fredag 14 mars 2014

Psykiatri, del 2



Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg. Förra inlägget handlade om makt, maktmissbruk, psykiatrisk vård och det jag anser vara ett systemfel som gör att patienter med psykisk ohälsa regelbundet (och alltså inte som enstaka avvikelser) utsätts för kränkningar. Det inlägget var ganska teoretiskt, och jag förstår om ni inte orkar läsa det. För att förstå detta inlägg behöver ni inte ha läst det förra.

Detta inlägg kommer att vara dels en fortsättning på det förra, och jag kommer att skriva om den fråga som
Eriiza tog upp på sin blogg, nämligen den om psykoser och illusioner. Jag skrev visserligen en kommentar till Eriiza om detta, men fick själv en kommentar av ML om att min kommentar var värd ett eget inlägg (vilket jag tackar för!). Och efter att jag har funderat på saken så tänkte jag att ämnet var värt att tas upp. Anledningen till att jag tar upp detta ämne är dels för att påvisa att psykiatrin har ett så kallat tolkningsföreträde, dvs att det är vården som bland annat avgör vad som är friskt och sjukt, samt vilka tillstånd som får en diagnos och utifrån detta bestäms behandling. Men jag tar också upp denna fråga för att på ett iallafall lite mer konkret sätt visa att psykiatrin och psykisk ohälsa är något som är väldigt svårt och det är utsatt för ett extremt stort godtycke bland vårdpersonal.

-----

(Okej, nu kör vi!)

Psykiatrin har det som kallas för tolkningsföreträde. Detta är inget konstigt, utan något vi alla känner till. Det innebär att den vårdpersonal, främst läkare, som vi träffar är de som bedömer vad som är problematiken, huruvida det är friskt eller sjukt, och vad detta tillstånd skall kallas, dvs vilken diagnos som ska sättas. Sedan utgår vården från denna diagnos för att ge behandling. I teorin så är det så det ska fungera, men i praktiken skapar det problem.

-Gränserna mellan friskt och sjukt är flytande.
Det finns inga blodprov eller röntgen som visar på psykisk sjukdom. I vissa fall kan blodprov och röntgen användas för att utesluta fysisk sjukdom, men när det gäller psykisk ohälsa finns det inget sådant att tillgå. Det pratas mycket om vissa signalsubstanser, tex serotonin, vid depression och ångest. Det finns vissa rön som en del anser viktiga gällande kalcium och schizofreni eller bipolär sjukdom. Men faktum är ändå så att rent praktiskt finns det inget som säger att vården kan via fysiska tester avgöra psykisk ohälsa.
Vad är det egentligen att vara psykiskt sjuk? En regel som brukar gälla är att om en drabbas av psykiskt lidande som skapar stora problem i det dagliga livet, då är en psykiskt sjuk. Men vem avgör vem som lider? Vem är det som drar gränsen var "stora problem" går? Gränserna blir alltmer utsuddade då det gäller de neuropsykiatriska tillstånden, som alltså inte räknas som sjukdomar utan som funktionshinder, och är något som en lever med hela livet. Det är fullt möjligt att ha ett neuropsykiatriskt tillstånd, och en sådan diagnos, utan att lida.
Till detta kommer att det finns sjukdomar som ibland skapar lidande, men inte alltid. Det tillstånd som kallas för mani, eller hypomani, kan i många fall vara väldigt trevligt. Troligtvis är det så att mani följs efteråt av lidande, i form av depression. Det kan också skapa problem då en till exempel har, under mani, gjort saker som en sedan ångrar. Jag har inget enkelt svar på denna fråga, men jag tar ändå upp den. Det är dessutom så att det finns sjukdomar som skapar stort lidande, men som inte gör det i alla situationer. Detta kan exempelvis gälla specifika fobier.
En sak som kan också kan vara värt att notera, är att människor med vanföreställningar, inte alltid är medvetna om att de är sjuka. De saknar sjukdomsinsikt. Jag är inte heller helt övertygad om att alla de lider, även om jag misstänker att så oftast är fallet.

-Diagnoser är problematiska.
Detta innebär att de verktyg som används för att ställa diagnos i mångt och mycket handlar om samtal. Patienten får berätta, läkaren ställer följdfrågor, etc. I viss mån används också andra tester, till exempel MADRS självskattningsskala vid depression (alltså ett test där patienten själv avgör hur påverkad hen är av depression) samt andra tester (till exempel WAIS, som är ett intelligenstest en får göra när en genomgår en neuropsykiatrisk utredning). Då är det så att det är vårdgivaren som avgör vilka tester som skall göras. Det är också vårdgivaren som tolkar dessa tester (även om det finns vissa mallar att gå efter). Det är också vårdgivaren som avgör huruvida patienten har varit ärlig. Detta gäller speciellt vid samtal, där vårdgivaren (först och främst läkarna) också tolkar till exempel kroppsspråk.
Det finns diagnoskriterier att utgå ifrån. Men det är vårdgivaren som tolkar dessa kriterier. Det är också vårdgivaren som, i mångt och mycket, avgör vilka diagnoser som är aktuella - dvs vårdgivaren avgör vilka utredningar som ska ske, och vilka diagnoser som ska sättas. Diagnoserna utgår från manualer, som i sin tur är skrivna av människor med just tolkningsföreträde. Detta är alltså personer som har valt (!) att benämna vissa tillstånd på ett visst sätt, alltså att de har avgjort vad som räknas som friskt och sjukt, samt vad dessa sjukdomar och tillstånd skall kallas (diagnos).
Diagnosen är det som avgör behandlingen. Visst är det så att detta inte alltid är fallet. Människor med samma diagnoser erbjuds inte samma vård (ibland på grund av rådande omständigheter, tex landstingens ekonomi). Det är också så att en kan behandlas för sådant som inte ligger i själva diagnosen, till exempel att en får ångestdämpande mediciner trots att diagnosen kallas depression, osv.
Gränserna mellan diagnoserna är flytande. Då det är vårdpersonal som avgör diagnos, innebär det också att olika läkare gör olika bedömningar. Jag har under de senaste åren (sedan slutet av 2007) haft ett tjugotal diagnoser. Jag tänker inte rabbla upp dem, men jag pekar på att det finns ett stort utrymme för godtycklighet.
Vad vården avgör att kalla tillstånd, alltså vad de benämner det som, är en del av deras makt. Med ord kan de inte bara beskriva tillstånden, utan även värdera dem. Att till exempel sätta en diagnos gällande ett ångesttillstånd innebär att vården har angett att denna ångest skapar ett så stort lidande att den kan klassas som en sjukdom och alltså något som är avvikande från den stora populationen.
Det är inte endast då vården ställer diagnos som de har denna benämnande och värderande makt, utan även i alla situationer där patienten själv berättar och vårdpersonal avgör vad ett tillstånd egentligen är.

Schizoaffektivt syndrom.
Nu skall jag ärligt säga att jag är inte helt säker på när min schizoaffektiva sjukdom benämndes som just detta. Jag är inte helt övertygad om att diagnosen är korrekt. Men för tillfället så godtar jag den. Jag tror att det var under förra sommaren som diagnosen sattes. Här kan jag meddela att jag innan detta hade diagnosen bipolär sjukdom, ett mycket liknande tillstånd. Och jag blev inte heller meddelad att diagnosen hade ändrats, utan det fick jag reda på av en slump. Detta betydde för mig två saker. För det första fick jag under flera månader ingen information om vad diagnosen innebar, utan fick själv leta rätt på vad som gällde. Det innebar också att jag, via läkarens godtycklighet, uteslöts från viss behandling. Det är nämligen så i Göteborg att det finns ett bipolärt centrum, där alla med bipolär typ I, ska samlas. På grund av min diagnos, trots att jag har en rad mycket liknande symtom, får jag inte komma dit. Jag vet inte om vården hade varit bättre där, men jag har iallafall ingen möjlighet att söka mig dit.

