Meningsfullhet kan inte komma utifrån. Den kan inte ges som en gåva, inte heller prackas på av mer eller mindre välmenande människor. Meningsfullt är endast det som känns meningsfullt. Det är något inre, något som skapar kraft. I kontrast är meningslösheten något som dränerar en på all styrka.
Meningsfullhet är det värde vi tillskriver ett ting, en handling, en händelse. Det är vår tolkning som spelar roll, inte händelsen som sådan. Det är en värdering.
Idag är allting meningslöst. Jag värderar denna dag som meningslös, för jag tillskriver den (nästan) noll värde. Hur gärna jag än vill så kan jag inte ändra hur jag känner, tolkar. Vad jag än gör får jag ändå känslan av att jag skulle vilja hoppa över den här dagen. Den spelar ändå ingen roll.
Läs även andra bloggares åsikter om meningsfullhet, meningslöshet, tolkning, värdering, liv
onsdag 10 februari 2010
tisdag 9 februari 2010
Meningen med livet
På ett plan är det så enkelt: Meningen med livet är att reproducera sig, att skaffa små bebisar som en skall ta hand om tills de är stora nog att klara sig själva. Det ligger biologiskt i oss att föra arten vidare. Men människan är också kultur, vilket gör att (vissa av) våra biologiska behov kan sättas ur spel.
Så på ett annat plan är det så svårt: Att finna meningsfullhet har blivit ett irrande sökande som inte alla tar sig igenom.
Det här inlägget handlar om främst människan som kulturvarelse (alltså inte om bebisar som reproduktion) och livets mening överlag (till skillnad från min mening med livet).
I människans gryning fanns kollektivet. Individen i modern mening var inte uppfunnen än. De enskilda existerade enbart som en del av något större. Genom arbetsfördelning och förändrade normer kom detta att ändras. Först kollektivet och sedan familjen sköts undan som samhällets bärande punkt, nu är det istället den enskilda människan som skall bära tyngden. Men människan är också en social varelse. Vi lever inte helt avskärmade från andra, istället föds vi in en ett litet kollektiv (familjen) och det är allmänt erkänt att om något går snett där (någon dör, en blir slagen, utnyttjad, etc.) så är risken stor att det ställer till problem för individen. Dessutom har många av oss vänner, bekanta, etc. Individualismen innebär inte att kollektiven som sådana har försvunnit, det innebär dock att de har minskat i betydelse. Vi måste inte göra som kollektivet vill, istället söker vi hitta vår egen personliga stil och smak och vilja. Men hur ska vi kunna hitta något så abstrakt som meningen med livet, om vi dels kan säga nej till våra biologiska behov av reproduktion och dels måste hitta vår egen mening individuella med livet?
I Sverige lever vi i en före detta välfärdsstat. Idag är den så urholkad att vi endast kan se rester av det som den förut var menad att vara. Idag kan vi inte förvänta oss att staten skall ta hand om oss, så som vi kunde under efterkrigstiden. Utförsäkringen av sjuka människor är bara det sista i en lång rad av förändringar som visar på hur lite staten bryr sig om sina medborgare. Men tanken lever kvar: Staten skall ta hand om våra behov. Vi har köpt oss fria från vårt kollektiva ansvar genom det som kallas skatt. Vi har betalat våra pengar och därmed lagt ansvaret på statsmakten. Nu när den inte längre fungerar har vi varken stat eller kollektiv att falla tillbaka på när vårt liv inte fungerar såsom det var tänkt (där att jobba och tjäna sitt uppehälle är det viktigaste i statens ögon). I den meningen är vi som människor ensamma. Inte undra på att så många mår så dåligt. Vad har då detta att göra med meningen med livet? Jo, vi saknar trygghet. Utan trygghet blir livet inte mer än en kamp för överlevnad, mest i psykisk men också i fysisk mening.
Det är för mig inte så konstigt att människor genomgår en 40-årskris. Vid 40 har de flesta hittat någon form av materiell välfärd, de har etablerat sig på en arbetsplats som ger tillräcklig trygghet för att tankarna skall kunna vända sig till annat än just överlevnad. Det är därför som många då börjar fundera över sådant som just mening. Innan har vi inte riktigt tid. Om det nu inte är så att vi inte har följt den "normala" banan, och tvingats att tänka på det tidigare. psykisk ohälsa (och fysisk också för den delen) har en förmåga att ställa saker på sin spets, vi kan inte bara gå igenom våra vardagar, för vardagen tycks så hotande.
Men som individer är själva vår individualism ständigt under hot. Reklam, tidningar, "information" pumpas in i oss dagligen om hur vi ska leva, vara, bete oss. Statistik publicerad i tidningar berättar om hur andra lever, och vi jämför oss. Har vi rätt lön, rätt jobb, rätt hem? Reklamen ger oss ouppnåeliga ideal, som vi medvetet försöker slå undan, men ändå kämpar så många för att härma dem. Har vi rätt vikt, rätt kläder, rätt mascara? (Hur presenterar vi oss själva inför andra?) Shopping som nöje är utbrett, för de som kan betala för det. Vi äger mer kläder än någonsin, men har ändå inget att ta på oss. Sex- och samlevnadsspalter talar om för oss om vår sexualitet är normal, eller om vi bör försöka förändra. Och när vi trötta på hetsen och livet reser de som har råd till Thailand, för att komma bort en stund. I slutändan handlar det senmoderna samhället om pengar. De som kan shoppa, resa, festa och har råd att hoppa mellan jobb i syfte att hitta det "perfekta" har blivit normen. Vi andra skall enligt samhälles logik sträva efter att bli en av de som har råd. Framgångshistorier ("the american dream" i internationell tappning) handlar ofta om de som har gått från "rags to riches". Vi lär oss att tro att det kan hända oss också, om vi bara gör "rätt" (whatever that means). Men det är upp till oss, som individer. Vi har ingen annan än oss själva att lita på. Samtidigt pressas vi in i konformism genom yttre tryck.
Jag tror att vi i dagens senmoderna samhälle måste hitta vår egen mening med livet. Alla bör fundera över vad som är viktigt och vad som inte är viktigt redan innan 40-års åldern. Och försöka jobba aktivt för att fylla våra liv med den meningen. Jag tror inte att det är enkelt, vi är så upptagna av annat att vi ofta glömmer bort att överhuvudtaget tänka. Men hur svårt det än är så tror jag att det är nödvändigt. I den meningen är vi ensamma - enbart vi själva kan hitta vår egen mening.
