försöker överleva dagen utan deras hjälp. Och hoppas att det blir bättre imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, psykakuten, medicin, stesolid, prata, svart hål, förklaring