Schizoaffektivt syndrom innebär, i lite korta drag, att det finns stora likheter mellan både schizofreni och bipolär sjukdom. För det första anger diagnosen schizoaffektiv att patienten (alltså jag) pendlar i humöret. Dessa pendlingar bedöms som utanför ramen för vad som de flesta människor upplever (jag vägrar kalla det "normalt"). Det finns två typer av denna sjukdom - en som kallas för depressiv typ, och en som kallas för manisk typ. Har en depressiv typ så har en alltså depressiva skov, men inte mani. Har en manisk typ (som jag), så har en både maniska och depressiva skov (jag tror inte att en kan ha enbart maniska skov, men jag är inte riktigt säker). Detta är alltså likheten med bipolaritet.
I schizoaffektiv sjukdom ingår också det som vården kallar för psykotiska symtom (och det är detta som jag tänker ta upp längre ned). Psykos och psykostillstånd kan förekomma vid många olika tillstånd. Men det som skiljer schizoaffektiv som schiozofreni är alltså pendlingen i stämningsläget (mani/depression, även om personer med psykos både kan ha mani och depression utan att vara bipolära/schizoaffektiva). Och det som skiljer sciozoaffektiv från bipolaritet (som också kan ha psykotiska symtom) är att psykos kan förekomma vid mani, depression OCH eutymi (alltså det som kallas för det "neutrala stämningsläget). Därmed är schizoaffektivt syndrom en psykossjukdom, men det innebär inte att jag är psykotisk speciellt ofta.

Är ni med så långt? För nu kommer det att bli krångligt på riktigt. :)

Psykos/Psykotiska symtom/Psykotiska tillstånd/Hallucinationer/Illusioner/Dissociation.
Detta som jag skriver nu är inte alltid vad jag anser, utan det är vad vårdgivare har berättat för mig. Detta betyder alltså att det är vården som har bestämt vad olika tillstånd skall kallas och därigenom också beslutat om hur de ska behandlas.

Det finns så kallade psykoser (det som vården ibland benämnet "egentlig psykos") och så finns det psykotiska symtom. Det är ju verkligen konstigt att det går en gräns där någonstans, men vården har bestämt att så ska det vara. En person med psykos uppvisar psykotiska symtom (rörigt, eller hur?). Symtomen på psykos kan vara positiva eller negativa. De negativa symtomen är de som patienten uppvisar genom brist, alltså att de saknar något. Detta kan vara brist på glädje, ork, intresse, att en är apatisk eller kataton, bristande förmåga till socialt samspel, etc. Dock är det så att dessa negativa symtom kan föreligga även vid andra diagnoser, tex depression. De positiva symtomen är de som en oftast tänker på när det gäller psykos, nämligen de som på något sätt har "lagts till". Dessa symtom är ofta tankestörningar (finns en lång rad sådana som alla är ganska komplicerade, vill ni veta mer så fråga gärna), hallucinationer, illusioner och vanföreställningar.

En vanföreställning är något som patienten tror är sant, men som inte är det. Viss vårdpersonal har beskrivit det för mig som att en vanföreställning är något som patienten tror är sant, medan det är uppenbart för andra att så inte är fallet. Dock anger vissa att definitionen på en vanföreställning är "en okorrigerbar föreställning som inte delas av andra och inte heller kan stämma". Så ser alltså teorin ut, och det är ganska problematiskt. Om jag har vanföreställningen att jag kan andas under vatten och därför dyker ned i en sjö och andas, så är jag ju uppenbarligen psykotisk - för det kan inte stämma. Men detta blir extremt problematiskt när det gäller den inte helt ovanliga vanföreställningen paranoia, för det är ju faktiskt så att det är inte helt orimligt att en är utsatt för förföljelse och det kan vara svårt att avgöra.
Det blir ännu svårare då teori och praxis skiljer sig åt. För teorin säger det ovanstående om den okorrigerbara föreställningen, medan praktiken säger att om det är uppenbart för andra att så inte är fallet så föreligger psykos. Och här finns en viktig skillnad, nämligen den som handlar om åsikter. Om jag tror att alla hatar mig för att jag är en värdelös människa, är jag då psykotisk eller ej? Teorin säger att om jag kan fås att ändra uppfattning, så är jag inte psykotisk. Dock ser det inte ut så i praktiken, för jag har vid några tillfällen fått höra att jag har en vanföreställning även om jag kan ändra uppfattning. Återigen, det är vården (och inte patienten) som avgör detta. Vid psykos är det inte ovanligt att även anhöriga tillfrågas, men ändock så ligger det i slutändan på vården och läkarna. Tilläggas kan också att vården ibland ger psykosbehandling, främst neuroleptika, om de misstänker psykos men inte är säkra och därmed gör bedömningen i efterhand. För om åsikten/vanföreställningen så att säga "går över" med medicinsk behandling så anses det att en har varit psykotisk (och det anses också att om en en gång har varit psykotisk, så löper en större risk att bli det igen än om aldrig har haft en psykos).

I psykosen centrum befinner sig alltså vanföreställningen (och alla problem som detta medför). För det är nämligen, som jag nämnde ovan, att vården skiljer mellan egentlig psykos och psykotiska symtom. För att ha en egentlig psykos måste vanföreställningen vara ganska tydlig. Men en kan ha psykotiska symtom utan att ha en vanföreställning, och alltså är en inte psykotisk. Exempel på detta är hallucinationer som en är medveten om är just hallucinationer, och att en alltså inte tror att de är verkliga (och därmed har en ingen vanföreställning). Dock är det så att väldigt många människor upplever hallucinationer någon gång i sitt liv. Att höra någon säga ens namn, fastän ingen har sagt det är ganska vanligt. Och om en i stunden tror att någon har sagt ens namn, och säger typ "Ja, vad vill du?" så är en ju i en viss mån uppe i en vanföreställning, om även för ett kort ögonblick. Det anses dock att om detta exempel händer, och en får som svar "Nej, jag sade ingenting" och en tror på det, så är föreställningen inte okorrigerbar och därmed inte psykotisk. Om en börjar insistera och säga kraftigt något i stil med "Jo, men jag hörde ju dig klart och tydligt! Ljug inte för mig!" så föreligger vanföreställning och psykos (eller åtminstone ett psykotiskt tillstånd, vilket inte är riktigt samma sak). Men eftersom vården inte alltid går efter detta att vanföreställningen ska vara okorrigerbar så kan vanföreställning och psykos anses förekomma även om det så att säga "går över".

Vården skiljer också mellan psykos och psykotiska tillstånd. Psykotiska tillstånd är ett samlingsbegrepp för när en uppvisar psykotiska symtom, men inte är per definition psykotisk. Detta kan bland annat ske när en upplever tankestörningar (återigen, det finns en lång rad sådana), illusioner, hallucinationer och dissociation.

Då en psykos är det som är en upplevd förvrängning av verkligheten blir det hela ännu rörigare. För hur är det egentligen så att en läkare kan avgöra vad en patient upplever? Men...

Illusioner är en förvrängning av sinnesintryck. Om du ser ett träd som ser ut som en gubbe med käpp är detta en illusion. Om någon säger ett annat namn än ditt och du tror att hen säger ditt namn är detta en illusion. Hallucinationer är en annan förvrängning av verkligheten, men då upplever en något som inte existerar utanför dig själv. Om du är helt ensam, i tystnad, i din lägenhet och hör någon säga ditt namn, är detta en hallucination. Förstår ni nu hur konstigt det blir med gränsdragningar? Om jag är ute på stan, och hör någon säga mitt namn, så kan inte jag vara säker på om detta är en illusion (någon sade något helt annat, och jag hörde fel), en hallucination (ingen sade något, vilket är rätt orimligt) och dessutom blir det problematiskt när frågan vanföreställning kommer in. Om jag tror att någon säger mitt namn, men jag antar att det handlar om någon annan, men jag ändå tror att mitt namn är sagt, trots att jag vet att det inte handlar om mig, så är jag inte psykotisk. Om det däremot är så att någon säger mitt namn, fast de pratar om någon annan med samma namn, och jag är övertygad om att det handlar om mig, så är jag psykotisk. Eller? Ibland kräver vården att för att en psykos ska föreligga så ska en också agera utifrån den vanföreställning en har. Det räcker alltså inte med att vara övertygad om att något är sant. Så om någon säger mitt namn, men pratar om någon annan, och jag är övertygad om att det handlar om mig och jag går fram till denna person och frågar vad hen vill, då föreligger psykotiskt tillstånd (ibland även när det går över snabbt!).