Men jag tror också att vi bör finna vår väg till kollektivet. Inte tillbaka, inte till det som redan har varit. Det går inte att gå tillbaka i historien, hur gärna vi än skulle vilja. Därmed bör vi finna våra egna kollektiv. Det behöver inte vara den familj vi är födda in i, för det kanske inte alltid är den bästa platsen. Men vi bör välja ett kollektiv där vi trivs, en plats som kan hjälpa oss att stå emot det konformistiska trycket som samhället lägger på oss och samtidigt tillåtas vara oss själva. En plats där vi hjälpa varandra, stödja varandra och vara solidariska. Solidaritet må vara ett uttjatat begrepp, men det är suveränt för att bota ensamhet.
Och ja, jag vet att jag inte lever som jag lär. Mitt kollektiv är väldigt litet, och innehåller inte så mycket solidaritet. Men jag tror att det är värt att sträva mot en plats där en hör hemma, hur autistisk eller världsfrånvänd en än är.
Sedan är ju frågan hur en gör detta. Vår värld motsätter sig detta, lägger krokben för oss. Men om vi skall undgå att uppslukas av anomin bör vi försöka. Och vi måste tillåta oss själva att misslyckas. Vi har fler än bara en chans, faktum är att vi har hela livet på oss. Ensamma är vi svaga, men individualismen måste också ges en chans. För trots allt är vi alla unika.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om meningen med livet, liv, mening, natur, kultur, biologi, reproduktion, hitta sig själv, kollektiv, normer, ensamhet, anomi, unikhet, solidatitet, individualism, välfärdsstat, det moderna samhället, skatt
Så på ett annat plan är det så svårt: Att finna meningsfullhet har blivit ett irrande sökande som inte alla tar sig igenom.
Det här inlägget handlar om främst människan som kulturvarelse (alltså inte om bebisar som reproduktion) och livets mening överlag (till skillnad från min mening med livet).
*****
I människans gryning fanns kollektivet. Individen i modern mening var inte uppfunnen än. De enskilda existerade enbart som en del av något större. Genom arbetsfördelning och förändrade normer kom detta att ändras. Först kollektivet och sedan familjen sköts undan som samhällets bärande punkt, nu är det istället den enskilda människan som skall bära tyngden. Men människan är också en social varelse. Vi lever inte helt avskärmade från andra, istället föds vi in en ett litet kollektiv (familjen) och det är allmänt erkänt att om något går snett där (någon dör, en blir slagen, utnyttjad, etc.) så är risken stor att det ställer till problem för individen. Dessutom har många av oss vänner, bekanta, etc. Individualismen innebär inte att kollektiven som sådana har försvunnit, det innebär dock att de har minskat i betydelse. Vi måste inte göra som kollektivet vill, istället söker vi hitta vår egen personliga stil och smak och vilja. Men hur ska vi kunna hitta något så abstrakt som meningen med livet, om vi dels kan säga nej till våra biologiska behov av reproduktion och dels måste hitta vår egen mening individuella med livet?
I Sverige lever vi i en före detta välfärdsstat. Idag är den så urholkad att vi endast kan se rester av det som den förut var menad att vara. Idag kan vi inte förvänta oss att staten skall ta hand om oss, så som vi kunde under efterkrigstiden. Utförsäkringen av sjuka människor är bara det sista i en lång rad av förändringar som visar på hur lite staten bryr sig om sina medborgare. Men tanken lever kvar: Staten skall ta hand om våra behov. Vi har köpt oss fria från vårt kollektiva ansvar genom det som kallas skatt. Vi har betalat våra pengar och därmed lagt ansvaret på statsmakten. Nu när den inte längre fungerar har vi varken stat eller kollektiv att falla tillbaka på när vårt liv inte fungerar såsom det var tänkt (där att jobba och tjäna sitt uppehälle är det viktigaste i statens ögon). I den meningen är vi som människor ensamma. Inte undra på att så många mår så dåligt. Vad har då detta att göra med meningen med livet? Jo, vi saknar trygghet. Utan trygghet blir livet inte mer än en kamp för överlevnad, mest i psykisk men också i fysisk mening.
Det är för mig inte så konstigt att människor genomgår en 40-årskris. Vid 40 har de flesta hittat någon form av materiell välfärd, de har etablerat sig på en arbetsplats som ger tillräcklig trygghet för att tankarna skall kunna vända sig till annat än just överlevnad. Det är därför som många då börjar fundera över sådant som just mening. Innan har vi inte riktigt tid. Om det nu inte är så att vi inte har följt den "normala" banan, och tvingats att tänka på det tidigare. psykisk ohälsa (och fysisk också för den delen) har en förmåga att ställa saker på sin spets, vi kan inte bara gå igenom våra vardagar, för vardagen tycks så hotande.
Men som individer är själva vår individualism ständigt under hot. Reklam, tidningar, "information" pumpas in i oss dagligen om hur vi ska leva, vara, bete oss. Statistik publicerad i tidningar berättar om hur andra lever, och vi jämför oss. Har vi rätt lön, rätt jobb, rätt hem? Reklamen ger oss ouppnåeliga ideal, som vi medvetet försöker slå undan, men ändå kämpar så många för att härma dem. Har vi rätt vikt, rätt kläder, rätt mascara? (Hur presenterar vi oss själva inför andra?) Shopping som nöje är utbrett, för de som kan betala för det. Vi äger mer kläder än någonsin, men har ändå inget att ta på oss. Sex- och samlevnadsspalter talar om för oss om vår sexualitet är normal, eller om vi bör försöka förändra. Och när vi trötta på hetsen och livet reser de som har råd till Thailand, för att komma bort en stund. I slutändan handlar det senmoderna samhället om pengar. De som kan shoppa, resa, festa och har råd att hoppa mellan jobb i syfte att hitta det "perfekta" har blivit normen. Vi andra skall enligt samhälles logik sträva efter att bli en av de som har råd. Framgångshistorier ("the american dream" i internationell tappning) handlar ofta om de som har gått från "rags to riches". Vi lär oss att tro att det kan hända oss också, om vi bara gör "rätt" (whatever that means). Men det är upp till oss, som individer. Vi har ingen annan än oss själva att lita på. Samtidigt pressas vi in i konformism genom yttre tryck.