Förutom detta finns även det som kallas för dissociation. Detta är ett extremt problematiskt begrepp! För dissociation ÄR en upplevd förvrängning av verkligheten. Vanliga dissociativa tillstånd är att verkligheten tycks overklig (derealisation), att en själv inte är verklig (depresonalisering) eller att en upplever sig själv inte vara någon annan (som till exempel som om jag skulle tro att jag är Richard III, då jag är vanföreställd och psykotisk) utan som någon som ändå är skiljd från det som andra anser vara mitt jag.
Ett exempel på detta är den extremt omstridda diagnosen dissociativt identitetssyndrom. Då upplever patienten, och alltså tror på, att hen är sig själv fast ändå inte. Dissociativt identitetssyndrom är det som förut kallades för multipla personligheter, alltså när en "blir någon annan". Diagnosen är extremt ovanlig och det är många, många som tror att den är ett påhitt. (Det gör inte jag, men det är en annan femma.)

Så...

I det som kallas för psykotiska tillstånd, men inte ses som en egentlig psykos, finns också det som ibland kallas för "temporär psykos", "övergående psykos" eller "tillfällig psykos". Detta är alltså när en person under en kortare tid upplever förvrängning av verkligheten, oftast i form av en vanföreställning. Alltså... Psykotiska tillstånd är en benämning då en har psykotiska symtom (tex hallucinationer), men inte har en vanföreställning. Det är också en benämning på de tillfällen då en är psykotisk! Men bara under en kort tid (men jag vet inte hur länge som räknas som "kort"). Detta kan exempelvis ske vid starkt ångest. Återigen - gränsen mellan vanföreställning och upplevelse är extremt svår. Vid stark ångest är det inte ovanligt att en upplever att en inte kan andas och tror att en kommer att dö. Ibland anser vården att detta går så långt att de beskriver det som en vanföreställning och kallar det för psykotisk ångest. Var går gränsen? Det har jag aldrig fått förklarat för mig.

Jag har redan tagit upp detta lite, men jag vill ändå förtydliga. Psykos ses ofta som en "svår" psykisk sjukdom (som om inte tex depression eller de så kallade personlighetsstörningarna inte är svåra att leva med...). Det är dock faktiskt så att de psykotiska symtomen är väldigt vanliga. Att höra fel (illusion), att höra något när det är tyst (hallucination) eller att tro något som inte stämmer (vanföreställning) är något jag tror alla upplever i livet. För att det ska räknas som en psykos så ska det ju vara uppenbart för andra, men det ska också vara långvarigt. Men vad som räknas som "långvarigt" eller "uppenbart" är ju, som ni har märkt, inte så enkelt.
Det är också så att det som vanligtvis räknas som dissociation är något alla går igenom. Ett exempel på detta är dagdrömmar. Ett annat är att köra bil och av tankspriddhet ta samma gamla vanliga väg till jobbet, trots att en egentligen skulle någonannanstans.  Om en så att säga "fastnar" i dissociation så föreligger dissociativ problematik. Detta kan också gälla när en, som tex vid PTSD, får starka minnesbilder av en traumatisk situation ("flashar"). Om det håller i sig, eller om det återkommer ofta, så finns en dissociativ problematik. Om det blir ett hinder i ens liv och/eller skapar en viss grad av lidande, så finns det en dissociativ sjukdom. Var gränsen går avgör vården, främst läkarna. Men naturligtvis är det så att detta avgörande är baserat på patientens upplevelser och berättelser, för annars skulle inte vården veta om att denna människa lider.

Detta är (en del av) den begreppsapparat som vården använder sig av. Tyvärr är det inte ovanligt att vården använder sig av denna begreppsapparat på ett sätt som jag anser vara felaktigt och kränkande. Begreppen är skapade för att benämna, för utan att kalla saker för något är det svårt att prata om det. Men i denna benämning är det också så att vården värderar. Att få höra att det en upplever "bara är en illusion" är nedvärderande. Att inte få medicinsk behandling för att en har dissociativ problematik, men inte psykotisk, trots att det ingår psykotiska symtom, kan vara begränsande.

Lite om mig och mer om min diagnos.
Vården har i mitt fall avgjort att jag har en psykossjukdom. Detta innebär inte att jag är psykotisk. Jag menar att jag har en hel del psykotiska symtom. Tankestörningar - absolut! Illusioner - jajamensan! Hallucinationer - japp! Och ibland har jag vanföreställningar. Ibland uppvisar jag också de så kallade negativa symtomen, men hos mig förekommer de oftast som ett tecken på depression.

Jag upplever dessa symtom vid mani, depression och eutymi (neutralt). Men de är som mest utpräglade när jag har det som kallas för en "mixad episod" (ännu ett medicinskt begrepp), alltså när jag är både depressiv och manisk samtidigt. Detta tillstånd kännetecknas, för mig, av en plågande rastlöshet som inte går över; stora sömnsvårigheter; djupa problem med koncentrationen; känslan av att vara på botten av ravinen samtidigt som jag inte kan sakta ned; en desperation som ofta övergår i självmordslust. Det mixade tillståndet är svårt att beskriva rakt ut. Ofta kommer det in metaforer och liknelser i bilden. Det är också så att jag, troligtvis på grund av en annan diagnos jag har (autismliknande tillstånd) har svårt att känna, och sätta namn, på känslor. Så ursäkta mig om det inte blir helt klart här, ställ gärna frågor om ni undrar vidare.

Jag har aldrig haft det som vården anser vara en egentlig psykos. Med andra ord så har jag aldrig gått under långa perioder och trott saker som inte kan vara verkliga. Den längsta vanföreställningen jag har haft upplevde jag förra året, då jag under ca 2 månader trodde att alla män som hade svarta jackor var från en annan värld. De var ute efter mig och ville döda mig för att jag visste saker jag inte skulle veta (en inte helt ovanlig vanföreställning). Jag trodde att alla män i svarta jackor egentligen var en och samma person, som dessutom inte var från denna värld, och att han var ute efter att skada mig. Det var extremt plågsamt. Ändå ansåg vården att eftersom jag inte direkt agerade utifrån denna vanföreställning, eftersom jag trots detta faktiskt gick ut och gjorde saker trots min enorma rädsla för att stöta på denna utomjordiska man, så var jag inte i en egentlig psykos. Återigen - jag har en psykossjukdom som diagnos, men har aldrig haft en egentlig psykos. Eh, gränsdragningsproblematik av rang!

Förutom detta så har jag relativt ofta illusioner och hallucinationer, som jag vet inte är verkliga (alltså är de symtom på psykos, men inte psykos). Dessa kan vara mycket plågsamma. I skrivande stund har jag under ca 2 veckors tid nu hört sirener. De låter som polis/ambulans relativt långt bort, men fullt hörbart. Det pågår hela tiden. Jag har svårt att sova på grund av detta. Jag har svårt att koncentrera mig på grund av detta. Jag har svårt att fokusera på en uppgift på grund av detta. Men jag vet att de inte finns i den yttre verkligheten. När detta symtom först kom fram, för ca två veckor sedan, trodde jag först på det (under några timmar). Jag var alltså i en vanföreställning, men den korrigerades efter ett tag då jag via mitt rationella tänkande kunde förstå att det inte är rimligt att sirener ljuder under flera timmar i sträck.

Jag har också, idag, upplevt ett psykotiskt tillstånd. Detta är väldigt svårt att förklara på ett sätt som går att förstå, så om min beskrivning är otydlig - fråga gärna! Jag vaknade inatt runt midnatt efter ca en timmes sömn. Jag låg i sängen ett tag, men när jag skulle gå och kissa så märkte jag att min kropp hade förvridits. Mina ben hade blivit mina armar (och tvärtom). Mina händer låg längst ned i sängen och mina fötter vilade på min mage. Min rygg hade blivit min rumpa, och min rumpa var mina bröst. Jag blev paralyserad av rädsla. Jag var övertygad (vanföreställd!) om att detta hade skett, och jag upplevde även att min hals snörpes samman så att jag inte kunde skrika på hjälp. Det enda jag kunde göra var att titta på väggen. Där såg jag klockan och märkte därför att tiden rörde sig. Det tog ca 1.5 timmar innan jag kom ur detta tillstånd och insåg att det var en illusion (förvrängning av verkligheten). Efter det kunde jag röra på mig igen och jag kunde prata. Men det var (inte för att gnälla) ganska fruktansvärt, för jag var i panik över det som jag var övertygad om hade skett.

Nu kommer ännu några begrepp. Är ni redo? Det finns olika tillstånd som är psykotiska tillstånd/symtom, men som upplevs i samband med sömn. Ett sådant tillstånd är sömnparalys, alltså att kroppen sover fast hjärnan är vaken. Personer som har detta kan inte röra sig (paralys, som vi alla upplever under viss tid då vi sover), och många drömmer fastän de är vakna. Det finns också det som heter hypagogna och hypopompa hallucinationer, som sker vid insomnande och uppvaknande. Dessa kan ibland innebära vanföreställningar, men är övergående. Om det jag upplevde var på grund av det skedde i anslutning till sömn, vet jag ej. Men jag anser att eftersom det både tog tid innan jag kom ur det, OCH att det inte var något som jag egentligen har upplevt tidigare OCH att det var en sådan "svår" vanföreställning som orsakade stort lidande, så anser jag att min upplevelse var ett psykotiskt tillstånd. Jag har ingen aning om vården, eller andra, håller med. Jag har upplevt vanföreställningar förr, och inte bara mannen/utomjordingen/männen i svarta jackor, och jag måste säga att det blir en väldigt speciellt känsla hos mig. För mig innebär det nämligen att jag tror att det är sant ungefär samtidigt som jag tror att det inte är sant. Detta kallas ibland för "gränspsykos" och är ett tillstånd då en går in och ut ur vanföreställningar, och går fram och tillbaka om och om igen, mellan att tro på det eller ej. Detta leder ibland (hos mig ganska ofta) till den plågsamma situationen att rationellt vara medveten om att det inte är verkligt, samtidigt som känslorna och kroppen agerar som om det vore verkligt och, för mig, leder detta alltid till svår ångest. Vilket i sin tur "spär på" de psykotiska symtomen. Här är en åsikt, som jag har fått höra av ett flertal som jobbar inom den psykiatriska vården, men som inte anses riktigt "korrekt". Nämligen är det så att en del, även läkare, anser att den bästa behandlingen mot psykos inte enbart är anti-psykotiska läkemedel, utan även höga doser ångestdämpande. Det är faktiskt så att några läkare och några andra inom vården, anser att vid psykos ska ångestdämpande sättas in först, både för att lindra den ångest som ofta uppstår vid psykos men också för att dämpa de psykotiska symtomen. Efter detta kan annan behandling sättas in. Förstår ni?

Min sjukdomsbild uppvisar därmed psykotiska tillstånd. Min före detta läkare benämnde det som "dissociation med psykotiska inslag". Detta innebär rent praktiskt några saker. Jag har, inom öppenvården, varit på psykosenheten för bedömning. Läkaren där var jättebra, och han beklagade att han inte fick ha mig som patient, då jag ansågs att dissociativ problematik och inte psykotisk. Inom slutenvården har jag aldrig vårdats på en psykosavdelning. Med andra ord - trots min diagnos så tillhör jag allmänpsykiatrin. Den medicinering som jag tidigare har haft har ofta bestått dels av stämningspreparat. Detta är dels antidepressiva, som jag inte tål för då blir jag manisk (förutom Voxra). Det är också de så kallade stämningsstabiliserande, som inte verkar fungera på mig (jag har testat väldigt många sorter, inklusiva Lithium som fick mig att må jättedåligt). Jag har också under långa perioder tagit neuroleptika (tex Zyprexa, Seroquel, Abilify, Risperdal, Haldol). Det har också inneburit att vården initialt var restriktiv med att ge mig annan medicinering. Det är ju nämligen så att jag för ca ett år sedan fick diagnosen "ADHD, kombinerad typ", vilket kan behandlas med centralstimulantia. Jag fick Concerta insatt när jag var under slutenvård, och den medicineringen fortsatte jag med fram tills dess att jag på grund av den medicinska behandling som jag har fått fick fysiska problem i form av arytmi. Tanken är att medicineringen skall återupptas, men jag vet inte exakt när. Centralstimulantia är preparat som kan ge psykotiska symtom, speciellt om patienten redan har sådana inslag i sin problematik.

Neuroleptikan, som jag senast åt i form av Abilify, hjälpte. Min dissociation minskades, mina psykotiska symtom mildrades. Men jag blev aldrig helt bra. Att dessutom inte kunna ta stämningsstabiliserande är svårt. Jag har också lagt märke till att vissa andra mediciner verkligen inte är bra för mig. Detta gäller speciellt Imovane (insomningstablett av typen bensoderivat), då det ökar risken för att jag ska få psykotiska symtom, speciellt om jag tar Imovane och ändå inte lyckas somna. För att sammanfatta - försiktighet med mediciner är ett nyckelord, samtidigt som jag anser att medicinering är nödvändigt.

En "liten" avslutning.
Alltså... Vården är de som gör bedömning, namnger och värderar. Vad de anser skiljer sig ibland från vad jag som patient upplever och anser. De gränsdragningar som de har satt upp är ibland mycket märkliga. Det skiljer sig också åt vad som sägs i teorin, och vad som görs i praktiken. Dessutom gör olika läkare (och annan vårdpersonal) olika bedömningar. Det är dessutom så att jag sedan flera år tillbaka är sjukskriven. Och om en är sjukskriven så är väl en sjuk, eller? Det är ju inte så att om en inte är sjukskriven så är en frisk, och naturligtvis så finns det de som fuskar och blir sjukskrivna fastän de inte är sjuka (även om jag anser att dessa är till antalet mycket färre än vad till exempel staten och myndigheter ibland vill påskina). Men... Jag har två diagnoser som inte räknas som sjukdomar, utan som funktionshinder/-nedsättningar (ADHD och en form av autism). De har jag haft sedan födseln (påstås det) och jag har visat tecken på dem sedan tidig barndom. Jag kan aldrig bli "frisk" från dessa. Jag kan inte heller bli "frisk" från schizoaffektivt syndrom. Det är en sjukdom som varar livet ut, även om den kan dels behandlas och dels mildras med ålder. Men... (igen...) Om det nu är så att jag är dissociativ, men inte psykotisk, så går det att både behandla och minska till den grad att det inte märks. Och om det inte är märks, är en då inte frisk? Förstår ni nu vad jag är ute efter? Den bedömning som vården gör, handlar inte enbart om att de har makten att behandla. Utan även så har de en viss makt över vad jag anser! För får jag en diagnos, och upplyses om att den är livslång, så finns det tendenser i mig som rättar mig efter det. Om jag blir meddelad om att jag kan bli det som anses som "frisk" (vad det nu än egentligen är), så kanske jag agerar annorlunda. Dock är det så, i mitt fall, att jag börjar (rent ut sagt) skita lite i vad vården anser, för de ändrar ju sig ändå hela tiden.

Detta var ett försök till att problematisera vården. Att visa på att tolkningsföreträdet, och den makt som vården besitter, inte är något som bara skall accepteras som sanningar. Det finns säkert ett flertal andra som själva har upplevt att vården "går över huvudet" på dem. Jag är alltid intresserad av att höra andras historier. Vill ni berätta för mig, så skriv en kommentar (du får gärna vara anonym) eller skicka ett mail till charlykide@hotmail.com. Jag respekterar andras privatliv och hänger inte ut någon med riktigt namn. Det förekommer att jag länkar till andra bloggar, men vill du inte det så är det bara att säga till.

Psykiatrin, del 1



Detta är ett ganska långt och teoretiskt inlägg. Det handlar om mina (och andras) upplevelser av den psykiatriska vården och hur jag anser att det finns så att säga inbyggda fel i denna vård (systemfel), som är väldigt svåra att komma runt. Det jag talar om här är alltså inte egentliga avvikelser där vården kan anmälas för att ha agerat fel (även om jag tar upp även detta). Utan många de exempel jag tar upp sker i enlighet med lagar, förordningar, regler och bestämmelser.