Jag tror att vi i dagens senmoderna samhälle måste hitta vår egen mening med livet. Alla bör fundera över vad som är viktigt och vad som inte är viktigt redan innan 40-års åldern. Och försöka jobba aktivt för att fylla våra liv med den meningen. Jag tror inte att det är enkelt, vi är så upptagna av annat att vi ofta glömmer bort att överhuvudtaget tänka. Men hur svårt det än är så tror jag att det är nödvändigt. I den meningen är vi ensamma - enbart vi själva kan hitta vår egen mening.
Men jag tror också att vi bör finna vår väg till kollektivet. Inte tillbaka, inte till det som redan har varit. Det går inte att gå tillbaka i historien, hur gärna vi än skulle vilja. Därmed bör vi finna våra egna kollektiv. Det behöver inte vara den familj vi är födda in i, för det kanske inte alltid är den bästa platsen. Men vi bör välja ett kollektiv där vi trivs, en plats som kan hjälpa oss att stå emot det konformistiska trycket som samhället lägger på oss och samtidigt tillåtas vara oss själva. En plats där vi hjälpa varandra, stödja varandra och vara solidariska. Solidaritet må vara ett uttjatat begrepp, men det är suveränt för att bota ensamhet.
Och ja, jag vet att jag inte lever som jag lär. Mitt kollektiv är väldigt litet, och innehåller inte så mycket solidaritet. Men jag tror att det är värt att sträva mot en plats där en hör hemma, hur autistisk eller världsfrånvänd en än är.
Sedan är ju frågan hur en gör detta. Vår värld motsätter sig detta, lägger krokben för oss. Men om vi skall undgå att uppslukas av anomin bör vi försöka. Och vi måste tillåta oss själva att misslyckas. Vi har fler än bara en chans, faktum är att vi har hela livet på oss. Ensamma är vi svaga, men individualismen måste också ges en chans. För trots allt är vi alla unika.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om meningen med livet, liv, mening, natur, kultur, biologi, reproduktion, hitta sig själv, kollektiv, normer, ensamhet, anomi, unikhet, solidatitet, individualism, välfärdsstat, det moderna samhället, skatt
måndag 8 februari 2010
En egodyston vardag
Det står inte riktigt stilla, men ingenting tycks riktigt hända heller. Tack vare att jag har strukturerat upp mina dagar ser varje dag nästan likadan ut. Sömn, mat, städning, böcker, promenader... Då och då har jag ett möte eller ett ärende.
På sätt och vis är det bra att leva såhär. Jag får mycket gjort, det skall inte förnekas. Men samtidigt är det så outsägligt tråkigt i sin förutsägbarhet. Jag börjar nästan tro att jag tillochmed tänker samma tankar varje dag!
Visst är det här ett bra sätt att hålla depressionen på armlängds avstånd, men jag önskar att jag kunde känna någonting, vadsomhelst. Till och med lite ångest hade varit trevligt mitt i den grå vardagen.
Jag tror inte att jag är gjord för att leva såhär. Jag behöver något mer, något bättre, något annorlunda. Inte konstigt att mina impulser säger åt mig att shoppa upp alla mina pengar, eller bara åka härifrån och skita i allt. Galenskap är en adekvat reaktion på en omöjlig situation, brukar det ju heta (citatet tillskrivs R.D Laing, även om det inte är helt säkert att han sade det själv), och jag undrar om det inte är dit jag driver mig själv. För vardagen tycks mig omöjlig. Och jag tror att jag behöver lite galenskap för att orka leva. Detta status quo är mig jag-främmande. Inte undra på att egodystona tankar snurrar i mitt huvud.
Jag måste göra något åt det här innan jag får en total flipp. Jag vet bara inte vad jag skall göra. Eller hur jag ska komma underfund med det.
Läs även andra bloggares åsikter om vardag, liv, existens, gråhet, galenskap, laing, flykt, egodystona tankar
På sätt och vis är det bra att leva såhär. Jag får mycket gjort, det skall inte förnekas. Men samtidigt är det så outsägligt tråkigt i sin förutsägbarhet. Jag börjar nästan tro att jag tillochmed tänker samma tankar varje dag!
Visst är det här ett bra sätt att hålla depressionen på armlängds avstånd, men jag önskar att jag kunde känna någonting, vadsomhelst. Till och med lite ångest hade varit trevligt mitt i den grå vardagen.
Jag tror inte att jag är gjord för att leva såhär. Jag behöver något mer, något bättre, något annorlunda. Inte konstigt att mina impulser säger åt mig att shoppa upp alla mina pengar, eller bara åka härifrån och skita i allt. Galenskap är en adekvat reaktion på en omöjlig situation, brukar det ju heta (citatet tillskrivs R.D Laing, även om det inte är helt säkert att han sade det själv), och jag undrar om det inte är dit jag driver mig själv. För vardagen tycks mig omöjlig. Och jag tror att jag behöver lite galenskap för att orka leva. Detta status quo är mig jag-främmande. Inte undra på att egodystona tankar snurrar i mitt huvud.
Jag måste göra något åt det här innan jag får en total flipp. Jag vet bara inte vad jag skall göra. Eller hur jag ska komma underfund med det.
Läs även andra bloggares åsikter om vardag, liv, existens, gråhet, galenskap, laing, flykt, egodystona tankar
söndag 7 februari 2010
Läsandets lust och att ta hand om sig själv
Min psykolog brukar säga åt mig att jag ska ta hand om mig själv. Helt ärligt vet jag inte riktigt vad han syftar på. För jag får känslan av att det är något mer än att bara inte vara destruktiv. Att hetsäta & kräkas, skära sig själv [skada sig själv = såra sig själv?] eller driva mig själv in i rastlöshetens självmordiska kaos räknas nog inte till att ta hand om sig själv. Men det måste finnas något mer. Något som en lägger till, istället för att dra ifrån. Slutar jag med självskadebeteenden bör jag också börja med något annat. Eller hur? För att bara sluta göra saker gör livet tomt, meningslöst och fattigt.
Det är ett bra tag sedan jag tog till rakbladen eller maten som tröst nu. Jag ger inga löften om att jag har slutat helt, men behovet av sådana saker har minskat. Nu bör jag fylla mitt liv med annat istället, saker som får mig att må bra. Men det är jättesvårt. Efter att ha levt ett halvt liv i destruktivitet har jag glömt [om jag någonsin har vetat?] hur en gör för att leva ett liv av konstruktivitet.