För att det ska bli läsbart har jag delat upp det i två delar. Denna del är den mest teoretiska, nästa del kommer att handla om mig, mina sjukdomar och vad jag anser om dem, samt vad vården har meddelat mig.

Ingen behöver såklart läsa. Men här kommer några sammanfattande punkter.

--Språket är ett maktutövningsverktyg. Att tolka, definiera och värdera genom språket är något vi alla gör, men det blir tydligt när det sker i ett förhållande av ojämlik makt.
--Den psykiatriska vården har makt. Det måste den få ha, annars kan de inte diagnostisera och behandla. Vården har därmed rätt att sätta diagnoser och ge behandlingar.
--Med makt kommer ansvar. Det är här jag anser att psykiatrin väldigt ofta brister. Dessa brister är så vanligen förekommande att jag anser att det inte handlar om egentlig felvård (som ska anmälas), utan att det ligger inbyggt i psykiatrin att gång på gång bryta detta ansvar och därigenom kränka patienter, till exempel genom att vägra ge dem vård, inte kunna erbjuda effektiv vård (till exempel av kostnadsskäl eller konstiga bestämmelser) eller att ge patienter fel vård.
---Det systemfel som jag anser föreligger är det att en som patient inte har speciellt många rättigheter, utan är beroende av nåd. Med detta menar jag att hur en behandlas (både i hur en behandlas som person, och behandlas i meningen med behandling av de sjukdomar och tillstånd som finns [alltså vilken vård som ges]) beror på vem en träffar inom psykiatrin. Därmed är vården godtycklig.
--Psykiatrin kommer undan med alldeles för mycket. 

---

(Alright, här börjar inlägget på riktigt.)

Språket är ett verktyg för kommunikation. Självklart är det så att det mesta vi uttrycker syns genom kroppsspråk, men det verbala språket är ändå väldigt viktigt. I språket ligger att vi tolkar, men också att vi värderar. Hur vi talar kring saker och hur vi benämner saker spelar väldigt stor roll. Detta blir extra tydligt när det gäller kommunikation mellan människor som inte har samma maktposition. När jag talar om makt så använder jag det som ett brett begrepp. Detta kan naturligtvis diskuteras och kritiseras, men jag har ändå valt att använda begreppet på detta sätt.

Makt förekommer på väldigt skilda sätt och i många olika sammanhang. Det är också så att jag anser att makt inte alltid är något dåligt, men att det är väldigt lätt hänt att makten missbrukas. Till exempel så har föräldrar makt över sina barn. Om de inte har det så går det inte att uppfostra barn. Det är ju så att en förälder har rätt att säga åt sina barn vad de får och inte får göra. Ett exempel på detta är att föräldern säger till barnet: "Gå inte över gatan, för nu kommer det bilar.". Detta är alltså en makt som är nödvändig för barnets säkerhet.

Makten kan utövas på många sätt. Detta kan ske såklart fysiskt, när det föreligger våld. Det kan också ske genom att vi "tvingas" göra vissa val. Det är så lätt att tro att vi alla är fria individer som kan göra vad vi vill så länge det sker inom lagens ramar, men så är inte fallet. För det är faktiskt så att vi kan inte välja det som inte finns. Om jag vill ha ett par röda ballerinaskor så är jag inte fri att köpa dessa om ingen säljer röda ballerinaskor. Om jag, för att få ett par röda ballerinaskor, måste lära mig att själv tillverka, och även bekosta både undervisning och material, så ifrågasätter jag att detta kan kallas för frihet. (Fånigt exempel, jag vet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.) I språket och hur vi benämner och värderar saker så finns en stor makt. Om jag till exempel säger att jag har ångest och får höra något i stil med "ja, men alla har ju ångest ibland", så anser jag att jag som person och mina problem har nedvärderats genom att göra en generalisering som förminskar mina upplevelser.

I den språkliga maktutövningen finns även det som kallas för tolkningsföreträde. Det innebär att vissa personer har mer makt än andra att tolka, benämna och värdera. Därför är det värre om jag, som i exemplet ovan, får höra av vårdpersonal att "alla har ju ångest ibland" än om jag får höra det av en polare, för vårdpersonalen har också makten att värdera tillstånd och avgöra behandling. Om en polare säger att alla har ångest ibland kanske jag blir lite sne, men om en läkare säger det åt mig så blir konsekvensen att läkaren inte anser att jag ska få hjälp och att jag därmed tvingas till fortsatt lidande då jag faktiskt inte kan få bort min ångest hur gärna jag än vill.

Är ni med så långt?

För ett litet tag sedan tog mina kära medbloggare på
Sisters & Brothers in Arms, Eriiza, upp en väldigt viktig fråga på sin egen blogg. Frågan handlade just om makt, maktutövning, språket, vården, tolkningsföreträde och den kränkning som kan uppstå när vården missbrukar sin makt för att tala om för sina patienter vad det är de upplever. Och här kommer ett problem in i spel. Hur vården tolkar, bedömer, värderar och benämner psykisk problematik är avgörande för hur behandlingen ska ske. Men (och detta är ett STORT men)... Det finns ingenting som heter tydliga gränser. Detta innebär att i vårdens makt finns det ett STORT utrymme för godtycklighet. I teorin är det ju så att det finns diagnosmanualer (DCM-IV och ICD-10 [den sistnämnda är den som ska följas i Sverige, men den förstnämnda används också lite mer informellt]) som vården ska följa. Om en patient uppvisar vissa specifika symtom så skall en viss diagnos sättas och viss behandling ska ske. Detta är ju inget konstigt i sig, för det är klart att en kan inte behandla någon som till exempel har ADHD på samma sätt som en patient som har djup depression. Men då det inte finns några tydliga gränser blir det hela väldigt komplicerat.

Det är inte på något sätt ovanligt att en diagnos sätts av en läkare som ger en viss behandling utifrån denna diagnos. Men när en träffar en annan läkare så gör denna en annan bedömning och en ny diagnos sätts och kanske även behandlingen ändras. Det är inte heller ovanligt att personer med samma diagnos får olika behandling. På ett sätt så måste det vara så, för den vård som ges ska utgå från den enskilda patienten och vara till hjälp för henom. Men som sagt, detta är väldigt godtyckligt. Det är dessutom så att det inte bara förekommer att en läkare sätter en diagnos som sedan ändras, utan också det motsatta. En läkare sätter en diagnos som andra läkare sedan följer, trots att den kanske inte stämmer. Ett problem som visar på detta, som jag själv har upplevt, är det att jag fick en gång i tiden diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare kallad borderline). Denna diagnos ledde till att jag min problematik gång på gång förminskades, eftersom många inom vården anser att patienter som har denna diagnos är "jobbiga". Diagnosen hängde i ganska länge, trots att det både för mig själv och läkare var uppenbart att den inte egentligen stämde. När den tillslut togs bort upplevde jag både en personlig lättnad, men även att vården ändrade sin ton mot mig.

Det är heller inte ovanligt inom den psykiatriska vården att få höra att om en behandling inte fungerar så "provar vi något annat". Detta är ett solklart tecken på att det faktiskt är så att läkarna inte har det på det klara vad som fungerar och inte, utan det är något som måste testas på varje enskild patient. Men eftersom det är vården som avgör vilken vård som ska ges innebär det att patienter ofta får uppleva att de får mediciner med insättningssymtom och biverkningar, som sedan inte fungerar så de ska sluta med mediciner och få utsättningssymtom, och så börjar ruljangsen om. Det är även så att läkaren är den som avgör vad patienten ska få för vård och det innebär att om en patient säger att den vård de får inte hjälper, eller kanske tillochmed gör saken sämre, så kan läkaren utöva makt och pusha patienten till att fortsätta med medicin efter medicin, och det förekommer att patienter upplever detta som väldigt jobbigt för de kanske blir emotionellt avskärmade av medicinerna, får svåra biverkningar, etc. Självklart är det också så att patienter ofta vill ha vård (för vem vill fortsätta må så dåligt?) och därmed accepterar läkarens maktutövning (för vad har de för val egentligen om de mår så dåligt?).

Det bör även tas upp att det inte är den medicinska vården (alltså diverse läkemedel) som jag anser problematiskt. Terapi tas ofta upp som en vård som inte har biverkningar, men jag anser att detta är en snedförvridning. Det är ansträngande att gå i terapi. Dels tar det tid. En pratar ofta om jobbiga saker som väcker jobbiga känslor. Det är faktiskt inte så att en bara går dit, snackar lite, och går därifrån utan att tänka mer på saken. Har en pratat om något jobbigt så sitter det i ett tag efteråt. Vid vissa tillstånd ska en dessutom göra läxor och uppgifter. Ibland sker terapi i grupp, vilket kan vara svårt för många. Om det är så att en inte trivs med ens samtalskontakt kan det vara svårt att byta. Att då gå till någon som en inte kommer överens med kan vara riktigt jobbigt. En del patienter tiger still om detta då det ofta är så att den terapeut en har är det enda alternativet, för om en vill byta så tar det tid eller inte går alls. Det talas mycket om att vårdcentraler ska ha en psykolog. Men vad händer om en inte trivs med psykologen? Ska en behöva byta vårdcentral? Ja, det är så det ser ut. Och även på öppenpsykiatriska mottagningar, där flera terapeuter arbetar, kan det vara svårt att byta och det kan innebära att en, åtminstone för en tid, står utan terapi. Jag förstår att det måste vara så. Att begära annorlunda vore orimligt och helt utan realistisk verklighetsförankring. Men bara för att något är, så innebär det inte att det inte är ett problem. Och när problem uppstår, så anser jag att det är min rättighet, både som människa och som patient, att faktiskt tala om dessa problem. Även när de inte går att frångå.

Den viktiga fråga som Eriiza tog upp handlade om vårdens maktutövning då de ställer diagnos och benämner tillstånd. Det som hände henom var i princip att hon blev tillsagd att det hen upplevde, som hen kallade för psykos, enligt läkaren var istället "illusioner" (vilket är ett kränkande sätt att förminska problem) och hen blev även tillsagd att det var omöjligt för henne att ha psykoser eftersom den diagnos som hade satts inte innehöll psykotiska symtom. Alltså - vården sätter (ganska så godtyckligt) en diagnos utifrån symtom. Sedan får patienten höra att eftersom hen har denna diagnos så kan hen inte ha andra symtom, för de symtomen ingår inte i diagnosen. HERREJÄVLAR vad arg jag blev när jag såg Eriizas inlägg. SÅ FÅR DET INTE GÅ TILL! INGEN läkare får säga till en patient att det hen upplever inte kan förekomma, på grund av vad vården själva har satt för diagnos. Förstår ni vilken rundgång det blir? Det är ett omöjligt cirkelargument som kränker och förnedrar. Detta får stora konsekvenser för patienten då hen utsätts för kränkande och förnedrande behandling och dessutom vägras att få rätt vård för vården säger åt patienten att det hen upplever inte existerar.

I detta ligger återigen en annan godtycklighet, förutom de diagnoser som sätts. För olika läkare tolkar olika diagnoser på olika sätt. Det finns ju, som sagt, diagnosmanualer, men det är också allmänt känt att har någon en viss diagnos så kan en också ha andra symtom. Vid diagnosen depression är det extremt vanligt med ångest, men det är inte alltid en ångestdiagnos sätts (bara för att ta ett exempel). Att utesluta att patienten kan ha andra symtom än de som har förelagts av diagnos är helt vidrigt.

Det går inte att komma ifrån makten. Läkare och annan vårdpersonal måste ha en viss makt att just bedöma, tolka och benämna för att sedan inleda behandling. Om vården inte hade rätt att sätta diagnos eller välja behandling skulle sjukvård (även den somatiska) inte kunna ske. Därmed föreligger en nödvändig makt. Men med makt kommer ansvar. Och det är här jag känner att vården ofta uppvisar stora brister. Den vård som ges (och nu talar jag här främst om psykiatrin, även om detta givetvis också gäller inom den somatiska vården) ska utgå från den individuella patienten. Återigen är det så att det är klart att det ska finnas riktlinjer för behandling. En svårt psykotisk människa utan sjukdomsinsikt bör få heldygnsvård för att få hjälp om det behövs, medan någon som exempelvis har svår ångest kanske behöver medicinering och någon form av terapi (och här är det självklart väldigt individuellt vilken terapi som fungerar), men inte nödvändigtvis behöver vistas inom slutenvården (även om det självklart är så att ångest kan vara förödande och leda till risk för att patienten skadar sig själv, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.).

Det är dock så att om det skulle finnas stenhårda regler om vilken typ av behandling som skulle ske vid vissa tillstånd skulle detta vara katastrofalt. Nu vet jag att jag går för långt, men jag gör det för att poängtera en sak. Säg till exempel att det bestämdes att alla som har depression skulle få Sertralin. Det är ju en helt absurd tanke, och det skulle få förödande effekter. Visst skulle kanske några bli hjälpta, men andra skulle bara må ännu sämre. I detta ligger vårdens ansvar - att se till att den vård som ges är så effektiv (alltså att den vård som ges verkligen hjälper) som möjligt, att det ger så lite biverkningar som möjligt och att vårdpersonal anstränger sig för att inte missbruka sin makt och kränka patienten. I detta finns även ett statligt ansvar, som är väl värt att poängteras. Även om mitt exempel på depression och Sertralin var att gå för långt, så kan det ju nämnas de riktlinjer inom vården som gjordes genom statliga utredningar där det avgjordes att KBT (och läkemedel) är det mest effektiva vid depressions- och ångesttillstånd, och att det alltså är det som ska väljas före andra terapiformer. Detta har i själva verket både kritiserats och sedan visat sig vara felaktigt. Men även om det hade visat sig stämma, så är det inte i praktiken möjligt att alla med depression -och/eller ångestproblematik kan få KBT. Återigen - vi går i cirklar.

Att missbruka den nödvändiga makten, alltså att inte ta sitt ansvar, kan ske på många olika sätt. Det kan handla om att tvinga personer till vård, eller vissa former av vård. LPT i både öppen- & slutenvård kan vara nödvändigt för att rädda liv, men det bör ske med stor försiktighet. Ingen läkare har rätt att när vården sker frivilligt tvinga patienten att exempelvis ta mediciner. Men... Det så kallade "fria valet" finns egentligen inte. Säg att en människa har depression. Hen söker sig till vården och blir meddelad att det finns medicinering. Då har patienten det så kallade "fria valet" - nämligen att välja om hen ska ta mediciner eller ej. Men det valet är inte (enligt min åsikt) speciellt fritt. För då står en mellan alternativet att ta mediciner som kanske eller kanske inte hjälper (och alla de sidoeffekter det medför), eller så kommer en att fortsätta att må dåligt. Ibland är det pest eller kolera som valet står mellan, och även när patienten upplever att det är värt biverkningarna att ta läkemedel kan det ändå skapa problem. Återigen - bara för att problem kanske är nödvändiga, betyder det inte att de inte är problem som bör talas om.
Alltså bör vården alltid agera för att den vård som ges ska ge så lite skada som möjligt på patienten och vara så effektiv som möjligt (och nu menar jag inte effektiv som i kostnadseffektiv, utan att vården ska vara till hjälp för den som är sjuk). Jag anser att den behandling som ges inte innebär att patienten inte har rätt att kritisera. Och jag anser även att om den behandling som ges, ger sådana sidoeffekter att den drabbar patienten så allvarligt att hen upplever att behandlingen gör mer skada än nytta, så är det vårdens ansvar att rätta till detta och komma med annan behandling. Och detta gäller både läkemedel och terapi, samt andra former av behandling som kan föreligga (till exempel slutenvård). Vårdens ansvar är att ge en bra vård, och i detta ligger att vården inte skall upplevas som ytterligare en belastning för den som redan lider.