Jag antar att det till viss del handlar om vardagens små ting. Sova rätt, äta okej, borsta tänderna två gånger om dagen, duscha regelbunden och ta på sig rena kläder. En promenad då och då hade heller inte varit fel, även om det känns lika roligt som att stoppa min högerhand i syra.
Det bör också handla om att bejaka lusten, och nu menar jag inte den sexuella eftersom jag inte direkt drivs av sådana känslor. Nej, jag menar lusten att göra saker. Läsa böcker, tex. Jag fyller lustens bägare till bredden med njutningsfyllda ord som svämmar min hjärna. Men det är inte så att jag saknar självdisciplin och hänger mig åt hedonistiskt kaos. Jag läser böcker som är "svåra" på dagarna, och fyller kvällarna med mer lättsmält litteratur. För jag kan inte gå till sängs om nätterna och ha hjärnan fylld av Marx och Bourdieu, ontologisk säkerhet och kommunikativt förnuft.
Men jag funderar på om jag inte borde göra något annat också. Läsandets lust är underbar, men är det tillräckligt? Borde inte det där vaga "ta hand om sig själv" handla om att bredda horisonten något. För att liksom inte fastna.
Jag vet inte. Jag vet dock att jag drömmer mardrömmar om nätterna för att jag inte kan allt. Det är puerilt och patetiskt, men så är fallet. Jag drömmer om böcker som skall läsas, fakta som skall pluggas in, saker jag ska komma ihåg, situationer där jag konfronteras med allt det jag inte har gjort, läst, hört, tagit till mig, förstått. Är inte detta ett tecken på mitt svaga jag, så säg. Är inte detta ett tecken på att jag borde vända mig mer mot världen, istället för att gräva ned mig i skymningslandet mellan travar av böcker. Att ta hand om mig borde innebära den där förbannade acceptansen som jag aldrig får grepp om.
Hur gör ni för att ta hand om er själva?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, läsning, lust, hedonism, mardrömmar, kunskap, ta hand om sig, dra ifrån, lägga till, liv, meningsfullhet, meningslöshet, acceptans
Det är ett bra tag sedan jag tog till rakbladen eller maten som tröst nu. Jag ger inga löften om att jag har slutat helt, men behovet av sådana saker har minskat. Nu bör jag fylla mitt liv med annat istället, saker som får mig att må bra. Men det är jättesvårt. Efter att ha levt ett halvt liv i destruktivitet har jag glömt [om jag någonsin har vetat?] hur en gör för att leva ett liv av konstruktivitet.
Jag antar att det till viss del handlar om vardagens små ting. Sova rätt, äta okej, borsta tänderna två gånger om dagen, duscha regelbunden och ta på sig rena kläder. En promenad då och då hade heller inte varit fel, även om det känns lika roligt som att stoppa min högerhand i syra.
Det bör också handla om att bejaka lusten, och nu menar jag inte den sexuella eftersom jag inte direkt drivs av sådana känslor. Nej, jag menar lusten att göra saker. Läsa böcker, tex. Jag fyller lustens bägare till bredden med njutningsfyllda ord som svämmar min hjärna. Men det är inte så att jag saknar självdisciplin och hänger mig åt hedonistiskt kaos. Jag läser böcker som är "svåra" på dagarna, och fyller kvällarna med mer lättsmält litteratur. För jag kan inte gå till sängs om nätterna och ha hjärnan fylld av Marx och Bourdieu, ontologisk säkerhet och kommunikativt förnuft.
Men jag funderar på om jag inte borde göra något annat också. Läsandets lust är underbar, men är det tillräckligt? Borde inte det där vaga "ta hand om sig själv" handla om att bredda horisonten något. För att liksom inte fastna.
Jag vet inte. Jag vet dock att jag drömmer mardrömmar om nätterna för att jag inte kan allt. Det är puerilt och patetiskt, men så är fallet. Jag drömmer om böcker som skall läsas, fakta som skall pluggas in, saker jag ska komma ihåg, situationer där jag konfronteras med allt det jag inte har gjort, läst, hört, tagit till mig, förstått. Är inte detta ett tecken på mitt svaga jag, så säg. Är inte detta ett tecken på att jag borde vända mig mer mot världen, istället för att gräva ned mig i skymningslandet mellan travar av böcker. Att ta hand om mig borde innebära den där förbannade acceptansen som jag aldrig får grepp om.
Hur gör ni för att ta hand om er själva?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, läsning, lust, hedonism, mardrömmar, kunskap, ta hand om sig, dra ifrån, lägga till, liv, meningsfullhet, meningslöshet, acceptans
lördag 6 februari 2010
Ja-sägare och nickedockor
Lunds universitets studenter förbjuds blogga om religion och politik (på universitetets blogg), för att sådana ämnen kan väcka anstöt. Detta på uppmaning av bloggarna själva. Till detta läggs att det är förbjudet att skriva nedlåtande om föreläsare, personal och studenter.
När jag läser detta sätter jag nästan kaffet i vrångstrupen. Om en blogg skapas för att visa på hur det egentligen är att läsa vid ett visst universitet, så måste väl kritik få framföras.
Personligen kan jag inte förstå människor som skriver under kontrakt som inskränker deras yttrandefrihet. Att andra kan ta anstöt är inte ett fullgott skäl till att undvika vissa ämnen.
Jag frågar mig vem det är som har rätt att definiera vad som är nedlåtande (och vad som är konstruktiv kritik), politik eller religion. Den privata diskursen kan vara nog så politisk, för att inte tala om religiös om en är lagd åt det hållet.
Personligen är jag jättekänslig för kritik, och tar ofta anstöt. Detta betyder inte på något sätt att jag vill att andra skall undvika att kritisera mig, utan enbart att jag själv bör lära mig att hantera kritik bättre. Jag är trött på alla ja-sägare och nickedockor som tycker att vi alla skall hålla hand och sjunga "We shall overcome". Det här landet tycks dock vara fullt om dem. Det har väl att göra med att vi här tycks se konflikter som något enbart negativt. Men att undvika ämnen leder bara till rädsla och inskränkningar i det sociala utbytet.
Och att ett universitet, som skall vara upplysningens och det fria ordets högborg, går med på något sådant, även om det är ett studentinitiativ, är skrämmande. Är det meningen att all kommunikation i framtiden skall inskränkas till artighetsfraser och plattityder?