I detta ligger att vård ska ske i samråd med patienten. Detta kan ske på många olika sätt. Men det får heller inte vara så att det ansvar som vården har lämpas över på patienten.
I dagens Sverige föreligger stora skillnader i den psykiatriska vården beroende på var en bor i landet (läs en artikel i
SvD). Många får inte tillgång till vård som kan hjälpa, på grund av olika bestämmelser och den ekonomi som råder inom landstingen. Jag har vid ett flertal tillfällen fått höra om patienter som till exempel inte får terapi för att det inte finns tillgängligt där de bor, eller att det finns bestämmelser som säger att de inte har rätt till terapi, ibland för att patienterna anses "för gamla".
I Västra Götalands-regionen (där jag bor) erbjuds inte neuropsykiatriska undersökningar till personer över 40 år. (Här vill jag komma med ett klargörande: Jag har hört denna åldersgräns från människor inom vården, men har inte lyckats att få den externt bekräftad genom till exempel att själv hitta dokument där denna gräns tydligt ingår. Så jag ber om ursäkt om jag har fel.) Exakt vad detta beror på vet jag ej, men jag har hört förklaringar som att om en har "klarat sig så länge" så är det inte nödvändigt att få en diagnos. Vilket är skrämmande. Det finns många som har gått med exempelvis ADHD livet igenom och haft stora svårigheter som har medfört stort lidande och som skaffar barn. När barnen visar tecken på samma svårigheter kanske de (barnen) tas in för utredning och får en diagnos. Då inser föräldrarna att de själva har samma problem, då de känner igen sig i sina barn. Men nekas utredning för att de är för gamla. Och blir en nekad utredning får en inte diagnos. Utan diagnos ges inte vård, speciellt inte gällande centralstimulantia i form av kanske Ritalin/Concerta, eller för den delen i form av terapi inriktad just för att stödja personer med ADHD. Detta leder återigen till ett konstigt cirkelresonemang från vårdens sida och det drabbar patienterna.

I vårdens ansvar ligger att de skall erbjuda vård, som ska ske utifrån patientens individuella svårigheter. Men det är helt absurt att detta ansvar ska lämpas över på patienten. Jag har själv upplevt gång på gång att när jag mår dåligt blir tillfrågad "vad vill du ha för hjälp?". Vården verkar använda denna fråga för att kränka patienter, ett tydligt tecken på maktmissbruk. När en mår dåligt så ska en inte själv behöva säga exakt vad en behöver, för det är nästan omöjligt. Speciellt om en inte vet vad det finns för alternativ! Vården MÅSTE blir bättre på att informera om de val som patienten har OCH se till att alternativen är möjliga. Att använda frågan "vad vill du ha för hjälp?" som ett sätt för vården att visa sig duktig och säga "ja, kolla vad vi tar hänsyn till patienterna *hehe*" är för jävligt (rent ut sagt). En sak som jag tänker dra upp är återigen problemet med diagnoser. Det är inte alldeles ovanligt att människor med psykisk ohälsa får flera diagnoser. Att vården sätter flera diagnoser, och sedan använder detta som ett sätt att vägra ge vård, är extremt problematiskt. Exempel på detta är människor som blir nekade gruppterapi för ADHD för att de också är deprimerade, fastän det erkänns av vården att depressionen kan bero på de problem som patienten upplever på grund av sin ADHD. Cirkelresonemang, de luxe.

Vård, eller löfte om vård, är en rättighet för den som är sjuk (eller har andra tillstånd, till exempel neuropsykiatriska, som medför svårigheter och lidande). Detta är ingenting som skall användas mot patienten. Att bli nekad vård för att en anses som krånglig är fel. Att inte bli erbjuden vissa typer av vård för att en inte passar in i vissa mallar är fel (som till exempel när män som får diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning har nekats vård för att de skulle "behöva sitta i en grupp med en massa tjejer"). Att använda vården som ett hot (till exempel: "om du inte slutar skada dig själv så blir det LPT") är fel. Vården har ett ansvar att informera om kommande behandlingar och vad patientens agerande kan komma att leda till. Men att använda detta informationskrav som ett maktredskap och att använda det som tvång, är att missbruka makt.
För att en ska kunna må bättre så måste en få hjälp. Fina, fina
Typsnitt beskrev om hur hen tvingas att skriva under ett kontrakt som beskrev vad som kommer att ske om hen inte slutade skada sig, men fick ingen hjälp att sluta skada sig. Att det självskadebeteende som dessutom förelåg berodde på felaktig medicinering och därmed var ett resultat av vård gör det hela bara ännu värre. Att avfärda patienter på grund av den diagnos som vården själva har satt är ett tydligt tecken på att vården frångår sitt ansvar. Återigen tar jag upp exemplet emotionellt instabil personlighetsstörning, då jag vid ett flertal tillfällen har själv nekats slutenvård på grund av denna diagnos, samt har fått höra samma berättelser från andra patienter i liknande situation.

Den psykiatriska vården måste också bli bättre på att informera patienter om vad det är som egentligen gäller. De av er som läser min blogg vet att jag är i en rätt krånglig situation. Det som jag anser svårast i min situation är att jag vet inte hur det hela ska gå till. Jag vet inte vilka lagar och regler och bestämmelser som faktiskt gäller. Och jag upplever det som ännu en kränkning att jag, när jag befinner mig i en situation då jag blir nekad vård, själv måste leta rätt på det som gäller för att se om vården har gjort fel. Att få det ansvaret på sig när en mår dåligt är ännu ett sätt att försvåra för patienten. Jag har fått kontakt med en kurator, för att få hjälp. Det låter väldigt bra, men i praktiken innebär det ännu en svårighet. För den kurator jag har fått kan inte jobba inom psykiatrin, då det är psykiatrin som ställer till det för mig. Och de som jobbar inom den somatiska vården har helt enkelt inte koll på vad som gäller inom psykiatrin. Den diskrepans som uppstår när vården kommer med fina ord och löften som i den reella praktiken komplicerar det för patienten är inte något som bara ska accepteras trots att det ser bra ut på pappret.

---Har en läkare rätt att vägra slutenvård på grund av att hen anser att det är så att det finns ett visst antal patienter med psykisk ohälsa som faktiskt dör, och därmed att hen har rätt att skriva ut patienter som har fått LPT, för att "alla kan inte räddas"?
---Har vården rätt att frångå det så kallade "fria vårdvalet", och att istället ta upp patienter efter område så att en alltid är fast på samma mottagning och inte har rätt att få hjälp någonannanstans?
---Har läkare rätt att ta upp patienter inom slutenvården från specifika områden, vilket gör det omöjligt att byta slutenvårdsavdelning även om det finns en chans att läkare på annan avdelning skulle göra en annan bedömning?
---Har vården rätt att vägra vård till patienter som vågar öppna munnen och säga ifrån? (Vad hände, Reinfeldt, med dina liberala åsikter om individens frihet när verkligheten ser ut så att den som använder sig av yttrandefriheten utsätts för repressalier?)
---Har vården rätt att använda vård som ett kontrollverktyg och använda vissa omständigheter mot patienten, till exempel genom att krångla till det för patienten genom att säga att det finns långa väntetider för att få en ny samtalskontakt då det inte fungerade med den som existerade? (Det känns ju som om de använder det som en ursäkt för att göra det svårt för mig, och jag har även hört om andra i liknande situationer.)
---Nu kommer jag återigen inte på någon bra svensk översättning, men varför är det så att det verkar nästintill omöjligt för patienter inom psykiatrin att få en "second opinion" om patienten upplever att vården inte fungerar?
---Vården verkar frånsäga sig ansvar genom att skylla på ekonomi. "Vi har inte råd att ha en psykolog" är ett ganska vanligt argument. Och om en dessutom bor på en mindre ort så kanske en bara har ett ställe att gå till för att söka vård. Hur kan det kallas för ett "fritt vårdval" om vi inte är fria att välja? Med detta menar jag inte att jag inte förstår att ekonomin är ytterst ansträngd. Men att gömma sig bakom semantiska utsvävningar om frihet när det egentligen inte alls är fritt är att skapa en illusion av att allt står rätt till och att allt ansvar skall läggas på den som är sjuk. 
---Har vården gjort en felbehandling om de har gett vård som har lett till komplikationer? Om jag skulle genomgå en operation som ledde till infektion skulle jag anta att denna infektion skulle behandlas. Men om jag har psykisk ohälsa verkar det som om en måste stå ut med i princip allt i form av både nedvärdering och vård, exempelvis genom att under lång tid äta mediciner som har gett upphov till både fysisk och psykisk skada. Och om jag inte går med på denna behandling så har jag "vägrat vård" och skall därför inte ges mer vård, så länge jag inte av tillfällighet hamnar hos en läkare som lyssnar och försöker hjälpa.
---Jag anser inte att alla personer som jobbar inom den psykiatriska vården begår fel. Dock är det så att det verkar föreligga ett systemfel då den psykiatriska vården är så enormt godtycklig. Varför är det så att om en blir/ är psykisk sjuk så beror den behandling en får endast på vårdens välvilja? Det spelar STOR roll VEM en träffar inom vården! Det finns underbara människor som arbetar hårt för att göra sitt jobb så bra som möjligt. Problemet är att det vet en aldrig i förväg. Varje gång jag träffar en ny läkare så är jag orolig, för jag vet inte om jag dels kommer att tas på allvar, eller dels får behandling som hjälper.

Nu har jag skrivit mycket om den psykiatriska vården och dess ansvar. Självklart är det så att även jag, och alla andra patienter, har ett ansvar. Jag vill inte på något sätt frånskriva mig detta faktum. Jag har som individ ett ansvar gentemot mig själv att anstränga mig för att må bättre. Det innebär att jag gör saker som jag inte vill göra för att senare kunna göra saker som jag vill göra. Det är inte kul att tvinga sig själv, men det är nödvändigt. Jag anser dock att det finns en gräns, även om den är otydlig. Jag har ett ansvar gentemot mig själv att minimera skadeverkningarna av de sjukdomar och tillstånd som jag har. Är jag exempelvis deprimerad så ska jag försöka att ändå göra saker, hålla rent hemma, och allmänt göra saker som även om de inte förbättrar iallafall inte försämrar. Men jag kan inte göra mig själv frisk. Det är helt omöjligt att "bara rycka upp mig" och den som säger så till mig får sig en kraftig salva. För om jag kunde bli frisk på egen hand skulle jag inte använda mig av vården, för jag tycker inte om att vara patient. Dessutom är det så att jag tycker inte om att må dåligt (vilket inte är så konstigt), så om jag kunde sluta må dåligt så skulle jag göra det.

Jag har också ett ansvar gentemot mig själv att aktivt delta i den vård som jag ges. Detta innebär att jag ska ta mina mediciner (förutom just nu, när jag på grund av medicinerna har fått problem med hjärtat), för utan dem så mår jag sämre. När jag gick i terapi så ansåg jag att jag skulle gå dit och inte bara gå dit bara för att, utan för att faktiskt försöka använda mig av terapin och försöka må bättre.

Jag har förutom detta även ett ansvar gentemot vården. Jag ska behandla människor som jobbar inom psykiatrin med respekt. Att respektera någon innebär inte att en inte har rätt att ifrågasätta och kritisera, men att det skall ske på ett sätt som inte är till för att klaga för klagandet skull, eller att utsätta personal inom psykiatrin för nedvärdering och hån. Men...! Om någon/några inom psykiatrin utsätter mig för löje, hån eller kränkning så har jag återigen ett ansvar mot mig själv att inte bara tyst acceptera detta! Jag kräver att bli behandlad med respekt, som den människa OCH patient jag är. Precis som andra har rätt att kräva av mig att jag ska behandla dem med respekt som de människor och patienter och vårdpersonal de är. Bryts detta anser jag att jag har rätt att säga ifrån. För det är nämligen så att jag anser att den respekt som patienter förväntas visa används som ett vapen mot patienter, då vården verkar kräva att respekt också många gånger innebär tystnad och tacksamhet. Att behöva ständigt visa tacksamhet för den vård som jag anser att en har rätt till om en är sjuk, är absurt!

Det är enormt problematiskt att vara patient inom psykiatrin. Jag förstår att det inte på något sätt är lätt för personalen att ge vård, då det faktiskt är så att området psykisk ohälsa är inte direkt väl utforskat. Det finns inte självklarheter. Om en patient har blindtarmsinflammation är det inte konstigt om läkaren anser att en operation är nödvändig. Men är en till exempel deprimerad så är det inte lika självklart vilken vård som ska ges för att patienten ska må bättre. Det finns hur många mediciner som helst, och många former av terapi. Och när utredningar av vård har gjorts så har det visat sig att olika patienter har nytta av olika vård. Därmed är det både en rättighet för patienten att blir behandlad utifrån sig själv som individ, samtidigt som patienten har rätt att erbjudas vård som faktiskt fungerar. I detta ligger systemfelet, nämligen det att vården om och om igen brister i sitt ansvar då en ständigt är utsatt inte för rättigheter, utan för nåd. Med detta menar jag att inom psykiatrin så verkar rättigheter har försvunnit och en är därför ständigt utsatt för det problem som uppstår i att hur en blir behandlad beror helt på vem inom vården en möter.

Jag kan inte tiga still! Om jag inte skriver och talar om detta så kommer jag att spricka! För om jag tiger still så har jag kränkt mig själv genom att genom tystnad acceptera vårdens kränkningar. Jag tror inte på något sätt att mitt agerade kommer att leda till förändringar. Jag tror verkligen inte att jag kommer att få den vård jag anser att jag behöver. Jag tror inte att de anmälningar jag ska göra kommer att leda till att jag får upprättelse. Och jag tror verkligen inte att jag, genom mina ord, kan förändra den enorma institution som är psykiatrin. Men det betyder inte att jag tänker vara tyst. För att inte kränka mig själv så måste jag uttrycka mina åsikter och protestera.

Exakt vad jag ska göra i framtiden vet jag ej. Jag känner inte bara ilska över de kränkningar som jag själv har utsatts för, utan även STOR ILSKA över att vi är många som upplever psykiatrin som kränkande. Detta maktmissbruk är extremt, då det utnyttjar människor som redan är i en svår position. Att vara psykisk sjuk innebär, tyvärr, att en ofta möts av olika former av oförstånd av andra människor. Det finns mycket fördomar och det är även så att allmänheten inte verkar veta speciellt mycket om psykisk ohälsa. Då är det ju ännu viktigare att vården tar sitt yttersta ansvar att inte dubbelbestraffa patienter! Att vara psykiskt sjuk är svårt nog. Först så är en sjuk, vilket innebär att en lider. Sedan möts en av oförstånd, vilket leder till mer lidande. Om det dessutom är så att vården inte hjälper en, eller rent av motarbetar tillfrisknande/vägen mot att må bättre är detta katastrofalt för individen!

Förutom den ilska jag känner, så känner jag även en stor bedrövelse över att det ska behöva vara så här. Så många människor, med så mycket lidande, som utsätts för ytterligare lidande just för att de lider. Det talas ganska mycket om så kallade "sjukdomsfördelar", det vill säga att det finns patienter som finner någon form av tillfredsställelse i att vara sjuka. Det talas om patienter som skadar sig själva för att få uppmärksamhet, patienter som ljuger och säger att de har psykotiska symtom för att få mer uppmärksamhet från vården, patienter som vill befinna sig inom slutenvården för att bli omhändertagna. Mycket talas om unga kvinnor, och speciellt de som har fått diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning, som på olika sätt agerar för att själva förbli i det tillstånd som de har fått som diagnos. Jag tänker inte förneka att detta förekommer. Dock anser jag att om debatten om och om igen förs över till just detta, så är det fel. Att gång på gång återkomma till denna fråga, så fort någon kritiserar, är ett sätt för vården att återigen frånsäga sig sitt ansvar genom att klandra patienterna. Att vända på frågan och ifrågasätta patienterna är ett sätt för vården att gå runt frågan för att själva slippa bli ifrågasatta. Men, eftersom jag ändå tar upp frågan, så kan jag ju också undra: Hur bra mår en människa som känner att hen behöver ljuga eller överdriva sitt agerande för att få uppmärksamhet från vården? Och är det inte något fel i vården om patienter måste agera just så för att få hjälp? Återigen - vi är människor och därigenom har vi ett ansvar för vårt agerande, både mot oss själva och mot andra människor vi möter, även vårdpersonal. Men återigen, att behöva visa en respekt som innebär tystnad och tacksamhet är att kräva av patienter att vi kränker oss själva.