Läs: GP, SvD och Sydsvenskan.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om yttrandefrihet, inskränkning av yttrandefriheten, anstöt, kritik, ja-sägare, nickedockor, det fria ordet, upplysningstradition, kommunikation, konflikt, lunds universitet, blogg, politik, religion
När jag läser detta sätter jag nästan kaffet i vrångstrupen. Om en blogg skapas för att visa på hur det egentligen är att läsa vid ett visst universitet, så måste väl kritik få framföras.
Personligen kan jag inte förstå människor som skriver under kontrakt som inskränker deras yttrandefrihet. Att andra kan ta anstöt är inte ett fullgott skäl till att undvika vissa ämnen.
Jag frågar mig vem det är som har rätt att definiera vad som är nedlåtande (och vad som är konstruktiv kritik), politik eller religion. Den privata diskursen kan vara nog så politisk, för att inte tala om religiös om en är lagd åt det hållet.
Personligen är jag jättekänslig för kritik, och tar ofta anstöt. Detta betyder inte på något sätt att jag vill att andra skall undvika att kritisera mig, utan enbart att jag själv bör lära mig att hantera kritik bättre. Jag är trött på alla ja-sägare och nickedockor som tycker att vi alla skall hålla hand och sjunga "We shall overcome". Det här landet tycks dock vara fullt om dem. Det har väl att göra med att vi här tycks se konflikter som något enbart negativt. Men att undvika ämnen leder bara till rädsla och inskränkningar i det sociala utbytet.
Och att ett universitet, som skall vara upplysningens och det fria ordets högborg, går med på något sådant, även om det är ett studentinitiativ, är skrämmande. Är det meningen att all kommunikation i framtiden skall inskränkas till artighetsfraser och plattityder?
Läs: GP, SvD och Sydsvenskan.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om yttrandefrihet, inskränkning av yttrandefriheten, anstöt, kritik, ja-sägare, nickedockor, det fria ordet, upplysningstradition, kommunikation, konflikt, lunds universitet, blogg, politik, religion
Livet är ett projekt?
Jag är dålig på det där att bara vara. Dålig på att göra roliga saker. Istället kastar jag mig över livet som om det vore en uppgift som skall avklaras på kortast möjliga tid. Läsa, skriva, städa, diska, pyssla om blommorna, promenera, läsa något annat... Allt checkas av och läggs till handlingarna. Aldrig se mig om, aldrig reflektera, bara köra framåt likt en tjur mot en matador.
Needless to say har jag inte varvat ned än. Jag vet inte riktigt hur en gör. Istället sitter jag här med mina "Att göra"-listor och irriterar mig över att allt inte är överstruket än. Trots att jag ständigt lägger till nya saker. Listan växer och min irritation med den. Livet är inte ett projekt! vill jag skrika, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Det är allt eller inget, svart eller vitt, aktivitet eller depression.
Det är motstånd och misströstan, som att försöka röra sig, och andas, i sirap. Ingenting riktigt fungerar, för det tar för lång tid. Jag knyter näven och kör in naglarna i handflatan och försöker stå ut.
Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga med det här inlägget, orden sviker mig. Eller snarare: De slinker undan som om de vore fulla av såpa och jag med mina våta händer desperat försöker fånga dem. Kanske jag skall summera det såhär: Rastlösheten har inte hållit sig borta, och ju mer jag försöker döva den med aktivitet, desto mer sjunker dess vassa klor in i mitt bröst. Det är en ond cirkel. Men slutar jag nu, sätter mig ned och andas, kommer jag inte att resa mig igen.
Läs även andra bloggares åsikter om rastlöshet, irritation, add, adhd, koncentrationssvårigheter, ofokuserad, motstånd, långsamhet, ord
Needless to say har jag inte varvat ned än. Jag vet inte riktigt hur en gör. Istället sitter jag här med mina "Att göra"-listor och irriterar mig över att allt inte är överstruket än. Trots att jag ständigt lägger till nya saker. Listan växer och min irritation med den. Livet är inte ett projekt! vill jag skrika, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Det är allt eller inget, svart eller vitt, aktivitet eller depression.
Det är motstånd och misströstan, som att försöka röra sig, och andas, i sirap. Ingenting riktigt fungerar, för det tar för lång tid. Jag knyter näven och kör in naglarna i handflatan och försöker stå ut.
Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga med det här inlägget, orden sviker mig. Eller snarare: De slinker undan som om de vore fulla av såpa och jag med mina våta händer desperat försöker fånga dem. Kanske jag skall summera det såhär: Rastlösheten har inte hållit sig borta, och ju mer jag försöker döva den med aktivitet, desto mer sjunker dess vassa klor in i mitt bröst. Det är en ond cirkel. Men slutar jag nu, sätter mig ned och andas, kommer jag inte att resa mig igen.
Läs även andra bloggares åsikter om rastlöshet, irritation, add, adhd, koncentrationssvårigheter, ofokuserad, motstånd, långsamhet, ord
fredag 5 februari 2010
Dags för att varva ned
Äntligen är det helg. Ja, inte för de flesta hårt arbetande människor. Men för mig är "arbetsveckan" över. Inga fler möten, inget mer jag egentligen måste göra (förutom städa lite, men det kommer inte att ta lång tid). Jag har varit duktig och handlat för mer än bara en måltid, så jag har mat som räcker tills på måndag. Och cigg som räcker tills på måndag. Jag behöver med andra ord inte gå utanför lyan på flera dagar, om jag inte vill.
Tack vare läkarbesöket igår har jag fungerande sömnmediciner igen, och jag tror att jag skall utnyttja dem. För helt ärligt är jag väldigt trött. Den här veckan har varit ansträngande. med ommålningen av badrum och diverse andra saker har jag gått på helspänn nästan jämt, och det är inte förrän nu när jag slappnar av som jag känner värken i kroppen och själen. Jag behöver återhämta mig, ladda krafterna inför nästa vecka, som bland annat innehåller möte med F-kassan.
Så jag ska göra roliga saker. Läsa för läsningens skull, istället för att läsa för att lära mig saker. Kolla på bra filmer och ta långa bad. Hålla tummarna för att rastlösheten inte tar över mig och varva ned. Och... ja, det finns väl inte så mycket mer att tillägga.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsvecka, återhämtning, sömn, vila, F-kassan, ladda krafterna, läsning, varva ned
Tack vare läkarbesöket igår har jag fungerande sömnmediciner igen, och jag tror att jag skall utnyttja dem. För helt ärligt är jag väldigt trött. Den här veckan har varit ansträngande. med ommålningen av badrum och diverse andra saker har jag gått på helspänn nästan jämt, och det är inte förrän nu när jag slappnar av som jag känner värken i kroppen och själen. Jag behöver återhämta mig, ladda krafterna inför nästa vecka, som bland annat innehåller möte med F-kassan.
Så jag ska göra roliga saker. Läsa för läsningens skull, istället för att läsa för att lära mig saker. Kolla på bra filmer och ta långa bad. Hålla tummarna för att rastlösheten inte tar över mig och varva ned. Och... ja, det finns väl inte så mycket mer att tillägga.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsvecka, återhämtning, sömn, vila, F-kassan, ladda krafterna, läsning, varva ned
torsdag 4 februari 2010
Sårbar
Klockan är ännu förmiddag, och redan väntar jag på att den här dagen skall vara över. Jag är trött efter en natt av dålig sömn och tidigt uppstigande; inget kaffe i världen kan få mig att känna mig som något annat än ett betongblock som sakta rör sig genom rummet. Jag vill mest bara sova. Men ommålningen av mitt badrum är inte klart, och dessutom har jag en läkartid idag.
Jag hatar att sitta och vänta på framtiden. När nuet ter sig irriterande och jag går in i en väntan på att det skall bli bättre är det som om ingenting kan komma fort nog. Tiden går allt långsammare och alla aktiviteter ter sig smått absurda. Jag gör det där som en inte skall göra: Räknar timmar, minuter tills ett avbrott skall ske.
När ska jag äta lunch?
När ska jag gå hemifrån?
Hur lång tid måste jag vänta innan jag kan sluta vänta?
Tröttheten gör mig ofokuserad, ofokuset gör mig rastlös, rastlösheten gör mig mer ofokuserad, vilket gör mig mer trött, vilket gör mig mer ofokuserad, vilket gör mig mer rastlös... You get the point. Dessutom har jag ingensomhelst lust att träffa en läkare idag, och förklara hur jag känner det och hur jag mår. Jag vill bara stänga mig inne i min egen lilla värld, vara bara mig själv utan en omvärld som kräver svar och förklaringar från mig. Jag känner mig hudlös och den yttre världen gör intrång som jag inte kan skydda mig mot. Ljud, ljus, dialoger och mänsklig närvaro - de penetrerar mig och gör mig illa. Jag är för trött på att orka stå emot. För trött för att orka bygga hållbara murar. Jag är skyddslös.
Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, ofokus, sårbar, rastlös, väntan, tid, framtid, skyddslös, intrång
Jag hatar att sitta och vänta på framtiden. När nuet ter sig irriterande och jag går in i en väntan på att det skall bli bättre är det som om ingenting kan komma fort nog. Tiden går allt långsammare och alla aktiviteter ter sig smått absurda. Jag gör det där som en inte skall göra: Räknar timmar, minuter tills ett avbrott skall ske.
När ska jag äta lunch?
När ska jag gå hemifrån?
Hur lång tid måste jag vänta innan jag kan sluta vänta?
Tröttheten gör mig ofokuserad, ofokuset gör mig rastlös, rastlösheten gör mig mer ofokuserad, vilket gör mig mer trött, vilket gör mig mer ofokuserad, vilket gör mig mer rastlös... You get the point. Dessutom har jag ingensomhelst lust att träffa en läkare idag, och förklara hur jag känner det och hur jag mår. Jag vill bara stänga mig inne i min egen lilla värld, vara bara mig själv utan en omvärld som kräver svar och förklaringar från mig. Jag känner mig hudlös och den yttre världen gör intrång som jag inte kan skydda mig mot. Ljud, ljus, dialoger och mänsklig närvaro - de penetrerar mig och gör mig illa. Jag är för trött på att orka stå emot. För trött för att orka bygga hållbara murar. Jag är skyddslös.
Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, ofokus, sårbar, rastlös, väntan, tid, framtid, skyddslös, intrång
onsdag 3 februari 2010
Me no happy (Edited version)
I slutet på november förra året lyckades tanten i lägenheten ovanför mig orsaka vattenläcka i mitt tak. Resultatet blev inte vidare roligt då, och det är fortfarande inte kul nu. Idag kom målarna för att få mitt badrum att se användbart ut igen, och självklart smet jag från scenen redan innan de hade kommit hit. Jag klarar inte av att ha människor i mitt hem, och det enda sättet som jag kunde acceptera det på var att inte alls tänka på det.
Tyvärr visade det sig att min tidsplanering fallerade. För när jag kom hem igen var lägenheten visserligen folktom, men badrummet är inte alls klart.
Jag hatar att sitta och vänta på en tid som jag inte vet när den kommer. Mest har jag lust att bara dra härifrån igen, och inte komma tillbaka förrän ikväll. Men samtidigt är det svårt att vara borta från lägenheten så länge när en inte har något speciellt att göra eller någonstans att ta vägen. (Speciellt i det här jävla vädret.) Till och med jag har en smärtgräns för hur lång tid jag kan tillbringa på ett bibliotek.
Så frågan är: Should I stay, or should I go? Jag vill inte vara här med främmande människor, men å andra sidan känns det heller inte bra att vara utjagad ur sitt eget hem.
Me no happy. Jag önskar att den här dagen bara kunde vara över, så att jag slapp badrummet och all annan skit som snurrar i mitt huvud.
-----
Tillägg:
Precis när jag hade bestämt mig (efter ett gott råd från Miriam) för att gå kom målaren. Och påpekade att det inte skulle bli klart idag, utan att han skulle komma först 07:15 imorgon (URK!) och sedan EN GÅNG TILL imorgon eftermiddag. För tydligen hade han bara spacklat en del idag, och det måste torka till imorgon. Och på morgonen skall han måla, för att sedan låta det torka (IGEN!) och sedan måla en gång till...
Jag hatar tanten på våningen ovanför väldigt mycket just nu. Om hon bara hade kunnat låta bli att ha stopp i sitt avlopp i ÖVER EN MÅNAD så hade jag inte behövt utsättas för denna skärseld.
Läs även andra bloggares åsikter om badrum, målning, inkräktare, intrång, tid, planering, väder, bibliotek, dag
Tyvärr visade det sig att min tidsplanering fallerade. För när jag kom hem igen var lägenheten visserligen folktom, men badrummet är inte alls klart.
Jag hatar att sitta och vänta på en tid som jag inte vet när den kommer. Mest har jag lust att bara dra härifrån igen, och inte komma tillbaka förrän ikväll. Men samtidigt är det svårt att vara borta från lägenheten så länge när en inte har något speciellt att göra eller någonstans att ta vägen. (Speciellt i det här jävla vädret.) Till och med jag har en smärtgräns för hur lång tid jag kan tillbringa på ett bibliotek.
Så frågan är: Should I stay, or should I go? Jag vill inte vara här med främmande människor, men å andra sidan känns det heller inte bra att vara utjagad ur sitt eget hem.
Me no happy. Jag önskar att den här dagen bara kunde vara över, så att jag slapp badrummet och all annan skit som snurrar i mitt huvud.
-----
Tillägg:
Precis när jag hade bestämt mig (efter ett gott råd från Miriam) för att gå kom målaren. Och påpekade att det inte skulle bli klart idag, utan att han skulle komma först 07:15 imorgon (URK!) och sedan EN GÅNG TILL imorgon eftermiddag. För tydligen hade han bara spacklat en del idag, och det måste torka till imorgon. Och på morgonen skall han måla, för att sedan låta det torka (IGEN!) och sedan måla en gång till...
Jag hatar tanten på våningen ovanför väldigt mycket just nu. Om hon bara hade kunnat låta bli att ha stopp i sitt avlopp i ÖVER EN MÅNAD så hade jag inte behövt utsättas för denna skärseld.
Läs även andra bloggares åsikter om badrum, målning, inkräktare, intrång, tid, planering, väder, bibliotek, dag
tisdag 2 februari 2010
Min mening med livet
Jag fick en förfrågan om jag inte kunde skriva ett inlägg om meningen med livet. Men jag vet inte riktigt hur jag skall formulera mig. För på ett plan är livet så satans meningslöst. Vi föds, kämpar oss igenom en grå eller nattsvart tillvaro, och sedan dör vi. Det är upp till oss själva att finna mening i denna meningslöshet. Jag kommer förmodligen aldrig att se ett jobb som meningen, inte heller semestrar och annan ledighet. Men det finns ändock meningsfulla saker i mitt liv, saker som jag lever för.
I en individualiserad värld finns det inga traditioner och inget kollektiv som kan ge oss mening, vi måste hitta den själva. Det är förbannat svårt, det är så svårt att det kan slita en itu. Men utan mening blir vårt liv en grå existens, inte ens värdigt att kallas ett fullgott liv. För mig tog det lång tid att hitta någon mening alls med mitt liv. Innan dess var det som att famla i ett konstant mörker. Nu finns det tillräckligt med ljus för att jag skall kunna utskilja konturer, och en dag kanske jag till och med kan se detaljer.
Jag vet inte hur jag tog mig hit. Jag har inga svar på frågan hur en hittar mening. Jag önskar att jag visste, men det enda råd jag kan ge är att om du finner något njutbart: Försök hålla kvar vid det. Inte krampaktigt, för då riskerar du att krossa det du har fångat. Men tillräckligt hårt för att kunna skärskåda det du har funnit, så att du kan se vad det är som gjorde det så speciellt. För lär du dig det kan du kanske upprepa det vid ett annat tillfälle.
1. Jag lever för ögonblicken
Det finns ögonblick i mitt liv då allting stannar upp. Då världen tycks sluta snurra och allt blir lugnt. Det är då en glädjefylld frid infinner sig. Det är väldigt svårt att förklara dessa ögonblick, för utåt sett är det inget speciellt med dem. Det handlar om stunder som tycks sig vardagliga och inte på något sett speciella. Men de är guldklimpar i en bäck fylld med slam.
Det kan vara:
En latte i solen under en av de första vårdagarna.
En kylig vind mot ansiktet så att jag minns att jag lever.
En cigarett som smakar så ljuvligt att jag blir tårögd.
En stunds ro där hjärnan tystnar och hjärtat slår ett extra slag av glädje... över ingenting alls!
En stund då jag går helt upp i en bra låt och lever mig in i den så totalt att jag glömmer omvärlden.
Dessa stunder är sällsynta, men de finns där. Och varje gång tycks de så mirakulösa att de tar andan ur mig.
2. Jag lever för de bra perioderna
Det skall erkännas att jag lever för hypomanin. Det är perioder då allt rullar på, då aktiviteten ökar och allt bara funkar. Det finns inget motstånd, allting bara flyter på. I sådana perioder tycks det inte spela någon roll vad jag ställs emot, vad livet kastar min väg, jag fixar allt och lite till. Jag kan ta mig an världen, och helt plötsligt är det som om min hjärna blir så lätt att jag kan komma på lösningar på vad som helst.
Den senaste sådana perioden jag hade var över jul och nyår. Jag läste massor, skrev massor, funderade ut hypoteser och livet flöt på likt en vårbäck.
Jag hade också en sådan period i somras, den inföll precis när det var som varmast. I 35 grader och sol promenerade jag 6 km om dagen, behövde väldigt lite mat, och älskade livet.
Tyvärr varar det aldrig, manin förbyts alltid mot depression. Men de perioderna är ändå guld värda, ovärderliga.
3. Jag lever för kunskapen
Det är väl ingen nyhet att jag älskar att läsa. Dels älskar jag aktiviteten, men jag älskar än mer kunskapen. Jag har ett enormt behov av att veta saker, kunna saker. Baksidan är att jag aldrig får nog, att jag känner mig liten och dum när jag ställs inför saker jag inte kan. Och det kommer jag alltid att göra, för ingen kan veta allt.
Jag läser mest faktaböcker, även om jag tuggar mig igenom en del romaner för att jag anser att det ingår i allmänbildningen. Och de faktaböcker jag läser är väl mest inom sociologi/samhällskunskap och historia, eftersom det är dessa ämnen som intresserar mig mest. Men för mig finns det inget som heter värdelöst vetande. Och det handlar inte så mycket om ytliga fakta som förståelse. Att kunna är något annat än att veta, att kunna handlar om mer än att kunna rabbla upp ett händelseförlopp eller en teori. Det handlar om att kunna resonera, problematisera och dekonstruera.
Att jag har en universitetsutbildning är ingenting som egentligen spelar så stor roll, det jag lärde mig där var mest ytligt. Men det jag fick med mig var att jag hittade sätt att själv skaffa mig kunskap. Och det är ovärderligt. Jag har sökt kunskap sedan jag var liten, och om jag skulle ha ett mål med mitt liv är det att utöka min kunskapsbank.
Det är detta som håller mig kvar i livet, när meningslösheten tar över. Detta är varför att inte kunna fokusera är det värsta som finns (för mig). För hur skall jag kunna stanna upp i ett ögonblick, njuta av en period eller inhämta kunskap om jag inte kan fokusera? Det är till dessa tillfällen som mitt hjärta längtar.
Att jag har hittat meningen betyder inte att den finns där ständigt. Ibland tappar jag den, och förlorar hoppet om att någonsin få tillbaka den. Men ändock finns det för det mesta en känsla av att det liv jag har bör fyllas med njutningens stunder.
Detta betyder inte att andra ser mitt liv som meningsfullt. Jag har inget jobb, jag spelar inte någon större roll för andra. Men ingen annan än jag har rätt att definiera min egen mening. Att sträva efter att skapa mening för andras skull är... meninglöst...
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om meningen med livet, mening, existens, ögonblick, hypomani, kunskap, böcker, vetande, njutning, kollektiv, socialt tryck, indivuidualism, fokus, samhälle, meningslöshet
I en individualiserad värld finns det inga traditioner och inget kollektiv som kan ge oss mening, vi måste hitta den själva. Det är förbannat svårt, det är så svårt att det kan slita en itu. Men utan mening blir vårt liv en grå existens, inte ens värdigt att kallas ett fullgott liv. För mig tog det lång tid att hitta någon mening alls med mitt liv. Innan dess var det som att famla i ett konstant mörker. Nu finns det tillräckligt med ljus för att jag skall kunna utskilja konturer, och en dag kanske jag till och med kan se detaljer.
Jag vet inte hur jag tog mig hit. Jag har inga svar på frågan hur en hittar mening. Jag önskar att jag visste, men det enda råd jag kan ge är att om du finner något njutbart: Försök hålla kvar vid det. Inte krampaktigt, för då riskerar du att krossa det du har fångat. Men tillräckligt hårt för att kunna skärskåda det du har funnit, så att du kan se vad det är som gjorde det så speciellt. För lär du dig det kan du kanske upprepa det vid ett annat tillfälle.
1. Jag lever för ögonblicken
Det finns ögonblick i mitt liv då allting stannar upp. Då världen tycks sluta snurra och allt blir lugnt. Det är då en glädjefylld frid infinner sig. Det är väldigt svårt att förklara dessa ögonblick, för utåt sett är det inget speciellt med dem. Det handlar om stunder som tycks sig vardagliga och inte på något sett speciella. Men de är guldklimpar i en bäck fylld med slam.
Det kan vara:
En latte i solen under en av de första vårdagarna.
En kylig vind mot ansiktet så att jag minns att jag lever.
En cigarett som smakar så ljuvligt att jag blir tårögd.
En stunds ro där hjärnan tystnar och hjärtat slår ett extra slag av glädje... över ingenting alls!
En stund då jag går helt upp i en bra låt och lever mig in i den så totalt att jag glömmer omvärlden.
Dessa stunder är sällsynta, men de finns där. Och varje gång tycks de så mirakulösa att de tar andan ur mig.
2. Jag lever för de bra perioderna
Det skall erkännas att jag lever för hypomanin. Det är perioder då allt rullar på, då aktiviteten ökar och allt bara funkar. Det finns inget motstånd, allting bara flyter på. I sådana perioder tycks det inte spela någon roll vad jag ställs emot, vad livet kastar min väg, jag fixar allt och lite till. Jag kan ta mig an världen, och helt plötsligt är det som om min hjärna blir så lätt att jag kan komma på lösningar på vad som helst.
Den senaste sådana perioden jag hade var över jul och nyår. Jag läste massor, skrev massor, funderade ut hypoteser och livet flöt på likt en vårbäck.
Jag hade också en sådan period i somras, den inföll precis när det var som varmast. I 35 grader och sol promenerade jag 6 km om dagen, behövde väldigt lite mat, och älskade livet.
Tyvärr varar det aldrig, manin förbyts alltid mot depression. Men de perioderna är ändå guld värda, ovärderliga.
3. Jag lever för kunskapen
Det är väl ingen nyhet att jag älskar att läsa. Dels älskar jag aktiviteten, men jag älskar än mer kunskapen. Jag har ett enormt behov av att veta saker, kunna saker. Baksidan är att jag aldrig får nog, att jag känner mig liten och dum när jag ställs inför saker jag inte kan. Och det kommer jag alltid att göra, för ingen kan veta allt.
Jag läser mest faktaböcker, även om jag tuggar mig igenom en del romaner för att jag anser att det ingår i allmänbildningen. Och de faktaböcker jag läser är väl mest inom sociologi/samhällskunskap och historia, eftersom det är dessa ämnen som intresserar mig mest. Men för mig finns det inget som heter värdelöst vetande. Och det handlar inte så mycket om ytliga fakta som förståelse. Att kunna är något annat än att veta, att kunna handlar om mer än att kunna rabbla upp ett händelseförlopp eller en teori. Det handlar om att kunna resonera, problematisera och dekonstruera.
Att jag har en universitetsutbildning är ingenting som egentligen spelar så stor roll, det jag lärde mig där var mest ytligt. Men det jag fick med mig var att jag hittade sätt att själv skaffa mig kunskap. Och det är ovärderligt. Jag har sökt kunskap sedan jag var liten, och om jag skulle ha ett mål med mitt liv är det att utöka min kunskapsbank.
Det är detta som håller mig kvar i livet, när meningslösheten tar över. Detta är varför att inte kunna fokusera är det värsta som finns (för mig). För hur skall jag kunna stanna upp i ett ögonblick, njuta av en period eller inhämta kunskap om jag inte kan fokusera? Det är till dessa tillfällen som mitt hjärta längtar.
Att jag har hittat meningen betyder inte att den finns där ständigt. Ibland tappar jag den, och förlorar hoppet om att någonsin få tillbaka den. Men ändock finns det för det mesta en känsla av att det liv jag har bör fyllas med njutningens stunder.
Detta betyder inte att andra ser mitt liv som meningsfullt. Jag har inget jobb, jag spelar inte någon större roll för andra. Men ingen annan än jag har rätt att definiera min egen mening. Att sträva efter att skapa mening för andras skull är... meninglöst...
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om meningen med livet, mening, existens, ögonblick, hypomani, kunskap, böcker, vetande, njutning, kollektiv, socialt tryck, indivuidualism, fokus, samhälle, meningslöshet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
